Bloggtorka

Publicerat: december 9, 2013 i Okategoriserade
Etiketter:, , , , , ,
Image

Under en väldigt gråmulen runda runt Brunnsviken förra veckan så kom plötsligt solen fram och skapade ett fantastisk ljus. Svårfångat med iPhonen, men ändå.

Det var ett tag sen jag skrev något i bloggen. Mest beror det på att jag helt enkelt inte haft något som jag trott skulle intressera någon. Eftersom jag inte har några speciella mål och ingen specifik träning att ”rapportera”, utan bara min ”vanliga” träning som inte är speciellt spännande att läsa om, så har det liksom blivit något av en bloggtorka.

Jag tränar minst lika mycket som tidigare, men nu består träning till större del av olika typer av styrketräning. Ena dagen är det kettlebells, andra dagar kör jag Adrian James HIIT-app (High Intensity Interval Training) som är riktigt effektivt. Ett tag följde jag några olika program genom appar (200 squats, 100 push ups, 20 pull ups, 200 sit ups) vilket var både annorlunda och omväxlande.  Idag hittade jag t ex ett kul armhävningsprogram (The Ultimate Pushup Workout Routine) på nätet som jag var tvungen att testa. Älskar att testa nya träningsupplägg!

Löpträning blir det 3-4 dagar i veckan, men då mest vanliga distanspass om 10-14 km. Det blir lätt att jag tar ett varv runt Brunnsviken (14 km) men även en del rundor bort till Stora Skuggan på Norra Djurgården där det finns fina spår med branta backar. Långpassen har lyst med sin frånvaro, men det ska det snart bli ändring på.

Min primära målsättning just nu är att bli stark och ”fit”. Jag tycker att jag suger på fundamentala saker såsom chins/pullups och push ups, något som förvisso inverkar minimalt på t ex löpning, men som jag själv lägger vikt på. Jag strävar primärt efter att ha en proportioneligt tränad kropp och jobbar nu på de ”svagheter” jag har. Naturligtvis ligger det ett mått fåfänga i det hela, det sticker jag inte under stol med. Som Coltings bok ”Jag vill ju bara se bra ut naken!” som jag förvisso inte läst, men titeln passar mig iallafall.

Jag lovar att bli bättre på att uppdatera bloggen framöver, kanske torkan är över nu?

Eftersom jag helt misslyckats med att anmäla mig i tid till de lopp jag helst skulle vilja springa, i första hand SUM och i andra hand Bislett, så får det här året bli ett ”mellanår” vad gäller lopp. Inför nästa år får jag säkra mina startplatser tidigt så att jag slipper stå där med skägget i brevlådan igen. Det jag mest grämer mig över är att jag missar SUM. Det är ett så perfekt lagom lopp eftersom jag tar tåget till starten, springer 50 km och sen tar tåget hem. Jag hinner lixom klämma in loppet och sen ha tid för annat, till skillnad mot de längre loppen där hela dagen eller helgen går bort. Black River Run som går till nu i helgen var ett alternativ, åtminstone 50 miles, om inte både jag och min fru hade rest i jobbet denna vecka. Jag fick inte ihop pusslet helt enkelt och insåg att det skulle innebära mer stress än jag vill ha inför ett lopp.

Generellt får jag nog ändå säga att träningen flyter på bra, även om jag inte har kommit upp nån vidare distans efter sommaren. Senaste långpasset gjordes nån gång i juni, så det börjar verkligen bli dags. Samtidigt har jag alltså inte haft något lopp att träna inför, så det har inte känts så viktigt.
I övrigt har jag fortsatt med alternativ träning i form av HIIT, kettlebell, traditionell styrketräning etc, så den totala mängd träning har varit fortsatt hyggligt hög. Jag snittar strax under en timmes träning per dag just nu, men det lär öka när jag kommer i gång med långpassen igen. Min målsättning med den alternativa träningen, dvs allt utom löpning i mitt fall, är att få ihop åtminstone tre timmar per vecka, men gärna mer. Det är naturligtvis en delikat balans, eftersom det gäller att hitta brytpunkten där träningen fortfarande ger mer effekt än slitage och lyckas pricka in en ”sweet spot”. Vissa veckor har jag gått lite över gränsen och blivit aningens sliten, men det har alltid varit i samband med att jag senare haft dagar då jag inte kunnat träna och då fått vila.

De senaste veckorna har jag begränsat löpningen till varannan dag, med några få undantag, och det har gjort märkbar skillnad. Jag har känt mig mycket piggare och starkare under löppassen och kroppen har fått rejält med tid att återhämta sig.

I förra veckan var jag i Oslo några dagar och passade då på att ta revansch på en backe som jag gav mig på i februari och som jag då fick ge upp då jag överraskades av fallande temperatur och ymnigt snöfall. Jag hade ganska tunna skor med obefintligt mönster och tunna kläder, så det var en kylig och våt upplevelse den gången. Den här gången gick det dock desto bättre. Oslo visadsig från sin bättre sida rent vädermässigt. Jag sprang från Tøyen upp till Nordstrand, en stigning på ca 200 meter över sex kilometer. Inte brant men i princip konstant uppför. De sista 500 meterna var rejält branta, men väl uppe på ”toppen” så kunde jag pusta ut och sen påbörja nedförslöpningen.
Passet var bara tolv kilometer, men det satte ändå lite spår i benen.

20130919-122843.jpg
Utsikten över Oslo var helt fantastisk, men var tyvärr svårfångad på bild. Containrar är ju inte så sexigt att se på.

Den här veckan har jag varit i Göteborg och Malmö och jag passade på springa i Götet, vilket är första gången för mig. Jag gav mig av från hotellet, som låg vid Centralen, och sprang till Slottsskogen, där jag trots tydliga kartor irrade runt en stund. Slottsskogen var förvånansvärt kuperad och sprang och jag önskade att vi hade något liknande i Stockholm. Hagaparken är förvisso lite kuperad på sina håll, men några av backarna i Slottsskogen var nåt i hästväg.
14 kilometer skrapade jag hursomhelst ihop, varav de sista i strålande solsken, i motsats till det regn och rusk som dominerat i övrigt.

20130919-123657.jpg

Idag består dagen av tågresa från Malmö till Stockholm och sen mässa till ca kl 21, så det blir ingen träning för mig. Två dagars resande och ”mässande” har tärt lite på kroppen, så jag valde bort träning idag. Tar igen lite i morgon och till helgen.

Bellmanstafetten 2013

Publicerat: augusti 25, 2013 i Lopp
Etiketter:, ,

För några veckor sen frågade (eller snarare påminde) Magnus mig om (att) jag skulle vara med på Bellmanstafetten i år. Jag hade faktiskt glömt bort det lite grann, men naturligtvis skulle jag vara med. Inte bara för att det är lite av en folkfest, utan det gav mig även chansen att umgås med Magnus lite extra, något jag inte är bortskämd med nuförtiden av diverse anledningar.

Jag funderade en del på om, eller snarare hur, jag skulle träna/toppa inför en snabb 5 km, men insåg att det var allt för lite tid kvar, så jag körde på som vanligt. Löpträningen har flutit på ungefär som vanligt, men än är det en bit kvar till normal mängd. Mitt fokus ligger fortfarande mycket på styrka av olika slag,

Veckan innan loppet tränade jag alla dagar utom fredag, då jag tog det väldigt lugnt. Fick till en lunch med Magnus som fyllde 40 i tisdags och vi pratade naturligtvis en hel del om Bellmanstafetten men ännu mer om alla små äventyr vi varit igenom under åren.

Lördagen kom och jag tog cykeln till Stora Skuggan där jag skulle träffa Magnus och mina lagkamrater. Jag fick inte tag i honom och irrade runt bland tusentals människor en stund innan han plötsligt dök upp med Matilda som skulle springa första sträckan. Vilken lättnad, jag hann bli lite lätt stressad. Vi kollade starten tillsammans och sen var det bara att vänta på min tur. Jag skulle springa tredjesträckan, så jag hade ca 45 minuter på mig från start. Efter en stund gick vi och hejade på Matilda när hon hade ca kilometern kvar.

Snart var det även min tur och jag värmde upp med korta sprintar, höga knän samt rumpsparkar innan jag gav mig av till växlingsområdet. Där fick jag vänta ca 5 minuter innan Daniel kom ångande med pinnen i högsta hugg. Med Macklemore i lurarna gav jag mig så av på mitt varv. Första km blev naturligtvis lite för snabb (4:07) och jag fick lite hållkänning efter drygt 500 meter, så jag slog av lite på tempot för att mota Olle i grind. Sen kom jag in i ett ganska lagom tempo och undvek att hållet slog till helt. Undvek att titta på klockan och gick helt på känsla, men såg några gånger att jag låg högt i puls. Beslöt mig för att ignorera även det och kämpade på så gott det gick.

Andra km flöt på fint, men sen började det bli motigt. Första riktiga ”backen” kommer efter 2,5 km och den kändes nästan in i själen just för tillfället, men jag påminde mig snabbt om att det var knappt att man kunde kalla det för backe och slog snabbt bort allt gnäll ur huvudet.
Fjärde km var nog den jobbigaste jag nånsin varit med om! Min puls låg högt och jag kände att jag låg lite över gränsen, men nu var det ju så lite kvar så jag slog bort alla negativa tankar och fokuserade på att bara klämma ur allt jag hade i kroppen.

Sista km blev den näst snabbaste och börjar först uppför för att mitt på gå nedför och avslutas återigen uppför. Med några hundra meter till växling så kände jag mig nästan upprymd och stod på så gott jag bara kunde för att avsluta på topp. Växlade med Magnus och kunde äntligen pusta ut! Vilken urladdning!

Jag stoppade min Garmin och upptäckte att jag sprungit på 22:13, vilket var nästan en minut bättre än i fjol (23:05) och avsevärt mycket bättre än jag kunnat hoppas på. Officiell tid blev 22:11 och med det nytt PB med 54 sekunder! Jag är hur nöjd som helst! Inför nästa år tänker jag träna lite specifikt inför loppet så jag kan smita in under 22 minuter.

Vad som förvånade mig nästan mer än sluttiden var att min snittpuls under loppet var 180 bpm, dvs 90% av min maxpuls! Redan efter en km nådde jag 180 bpm och höll mig sen där och över (max 187 bpm) under resterande tid. Normalt borde jag fått rejält med mjölksyra av det, men jag kände aldrig av det. Hur det kan komma sig måste jag ta reda på. Min mjölksyratröskel kan ju knappast ligga mycket högre, eller? Jag tränar ju i princip aldrig över 160 bpm (80%), så min tröskel borde ligga nånstans mellan 160 och 180 bpm. Nån som vet mer?

Vårt lag gjorde hursomhelst bra ifrån sig och totaltiden blev 1:53:50. Vilken placering vi fick framgick inte närmar skrev inlägget och spelar egentligen ingen som helst roll, men jag får addera det senare om det dyker upp.

Min växling kan man se här

20130825-160644.jpg
Före och efterbilder

För snart en vecka sen kom vi hem från tre underbara veckor i Italien. Träningen var som tidigare sagt sporadisk, iaf vad gällde löpningen. Under tre veckor kom jag endast ut på tre distanspass, men körde däremot ett antal pass med tabatintervalller tillsammans med fru och dotter. Efter det körde vi styrka av olika slag, så lite träning har det blivit. Dock var det ju trots allt semester, så jag ville ändå känna att jag vilade upp mig ordentligt. God mat och dryck har gett mig ett ”trivselkilo” att arbeta bort när jag nu kommit hem, så nu är det återigen allvar med träningen.

Sen vi kom hem har jag satt igång med ganska normal träning igen. Det har blivit några löppass den här veckan och dessutom både tabatintervalller och diverse styrka. Jag har dammat av mina kettlebells igen och lärt frun några basövningar. Kul med omväxling. Mitt nya favoritpass är 15 min burpees. Jag gör 6-7 burpees, vilket tar ca 25 sekunder, och vilar resten av minuten och repeterar sen i 15 minuter. Jättekul och skitjobbigt på slutet. Tanken är att man bygger på med fler burpees med tiden. Superbra och tidseffektiv helkroppsträning.

I morgon går Stockholm Ultra av stapeln för första gången. Jag ville ju inte känna pressen att behöva träna och formtoppa under semestern, så jag har valt att stå över. Dock är jag sjukt sugen… I dagsläget har jag nog ändå inte 100 km i kroppen, så det får vara helt enkelt. Det ser ut att bli varmt i morgon, så jag avundas inte dem som springer, framförallt 100K, men önskar dem alla lycka till!

Idag blev det knappt 30 minuter kettlebell innan frukost och sen 12 km distans när vi kommit upp till kollis. Tog en sväng från Brommaplan in till Rålambshovsparken och tillbax. Vet inte om det var morgonpasset i kombination med värmen (30C i solen) som tog musten ur mig, men min puls låg skyhögt under större delen av passet, ibland så högt som 88% och det i ett tempo runt 5:30.

20130803-135137.jpg
Vyn från Tranebergsbron är spektakulär!

Efter löpningen kunde jag med gott samvete njuta i solstolen resten av dagen!

Det är nu en vecka sen vi kom fram till Gavorrano och vi njuter av varenda sekund. Vädret har varit bra hela tiden, ca 35-38 grader på stranden. Vattnet var ganska kallt de första dagarna, men har blivit varmare nu.

Träningen har varit lite sporadisk. Efter tre dagars bilkörande var jag lite stel i kroppen när jag i måndags morse gav mig ut på det första löppasset här. Det fick bli en försiktig 8:a för att rosta av kroppen. Lite träning hemmavid har det åxå blivit, typ armhävningar, squats, bålträning och annat av ”enklare” natur. Back to basics s a s. Mest för att hålla igång och inte få för dåligt träningssamvete.

Utsikt från byn Ravi där jag vände tillbax hem till Gavorrano

Jag passar även på att simma lite varje gång vi badar, vilket är både skönt och jobbigt när man som jag är totalt otränad vad gäller simning. Dessutom är det bara bröstsim som gäller, eftersom jag inte lärt mid crawl ännu. Står på to do-listan…

Körde ett Tabata-pass i onsdags med efterföljande styrka och igår blev det ett styrkepass efter stranden. I morse tog jag mig, sent omsider, ut på mitt andra ”riktiga” löppass som blev 10 km. Temperaturen hade hunnit komma över 25 grader och allteftersom passet fortskred så steg åxå temperaturen, så det var lite svettigt på slutet, speciellt som det går uppför andra halvan.

Bild

Höjdkurvan från dagens pass

Bild

Utsikten från vår balkong tröttnar vi nog aldrig på

Igår var det så äntligen dags att premiärspringa mina nya Brooks PureFlow2 som jag ”impulsköpte” i fredags. Hade iofs läst om dem på nätet, men hade sgs glömt dem när jag väl stod i butiken.

Vid 10 snörde jag på mig den 295 gram ”lätta” skorna (i storlek EU46/US12). Skorna är inte superlätta, men känns ändå riktigt nätta på foten om man väger in dämpningen i ekvationen, framförallt jämfört med NB Minimus med sina 205 gram.

Snörningen är asymmetrisk och lite speciell då plösen endast fäster längs yttre sidan, men det stör inte på något sätt utan gör tvärtom att skon sitter riktigt bra. PureFlow2 är inte direkt en minimalistisk sko, utan erbjuder bra dämpning med låg drop (höjdskillnad mellan häl och tå) om 4 mm. Precis vad jag kommer uppskatta i Italien där jag bara springer på asfalt och bara i backar.

Tillsammans med dottern på cykel gav vi oss av norrut från Frösunda via Ulriksdal och Silverdal till Sollentuna och Häggvik. Det är cykelväg större delen av vägen, vilket underlättade för Alicia som inte cyklat så mycket ännu i år. Efter Häggvik gick vägen via Akalla och sen tillbaka till Sollentuna och hemåt samma väg från Silverdal. Vi hade perfekt väder hela tiden, lite disigt och lagom varmt.

Mina Brooks skötte sig exemplariskt under hela turen och bjöd på en bekväm tur. Under passets 21 km kände jag inga problemområden och inget visade sig efteråt heller. Det jag var mest orolig för var om jag skulle slå i ”långtån”, den tå som är längst och som jag hade ont i redan, men det gick bra. Materialet i PureFlow2 är styvt längst fram kring tårna, men inte lika hårt som vanliga skor. En bra kompromiss mellan skydd och komfort.

Alicia klarade cykelturen över förväntan, men hade rejält ont där bak på slutet. Det var hursomhelst väldigt mysigt att ha sällskap och få tid tillsammans, samtidigt som hon kom ut och rörde på sig isf att sitta hemma.

20130701-091344.jpg

20130701-091408.jpg

20130701-091423.jpg

Med mindre än en vecka till semestern börjar så är det mycket som ska planeras och fixas. Vi åker som vanligt till Gavorrano i Italien och även i år spenderar vi tre veckor där. Jag längtar så otroligt till sol, bad, mat, dryck och allt annat som Toscana erbjuder. De långa och branta backarna kring Gavorrano erbjuder utmanande löpning och det är långt till närmsta flacka.

Sen Jättelångt har träningen flutit ungefär som vanligt, men betoningen har legat mer på styrka än tidigare. Jag varvar en mängd olika typer av styrketräning därhemma. Jag slog till på Jungle Gym (typ TRX) för ett tag sen och de är verkligen jätteroligt att träna med. Instabiliteten ger enormt bra träning och har gett träningsvärk jag aldrig upplevt tidigare 🙂

Ibland blir det ett program med medicinbollen, andra ggr blir det kettlebell eller hantlar. Fördelen är att träningen blir omväxlande både för musklerna och hjärnan. Det blir aldrig tråkigt, utan jag skulle tvärtom kunna träna flera ggr per dag. Oftast blir det löpning på lunchen, ca 10-14 km beroende på hur det känns, och sen ett styrkepass innan middagen. Allt från 20 minuters WOD till en timmes mer traditionell styrketräning.

Jag har tagit semester från Andreas schema och all träning blir nu s a s spontan. När jag är i Italien kommer jag ändå inte följa ett schema, så det är meningslöst att Andreas ska sitta och skruva ihop ett till mig. Jag får återuppta den schemalagda träningen efter semestern. Dessutom måste jag identifiera eventuella mål (lopp) inför hösten och vintern.

Ett lopp jag gärna skulle vilja springa är Stockholm Ultra, men eftersom det går av stapeln en vecka efter vi kommer hem från Italien så avstår jag med största sannolikhet. Jag vill slippa känna tvånget under semestern. Känner jag för att ligga kvar i sängen på morgonen så ska jag kunna göra det utan att ha ångest resten av dagen. Kanske anmäler jag mig och springer i den form jag är efter semestern och struntar i att sikta på ett specifikt resultat? Det jag har att slå är mitt PB från Uppsala 100 från 2008 vilket är 11:45h. Vi får väl se helt enkelt.

Igår smet jag in på Löplabbet Race när vi var i stan. Mina trotjänare NB RC 1400, som jag köpte i NYC i september, har blivit väldigt slitna och jag behöver en ersättare. Jag har ett par NB Minimus 10v2, men de är lite för tunna för vissa pass. Upp till 15 km funkar de bra, men sen vill jag nog ha lite mer dämpning. Efter en stund hittade jag ett par Brooks PureFlow 2 och de satt som en smäck! Med 4 mm drop och hyggligt dämpning blir de helt perfekta ersättare. Det gör inget att de dessutom är riktigt snygga. Det är mina första Brooks, så det ska bli riktigt roligt att premiärspringa dem under morgondagens pass. Återkommer med rapport.

20130629-162834.jpg

Nu ska jag njuta lite av eftermiddagssolen och förbereda huden inför Italien.

20130611-205314.jpg

Jättelångt satte inga djupare spår, förutom stela vader förstås, så på söndagen fick det bli lite styrketräning och löpvila. Jag funderade rätt mycket över loppet, vad som gick bra och vad som inte gick så bra. Krampen i vaderna har jag redan nämnt och är säker på att skovalet var primär orsak. Även vätskebrist och saltbrist kan bidra till kramp, så kanske fanns det lite av båda med i ekvationen. Jag drack efter törst och tyckte det fungerade ok. Drack dock för mycket på slutet, vilket jag måste lära mig att låta bli.

I måndags gav jag mig ut på en kort runda till Hagaparken för att röra benen lite. Det var stelt i början, men släppte efter en liten stund. Solen sken när jag gav mig ut, men det övergick till duggregn efter en kilometer och ökade sen till ösregn. Såg ut som en dränkt katt när jag kom hem efter bara sju kilometer. Innan middagen klämde jag in en timmes styrkepass som bonus.

Idag skulle jag egentligen sprungit på lunchen, men möten drog ut på tiden så jag valde styrka istället. Slängde ihop mitt eget WOD som jag körde i totalt 25 minuter inklusive uppvärmning, helt perfekt. Innan middag blev det 10 km distans i solskenet. Idag fanns ingen stelhet kvar utan allt kändes som vanligt igen. Dock satt WODen kvar i låren…

Nu blir det två dagar med ingen eller minimalt med träning pga skolavslutning och andra aktiviteter, men det ska bli skönt för kroppen att få vila lite extra, det har den trots allt gjort sig förtjänt av.

Bild  —  Publicerat: juni 11, 2013 i Okategoriserade

Jag har tidigare sagt att jag skulle vilja ha ett lopp där jag verkligen får bita ihop och kämpa. Under de flesta lopp jag sprungit har jag varit förhållandevis befriad från situationer där jag verkligen fått kriga. De gånger jag valt att bryta har det varit för att jag inte sett nån vits i att kriga på, t ex i Skövde 24H eller TEC. I årets Jättelångt infann sig slutligen chansen att få kämpa lite extra, men vi börjar väl från början, eller hur?

Träningen fram till loppet har flutit på utan större problem. Vissa dagar har det känts fantastiskt, medan andra har varit avgrundsdjupa. Så är det ju lite till mans tror jag. Andreas schema har följts nästan slaviskt och jag har lagt ned ganska mycket tid på att styrketräna på många olika sätt. Från januari till maj har jag gått ned drygt 6 kg och behöver nu bygga lite muskler för att den kropp jag själv trivs bäst i. Mer om det i senare inlägg.

Lördag morgon ramlade jag ur sängen 5:45. Åt en lätt frukost och svidande om till löparkläder innan jag pussade på mina halvsovande tjejer och gav mig av. Hämtade upp två killar på Solna Station och sen bar det av till Norrtälje. Väl där träffade vi ett gäng förväntansfulla löpare som väntade på den chartrade bussen som skulle ta oss till starten. Jag hamnade med mina gamla vänner Jan-Erik, Cecilia och Janne och det var roligt att få höra vad gjort sen sist och hade planer på framöver. Tillsammans besitter de oändlig erfarenhet!

I Grisslehamn var det full rulle. Nummerlapparna hängde prydligt på ett snöre och i startlistan kunde man själv hitta sitt nummer, väldigt praktiskt. Jag lyckades slarva bort min handjagare med Perpetuem och i några minuter var paniken ett faktum, tills jag till slut hittade den. Jag hade tappat den vid startlistan och nån vänlig själ hade hängt upp den på staketet. Bra jobbat Zebban…
Solen sken och det fanns lite moln här och var. Temperaturen låg runt 20 grader och vinden växlade mellan svag och måttlig bris, helt perfekt väder med andra ord.

Som vanligt när det kommer till starten av Jättelångt så drar de över tiden. Alla löpare måste tålmodigt stå och lyssna på diverse talare och jag misstänker att efter kl 9:00 var det få som lyssnade, men det hör liksom ändå till. Klockan 9:09 kom vi så äntligen iväg! Lämmeltåget de första kilometrarna höll ned tempot och första milen gjordes i 6:30-tempo.

Min enda målsättning var att göra en bättre tid än 2011, men jag hade glömt att ta reda på vad den tiden var, så jag beslöt mig för att gå på känsla helt och hållet. Jag tittade på klockan nån gång ibland för att kontrollera distansen, men aldrig på tempo eller puls, det fick bli en överraskning när jag kom i mål. Tempot skulle i princip styras helt av känslan. S fort det kändes tungt så slog jag av på tempot och när det kändes bra ökade jag.

Allt flöt på fint och jag hade sällskap av bl a Janne, Cecilia och Jan-Erik ett tag i början, sen med några andra personer som jag inte minns namnen på. Vi sprang ihop nån mil innan jag sprang ifrån dem under en av de perioder jag kände mig lite extra stark. Det är så lätt att fastna med någon och tappa sitt eget upplägg. Vissa partier är rejält knixiga och drar ned tempot rejält, men väl ute på asfalten/grusvägarna så kan man få sträcka ut och ta igen lite tid. Ett av de knixigare partierna är när man ska forcera klipphällar längsstranden och då pratar vi inte släta klippor man ligger och solar på, utan dödsfällor deluxe där minsta felsteg kan sluta i katastrof. Mina halvsmidiga 47:or var förvisso skodda med Inov-8 Trailroc 245 dagen till ära, så grepp hade jag i överflöd, men varje steg krävde att ha tungan rätt i mun. Dessutom måste man välja väg för att inte hamna på toppen av en hög klippa och vara tvungen att springa tillbax och börja om. Andra milen gick lite snabbare och snittade 6:10-tempo.

2013-06-08 10.12.39

Första vätskestationen låg på stranden

En av de jag haft sällskap med tidigare, en kvinna som hette Inga-Sara men lystrade till IS, hann ifatt mig på klipporna och vi slog följe. Vi höll i princip samma tempo, så det blev helt naturligt. Första vätskestationen hade jag hoppat över, men på andra passade jag på att fylla på lite vatten i handjagaren, men insåg att jag knappt druckit alls under de första två milen. Inte alls bra. IS hakade på när jag fortsatte och vi sprang vidare längs landsvägar, skogsstigar och allt däremellan. Vädret fortsatte vara helt fantastiskt och allt kändes perfekt. IS la sig bakom mig, vilket passade mig bra. Hon fick draghjälp och jag kunde bestämma över mitt eget tempo. Jag kände mig otroligt stark och avslappnad och såg inga orosmoln alls, men som ni säkert förstått av ingressen så kom det att förändras.

2013-06-08 10.51.29

Det började med små krampstickningar i vaderna efter typ 40-45 km, minns inte exakt. Det kom i en nedförsbacke och tog mig helt på sängen. Jag får väldigt sällan kramp, men jag hade fruktat att mitt skovalet inte var optimalt. Trailroc 245 är aningens för tunna för mig på längre distanser och det längsta jag sprungit i dem är 50 km, på SUM i fjol. Egentligen ville jag springa i de lite mer dämpade Trailroc 255, men de har ett styvare tåskydd som har en tendens att ge mig ont i tårna på långpassen, till skillnad mot 245:orna som är rena sockeplasten. Valet föll på 245:orna pga av just det, men jag visste att det var en chansning. Man behöver inte supergrepp på Jättelångt, men på vissa partier är det skönt att ha. SUM är klart mer teknisk och där kommer greppet verkligen till sin rätt.

2013-06-08 09.44.47

Det är hit alla rullstensåsar kommer för att dö tror jag

Att säg att Roslagsleden är vacker är en underdrift. Många platser är helt fantastiska, kanske framförallt de sträckor som går längs vattnet, medan partierna med landsväg är sega och kräver lite pannben tidvis, beroende på ansträngningsnivå naturligtvis. Vid ett tillfälle passerade vi en stor hage där getter betade ca 100 meter bort. Vi hörde högt bräkande och plötsligt kom en liten ullig get springande i full karriär emot oss. Vi stannade till vid stängslet och det visade sig att geten bara var kelsjuk, så fantastiskt söt! Vi stannade naturligtvis och kelade med den några minuter innan vi fortsatte. De flesta hade nog inte slösat tid på att stanna, men minnet av detta är värt mer än några minuter snabbare sluttid.

Jag hade tagit en Endurolytes (elektolyter/saltablett) vid 2 mil och tog min sista nu, i hopp om att det skulle hjälpa, men det gjorde ingen nytta alls. Krampen var fortfarande managerbar och det var framförallt i nedförsbackar som den slog till, inte helt optimalt där man mest behöver kontrollen och det hände att jag trampade fel pga att jag inte hade just kontroll.

Jag hade som sagt slarvat med drickat och det visade sig när törsten kom på allvar. Jag försökte dricka ifatt med måtta för att inte springa omkring med en massa vätska i magen. Vid 50 km hällde jag ut resterande Perpetuem (ca två av fyra portioner) eftersom den börjar härskna efter ca 5 timmar (den innehåller ju inte konserveringsmedel). Min energi var det inget fel på, trots att jag bara fått i mig totalt 2 portioner Perpetuem samt tre muggar Cola på två stationer. Jag vet inte om jag drack för mycket, men plötsligt kom känslan av håll smygande. Samma som jag fick på SUM och jag misstänkte att det kvar Coca-Colan som gjorde det, men det kan lika gärna varit att jag druckit för mycket. Oavsett så blev det av nån konstig anledning värst när jag tog gåpauser, vilket var lite underligt. Normalt brukar det ju bli bättre när man slår av på tempot. Hursomhelst så hade jag nu två saker att brottas med, toppen. IS låg fortfarande bakom mig och en av de personer som hon ville slå hade vi helt distanserat vid det här laget, så hon var nöjd. Dock ändrades det snart när de nån vid fjärde vätskestationen sa att hon var andra kvinna. Vi trodde inte riktigt på det, men när vi kom till femte stationen och de sa samma sak så blev läget annorlunda. När dessutom tredje kvinnan kom springandes när vi lämnade stationen var jakten ett faktum. Jag drog iväg och IS hängde på, allt för att lägga lite distans emellan oss och trean under de ca 11 km som återstod. Väl inne på skogsstigarna hade jag så bråttom att jag missade en markering och plötsligt insåg vi att det var röda cirklar istället för orange band. Faan! Paniken satte in och vi tvekade över huruvida vi skulle springa tillbaka eller fortsätta. Ett par hundra meter bakom oss såg vi hur trean sprang förbi stigen vi stod på, så jag beslöt mig för att vi skulle genskjuta henne och jag gav mig av ut i den obanade terrängen i jakt på henne och rätt stig. IS hängde på och efter lite bök hittade vi rätt och jakten var i full gång. Vi såg inte trean alls, men tempot var uppskruvat till max för att hinna ikapp. För en stund hade min kropp låtit mig köra på för fullt, men snart sa det stopp och jag var tvungen att slå av rejält på tempot. Håll och kramp gjorde sitt bästa för att stoppa mig och jag skrek på IS att ”köra så det ryker”. Nu var det helt upp till hennes att ta tillbaka sin andraplats!

Själv fick jag ta det ruskigt försiktigt för att hålla kroppen i schack. Jag drack en mun här och där, men det släckte inte törsten nämnvärt. Jag växlade mellan gång och löpning så gott det gick, men så kom smärtan i maggropen, samma jag fått under både Skövde 24h och Bislett, och det blev plötsligt smått möjligt att springa mer än några hundra meter i stöten. Jag kämpade på och tänkte att nu får jag ju göra precis det där som jag hoppats på, nämligen kriga. De sista fyra kilometrarna var en ganska trist historia egentligen. Jag passade på att ringa min fru och berätta att jag levde, sen satte jag på musik och kämpade vidare mot Norrtälje Centrum. Väl inne bland bebyggelsen sprang jag fel och velade runt lite innan jag hittade rätt, precis vad man vill strax innan mål. 68 km passerades och jag undrade hur länge jag skulle behöva kämpa. Plötsligt saknades den orangea markeringen, men det hängde snitslar längs en å, så jag följde dem. Några hundra meter senare stod en skylt med Jättelångt och Spurta, jag var framme! Jag bet ihop och sprang runt hörnet och där på torget var äntligen målet!!! Det kändes riktigt skönt att få komma i mål efter kampen de sista kilometerna. Sluttid blev 7:23, vilket är knappt en halvtimmes förbättring av mitt PB. Jag var totalt nöjd!

2013-06-08 16.40.46

Bland de första som mötte mig var IS. Hon berättade att hon hunnit ikapp trean och passerat henne för att knipa andraplatsen på 7:12, 3 min före trean och 21 minuter efter vinnaren i damklassen. Snyggt jobbat!

Efter en stunds vila stapplade jag till duscharna ca 500 meter bort, en promenad som tog sin tid. Mörka moln hade börjat torna upp sig på horisonten och jag tackade min lyckliga stjärna att jag slapp vara ute på leden. När jag kommit ur duschen stod regnet som spön i backen och jag skickade en medlidsam tanke till de som var kvar därute. Jag mindes själv mitt första Jättelångt när det regnade konstant i 8:20h, det var inte roligt hela tiden så att säga.

Jag skippade middagen som bjöds på en restaurang på torget, hade ingen lust att knalla tillbaka dit i regnet och aptiten hade ändå inte infunnit sig. Jag gick istället till bilen och fick min beskärda del av ösregnet, var helt genomsur när jag väl kom fram!

Körde till McDonalds och köpte mat och tre paket 3 dl mjölk. Åt knappt halva maten, men mjölken svepte jag, näst intill omättlig! På vägen hem stannade jag på Statoil och köpte en liter mjölk till som jag i princip svepte när jag kom fram till kollis, där fru och dotter väntade på mig.

Årets Jättelångt gav mig allt jag kunnat önska och vissa saker jag kunnat vara utan, men summa summarum så är jag nöjd med mitt lopp. Klart jag skulle velat göra en bättre tid, men att skala av en knapp halvtimme på PB räcker helt klart för mig. Kanske hade jag kunnat springa snabbare, men det ska ju finnas kvar att ta av nästa år, eller hur? Att jag dessutom hjälpte IS att kämpa och komma tvåa är också jätteroligt. Nu tänker jag vila lite från den schemalagda löpträningen under sommaren och fundera över vad jag vill utsätta mig för i höst och vinter.

Passar till sist på att tacka alla som haft med Jättelångt att göra, ert arrangemang är fantastiskt bra och ni är alla hjältar. Tack även till alla medlöpare som förgyllde dagen på olika sätt. Ingen nämnd och ingen glömd!

Åkte återigen på magkatarr i går kväll och fick medicinera med Gaviscon, Losec samt Citodon för att ”överleva” natten. Inte första gången det händer, så jag börjar få koll på hur det ska behandlas effektivast. Tyvärr blir det ju total vila som följd, så dagens träning utgår. Kanske tar jag en promenad innan middag, mest för att komma ut och röra lite på mig, vi får se.

Jag tröstar mig med att jag fick till ett snudd på magiskt fartlekspass igår. Medan dottern tränade friidrott i Sollentuna så passade jag på att riva av 12 km fartlek. Jag var lite svårstartad och det tog en kilometer innan det släppte, men sen flöt det på ordentligt. Tappade räkningen över hur många fartökningar jag gjorde, det blev nog mer ett snabbt distanspass än fartlek på slutet, men vad gör väl det? Jag kände mig så stark, lätt och snabb att jag helt enkelt bara förlorade mig i känslan.

Snittempot blev 4:59 och snittpuls 154 bpm (76%), inga fantastiska siffror på något sätt. Det man inte kan utläsa är just känslan. Med tanke på den mängd jag sprungit (och tränat) på sistone så blev jag förvånad att jag kunde få den känslan. Jag borde vara åtminstone lite sliten och trött, men icke ett spår av det.

Hoppas magen är på bättre humör i morgon så jag kan fortsätta uppladdningen inför Jättelångt.