…kvar, men vem räknar? Följer slaviskt #TEC100 på Twitter och även om det endast är en handfull som använder den hashtag’en så är det rolig läsning.
Jag har inhandlat ett par enkla vattentäta överdragsbyxor på Stadium för säkerhets skull. Min nya GoreTex-jacka lär komma väl pass åxå. Det har regnat större delen av dagen här i Stockholm, så det lär nog bli blött även i morgon.
De skor jag har med mig är NB 876 som är förstavalet, TNF Single Track GoreTex om det är alltför blött och till sist mina Kinvara 2 om det är torrt och jag vill ha lättare på fötterna.
Valet av tights faller förmodligen på vintertightsen från CW-X. De är inte för varma även om termometern skulle stiga uppåt 8 grader och dessutom lär det isf bara vara ett gästspel. Större delen av loppet lär tempen ligga strax över nollan, vindens kyleffekt inräknad.
Det lär vara rätt blött i skog och mark under loppet, även om det slutar regna, så GoreTex-skorna kan komma väl till pass känner jag. Det är stor skillnad mellan torra och blöta skor under ett 20+ timmars lopp. Minns mitt första Jättelångt när vi sprang i ihållande regn i över 8 timmar, men då var det å andra sidan varmt.
Nu ska jag förbereda det sista inför morgondagen och sen blir det soffläge resten av kvällen!
Vill ni följa loppet så kommer det liverapporteras på jogg.se i vanlig ordning.
Med risk att jinxa så säger jag att det känns riktigt bra just nu. Förra veckan flöt på riktigt och en titt i statistiken säger att jag snuddar på 110 km, vilket inte alls känns i kroppen.
Gårdagens långpass var förvisso bara 30 km, men kändes snudd på ansträngningslöst. Pga alla isiga partier jag passerade och mitt val av dubbfria skor (TNF GoreTex för värmen), så sjönk snittempot en del. Några gånger stod jag helt enkelt still på en isbana och kom ingenvart alls! Det var komiskt. Ramlade bara en gång och inte speciellt hårt, vilket är ett ganska bra resultat med tanke på hur mycket is jag faktiskt passerade. Felet jag gjorde var att springa via Ursvik, ingen bra idé alls. I övrigt var passet lyckat och kändes som sagt riktigt bra. Naturen visade sig från sin bästa sida, med frostiga träd så långt ögat nådde på sina ställen, en fantastisk syn. Önskade flera gånger att jag tagit med en bättre kamera, för vissa vyer var helt underbara. Frosten hade bl.a. bildat istaggar på grenarna, det såg ut som från en saga. Med mig på turen hade jag min Salomonrygga med 15 dl vatten samt två gel, vilket räckte alldeles utmärkt. Det var lite trist att inte springa längre än 30 km när det nu kändes så bra, men Alicia skulle på kalas, så det var bara att snabbt duscha och ge sig iväg. Skakade till en dubbel Recoverite som jag svepte i bilen och åt en Hammer bar, det fick bli lunchen helt enkelt. Funkade helt ok faktiskt.
Överallt såg jag dessa taggiga träd!
I Ursvik var det is i princip överallt!
Utan dubb blev det ibland väldigt svårt att komma nånstans överhuvudtaget.
Enda fördelen med minusgraderna var de fantastiska vyerna det skapade
Många vackra vyer var det som sagt. Detta är i Barkarby.
Idag stod 25 km långpass på schemat och jag valde att trä på mig mina IceBugs och ge mig av mot Ursvik. Efter ett varv i tian, där ca 99% var is, så tog jag mig ned till Brunnsviken och avslutade med en tur till Haga och sen hem. Hade Salomonryggan och gel med mig och tog en gel efter drygt halva passet, men kände mig ändå ganska seg på slutet. Hela idén med B2B-långpass (back-to-back) är ju att springa på trötta ben dag två, så syftet uppfylldes. Efter lite mat och en dusch var jag som en ny människa, så det satt inte i så länge.
Igår kväll kände jag mig lite svullen i halsen och även i natt och i morse. Dessutom har jag varit lite snorig samtidigt, så nåt skit är eventuellt på gång. Jag ignorerar det tillsvidare, med förhoppningen att det ger med sig om det inte får uppmärksamhet. Får se om den strategin funkar…
Fick frågan på Twitter om min strategi under Bislett. Att förklara den på 160 tecken är aningens kort, så jag tänkte dra den kort här på bloggen.
Jag har delat upp loppet i fyra tidsblock med olika tempo. Jag baserar tempot dels på min målsättning, dels på underlag av tempot jag höll under TEC, som är det enda liknande loppet som jag har genomfört. Tempot kommer av naturliga skäl att sjunka, men planen är att det ska vara så jämnt som möjligt. Hellre springa långsamt i början och lite snabbare på slutet än att bränna ut för mycket för tidigt och behöva gå i mål. Jag lärde mig mycket under TEC, men även en del i Skövde, även om det snöt sig där.
Energistrategin har jag säkert dragit tidigare, men här kommer den igen. En portion Perpetuem per timme är grunden. Alternerar mellan alla tre smaker så jag slipper tröttna på en smak. I Skövde fick jag plötsligt avsmak för jordgubbssmaken, vilket faktiskt förvånade mig lite. Jag har aldrig haft problem med Perpetuem, men så var det lite speciella förhållanden vid tillfället. Hoppas det inte ska upprepas. På TEC hade jag lite problem att skölja ned gel med Perpetuem, smakerna skar sig helt enkelt. Eftersom jag inte drack något annat än Perpetuem så fanns det inget alternativ när jag tog gelen ute på banan. Slutade med gel efter ca 10 mil, när jag nästan kräktes av smaken.
Under Bislett lägger jag till nån gel om/när det känns lämpligt. Dessutom kommer jag ha lite annat i beredskap, såsom energikolorna jag skrev om för ett tag sen. Mineolafrukter tänkte jag försöka få tag i, men i övrigt får jag botanisera bland det som bjuds om det skulle behövas. Jag ska INTE dricka mjölk under loppet igen, speciellt inte om jag redan har ont i magen. Får jag ett sånt sjukt sug igen så får Magnus lappa till mig istället. 🙂
Mindre än 5 dagar kvar till start och jag måste börja packa fysiskt, inte bara mentalt. Jag har ett pass kvar i morgon, ett kort fartlekspass, sen är det total vila fram till start. I helgen blev det ett intervallpass (6 x 400m) på lördagen samt ett 10 km distanspass i söndags, båda kändes riktigt bra. Börjar faktiskt redan få abstinens, fast jag bara vilat en dag. Det märks att jag dragit ned på träningen!
Nostalgi. Så här såg jag ut när jag sprungit mitt första 100 km lopp i Uppsala 2008. Rödgråten och hyfsat ledbruten efter 11:45h. Hade bara löptränat i drygt 2 år, så distanståligheten hade inte riktigt kommit än.
Eftersom jag inte har testat att springa med min nya ryggsäck så tyckte jag att det var på sin plats att göra det innan loppet på lördag. Lite orutinerat är det att inte testat ännu, men jag har inte haft ett enda långpass sen jag fick den, så det har inte fallit sig naturligt att ha den på sig. Ursäkter…
Idag hade jag 8 km ”ansträngningslöst” distanspass inplanerat, så det var ett perfekt tillfälle att köra en generalrepetition. Vid lunch tog jag på mig allt det jag planerat att bära under loppet. Fyllde vätskeblåsan samt den ena flaskan med vatten för att få rätt vikt och fyllde fickorna med det övriga, sen gav jag mig ut i hettan. Drygt 26 grader visade termometern och ute var det snudd på vindstilla, helt perfekt eftersom det förmodligen kommer vara liknande förhållanden på lördag. Ryggan visade sig redan vid första stegen sitta riktigt stabilt, vilket faktiskt förvånade lite. Normalt brukar det ta några hundra meter för mig att hitta en rytm tillsammans med ryggan eller vätskebältet, men den här satt som en smäck direkt.
Sprang på i beskedliga 6-tempot för att vara så ansträngningslös som möjligt. Värmen var påtaglig, men aldrig jobbig. I det tempot blir det ju inte ett problem. Jag ska få låna den ”kylkeps” som Andreas använde under sitt 48 timmars i helgen, mer om det i kommande inlägg. Den kommer hursomhelst komma väl till pass om det blir lika varmt på lördag. Tog min sedvanliga väg längs vattnet vid Brunnsviken, ned till Haga där jag vände hemåt igen. Jag drack från en av ”midjeflaskorna” och det var enkelt att få både ur och stoppa i den i sin hållare. Dessutom sitter flaskhållarna så att man inte nuddar dem när man springer, vilket jag faktiskt var lite orolig för innan.
Det fanns inget att anmärka på vad gäller ryggan, tvärtom. Det enda problemet som eventuellt kan uppstå är skav på axlarna om jag använder linne, men det kommer jag inte göra på lördag. Dels just på grund av risken för skav, men även för att jag vill skydda axlarna från solen. Jag tror att den kommer fungera riktigt bra!
I måndags var det så dags att mjukstarta träningen igen. Eftersom Jättelångt går till helgen så är det en ganska lugn vecka med några pass som ska väcka liv i benen. Jag har inte haft ett fokus på att prestera under Jättelångt, men förhoppningen är ändå att vara i så pass bra form att jag kan förbättra fjolårets tid (7:51) rejält. Mer än så vill jag inte säga i dagsläget. I fjol fick jag problem med magen, vilket tvingade mig till fler gåpauser och ett antal skogsbesök, något jag verkligen hoppas få slippa i år. Det får bli snäll mat de två sista dagarna innan loppet för att testa om det inverkar.
15 km distans stod på schemat i måndags och tanken var att få det gjort under tidig förmiddag för att sen spendera resten av dagen på kollis, lapandes sol. Janica skulle också ge sig ut, men pga huvudvärk så stod hon över och istället åkte vi till kollis tidigare. Jag kom således ut strax innan lunch och det märktes framförallt på värmen, men även på att magen börjat kurra lite. Laddad med en handjagare med Endurolytes Fizz i satte jag av från Brommaplan mot Nockebybron, där jag vek av norrut längs vattnet. Det är lite kuperat, men väl värt mödan eftersom man passerar höjder som ger otrolig utsikt över vattnet. Stora delar av sträckan gick som tur var i skugga, annars hade nog skallen kokat i värmen.
Efter 7,5 km vände jag tillbaka samma väg. Stannade till vid Ängbybadet och fyllde på min flaska och fortsatte sen att kämpa vidare i värmen. Luften kändes syrefattig och min kropp var energilös. Jag ångrade lite att jag inte tagit med mig nån energi alls, men det var ju inte mycket att göra. Efter 16 km kom jag slutligen fram till kollis igen och kunde skaka till en portion Recoverite som svaldes i några få klunkar. Det blev 16 km @ 5:45 med 157 bpm (78%) snittpuls, vilket är högre än normalt men inte oväntat med tanke på värmen.
Idag var det så dags att åter igen dra på sig skorna. 8 km fartlek med 6 fartökningar stod på menyn och dem gjorde jag längs Brunnsviken. Det var rejält tryck i luften och jag hade lite huvudvärk när jag gav mig av, men det släppte ganska snabbt. Det var fuktigt och lite tungt, men temperaturen låg på ca 22 grader så värmen var inget problem den här gången. Värmde upp 2 km och varvade sen ca 500 meter i ca 4:20-4:40-tempo med ca 500 meter i 5:45-tempo. Jag tryckte på lagom hårt för att inte överdriva så här nära loppet. Ett hyfsat pass blev det iallafall.
Jättelångt
Med bara några dagar kvar till Jättelångt så börjar förberedelserna snurra i huvudet. Det mesta är spikat och transport ordnad, så det finns inte så mycket kvar att göra egentligen, det är bara att hålla tummarna för att vädret blir bra och att vi får en lyckad dag.
Min energistrategi är enkel som vanligt. Två flaskor Perpetuem i tretimmarslösning, där den ena flaskan är oblandad från start och blandas till efter halva loppet. Alternativet är att ha en flaska Endurolytes Fizz och lägga en tretimmarsportion Perpetuem i en påse istället, har inte riktigt bestämt mig. Därtill kommer jag nog ha med nån gel mest som omväxling. Vad gäller utrustning så väljer jag min nya rygga från The North Face, samma sak med skorna. De visade sig fungera perfekt under TEC. Ryggan är inte testad ännu, så jag tänkte göra det i morgon när jag springer mitt sista pass innan loppet. Tänkte fylla upp blåsan och en flaska, samt läga i allt jag kommer ha med mig under loppet och sen ge mig up och springa 8 km i planerat tempo för att känna hur det känns. Håll tummarna för att det känns bra.
…lite frustrerande. Jag älskar ju att springa, så det är svårt att låta bli. Samtidigt som min kropp verkligen behöver vila och ladda inför StM, så ropar hjärnan att den vill ut.
Så fort solen visar sig blir abstinensen ännu värre. Då vill kroppen ut och suga upp alla strålar och ladda batterierna! Just nu längtar jag verkligen efter sol och värme, något jag säkert får äta upp nästa lördag. Det brukar ju bli typ 30 grader under StM…
Jag längtar efter många saker just nu. Den största längtan är Italien, dit vi åker i juli och stannar nästan tre veckor. När vi är där känns det som vardagen sätts på paus och man bara är. Tar dagen som den kommer och släpper alla måsten. Det ska bli så förbaskat skönt att få åka dit igen! Löpningen går inte av för hacker heller, perfekt träning inför höstens eventuella äventyr.
Jag längtar även till Jättelångt. Att få springa längs Roslagsleden och komma lite närmare naturen är även det balsam för själen. Dessutom träffar man en massa trevliga människor som man får dela upplevelsen med.
Ny rygga
Igår fick jag hem en ny rygga som jag tänkte testa under Jättelångt. The North Face Enduro 13 heter den och de största anledningarna till att jag valde just den är att den har två stycken 5 dl flaskor i midjebältet, något jag saknar hos den annars helt perfekta Nathan Endurance, samt att den har en slimmad profil. Flaskorna gör att jag kan ha en färdigblandad koncentrerad Perpetuem i ena och bara pulver i den andra så jag snabbt kan blanda till efter halva loppet, då slipper jag mecka påsar med Perpetuem när ny flaska ska blandas till . Jag har ibland använt kombinationen rygg och vätskebälte, men eftersom jag inte gillar just vätskebälten så är Enduron den perfekta lösningen. Mer utförligt test kommer framöver.
För nån vecka sedan snubblade jag över ett blogginlägg som handlade om Salomons nya rygga Advanced Skin S-Lab 5, utvecklad i samarbete med utralöparen (och del bergsget) Kilian Jornet. Som den prylfetischist jag är så kunde jag inte låta bli att beställa hem den ögonaböj! Ni kommer få veta mer så snart den dykt upp!
Träning
Det är ju sparsmakat med löpning just nu, men några pass är kvar innan StM. Idag blev det 12 km distans i solen, underbart. På med mina Kinvara och satte av mot Sollentuna, via Ulriksdal. Försökte ligga under 150 bpm i puls och slappna av, bara låta benen springa och inte känna någon stress över tempo eller annat. Efter 6 km, varav det mesta är uppför, så var det dags att vända hemåt igen. Kroppen kändes ok och jag kunde efter avslutat pass konstatera att formen är helt ok. 12 km @ 5:15 med förvånansvärt låg puls känns bra. Med en veckas formtoppning kvar hoppas jag att jag kommer vara i hygglig form till maran.
Mitt TEC började på lördag morgon kl 7 med sedvanlig lördagsfrukost, dvs kaffe, juice och macka. Jag laddar aldrig dagarna innan, utan äter normalt för att inte ”stressa systemet”. Däremot brukar jag vid vissa tillfällen komplettera med extra energi innan loppet och väljer då oftast Vitargos Gainers Gold som innehåller Vitargo-kolhydrater samt protein. Blandat med 5 dl mellanmjölk ger det drygt 500 kcal. På så sätt slipper jag ha en massa fast mat i tarmarna under loppet, men ändå få i mig energi och protein. Efter frukost och toalettbestyr var det dags att förbereda mig. Började med att applicera Intens-Sport på fötter, i armhålorna och mellan benen. Sen klädde jag mig i kompressionströja, kompressionsstrumpor (endast vaderna), ankelstrumpor med dubbla lager, kalsonger, kompressionstights, underställströja i merinoull och till sist den tunna vindjackan från Newline som vi fick på TEC 2010. På fötterna satte jag mina gamla trotjänare TNF Arnuva 50 Boa. De har sett bättre dagar, men jag tyckte ändå de skulle få inviga TEC 2011.
Vid halv 9 fick jag hjälp av min fru och dotter att bära ned all min utrustning till bilen. Två plastbackar samt två väskor! Jag hade med mig allt! Efter puss- och kramkalas samt lyckosparkar i rumpan så bar det av till Ensta Krog. Där var det fortfarande ganska folktomt, men allteftersom tiden gick så fylldes det på med löpare och annat ”löst folk”. Det var längesen jag var på ett lopp, så det var jätteroligt att träffa alla gamla bekanta. Anna, hennes pappa samt Krister dök upp och efter en stund kom även Magnus. Jag hade burit fram alla min prylar och väntade nu bara på att Andreas skulle dyka upp och resa sitt tält. Andreas kom, men tältresningen fick vänta tills efter start för att undvika kaos. Det kändes lite som ”Team Andreas Falk”.
Jag förberedde det sista och gjorde mig klar för start. Nathanryggan med 2 liter Perpetuem Caffe Latte åkte på. På med NipGuards i sista sekund, sen var det dags att ställa upp för start. Klockan blev 10, startskottet brann av och TEC 2011 var igång på allvar.
Jag hade ställt mig längst bak i folksamlingen inför starten, men det visade sig vara längst fram i startledet! Nåja, jag låg i toppen några hundra meter iallafall. Inför loppet hade jag gjort en ungefärlig tidsplan där jag siktade på 7-tempo första 40 km. Jag försökte hitta ett behagligt tempo så fort som möjligt och fokuserade på mitt eget lopp för att undvika att dras med. Eftersom det var omöjligt att avgöra vilken distans de andra löparna skulle springa så är det lätt att ta rygg på fel person. Jag hamnade med Jan-Erik och Cecilia som skulle springa 50 km och sen vara funktionärer. De tog TEC som ett sista långpass inför SM på 100 km i Tibro som går av stapeln i helgen. Vi hade sällskap hela varvet och jag klockade in 1:04, dvs 6 minuter snabbare än plan.
Andra varvet fortlöpte ungefär likadant. Jag fokuserade på att lyssna på kroppen och la stor vikt vid att springa naturligt. Jag valde att hellre springa i ett tempo som föll sig naturligt och kompensera med lugnare gåpauser. En liten nackdel med TEC-banan är att första halvan är flack, medan andra innehåller flera rejäla backar samt de cirka 2 km långa skogspartierna. Även andra varvet gick lite för fort och klockades till 1:03h.
I varvningen stod Magnus redo med mina tabletter (Endurolytes, Race Caps och Anti-fatigue) så snart jag klockan in. Han föste mig sen snabbt ut i spåret igen för att hålla mig i rörelse. Man förlorar snabbt värdefull tid om om man stannar i varvningen, så det gäller att göra det man ska och ge sig av. Jag körde vidare och lovad Magnus att ta det lugnare på nästa varv, vilket jag åxå lyckades med. Tredje varvet gjordes på drygt 1:06h, vilket betydde att jag fortfarande låg en bit före mitt schema. Under fjärde varvet beslöt jag mig för att byta skor vid nästa varvning då de gamla Arnuvorna släppte i mycket grus och inte erbjöd den dämpning jag behövde. Tog det ännu lugnare på detta varv och kom in knappt under 1:12h.
Ut på spåret igen med nya skor och det kändes toppen. På asfalt var det enormt skönt att känna dämpningen. TNF Single Track är en ju inte särskilt dämpad egentligen, men jämfört med de väl insprungna Arnuvorna så var de rena vattensängen. Marathondistansen passerades, ganska odramatiskt, efter ca 4:30h. Jag passade på att fota skylten och MMSa både Janica och mamma för att ge dem lite statusuppdatering. Under detta varv började jag lyssna på musik och hade faktiskt riktigt roligt. Sprang där och sjöng lite ansträngt, spelade lufttrummor och njöt av livet. Nån kilometer innan mål upplevde jag en av de starkaste Runners High nånsin, vilket gjorde mig gråtmild och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det var då jag visste att jag skulle ta mig genom TEC, som en uppenbarelse kom det. 50 km gjorde på ca 5:35h och tidsplanen höll fortfarande med råge.
Varven flöt sen på ganska odramatiskt. Jag kände mig stark och pigg och kroppen bara fortsatte att leverera utan att gnälla det minsta. Jag försökte hålla ned tempot så gott det gick, men lyckades ändå springa lite för fort gentemot planen. Dock var ju planen bara en grov uppskattning för att ha något sorts schema att följa. 50 miles, dvs 80 km, passerades vid ca 9:30h, vilket var hela 30 minuter snabbare än 2010. Då hade jag förvisso börjat få problem med knäna redan, men det var i övrigt en monumental skillnad i hur jag kände mig. I år kändes det som vilket ordinärt långpass som helst, om än lite längre! Vid 50 miles var det även dags att plocka fram pannlampan, något jag sett fram emot litegrann då jag normalt älskar att springa i skenet från pannlampan. Min Silva Alpha 6 är helt underbar. Så snart jag gick av de upplysta cykelvägarna så ”tände jag på” och det blev nästan dagsljus. Stora delar av banan är upplyst, men där det behövdes pannlampa så briljerade Alphan. Enda problemet med pannlampsljus är att det ger skuggor från fel håll, dvs ljuset kommer från samma vinkel som du ser, vilket gör det svårt att upptäcka rötter etc. Om man är flera så kommer det ljus från fler håll vilket underlättar mycket.
Fram till nu hade jag kompletterat med en gel under varje varv, men nu tog det tvärstopp. Jag höll på att kräkas när jag försökte få i mig den sista, så det fick vara.
Magnus redo att pacea
Fram till 100 km flöt det på fint och jag kom in på ca 12:15h, vilket är långsammare än mitt PB på 100 km, men samtidigt med god marginal gentemot planen. Jag kände mig dock ganska ensam därute och frågade Magnus om han kunde tänka sig att hoppa på redan vid 110 km. Han skulle försöka vila en stund och så fick vi se vid nästa varvning. Detta varv började jag få det ganska motigt generellt. Dels pga trötthet, men framförallt kändes det som att jag inte fick tillräckligt med luft. När jag kom in från 11:e varvet så stod Magnus där, ombytt och klar, vilken hjälte. Vi gav oss av efter ett kort depåstopp och jag upplyste Magnus om mitt tillstånd, så vi tog det lugnt. Gick större delen av detta 12:e varv, vilket gjorde att jag tappade en hel del tid. Dock fanns det inget att göra, jag hade såna problem och kämpade rejält vid minsta motlut. Flämtade som en rabiessmittad Sankt Bernard! Jag kunde inte förstå vad felet var. I övrigt mådde jag hur bra som helst. Det låga tempot ställde dock en hel del nya krav. Dels frös jag mer och dels blev jag väldigt sömnig, något jag fick kämpa med ganska mycket under kommande varv. Under detta varv passerade Andreas och hans pacer Tero oss för sista gången. Bilden av en kämpande Andreas som krigar uppför en brant backe kommer nog sitta kvar på näthinnan länge. Han är ett djur!
Inne på varvningarna tvingade Magnus mig att inventera matbbordet och hitta något jag kunde tänka mig att äta. Jag fastade till sist för apelsinklyftor och efter provsmakning så var orgien igång. Jag tryckte i mig typ 8 klyftor och bad sen om en liten påse så jag kunde ta med mig fler ut på banan. Detta var precis vad jag behövde!
Ytterligare två varv (13 och 14) fortlöpte på samma sätt och min tidsplan fick stryka på foten rejält. I mitten av 14:e varvet märkte jag dock en förbättring i mitt tillstånd. Jag blev inte lika ansträngd i backarna längre och hade bättre tryck i steget igen. Fåglarna hade börjat sjunga och gryningen var inte långt borta. Vi var båda trötta på att springa med pannlampa och längtade verkligen efter solens ljus. Väl ute ur skogen och med knappt 2 km kvar till varvning så kom gryningen på allvar och det kändes som man vaknade upp till en ny dag. Med några hundra meter kvar till varvningen testade jag att springa och det gick. Trots att jag gått i så högt tempo jag bara kunde under 6 timmar så löd benen mig nästan direkt. Jag sparade dock på krutet till efter depåstoppet där vi dumpade lampor och fyllde på förråden innan vi gav oss ut igen. Jag trippade före Magnus och kände nu hur energin återvände. Magnus tvingade mig dock att ta det lite lugnt i början och verkligen känna efter. Vi hade ju trots allt två varv kvar!
Det näst sista varvet var lite av en fröjd. Jag bad t.o.m. Magnus att ta med en gel ut på detta varv(!). Vi varvade gång med jogg och jag kände starkare för varje kilometer. Vi pratade mycket om hur skönt det skulle vara att få passera de olika platserna längs banan för sista gången under sista varvet och det taggade oss båda. Jag hade några episoder där tårarna inte var långt borta. Min dröm var ju faktiskt inom räckhåll nu och det var naturligtvis lite överväldigande. Näst sista varvet gjordes på ca 1:32h, vilket var klart snabbare än de två tidigare som gått på 1:55h respektive 1:50h. I slutet på varvet bad jag om gelen och satte i mig den. Nu skulle sista varvet göras med ordentligt med energi i kroppen!
Inne för sista varvning och det var nu med lätta steg som jag lämnade Ensta Krog en sista gång. Magnus fyllde min rygga med en dos Perpetuem och jag gav mig av . Magnus kom i fatt så småningom och vi tog längre joggingturer den här gången. Jag kände mig pigg och stark och kroppen gav bra respons. Att kunna springa över 160 km och känna sig så fräsch i kroppen gjorde mig helt förundrad. Vi stannade och fixade med sten i skon samt för hårt knuten sko, men höll upp tempot riktigt bra och krigade på. Varvet gick så lätt! Vi passerade några andra löpare som hade ett eller flera varv kvar och man såg på de flesta att de genomgick en kamp. Det såg ut att göra ont på vissa! Min resa hade ju varit relativt smärtfri, vilket jag tackade min lyckliga stjärna för.
Bortsett från stoppen under sista varvet så snittade vi ca 7:30, vilket var riktigt bra med tanke på att det var slutet på loppet. Med bara några hundra meter kvar sprang Magnus i förväg för att filma målgången. Nedan ser ni de klipp som han satt ihop från loppet.
Jag kom i mål på 22 timmar och 21 minuter och fick därmed det eftertraktade silverspännet man får om man kommer in under 24 timmar. Drömmen har gått i uppfyllelse och jag kan inte vara mer nöjd. Från att inte sprungit alls för 5 år sedan, till att genomföra ett 100 mileslopp och dessutom på en bra tid tycker jag helt underbart. Jag är värd detta tamejfaan! 😀
(c) Peter Lembke
Detta är bara en bråkdel av allt jag gick i genom under loppet, men det är dels svårt att minnas vad som hände när osv. och det blir bara en enda stor gröt av allting. Jag har så mycket saker jag skulle vilja berätta, men jag får väl återkomma om det framöver. Om ni har några frågor så ställ dem gärna, jag tycker det är jättekul att svara!
Så hittade jag mina skor till sist och det blev lite oväntat ett par TNF (The North Face) Single Track. Jag hade helt glömt bort att jag testat dem för några helger sen och gillade dem då. Jag googlade lite och upptäckte att den tilldelats ”Best Debut” av Runners World 2010, samt fått riktigt bra kritik i flera tester. Bra där! Tyvärr har TNF-butiken inte löpband, så man köper grisen i säcken.
TNF Single Track är en hybrid (trail- och vägsko) med mindre aggresiv sula. Den är neutral och ”lite lättare”, beroende på vad man jämför med naturligtvis. I storlek 47 (jo jag har det) väger skon 396 gram, vilket låter hyggligt mycket. Dock känns de lättare på foten. Jag är ju inte direkt en kenyansk lättviktare, så det spelar lite mindre roll vad skon väger.
Det som slog mig var känslan när jag satte på mig skon. Den har en väldigt mjuk och följsam ovandel, utan att försaka känslan av stabilitet. Snörningen är lite ”bredare” än normalt, men det ser jag inte som en nackdel. En av de bästa detaljerna är det inbyggda skräpskyddet ovanpå plösen. Nu brukar jag inte få in så mycket skräp just vid snörningen, men det skadar ju inte att ha mer skydd.
Jag testade dem under mitt sista pass i går, vilket var 5 km ”utan ansträngning”. Det passet förlade jag till bandet enbart för att jag ville testa skorna och kunna lämna tillbaka dem om det inte funkade. Det var lite trist att springa sista passet på bandet, men nu var det ju nödvändigt. Dessutom blåste det storm ute, så det var skönt att slippa faktiskt. Skorna funkade bra och kändes lagom stora. En halvstorlek mindre hade förmodligen varit helt perfekt, men de görs inte i halvstorlekar över 12, så det är bara att gilla läget.Återkommer med lite mer utförligt omdöme efter TEC.
Jag passade även på att testa de strumpor som Andreas gav mig. Ett par New Balance med dubbla lager som var fantastiskt sköna! De dubbla lagren ska eliminera skav, vilket ska bli intressant att testa. Jag har bestämt mig för att springa med kompressionsstrumpor utan fot (klipper bort det band som går under foten) och dessa strumpor till det. Hoppas det funkar bra. På så sätt kan jag enkelt byta strumpor om de blir blöta. Strumpor som går till knät blir ju väldigt struligt att byta under loppet. Först ska tightsen av och sen strumpor och sen ska allt på igen, huga va jobbigt!
Nu är det dags att packa ALLT som ska med i morgon. Jag har köpt två nya plastbackar som rymmer en massa prylar 🙂 Tur man tar bilen hela vägen fram till Ensta Krog…
Plötsligt har jag fått för mig att jag verkligen måste ha ett par nya skor inför TEC. Idiotiskt, men det är typiskt mig. Nu blir jag nästan manisk istället. Från början var det bara en lös tanke om att det vore gött att dra på sig ett par nya, sköna skor efter typ 8-10 mil. Efter att Andreas postade sitt inlägg om sina nya New Balance 876 så blev den lösa tanken en tvångstanke.
Stack in till stan på förmiddagen för att se om Runners Store hade några passande skor i min storlek. Testade först Asics Gel-Fuji som var förstavalet, men de funkade inte alls. Det fanns en söm som bildade en bula som skavde på knölen vid basen av lilltån. Skit åxå. Jag var HELT säker på att de skulle funka. Frågade efter NB 876orna, , trots att Andreas sagt till mig att de INTE hade min storlek. Testade US13 och de satt underbart, men var en halv storlek för stora. Dubbelskit åxå! Fick ge upp och styrde kosan mot Löplabbet i förhoppningen att de skulle ha min storlek. Passerade Intersports nya butik på Drottninggatan, men de hade inget. Väl på Löplabbet stegade jag fram till första bästa och sa ”New Balance 876 storlek US13”. Han bara gapade först, men samlade sig snabbt och sprang ut och letade på lagret. Han hittade inget där eller i systemet och vi fick inse att de inte hade fått in den ännu.
Stannade dock kvar där en ganska lång stund och pratade strunt, riktigt trevlig personal!
När jag kommit hem igen och samlat tankarna så insåg jag att jag missade en sak. Provade ju ett par TNF Single Track förra helgen som satt riktigt bra. Jag får nog bege mig in till stan igen och testa dem innan jag ger upp helt på detta. Håll tummarna för att det går vägen!
Sist jag var inne i The North Face-butiken i Stockholm så ”snubblade” jag över deras senaste nyhet E Race Boa, en vätskerygga med TNF’s Boa-system. Ett sinnrikt system med vajer som de hittills använt på utvalda skomodeller. Jag har ett par Arnuva Boa som jag är supernöjd med och blev glatt överraskad när jag upptäckte att de även använt tekniken på en rygga.
E Race Boa är alltså en vätskerygga med Boa-tekniken, vilket gör att man med hjälp av ett hjul enkelt kan reglera hur tajt ryggan ska sitta. Alt eftersom man dricker, och vätskeblåsan bli mindre, så kan man spänna åt ryggan så att den sitter ordentligt. Vanligtvis får man spänna alla remmar på liknande sätt, men Boa-systemet gör det enklare.
Vätskeblåsan rymmer 1,5 liter och den i övrigt mycket spartanskt utrustade ryggsäcken är utrustad med små borttagbara väskor på midjeremmen.
För nån vecka sedan snubblade jag över ett blogginlägg som handlade om Salomons nya rygga 
Fåfängeträning 