Så var det med det…

Publicerat: september 16, 2009 i Okategoriserat

Jag sov som bäst när klockan ringde kl 4:40. Jag kom i säng vid 23-tiden i fredags och vaknade åtskilliga gånger på natten pga en högljudd fest i närheten, så det sista jag ville göra var att gå upp. Det var ju bara att gilla läget, så upp och börja med bestyren. Kokade gröt och gjorde snabbkaffe. Efter frukosten blandade jag till 9 st Perfecta-flaskor med 1-timmesblandning av Perpetuem samt gjorde klart det sista inför avfärden.

Kl 5.15 kom Magnus och det bar av mot Uppsala. Väl framme vid Studenternas IP så var förberedelserna i full gång. Funktionärer fixade servicetältet, medan löpare strömmade till. Många bekanta och obekanta ansikten fanns på plats. Träffade en ny bekantskap och tillika klubbkamrat, i Christian, som för övrigt placerade sig på 2a plats under gax.
Den kanske mest (för mig) namnkunnige var Andreas Falk, som var där för att springa 50 km. Jag frågade inte om han sprungit till Uppsala, men det hade inte förvånat mig. En av de presenter jag fick i 40-årspresent (5/9) var att få träffa Andreas ett antal gånger och tillsammans se över träning, kost etc. Något jag verkligen ser fram emot.

Hursomhelst så fixade vi iordning det som behövdes fixas och tog därefter en uppvärmningsrunda och stretchade lite. Kroppen kändes ganska ok och jag kände inte alls att jag knappt sovit något.
Efter sedvanlig förberedelse med bl a vaselinapplicering så var det så plötsligt dags att ställa upp vid startlinjen. Staffan gick i genom lite fakta kring servicen o dylikt.

 Dags för start!

Startskottet gick av och alla gav sig av. Vissa för att springa 20 varv, medan andra såg fram emot 40 varv

Första milen gick bra och första gåpausen kändes lite överflödig, men vi höll oss till planen. Två varv senare fick jag akut behov av att uppsöka WC, så jag och Magnus fick skiljas åt för tillfället. Fördelen med varvbana är att man nästan garanterat träffas fler gånger. Efter pausen trampade jag på och höll mig strax under 6-tempo i snitt. Fick sällskap av diverse trevliga människor och det hela kändes ganska behagligt. Kom till slut i fatt Magnus igen och vi följdes åt av igen. Han hade problem med magen från 20 km och fick släppa mig när han behövde ta gåpauser. Själv ville jag hålla hårt fast vid mitt schema med att gå ca 500 meter varannan varvning. Min mage var inte helt glad och vid 35 km var det så dags att än en gång uppsöka WC. Det är inte så behagligt att dra av sig tajta och svettiga kläder för att i högsta möjliga fart göra sina behov och sen fort som attan komma ut igen. Man hinner stelna till lite och tappar framförallt ”flytet”. Dock var det en befrielse att slippa magsmärtorna.

Marathonpasseringen kändes bra och nu var man inne i ultraland. Under föregående varv had ejag träffat Staffan som tyvärr, men klokt, beslutat sig för att bryta loppet. Själv var jag inne i zonen, i lurarna fanns Bob Marley och jag försökte lite flämtande att stöna ut No woman, no cry. Kroppen kändes fortfarande i princip oberörd och jag hade goda förhoppningar att kunna göra ett riktigt bra lopp. Min förhoppning hade innan loppet legat nära 10 timmar, men efter toalettstoppen så hade jag släppt det målet och siktade snarare mot 10:30.

Jag hade kommit ca 45 km och högerbenets utsida kändes stramt. Jag hade stannat ett par gånger under loppet för att stretcha lite extra, men det verkar inte ha hjälpt nämnvärt. På varvet innan 50 km kände jag hur knät börjde värka. Jag sprungit hela loppet med mitt knäband som ska avlasta ITB och förebygga problemet, men nu verkade det vara kört än en gång. Väl framme vid varvningen så meddelade jag att jag beslutat bryta. Det var det dock inte tu tal om, utan de föste bort mig till massören som gjorde vad han kunde och skickade iväg mig på ännu ett varv. Behandlingen gjorde tyvärr inte mycket nytta, utan jag fick gå större delen av det varvet, ända fram i mål.



52,5 km hann jag avverka och det tog ca 5:35h. Jag började leta efter Magnus, men det visade sig att han fortfarande var ute i spåret, så jag greppade kameran och gick för att möta honom. Strax kom han springandes och jag fotografera och hejade för fulla muggar.


Vi stannade kvar en stund och snackade innan det var dags att säga adjö för den här gången. Jag kände konstigt nog bara lättnad över att ha brutit och vara på väg hem. Det fanns ingen besvikelse eller bitterhet alls den här gången. Det var inte så kul att springa den här dagen helt enkelt. På vägen stannade vi och köpte lunch på Burger King innan Magnus släppte av mig hemma. Jag hade stora problem att hålla mig vaken och somnade hela tiden i bilen.

Hemma mötte Janica och Alicia mig i dörren. De var oroliga att jag var ledsen för ännu ett brutet lopp, men så var ju inte alls fallet. Efter en välbehövlig dusch och ett påföljande varmt bad så var jag nästan som en ny människa. Vi åkte till simhallen för Alicias simskola och på vägen hem handlade vi pizza som vi åt framför TVn. Det var i princip omöjligt för mig att hålla mig vaken och jag somnade säkert ett 40-tal gånger i soffan under kvällen innan jag till slut gick och la mig framåt 23-tiden. Behöver jag säga att jag sov som en stock?


Vad händer nu då? Det kommer mera som det heter…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s