Arkiv för kategori ‘lampa’

Jag kom inte ut på ett pass till i Oslo, det blev kallare på onsdagen och det blåste mer, så mina kläder räckte inte till. De tunna tights jag hade packat funkar kanske hjälpligt ned till runt nollan, men sen blir det för kallt.

Jag kom hem torsdag kväll, så det hanns inte med nån löpning då, men däremot kom jag ut i fredags innan middag. Vid fem hade det blivit mörkt som i graven, så det blev premiär för Silva Runner, pannlampan som fick ”Bäst i test” i RW i oktober. Jag var lite sugen på Petzl Nao först, men valet föll ändå på Silvan, den kändes bättre på alla sätt.

20121201-214949.jpg

20121201-215022.jpg

Det finns 3+1 lägen på Runner; fullt ös, medium, bred samt blink. Batteritiden är 2,5h, 10h, 10h samt 20h. Maxläget ger en riktigt trevlig ljusbild, inte alls som min Alpha6 som bränner allt på en punkt, utan ett lite bredare ljus. Mediumläget är naturligtvis svagare, men fortfarande fullt tillräckligt, speciellt nu när snön hjälper till att reflektera ljus. Mitt favoritläge blev dock det breda som lyser upp det mesta av synfältet utan att anstränga ögonen.

Pannbandet är bekvämt och batteriet hade jag i jackfickan, så jag slapp den extra vikten på huvudet. Batteriet går annars att fästa runt pannbandet mha kardborreband. Man får även med en förlängningskabel, så att man kan ha batteriet i t ex fickan eller ryggan.
Strömbrytaren är stor och enkel att använda även med tjocka handskar.

550 lumen kan Runner ge som mest, vilket är ganska rejält för en sån liten lampa. Tekniken har kommit en bit sen jag skaffade min Alpha6 med sina 480-560 lumen (uppgifterna varierar), som på den tiden (2009) kändes som att träffa en extrautrustad långtradare i en kolgruva om man blev träffad av ljuskäglan. Minns fortfarande när vi inför GAX 2009 testade våra pannlampor på kvällen innan loppet. Jag, Staffan, Mia och Fredrika stod på ett fält utanför Fredrikas föräldrars gård utanför Ystad och tände våra lampor. De andra tände sina först och när jag tände min så gick solen upp, så kändes det iallafall. Dock fick jag aldrig chansen att använda den under loppet då jag bröt efter 6 mil, men det är en annan historia.

Runner gjorde ett utmärkt jobb med att lysa upp stigarna runt Brunnsviken och jag kände inte ens att lampan satt på. Själva passet gick sådär, pulsen ville inte riktigt hålla sig i schack vilket förmodligen mest berodde på underlaget. Det kräver ju lite mer att springa i/på snö, så bara 3-4 extra slag gör skillnad för mig när jag ska ligga under 150 bpm. Stigen var på många håll otrampad, så jag fick helt enkelt spåra. Jag tvingades att ta ett antal gåpauser för att lugna ner pulsen innan jag kunde fortsätta. Uppsidan med rundan var att springa i vinterlandskapet med pannlampa, vilket gjorde att rundan kändes ny igen.

I eftermiddags gjorde jag om i princip samma runda med exakt samma resultat. Sprang åt andra hållet för ”omväxlingens skull”. Stigen var väl upptrampad av lördagsflanörer, så det borde varit enklare att springa, men jag hade lika mycket problem att hålla nere pulsen idag. Efter att klockan gnällt ett otal gånger så höjde jag gränsen till 154 bpm och kunde på så sätt få lite extra andrum och slapp varningssignal sista fyra kilometerna. Resultatet blev 14 km @ 72% av HRmax.

20121201-225534.jpg

20121201-225553.jpg

Maffetoneträningen kan vara väldigt frustrerande ibland. Det är inte speciellt roligt att springa långsamt och behöva tänka på att hålla nere pulsen. Det i sig självt kan bli en stressfaktor och ge några extra slag. Nu är det bara att gilla läget och bita i det sura äpplet. Jag ska ta mig i genom den här perioden och göra det jag ska, så kommer jag nog ut som vinnare i andra änden. Det är iaf vad jag intalar mig när klockan gnäller att min puls är för hög…

Mitt TEC började på lördag morgon kl 7 med sedvanlig lördagsfrukost, dvs kaffe, juice och macka. Jag laddar aldrig dagarna innan, utan äter normalt för att inte ”stressa systemet”. Däremot brukar jag vid vissa tillfällen komplettera med extra energi innan loppet och väljer då oftast Vitargos Gainers Gold som innehåller Vitargo-kolhydrater samt protein. Blandat med 5 dl mellanmjölk ger det drygt 500 kcal. På så sätt slipper jag ha en massa fast mat i tarmarna under loppet, men ändå få i mig energi och protein. Efter frukost och toalettbestyr var det dags att förbereda mig. Började med att applicera Intens-Sport på fötter, i armhålorna och mellan benen. Sen klädde jag mig i kompressionströja, kompressionsstrumpor (endast vaderna), ankelstrumpor med dubbla lager, kalsonger, kompressionstights, underställströja i merinoull och till sist den tunna vindjackan från Newline som vi fick på TEC 2010. På fötterna satte jag mina gamla trotjänare TNF Arnuva 50 Boa. De har sett bättre dagar, men jag tyckte ändå de skulle få inviga TEC 2011.

Vid halv 9 fick jag hjälp av min fru och dotter att bära ned all min utrustning till bilen. Två plastbackar samt två väskor! Jag hade med mig allt! Efter puss- och kramkalas samt lyckosparkar i rumpan så bar det av till Ensta Krog. Där var det fortfarande ganska folktomt, men allteftersom tiden gick så fylldes det på med löpare och annat ”löst folk”. Det var längesen jag var på ett lopp, så det var jätteroligt att träffa alla gamla bekanta. Anna, hennes pappa samt Krister dök upp och efter en stund kom även Magnus. Jag hade burit fram alla min prylar och väntade nu bara på att Andreas skulle dyka upp och resa sitt tält. Andreas kom, men tältresningen fick vänta tills efter start för att undvika kaos. Det kändes lite som ”Team Andreas Falk”.

Jag förberedde det sista och gjorde mig klar för start. Nathanryggan med 2 liter Perpetuem Caffe Latte åkte på. På med NipGuards i sista sekund, sen var det dags att ställa upp för start. Klockan blev 10, startskottet brann av och TEC 2011 var igång på allvar.

Jag hade ställt mig längst bak i folksamlingen inför starten, men det visade sig vara längst fram i startledet! Nåja, jag låg i toppen några hundra meter iallafall. Inför loppet hade jag gjort en ungefärlig tidsplan där jag siktade på 7-tempo första 40 km. Jag försökte hitta ett behagligt tempo så fort som möjligt och fokuserade på mitt eget lopp för att undvika att dras med. Eftersom det var omöjligt att avgöra vilken distans de andra löparna skulle springa så är det lätt att ta rygg på fel person. Jag hamnade med Jan-Erik och Cecilia som skulle springa 50 km och sen vara funktionärer. De tog TEC som ett sista långpass inför SM på 100 km i Tibro som går av stapeln i helgen. Vi hade sällskap hela varvet och jag klockade in 1:04, dvs 6 minuter snabbare än plan.

Andra varvet fortlöpte ungefär likadant. Jag fokuserade på att lyssna på kroppen och la stor vikt vid att springa naturligt. Jag valde att hellre springa i ett tempo som föll sig naturligt och kompensera med lugnare gåpauser. En liten nackdel med TEC-banan är att första halvan är flack, medan andra innehåller flera rejäla backar samt de cirka 2 km långa skogspartierna. Även andra varvet gick lite för fort och klockades till 1:03h.

I varvningen stod Magnus redo med mina tabletter (Endurolytes, Race Caps och Anti-fatigue) så snart jag klockan in. Han föste mig sen snabbt ut i spåret igen för att hålla mig i rörelse. Man förlorar snabbt värdefull tid om om man stannar i varvningen, så det gäller att göra det man ska och ge sig av. Jag körde vidare och lovad Magnus att ta det lugnare på nästa varv, vilket jag åxå lyckades med. Tredje varvet gjordes på drygt 1:06h, vilket betydde att jag fortfarande låg en bit före mitt schema. Under fjärde varvet beslöt jag mig för att byta skor vid nästa varvning då de gamla Arnuvorna släppte i mycket grus och inte erbjöd den dämpning jag behövde. Tog det ännu lugnare på detta varv och kom in knappt under 1:12h.

Ut på spåret igen med nya skor och det kändes toppen. På asfalt var det enormt skönt att känna dämpningen. TNF Single Track är en ju inte särskilt dämpad egentligen, men jämfört med de väl insprungna Arnuvorna så var de rena vattensängen. Marathondistansen passerades, ganska odramatiskt, efter ca 4:30h. Jag passade på att fota skylten och MMSa både Janica och mamma för att ge dem lite statusuppdatering. Under detta varv började jag lyssna på musik och hade faktiskt riktigt roligt. Sprang där och sjöng lite ansträngt, spelade lufttrummor och njöt av livet. Nån kilometer innan mål upplevde jag en av de starkaste Runners High nånsin, vilket gjorde mig gråtmild och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det var då jag visste att jag skulle ta mig genom TEC, som en uppenbarelse kom det. 50 km gjorde på ca 5:35h och tidsplanen höll fortfarande med råge.

Varven flöt sen på ganska odramatiskt. Jag kände mig stark och pigg och kroppen bara fortsatte att leverera utan att gnälla det minsta. Jag försökte hålla ned tempot så gott det gick, men lyckades ändå springa lite för fort gentemot planen. Dock var ju planen bara en grov uppskattning för att ha något sorts schema att följa. 50 miles, dvs 80 km, passerades vid ca 9:30h, vilket var hela 30 minuter snabbare än 2010. Då hade jag förvisso börjat få problem med knäna redan, men det var i övrigt en monumental skillnad i hur jag kände mig. I år kändes det som vilket ordinärt långpass som helst, om än lite längre! Vid 50 miles var  det även dags att plocka fram pannlampan, något jag sett fram emot litegrann då jag normalt älskar att springa i skenet från pannlampan. Min Silva Alpha 6 är helt underbar. Så snart jag gick av de upplysta cykelvägarna så ”tände jag på” och det blev nästan dagsljus. Stora delar av banan är upplyst, men där det behövdes pannlampa så briljerade Alphan. Enda problemet med pannlampsljus är att det ger skuggor från fel håll, dvs ljuset kommer från samma vinkel som du ser, vilket gör det svårt att upptäcka rötter etc. Om man är flera så kommer det ljus från fler håll vilket underlättar mycket.

Fram till nu hade jag kompletterat med en gel under varje varv, men nu tog det tvärstopp. Jag höll på att kräkas när jag försökte få i mig den sista, så det fick vara.

Magnus redo att pacea

Fram till 100 km flöt det på fint och jag kom in på ca 12:15h, vilket är långsammare än mitt PB på 100 km, men samtidigt med god marginal gentemot planen. Jag kände mig dock ganska ensam därute och frågade Magnus om han kunde tänka sig att hoppa på redan vid 110 km. Han skulle försöka vila en stund och så fick vi se vid nästa varvning. Detta varv började jag få det ganska motigt generellt. Dels pga trötthet, men framförallt kändes det som att jag inte fick tillräckligt med luft. När jag kom in från 11:e varvet så stod Magnus där, ombytt och klar, vilken hjälte. Vi gav oss av efter ett kort depåstopp och jag upplyste Magnus om mitt tillstånd, så vi tog det lugnt. Gick större delen av detta 12:e varv, vilket gjorde att jag tappade en hel del tid. Dock fanns det inget att göra, jag hade såna problem och kämpade rejält vid minsta motlut. Flämtade som en rabiessmittad Sankt Bernard! Jag kunde inte förstå vad felet var. I övrigt mådde jag hur bra som helst. Det låga tempot ställde dock en hel del nya krav. Dels frös jag mer och dels blev jag väldigt sömnig, något jag fick kämpa med ganska mycket under kommande varv. Under detta varv passerade Andreas och hans pacer Tero oss för sista gången. Bilden av en kämpande Andreas som krigar uppför en brant backe kommer nog sitta kvar på näthinnan länge. Han är ett djur!

Inne på varvningarna tvingade Magnus mig att inventera matbbordet och hitta något jag kunde tänka mig att äta. Jag fastade till sist för apelsinklyftor och efter provsmakning så var orgien igång. Jag tryckte i mig typ 8 klyftor och bad sen om en liten påse så jag kunde ta med mig fler ut på banan. Detta var precis vad jag behövde!

Ytterligare två varv (13 och 14) fortlöpte på samma sätt och min tidsplan fick stryka på foten rejält. I mitten av 14:e varvet märkte jag dock en förbättring i mitt tillstånd. Jag blev inte lika ansträngd i backarna längre och hade bättre tryck i steget igen. Fåglarna hade börjat sjunga och gryningen var inte långt borta. Vi var båda trötta på att springa med pannlampa och längtade verkligen efter solens ljus. Väl ute ur skogen och med knappt 2 km kvar till varvning så kom gryningen på allvar och det kändes som man vaknade upp till en ny dag. Med några hundra meter kvar till varvningen testade jag att springa och det gick. Trots att jag gått i så högt tempo jag bara kunde under 6 timmar så löd benen mig nästan direkt. Jag sparade dock på krutet till efter depåstoppet där vi dumpade lampor och fyllde på förråden innan vi gav oss ut igen. Jag trippade före Magnus och kände nu hur energin återvände. Magnus tvingade mig dock att ta det lite lugnt i början och verkligen känna efter. Vi hade ju trots allt två varv kvar!

Det näst sista varvet var lite av en fröjd. Jag bad t.o.m. Magnus att ta med en gel ut på detta varv(!). Vi varvade gång med jogg och jag kände starkare för varje kilometer. Vi pratade mycket om hur skönt det skulle vara att få passera de olika platserna längs banan för sista gången under sista varvet och det taggade oss båda. Jag hade några episoder där tårarna inte var långt borta. Min dröm var ju faktiskt inom räckhåll nu och det var naturligtvis lite överväldigande. Näst sista varvet gjordes på ca 1:32h, vilket var klart snabbare än de två tidigare som gått på 1:55h respektive 1:50h. I slutet på varvet bad jag om gelen och satte i mig den. Nu skulle sista varvet göras med ordentligt med energi i kroppen!

Inne för sista varvning och det var nu med lätta steg som jag lämnade Ensta Krog en sista gång. Magnus fyllde min rygga med en dos Perpetuem och jag gav mig av . Magnus kom i fatt så småningom och vi tog längre joggingturer den här gången. Jag kände mig pigg och stark och kroppen gav bra respons. Att kunna springa över 160 km och känna sig så fräsch i kroppen gjorde mig helt förundrad. Vi stannade och fixade med sten i skon samt för hårt knuten sko, men höll upp tempot riktigt bra och krigade på. Varvet gick så lätt! Vi passerade några andra löpare som hade ett eller flera varv kvar och man såg på de flesta att de genomgick en kamp. Det såg ut att göra ont på vissa! Min resa hade ju varit relativt smärtfri, vilket jag tackade min lyckliga stjärna för.

Bortsett från stoppen under sista varvet så snittade vi ca 7:30, vilket var riktigt bra med tanke på att det var slutet på loppet. Med bara några hundra meter kvar sprang Magnus i förväg för att filma målgången. Nedan ser ni de klipp som han satt ihop från loppet.

Jag kom i mål på 22 timmar och 21 minuter och fick därmed det eftertraktade silverspännet man får om man kommer in under 24 timmar. Drömmen har gått i uppfyllelse och jag kan inte vara mer nöjd. Från att inte sprungit alls för 5 år sedan, till att genomföra ett 100 mileslopp och dessutom på en bra tid tycker jag helt underbart. Jag är värd detta tamejfaan! 😀

(c) Peter Lembke

Detta är bara en bråkdel av allt jag gick i genom under loppet, men det är dels svårt att minnas vad som hände när osv. och det blir bara en enda stor gröt av allting. Jag har så mycket saker jag skulle vilja berätta, men jag får väl återkomma om det framöver. Om ni har några frågor så ställ dem gärna, jag tycker det är jättekul att svara!

Silva Alpha 6

Publicerat: september 30, 2009 i lampa

Ledsen att jag inte uppdaterat bloggen på länge. Det beror inte på att det inte funnits saker att skriva om, utan snarare tidsbrist. Jag lovar att bättra mig!

Inför gax så införskaffades en mängd nya prylar. En av dessa var pannlampan Silva Alpha 6, det nya flaggskeppet i Alpha-serien som även inrymmer Alpha 2 och Alpha 4. Skillnaden är storleken på batteriet och alltså brinntiden.

Vad får man då? Jo, en snajdig väska som påminner om en liten agentväska. Inuti finns hård skumplast som skurits ut för att inrymma lampan och dess tillbehör. Man får lampa, huvudställning, batteri, laddare, förlängningssladd, fäste för hjälm samt cykelfäste.

Första riktiga testet skedde på ett fält utanför Ystad, kvällen före gax. Jag gick ut på en åker och slog på lampan och plötsligt sken solen. Nja, kanske inte riktigt så starkt, men det lyste upp rejält. Mina kamrater som också testade sina lampor tyckte plötsligt att deras lampor var väldigt fjuttiga i jämförelse.

Det finns 4 olika inställningar: stark, medium, svag samt ”allmänljus”. De första tre har en ljusbild med en starkare stråle framåt och flodljus som lyser upp området framför dig. Vad jag kallar ”allmänljus” har ungefär samma styra som medium, men utan den starka strålen rakt fram, vilket jag uppskattade mest. Ett jämnare ljus som passade mig bäst i de flesta situationer.

Eftersom jag fick bryta gax efter bara 63 km så fick jag aldrig chansen att testa lampan i skarpt läge, men förra veckan var det iaf dags.

Höstmörkret kommer ju tidigt på kvällarna nu, så redan kl 19 gav jag mig av till Ursvik (skogsområde i norra Stockholm med flertalet motionsspår, varav ett är elljusbelyst) och det s k Extrem-spåret (UE).
UE är 15 km långt, tidvis ganska tekniskt och relativt kuperat.

Hittade en banprofil över Ursvik Extreme som jag ”lånade” (C)team Sparcus
Vägen dit är upplyst, men väl framme vid spåret så hade skymningen övergått till kolmörker, så det var dags att tända lampan. Efter att ha testat de olika lägena så valde jag ”allmänljus” och gav mig av. Det var väldigt fuktigt i luften och när jag passerade över fälten låg dimman tät, vilket i kombination med lampans sken närmast förblindade mig. Miljoner små vattedroppar reflekterde ljuset perfekt 🙂
Väl inne i skogen igen var det bara att trampa på, dock med viss försiktighet. Största utmaningen med att springa med pannlampa är att ljuset faller från samma vinkel som du ser, så man får inga direkt synliga skuggor vid rötter och stenar. Dessutom är ljuset från LED blekare och kallare, vilket adderar till svårigheten att se underlagets beskaffenhet. Själv hade jag problem med rinnande ögon, så jag hade stora problem att se ordentligt i början.
Banprofilen i Ursvik är, som ni ser ovan, ganska kuperad och även om man springer en hel del på motionsstigar så går stora delar även på mindre stigar som kan vara rejält rotiga och steniga, vilket ställer extra höga krav på ljuset.
Huvudställningen är bekväm och jag tänke inte alls på att den fanns där. Batteriet hade jag satt i bak på mitt Perfecta-bälte, vilket inte var helt optimalt. Eftersom batteriet är format nästan som en kub så hoppade det upp och ner. Detta löste jag på senare löpturer med att sätta det på framsidan istället.
 
Första skarpa testet i Ursvik

Summering
Silva Alpha är en fantastiskt bra lampa som ger ett ordentligt ljus för de flesta situationer. Huvudställningen är enkel att ställa in, bekväm att bära och dessutom lätt att tvätta. Lampan väger väldigt lite, så det känns knappt att den sitter där. Det är enkelt att hitta rätt vinkel och det är även enkelt att justera ljusstyrkan. Det enda jag kan anmärka på är formen på batteriet, jag hade nog hellre sett ett plattare format.