Efter 10 dagars träningsuppehåll fick det i måndags vara nog och jag gav mig ut för att testspringa kroppen. Med blykoll på pulsen tog jag en lugn runda ned till Haga Slott och tillbaka.
På vägen blev jag passerad av diverse löpare och jag fick bita mig i läppen både en och två gånger för att inte hänga på, det var ett testlöp och jag skulle INTE pressa mig.
Kroppen kändes naturligtvis fräsch efter 10 dagars vila, om än lite tung och seg i början. Musklerna hade ju nästan glömt vad löpning var. 🙂
Det kändes fantastiskt att vara ute i den syrerika höstluften (rent tekniskt hade vi inte höst ännu, men ni fattar) och få röra på mig.
Jag valde att bara springa 8 km för att se om förkylningen blev värre efteråt eller inte. Pulsen höll sig iallafall inom normala värden, vilket pekar på att jag borde kunna börja träna nu, om än lite försiktigt i början.
Med drygt två veckor kvar till SUM så är 10 dagars uppehåll inte optimalt på något sätt, men nu får jag göra det bästa av situationen.
Jag hoppar in i mitt schema där jag är och gör så gott jag kan, mer kan jag inte göra. Tur att SUM inte är ett A-lopp, annars hade jag varit duktigt stressad just nu.
Andreas fru Jessica har haft det klart värre med drygt tre veckors förkylning. Hon beslutade att avstå SUM pga all utebliven träning och jag förstår henne, det är på gränsen att jag känner att jag kommer i tillräcklig form för SUM.
Jag är fortfarande förkyld, med snor och känningar i halsen av och till, så det gäller att träna försiktigt. Vi får se vilken ambitionsnivå jag lägger mig på när jag står på startlinjen.
Med tre dagars konferens i Prag bakom mig kan jag vara i vilket skick som helst dessutom, så variablerna är många.
Insanityträningen har naturligtvis också legat på is och jag prioriterar att komma igång med löpningen först innan jag ger mig på Insanity igen.
Planen är att köra igång med den på måndag. Dock blir det uppehåll veckan därpå när jag är i Prag. Det är klurigt att följa ett program som Insanity till 100%, men jag har ändå lyckats förhållandevis bra tycker jag om man bortser från mitt förkylningsuppehåll.
Idag flög Andreas till Grekland där han på fredag morgon återigen ”tåar” startlinjen på Spartathlon. 245 km från Aten till Sparta är inte kattskit direkt 🙂
I år ska de fått ordning på liverapporteringen, så jag kommer sitta naglad framför datorn för att följa honom och de andra svenskarna som springer.
Det blev ytterligare ett distanspass innan middagen idag. Mitt andra efter uppehållet och det kändes jättebra rakt i genom. Tog en sväng i regnet ned till Hagaparken ”som vanligt”. Pulsen höll sig i schack, så jag tror det är ganska säkert att köra på.
I morgon är jag i Norge hela dagen, så det blir ett naturligt träningsuppehåll, men jag skyndar långsamt. På fredag kan jag ge mig ut igen och jag längtar redan!
Fåfängeträning 