Tredje intensiva träningsveckan går mot sitt slut och jag börjar känna av tendensen till förststadiet till överträning, det som på engelska kallas ”over reach”, vet inte vad det kallas på svenska. Kanske hederlig utmattning?
Fredagens lunchlöpning var segt från första steget och jag tände aldrig till, kände mig utmattad trots lågt tempo. Att det var glashalt runt Brunnsviken hjälpte inte heller, antingen blankis eller knölig stenhård snö. Icebugsen gjorde sitt bästa för att få grepp, men hade stora problem.
Efter drygt fem kilometer gav jag upp och vände hemåt igen. Det fanns inte ett uns energi att uppbringa, nästan otäckt kraftlös. Jag tog en kort paus och började sen springa hemåt. Det släppte lite, men bara så mycket att jag kunde springa och slippa gå. Det var lite av en kamp att komma hem, men det gick. 11 sketna kilometer! Patetiskt! Trist! Irriterande!
Äntligen känns det som om jag kommit igång med träningen på allvar igen. Fötterna känns klart mycket bättre, om än ömma de dagar jag springer. Mitt första utomhuspass sen i början av december var lite av en befrielse. Det har ju blivit några pass på bandet sen jag började springa igen. Fördelen med bandet är att jag kunnat kliva av om det gjort ont, vilket är svårt om man är ute och springer. Dessutom har jag kompletterat med styrketräning på gymet, nåt som jag åter fått smak för.
Första utomhuspasset blev en sväng runt Brunnsviken, vilket flöt på fint trots att det var rejält isigt på 2/3 av rundan. Mina IceBugs var ett väldigt bra val den dagen, annars hade jag stått på näsan mer än en gång. Jag bjöds på fantastiskt väder och det mesta kändes bra, lite pånyttfödelse på nåt sätt. Tog det försiktigt för att vänja kroppen och inte riskera något. framförallt tänker jag på mina fötter då. 14 km @ 5:45 blev resultatet
På sina håll låg endast en sträng av is kvar på stigen, vilket liknade en ryggrad. Kanske Kung Bores ?
Efter några dagars löpvila blev det ytterligare ett varv runt viken, med några extra kilometer så jag fick ihop mina planerade 16 km. Gråmulet och trist, men det fina vädret tidigare hade töat bort mer av snön och endast den mest tilltrampade eller skuggade isen låg kvar. Tack vare bättre underlag blev tempot lite högre, medan ansträngningsgraden sjönk markant. Jag fick t.o.m. sträcka ut lite tidvis. 16 km @ 5:35 blev det denna gång.
Igår vilade jag fötterna från löpningen och istället blev det 45 minuters kettlebell, min favoritträning efter löpningen. Körde ett pass i torsdags och hade fortfarande lite träningsvärk i måndags! Galet.
Idag blev än en gång ett varv runt viken och idag såg det annorlunda ut minsann. Morgonens snöfall hade lämnat både snö och slask efter sig. Det blev plötsligt dubbelt så jobbigt att ta sig fram. IceBugs i all ära, men på snömodd och slask är de i princip verkningslösa. Med söndagens pass i färskt minne och pigga ben gick jag ut för hårt och redan efter tre kilometer var min puls över 80%! Jag försökte ta det lugnt och återhämta mig men det var försent, jag fick dras med hög puls resten av passet. Det tidigare ojämna underlaget var nu täckt av snö, som på några ställen var över 20 cm djup, vilket gjorde det väldigt tungt och vingligt att springa. Skrapade med nöd och näppe ihop mina 14 km @ 5:45 men snittpulsen hamnade på nästan 82%! Började fundera på om jag har en infektion i kroppen, men jag är nog bara ur form helt enkelt. Det tar ju några veckor att komma ikapp.
Panoramabild över Brunnsviken i vinterskrud
De lopp jag tänkt springa i år inbegriper bl a Ursvik Ultra 75 km och TEC 50 miles. Anmälan till UU hade inte öppnat sist jag kollade i typ december och sen glömde jag bort det, tills idag.
Skulle precis anmäla mig när jag upptäckte att det går av stapeln helgen före TEC. Även om både UU och TEC är tänkta som träning så är det aningens tajt med en vecka, eller?
Kan inte riktigt bestämma mig nu, men det kanske fungerar trots allt. Jag hinner ju egentligen återhämta mig utan problem emellan loppen, så länge jag inte har skadat mig. Det blir ju i så fall två bra långpass av ganska olika karaktär. Jag blev först besviken, men ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag trots närheten mellan loppen. Jag tror minsann att jag får bolla det med Andreas…
Vaknade upp på lördagsmorgon och fick en smärre chock när jag tittade ut genom köksfönstret. Marken var täckt med snö och det snöade ymnigt! Jag som nojat över regn fick nåt helt annat att noja över. Motivationen fick sig en törn kan man säga.
Efter frukost och sista förberedelserna så blev jag upphämtad av Anna, Krille och Annas pappa. De hade som tur var inte bytt till sommardäck, så det gick fint att ta sig fram, men lätt var det inte.
Väl framme vid Ensta Krog fick Anna ett SMS som löd ”Ta det lugnt, starten är framflyttad till 12”. WTF?! Det visade sig att banan inte ansågs vara säker då träd hade fallit på flera ställen och tunga sjok av snö föll från träden och kunde skada oss. Vi fick helt enkelt bida vår tid och beslöt oss till sist att åka till Täby Centrum och fika. Uppladdningen kom av sig en smula och ovissheten hururvida det skulle bli uppskjutet igen eller t.o.m. avblåst gjorde att motivationen fick sig ytterligare en törn.
Vid halv 12 åkte vi tillbaka och loppet var på, så då var det snart dags för start. Andreas och familj hade kommit och tillsammans hjälptes vi åt att fixa i ordning supporttältet. Jag hade lite huvudbry angående skoval, men det föll på TNF Single Track GoreTex pga vätan. Ryggan med HEED och kameran åkte på huvudet och sen gick starten. Jag valde även solglasögon för att skydda mot snöfallet, vilket visade sig var en bra idé. Skönt att slippa kisa, blinka hela tiden eller få snö i ögonen. Jag satte kameran på att ta en bild var 5:e sekund och la ihop bilderna till en film. Resultatet ser ni här:
Det blev ungefär som väntat, det är svårt att få det bra när man springer. Dessutom kom det snö framför linsen, men i det stora hela är jag ganska nöjd.
Första varvet var lite av ett testvarv för att se hur det såg ut längs banan. Snö och slask täckte allt och de många grusstigar vi följde blev snabbt lervälling. Inne i skogen var det samma visa, stigarna förvandlades snabbt till lervälling när hundra+ löpare kom springandes. Jag slirade i varje steg och ansträngningsnivån blev naturligtvis lite högre än planerat. Skovalet var kanske trots allt inte det bästa, för jag fick dåligt fäste. Dock ville jag prioritera varma fötter ett tag till. Första varvet gjordes på ca 1:06h, vilket var lite före plan.
Andra varvet flöt på fint och gjordes på 1:06h, fortfarande lite före plan men inte mycket. Höftbörjarna kändes redan, men än hade jag inga problem nånstans. Där det tidigare år varit gångstig var det nu lerstig som bara blev värre ju fler som passerade.
Under tredje varvet hade det slutat snöa och snön började försvinna så sakteliga på sina håll. Mina skor var blöta även på insidan, men fortfarande varma och jag lät dem sitta på. Greppet var kasst och jag förlorade kraft i varje frånskjut, vilket gjorde att höftböjarna och muskulaturen kring höfterna jobbade övertid för att stabilisera benen. Tänk Bambi på hal is ungefär. Mest ont gjorde det i uppförsbackarna, men i övrigt kändes det bra. Även tredje varvet gjordes enligt plan och än var humöret på topp. Jag träffade dock allt färre människor på banan, vilket fick mig att undra lite.
Fjärde varvet påbörjades och det började bli motigt rent mentalt. Det märktes att jag kommit till den punkt där kroppen går från ett energislag till ett annat. Det är ingen djup svacka, men det tar 10-20 minuter innan den försvinner. Jag underhöll mig med olika podcasts som fick mig på andra tankar och snart hade svackan passerat. Energin var åter på topp och jag mådde fint på alla sätt om man bortsåg från höfterna. Jag upplevde lite tryck över bröstet, men insåg senare att det förmodligen var magsyra som gjorde att det kändes så. Varvet passerades åter igen före plan på 1:10h. Vet inte om det var detta varv som Magnus mötte upp med mig ungefär halvvägs, eller om det var tidigare varv. Han hade hursomhelst tagit bilen för att peppa mig lite extra, vilket naturligtvis var välkommet!
Magnus stod som vanligt redo vid varvningen och gav mig ny flaska samt tabletterna jag behövde. Jag gnällde lite, men fick lite gehör för det, precis som det ska vara. Ibland följde han med en bit och ibland fick jag sällskap av Andreas. Det kändes alltid bra att få prata av sig lite snabbt och bolla med dem, de är båda väldigt bra på sina sätt. Framförallt så känner de mig och vet hur jag funkar, vilket förmodligen är det viktigaste med en support. Andreas tyckte att jag skulle ta ett ”come back”-varv och slå av på tempot för att spara på höfterna, vilket jag tog fasta på. Jag tog det mycket lugnare på detta varv, och gjorde det på 1:15h. Sänkte min snittpuls med nästan 10 slag under detta varv, vilket påverkar mycket.
Sjätte varvet minns jag inte så mycket av, men det gick väl ungefär som det femte har jag för mig.
Inför sjunde varvet så började höftböjarna på allvar strejka i uppförsbackarna och på det sliriga underlaget och jag insåg så smått att de förmodligen inte skulle hålla hela loppet. Jag hade gott om energi i övrigt och kände mig stark, men det räcker med en svag länk för att det ska brista. Oroade mig lite över huruvida jag skulle våga springa genom smärtan eller ta den på allvar. Jag har bara upplevt smärta i höftböjarna en gång tidigare och det var under Råsta Runt när banan var isbelagd och jag sprang utan dubb, den gången bröt jag efter 3 mil och kunde knappt komma hem efteråt. Tog nästan en vecka innan det gick över. Hursomhelst fick jag med mig pannlampan ut på varvet eftersom solen börjat gå ned och den kom väl till pass sista biten innan varvning. Dock fick jag först inte igång den och fick lite panik. Mitt mörkerseende är riktigt dåligt och jag mekade med lampan en stund innan jag gav upp och ringde Magnus. Han hade testat den innan han gav den till mig, så jag provade än en gång och då gick den naturligtvis igång, pust. Nån kilometer innan mål träffade jag två dvärgcollies med ägare och stannade några minuter och gosade med dem (hundarna alltså). Det fick upp humöret lite extra.
Inför åttonde varvet fick jag lova Magnus att han skulle få springa med mig nästa varv, han gjorde verkligen sitt bästa för att få mig att springa ett varv till. Några hundra meter från varvningen träffade jag Carina och hennes pacer Emelie (förra årets bästa kvinna) och bytte några ord med dem. det var Carinas första 100 miles och man kan väl knappast välja en bättre pacer än Emelie? Hursomhelst så knatade jag på, men fick ta gåpauser med jämna mellanrum när smärtan i höftböjarna satte in. Jag ringde till Magnus efter några kilometer och sa att det inte blev något mer varv efter detta. Jag såg inte nån vits med att riskera att skada mig. Smärtan skar nu även in i ljumskarna och det gjorde valet rätt enkelt.
Janica ringde och jag meddelade mitt beslut att bryta efter 50 miles. Strax därefter mötte jag en löpare som visade sig vara Magnus! Han ville ju så gärna springa med mig och det var jätteroligt att han kom. Sällskapet uppskattades verkligen, även om det inte var långt särskilt långt kvar. När det var en kilometer kvar och vi gick i skogen så passerades vi av en tjej och hennes pacer. Samtidigt slog det mig att jag faktiskt var nära 10 timmar och fick då eld i baken. Precis som under Bislett så sprang jag för allt vad tygen höll genom skogen, så snabbt att Magnus hade svårt att hänga med bitvis. Han blev dock överförtjust av min nyfunna styrka och ropade att ”nu kör vi ett varv till”, men den önskan fick han inte se uppfylld. Jag passerade ”mållinjen” på 9:57:08, en ok tid med tanke på att jag satsade på 100 miles.
Det kändes toppen att avsluta med en spurt, men samtidigt vemodigt att veta att jag inte kunde fortsätta. Om det funnits en klass för t ex 75 miles så hade det funnits en morot för mig att försöka nå dit, men risken var överhängande att inte ens det gått.
Jag gick in i värmestugan och fick välgörande massage av Maria Vindruva 🙂 och Magnus fixade köttbullar med potatismos till mig efteråt. Medan Magnus plockade ihop alla mina saker så satt jag i värmen och kämpade mot min sedvanliga frossa. Det dröjde ett tag innan vi fick tag i nycklarna till Krilles bil och kunde hämta det sista, men strax efter 23 så gav vi oss. Magnus skjutsade hem mig och väll hemma tyckte jag att det var väldigt skönt att inte spendera ytterligare 12-14 timmar med att springa i kyla och lera. En välbehövlig dusch senare satt jag i soffan med Janica och åt en macka och drack Recoverite och pratade om loppet. Somnade sen ovaggad kan jag berätta, utan dåligt samvete för att jag bröt.
Avslutningsvis vill jag i vanlig ordning tacka Magnus för hans osvikliga support, bättre finns inte på denna jord! Även Anna, Krille, Annas pappa ska ha stort tack för hjälpen innan och under TEC. Dessutom måste jag ju gratulera Anna till segern och rekordet, du är min hjälte! Sist men absolut inte minst vill jag tacka Andreas för den coaching och det stöd du ger.
Med risk att jinxa så säger jag att det känns riktigt bra just nu. Förra veckan flöt på riktigt och en titt i statistiken säger att jag snuddar på 110 km, vilket inte alls känns i kroppen.
Gårdagens långpass var förvisso bara 30 km, men kändes snudd på ansträngningslöst. Pga alla isiga partier jag passerade och mitt val av dubbfria skor (TNF GoreTex för värmen), så sjönk snittempot en del. Några gånger stod jag helt enkelt still på en isbana och kom ingenvart alls! Det var komiskt. Ramlade bara en gång och inte speciellt hårt, vilket är ett ganska bra resultat med tanke på hur mycket is jag faktiskt passerade. Felet jag gjorde var att springa via Ursvik, ingen bra idé alls. I övrigt var passet lyckat och kändes som sagt riktigt bra. Naturen visade sig från sin bästa sida, med frostiga träd så långt ögat nådde på sina ställen, en fantastisk syn. Önskade flera gånger att jag tagit med en bättre kamera, för vissa vyer var helt underbara. Frosten hade bl.a. bildat istaggar på grenarna, det såg ut som från en saga. Med mig på turen hade jag min Salomonrygga med 15 dl vatten samt två gel, vilket räckte alldeles utmärkt. Det var lite trist att inte springa längre än 30 km när det nu kändes så bra, men Alicia skulle på kalas, så det var bara att snabbt duscha och ge sig iväg. Skakade till en dubbel Recoverite som jag svepte i bilen och åt en Hammer bar, det fick bli lunchen helt enkelt. Funkade helt ok faktiskt.
Överallt såg jag dessa taggiga träd!
I Ursvik var det is i princip överallt!
Utan dubb blev det ibland väldigt svårt att komma nånstans överhuvudtaget.
Enda fördelen med minusgraderna var de fantastiska vyerna det skapade
Många vackra vyer var det som sagt. Detta är i Barkarby.
Idag stod 25 km långpass på schemat och jag valde att trä på mig mina IceBugs och ge mig av mot Ursvik. Efter ett varv i tian, där ca 99% var is, så tog jag mig ned till Brunnsviken och avslutade med en tur till Haga och sen hem. Hade Salomonryggan och gel med mig och tog en gel efter drygt halva passet, men kände mig ändå ganska seg på slutet. Hela idén med B2B-långpass (back-to-back) är ju att springa på trötta ben dag två, så syftet uppfylldes. Efter lite mat och en dusch var jag som en ny människa, så det satt inte i så länge.
Igår kväll kände jag mig lite svullen i halsen och även i natt och i morse. Dessutom har jag varit lite snorig samtidigt, så nåt skit är eventuellt på gång. Jag ignorerar det tillsvidare, med förhoppningen att det ger med sig om det inte får uppmärksamhet. Får se om den strategin funkar…
Äntligen steg så kvicksilvret tillräckligt mycket för att det skulle vara läge att ta med mig kameran ut på långpass. Att stanna och fota när det är -10C är inte optimalt, dels för att man kyls ned så blixtsnabbt och dels för att jag inte är säker på att kameran gillar temperaturen.
30 km stod på schemat, så det kändes lagom för att testa min nya rygga Lowepro Photo Sport 200 AW (LPS200AW). Laddade vätskeblåsan (Nathans 2 litersblåsa, det följer inte med nån blåsa) med knappt 2 liter vatten, drog i mig en Vespa och packade ner tre stycken gel, det kändes lagom. Drog sen på mig ryggan och gav mig ut på mitt allra första fotolångpass, spännande! Ute var det molnigt och strax under nollan, vilket var behagligt.
Jag ser VERKLIGEN fram emot att få springa soliga och varma fotolångpass
Passformen är generellt bra och jag gillade den lite styva ryggplattan med ”skumplast” som gjorde LPS200AW extra stabil. Trots att ryggan vägde drygt 4 kg laddad med vatten och kamera så satt den riktigt bra och det tog inte många meter innan jag hade vant in mig på vikten.
På ena sidan finns ett fack som rymmer t ex en flaska eller varför inte ett stativ? Kanske inte när man springer, men väl cyklar? De toppmatade övre facket är rejält och rymmer knappt 14 liter, vilket räcker till en hel del prylar om man vill och orkar. Även midjebältet har två fack som rymmer t ex gel, nycklar, pengar etc. Själva kamerafacket är smart placerat på sidan, så att man snabbt kan få tillgång till kameran när fototillfället uppenbarar sig. Facket har Lowepros patentsökta Ultra-Cinch Camera Chamber, ett fodrat utrymme som skyddar kamerautrustningen och förhindrar att den far omkring när man är i rörelse. Tack vare att facket kan göras mindre mha snörningen (som på en korsett) så kan man spänna utrymmet runt utrustningen, något jag först upptäckte när jag skrev detta. Jag hade bara kamera (med 18-270 objektiv) med mig, men upplevde aldrig att den for omkring.
Det finns även ett mindre fack i locket ovanpå ryggan, samt på utsidan. Undertill gömmer sig dessutom ett allvädersskydd i en liten ficka, vilket man snabbt kan dra över ryggan om det t ex skulle börja regna, en riktigt smart funktion.
Tack vare midjebältet och bröstbandet så satt ryggan säkert under hela löpturen. När jag stannade för att fotografera så gick det snabbt att antingen knäppa upp dem och dra fram ryggan under vänster arm och få kamerafacket tillgängligt, eller så knäppte jag bara upp bröstbandet och vred hela ryggan runt midjan, vilket funkade bra det åxå.I det stora hela måste jag säga att ryggan jorde ett riktigt bra jobb för att komma från ett företag som inte sysslar med löparryggor. Jag jämför av naturliga skäl med de ryggor jag sprungit med tidigare och LPS200AW står sig bra med tanke på storleken och den funktionalitet den erbjuder. Att packa ned en systemkamera kräver lite extra av ryggan och då är LPS200AW förmodligen det bästa valet om man vill kunna springa med ryggan.
Priset för Lowepro Photo Sport 200 AW är ca 1600.- och den finns att köpa hos alla välsorterade fotoaffärer samt naturligtvis på Runners Gear 😉
Det var ganska trist väder under löpningen, vilket inte bjöd på så många fototillfällen, men några foton fick jag med mig hem:
En ganska hygglig vecka ligger bakom mig, om än utan storverk så känns det som jag är tillbaka till det normala. Träningen har flutit på bra, trots att vädrets Kung Bore gjort sitt bästa för att spoliera så har jag lyckats genomföra den mesta träningen utan mankemang.
I måndags var jag hemma med min sjuka dotter och fick skjuta på träningen till sen eftermiddag när Janica var på väg hem. Stack ned på gymet och planen var 14 km stegrande. Väl på bandet funkade inte fotpoden och eftersom bandet är okalibrerat så fick jag gissa. Det blev en timme och ca 11 km. När jag kom hem insåg jag att inget var fel på fotpoden, det var jag som stängt av kommunikationen i klockan. Nåja…
I tisdags stack jag ut på en lugn 12:a på lunchen. Bävade lite på morgonen och var lite inne på att köra bandet, men solen sken och temperaturen steg, så det var riktigt härligt när jag väl kom ut.
I torsdags var det dags för ännu ett stegrande pass och den här gången fick jag till det med fotpoden. Startade lugnt och ökade lite varje kilometer tills jag nådde 4:45-tempo på slutet. Skulle nog antingen startat lite snabbare eller ökat lite mer, men nu blev det som det blev. Ett bra pass i övrigt, men inte vidare slitigt på slutet som det skulle varit.
Söndagens långpass fick pga Alicias födelsekalas flyttas till lördagen. Jag hängde med Janica till Balance i Solna och ”provtränade” på deras band, lite skönare än de -17 som rådde ute. Det blev tyvärr lite ont om tid så jag fick nöja mig med 18 km isf planerade 25 km. Ibland blir det inte som man tänkt sig helt enkelt.
I morse bar det av till Danmark där jag ska medverka på en av mina kunders konferenser. Jag packade naturligtvis träningskläder i hopp om att hinna klämma in mitt planerade distanspass om 15 km. Eftersom jag hade dålig koll på det lokala vädret kollade jag webkameror och såg att det låg snö och enligt väderprognosen skulle det vara 4-8 minusgrader.
Väl på plats i Holte, ca 30 minuter norr om Köpenhamn, så färdigställde jag min presentation innan jag svidade om och jag mig ut. Det var nära att jag fegade ur, men jag tog mig i örat. Vinden var isande kall, men solen sken, så det värmde lite. Jag följde en huvudväg med planen att åtminstone springa 5 km och sen vända tillbaka, för att fortsätta förbi hotellet och lägga till så mycket jag kände.
Löpningen flöt på fint och trots ca 15 cm snö överallt så var cykelvägarna föredömligt rena, det ser man aldrig i Solna. Jag sprang genom Birkerød och landskapet var böljande vackert. Långa backar upp- och nedför. När jag vände efter 5 km så insåg jag hur kallt det egentligen var. Jag hade haft medvind och nu sved det fint i ansiktet! Drog upp buffen över underkäken och kinderna, såg nog inte klok ut. Pulsmätningen fick spel mitt i passet, något som jag nästan vant mig vid på sistone. Garmin verkar inte kunna göra pålitliga pulsband tyvärr, har nog avverkat 4 st hittills.
Passerade hotellet efter 10 km och fortsatte mot Holte. Efter 12,5 km vände jag tillbaka och väl utanför hotellet kunde jag klappa mig på axeln för ”job well done”.
Den mentala förhandling som pågått under hela dagen hade till slut utmynnat i att jag slutfört det jag skulle, vilket kändes extra skönt!
Strax ska jag träffa övriga deltagare för en välförtjänt middag, det ser jag fram emot!
Önskar jag hade haft tid att fotografera alla vackra vyer jag passerade. Landskapet är helt fantastiskt böljande!
Fram till den 30 november får man 15% rabatt vid beställning från Road ID om man anger koden pcHelpElves9
Shoe ID är suverän om olyckan är framme!
Missa inte chansen! Passa på att köpa någon av Road ID’s praktiska produkter inför löpningen i vintermörkret. Det kan vara din försäkring om olyckan är framme!
Själv har jag Shoe ID på alla skor som jag använder aktivt. Nu har jag även passat på att beställa Wrist ID Elite till både mig och min dotter. Andra produkter som jag har köpt är deras Firefly Supernova och FIXX ID.
En perfekt julklapp till dig själv! Om du inte gör det för dig själv så gör det för dina nära och kära.
Visst är det ruskigt jobbigt att få in en massa bôs (skräp på västgötska) i skorna när man springer. Ett varv i Ursvik Extreme brukar resultera i skor fulla med barr och annat jävelskap. Nu kommer vintern med snö och slask,vad gör man då för att slippa få in det i skorna? GoreTex skyddar ju från det mesta, men man är fortfarande oskyddad via ankeln.
Svaret är enkelt: Dirty Girl Gaiters, dvs damasker. Extremt billiga ($13 inkl frakt) och de finns i ett otal mönster och färger. De är tillverkade i spandex och tvättas tillsammans med övriga träningskläder.
Det enda ingrepp som behövs göra är att fästa en lite bit kardborreband (medföljer) på hälen (på skon alltså). Innan man tar på sig skorna så trär man på damasken. Sen fäster man damaskens framsida i första snörningen mha en liten krok och baksidan av damasken i kardborrebandet. Sen är det bara att ge sig ut och smutsa ner sig!!!
Jag använde dem under Sörmlands Ultra med mycket bra resultat, ingening kom in i skon den vägen. De har en viss isolerande effekt åxå, vilket är ett extra plus när det börjar bli kallt. Annars är ju ankeln en svag punkt på kroppen.
Ett snöigt Malmö hälsade mig välkommen när jag kom över sundet från Kastrup. Väl på hotellet hade klockan hunnit bli ganska mycket och ännu mer när jag väl kom ut genom dörren. Hade till min förfäran glömt understället hemma, så under jackan hade jag bara en vanlig funktions-t-shirt. Det visade sig fungera alldeles utmärkt, tack vare att Gore-jackan är så tät i hals och handleder.
Marken var rejält slaskig, ca 4 cm djup. Riktigt eländigt underlag, men helt perfekt för att testa skorna i. Jag satte av på en 12 km runda som mestadels bestod av trottoarer med plattbeläggning samt asfalterade cykelbanor. Inte många ställen var fria från slask, men ibland var det ca 5 cm snö, vilket var omväxlande.
Skorna betedde sig som förväntat, dvs de var torra och varma under hela passet. Fick in lite slask via fotleden, men det kan man enkelt förhindra med gaiters nästa gång, återkommer till det. På plattbeläggning var det lite halt, men i allmänhet var greppet bra, faktiskt t o m bättre än förväntat. Inga s k hot spots eller svagheter visade sig under passet och jag kan nog påstå att det var ett lyckat köp.
Fåfängeträning 