Arkiv för kategori ‘trail’

Jättelångt 2013

Publicerat: juni 9, 2013 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Lopp, trail, Träning
Etiketter:, , , , , , , , ,
20

Jag har tidigare sagt att jag skulle vilja ha ett lopp där jag verkligen får bita ihop och kämpa. Under de flesta lopp jag sprungit har jag varit förhållandevis befriad från situationer där jag verkligen fått kriga. De gånger jag valt att bryta har det varit för att jag inte sett nån vits i att kriga på, t ex i Skövde 24H eller TEC. I årets Jättelångt infann sig slutligen chansen att få kämpa lite extra, men vi börjar väl från början, eller hur?

Träningen fram till loppet har flutit på utan större problem. Vissa dagar har det känts fantastiskt, medan andra har varit avgrundsdjupa. Så är det ju lite till mans tror jag. Andreas schema har följts nästan slaviskt och jag har lagt ned ganska mycket tid på att styrketräna på många olika sätt. Från januari till maj har jag gått ned drygt 6 kg och behöver nu bygga lite muskler för att den kropp jag själv trivs bäst i. Mer om det i senare inlägg.

Lördag morgon ramlade jag ur sängen 5:45. Åt en lätt frukost och svidande om till löparkläder innan jag pussade på mina halvsovande tjejer och gav mig av. Hämtade upp två killar på Solna Station och sen bar det av till Norrtälje. Väl där träffade vi ett gäng förväntansfulla löpare som väntade på den chartrade bussen som skulle ta oss till starten. Jag hamnade med mina gamla vänner Jan-Erik, Cecilia och Janne och det var roligt att få höra vad gjort sen sist och hade planer på framöver. Tillsammans besitter de oändlig erfarenhet!

I Grisslehamn var det full rulle. Nummerlapparna hängde prydligt på ett snöre och i startlistan kunde man själv hitta sitt nummer, väldigt praktiskt. Jag lyckades slarva bort min handjagare med Perpetuem och i några minuter var paniken ett faktum, tills jag till slut hittade den. Jag hade tappat den vid startlistan och nån vänlig själ hade hängt upp den på staketet. Bra jobbat Zebban…
Solen sken och det fanns lite moln här och var. Temperaturen låg runt 20 grader och vinden växlade mellan svag och måttlig bris, helt perfekt väder med andra ord.

Som vanligt när det kommer till starten av Jättelångt så drar de över tiden. Alla löpare måste tålmodigt stå och lyssna på diverse talare och jag misstänker att efter kl 9:00 var det få som lyssnade, men det hör liksom ändå till. Klockan 9:09 kom vi så äntligen iväg! Lämmeltåget de första kilometrarna höll ned tempot och första milen gjordes i 6:30-tempo.

Min enda målsättning var att göra en bättre tid än 2011, men jag hade glömt att ta reda på vad den tiden var, så jag beslöt mig för att gå på känsla helt och hållet. Jag tittade på klockan nån gång ibland för att kontrollera distansen, men aldrig på tempo eller puls, det fick bli en överraskning när jag kom i mål. Tempot skulle i princip styras helt av känslan. S fort det kändes tungt så slog jag av på tempot och när det kändes bra ökade jag.

Allt flöt på fint och jag hade sällskap av bl a Janne, Cecilia och Jan-Erik ett tag i början, sen med några andra personer som jag inte minns namnen på. Vi sprang ihop nån mil innan jag sprang ifrån dem under en av de perioder jag kände mig lite extra stark. Det är så lätt att fastna med någon och tappa sitt eget upplägg. Vissa partier är rejält knixiga och drar ned tempot rejält, men väl ute på asfalten/grusvägarna så kan man få sträcka ut och ta igen lite tid. Ett av de knixigare partierna är när man ska forcera klipphällar längsstranden och då pratar vi inte släta klippor man ligger och solar på, utan dödsfällor deluxe där minsta felsteg kan sluta i katastrof. Mina halvsmidiga 47:or var förvisso skodda med Inov-8 Trailroc 245 dagen till ära, så grepp hade jag i överflöd, men varje steg krävde att ha tungan rätt i mun. Dessutom måste man välja väg för att inte hamna på toppen av en hög klippa och vara tvungen att springa tillbax och börja om. Andra milen gick lite snabbare och snittade 6:10-tempo.

2013-06-08 10.12.39

Första vätskestationen låg på stranden

En av de jag haft sällskap med tidigare, en kvinna som hette Inga-Sara men lystrade till IS, hann ifatt mig på klipporna och vi slog följe. Vi höll i princip samma tempo, så det blev helt naturligt. Första vätskestationen hade jag hoppat över, men på andra passade jag på att fylla på lite vatten i handjagaren, men insåg att jag knappt druckit alls under de första två milen. Inte alls bra. IS hakade på när jag fortsatte och vi sprang vidare längs landsvägar, skogsstigar och allt däremellan. Vädret fortsatte vara helt fantastiskt och allt kändes perfekt. IS la sig bakom mig, vilket passade mig bra. Hon fick draghjälp och jag kunde bestämma över mitt eget tempo. Jag kände mig otroligt stark och avslappnad och såg inga orosmoln alls, men som ni säkert förstått av ingressen så kom det att förändras.

2013-06-08 10.51.29

Det började med små krampstickningar i vaderna efter typ 40-45 km, minns inte exakt. Det kom i en nedförsbacke och tog mig helt på sängen. Jag får väldigt sällan kramp, men jag hade fruktat att mitt skovalet inte var optimalt. Trailroc 245 är aningens för tunna för mig på längre distanser och det längsta jag sprungit i dem är 50 km, på SUM i fjol. Egentligen ville jag springa i de lite mer dämpade Trailroc 255, men de har ett styvare tåskydd som har en tendens att ge mig ont i tårna på långpassen, till skillnad mot 245:orna som är rena sockeplasten. Valet föll på 245:orna pga av just det, men jag visste att det var en chansning. Man behöver inte supergrepp på Jättelångt, men på vissa partier är det skönt att ha. SUM är klart mer teknisk och där kommer greppet verkligen till sin rätt.

2013-06-08 09.44.47

Det är hit alla rullstensåsar kommer för att dö tror jag

Att säg att Roslagsleden är vacker är en underdrift. Många platser är helt fantastiska, kanske framförallt de sträckor som går längs vattnet, medan partierna med landsväg är sega och kräver lite pannben tidvis, beroende på ansträngningsnivå naturligtvis. Vid ett tillfälle passerade vi en stor hage där getter betade ca 100 meter bort. Vi hörde högt bräkande och plötsligt kom en liten ullig get springande i full karriär emot oss. Vi stannade till vid stängslet och det visade sig att geten bara var kelsjuk, så fantastiskt söt! Vi stannade naturligtvis och kelade med den några minuter innan vi fortsatte. De flesta hade nog inte slösat tid på att stanna, men minnet av detta är värt mer än några minuter snabbare sluttid.

Jag hade tagit en Endurolytes (elektolyter/saltablett) vid 2 mil och tog min sista nu, i hopp om att det skulle hjälpa, men det gjorde ingen nytta alls. Krampen var fortfarande managerbar och det var framförallt i nedförsbackar som den slog till, inte helt optimalt där man mest behöver kontrollen och det hände att jag trampade fel pga att jag inte hade just kontroll.

Jag hade som sagt slarvat med drickat och det visade sig när törsten kom på allvar. Jag försökte dricka ifatt med måtta för att inte springa omkring med en massa vätska i magen. Vid 50 km hällde jag ut resterande Perpetuem (ca två av fyra portioner) eftersom den börjar härskna efter ca 5 timmar (den innehåller ju inte konserveringsmedel). Min energi var det inget fel på, trots att jag bara fått i mig totalt 2 portioner Perpetuem samt tre muggar Cola på två stationer. Jag vet inte om jag drack för mycket, men plötsligt kom känslan av håll smygande. Samma som jag fick på SUM och jag misstänkte att det kvar Coca-Colan som gjorde det, men det kan lika gärna varit att jag druckit för mycket. Oavsett så blev det av nån konstig anledning värst när jag tog gåpauser, vilket var lite underligt. Normalt brukar det ju bli bättre när man slår av på tempot. Hursomhelst så hade jag nu två saker att brottas med, toppen. IS låg fortfarande bakom mig och en av de personer som hon ville slå hade vi helt distanserat vid det här laget, så hon var nöjd. Dock ändrades det snart när de nån vid fjärde vätskestationen sa att hon var andra kvinna. Vi trodde inte riktigt på det, men när vi kom till femte stationen och de sa samma sak så blev läget annorlunda. När dessutom tredje kvinnan kom springandes när vi lämnade stationen var jakten ett faktum. Jag drog iväg och IS hängde på, allt för att lägga lite distans emellan oss och trean under de ca 11 km som återstod. Väl inne på skogsstigarna hade jag så bråttom att jag missade en markering och plötsligt insåg vi att det var röda cirklar istället för orange band. Faan! Paniken satte in och vi tvekade över huruvida vi skulle springa tillbaka eller fortsätta. Ett par hundra meter bakom oss såg vi hur trean sprang förbi stigen vi stod på, så jag beslöt mig för att vi skulle genskjuta henne och jag gav mig av ut i den obanade terrängen i jakt på henne och rätt stig. IS hängde på och efter lite bök hittade vi rätt och jakten var i full gång. Vi såg inte trean alls, men tempot var uppskruvat till max för att hinna ikapp. För en stund hade min kropp låtit mig köra på för fullt, men snart sa det stopp och jag var tvungen att slå av rejält på tempot. Håll och kramp gjorde sitt bästa för att stoppa mig och jag skrek på IS att ”köra så det ryker”. Nu var det helt upp till hennes att ta tillbaka sin andraplats!

Själv fick jag ta det ruskigt försiktigt för att hålla kroppen i schack. Jag drack en mun här och där, men det släckte inte törsten nämnvärt. Jag växlade mellan gång och löpning så gott det gick, men så kom smärtan i maggropen, samma jag fått under både Skövde 24h och Bislett, och det blev plötsligt smått möjligt att springa mer än några hundra meter i stöten. Jag kämpade på och tänkte att nu får jag ju göra precis det där som jag hoppats på, nämligen kriga. De sista fyra kilometrarna var en ganska trist historia egentligen. Jag passade på att ringa min fru och berätta att jag levde, sen satte jag på musik och kämpade vidare mot Norrtälje Centrum. Väl inne bland bebyggelsen sprang jag fel och velade runt lite innan jag hittade rätt, precis vad man vill strax innan mål. 68 km passerades och jag undrade hur länge jag skulle behöva kämpa. Plötsligt saknades den orangea markeringen, men det hängde snitslar längs en å, så jag följde dem. Några hundra meter senare stod en skylt med Jättelångt och Spurta, jag var framme! Jag bet ihop och sprang runt hörnet och där på torget var äntligen målet!!! Det kändes riktigt skönt att få komma i mål efter kampen de sista kilometerna. Sluttid blev 7:23, vilket är knappt en halvtimmes förbättring av mitt PB. Jag var totalt nöjd!

2013-06-08 16.40.46

Bland de första som mötte mig var IS. Hon berättade att hon hunnit ikapp trean och passerat henne för att knipa andraplatsen på 7:12, 3 min före trean och 21 minuter efter vinnaren i damklassen. Snyggt jobbat!

Efter en stunds vila stapplade jag till duscharna ca 500 meter bort, en promenad som tog sin tid. Mörka moln hade börjat torna upp sig på horisonten och jag tackade min lyckliga stjärna att jag slapp vara ute på leden. När jag kommit ur duschen stod regnet som spön i backen och jag skickade en medlidsam tanke till de som var kvar därute. Jag mindes själv mitt första Jättelångt när det regnade konstant i 8:20h, det var inte roligt hela tiden så att säga.

Jag skippade middagen som bjöds på en restaurang på torget, hade ingen lust att knalla tillbaka dit i regnet och aptiten hade ändå inte infunnit sig. Jag gick istället till bilen och fick min beskärda del av ösregnet, var helt genomsur när jag väl kom fram!

Körde till McDonalds och köpte mat och tre paket 3 dl mjölk. Åt knappt halva maten, men mjölken svepte jag, näst intill omättlig! På vägen hem stannade jag på Statoil och köpte en liter mjölk till som jag i princip svepte när jag kom fram till kollis, där fru och dotter väntade på mig.

Årets Jättelångt gav mig allt jag kunnat önska och vissa saker jag kunnat vara utan, men summa summarum så är jag nöjd med mitt lopp. Klart jag skulle velat göra en bättre tid, men att skala av en knapp halvtimme på PB räcker helt klart för mig. Kanske hade jag kunnat springa snabbare, men det ska ju finnas kvar att ta av nästa år, eller hur? Att jag dessutom hjälpte IS att kämpa och komma tvåa är också jätteroligt. Nu tänker jag vila lite från den schemalagda löpträningen under sommaren och fundera över vad jag vill utsätta mig för i höst och vinter.

Passar till sist på att tacka alla som haft med Jättelångt att göra, ert arrangemang är fantastiskt bra och ni är alla hjältar. Tack även till alla medlöpare som förgyllde dagen på olika sätt. Ingen nämnd och ingen glömd!

Annons

Det känns bra nu

Publicerat: mars 5, 2012 i Allmänt, Foto, GoreTex, IceBug, TNF, trail, Träning, vinter
Etiketter:
0

Med risk att jinxa så säger jag att det känns riktigt bra just nu. Förra veckan flöt på riktigt och en titt i statistiken säger att jag snuddar på 110 km, vilket inte alls känns i kroppen.

Gårdagens långpass var förvisso bara 30 km, men kändes snudd på ansträngningslöst. Pga alla isiga partier jag passerade och mitt val av dubbfria skor (TNF GoreTex för värmen), så sjönk snittempot en del. Några gånger stod jag helt enkelt still på en isbana och kom ingenvart alls! Det var komiskt. Ramlade bara en gång och inte speciellt hårt, vilket är ett ganska bra resultat med tanke på hur mycket is jag faktiskt passerade. Felet jag gjorde var att springa via Ursvik, ingen bra idé alls. I övrigt var passet lyckat och kändes som sagt riktigt bra. Naturen visade sig från sin bästa sida, med frostiga träd så långt ögat nådde på sina ställen, en fantastisk syn. Önskade flera gånger att jag tagit med en bättre kamera, för vissa vyer var helt underbara. Frosten hade bl.a. bildat istaggar på grenarna, det såg ut som från en saga. Med mig på turen hade jag min Salomonrygga med 15 dl vatten samt två gel, vilket räckte alldeles utmärkt. Det var lite trist att inte springa längre än 30 km när det nu kändes så bra, men Alicia skulle på kalas, så det var bara att snabbt duscha och ge sig iväg. Skakade till en dubbel Recoverite som jag svepte i bilen och åt en Hammer bar, det fick bli lunchen helt enkelt. Funkade helt ok faktiskt.

Överallt såg jag dessa taggiga träd!

Överallt såg jag dessa taggiga träd!

I Ursvik var det is i princip överallt!

Utan dubb blev det ibland väldigt svårt att komma nånstans överhuvudtaget.

Enda fördelen med minusgraderna var de fantastiska vyerna det skapade

Många vackra vyer var det som sagt. Detta är i Barkarby.

Idag stod 25 km långpass på schemat och jag valde att trä på mig mina IceBugs och ge mig av mot Ursvik. Efter ett varv i tian, där ca 99% var is, så tog jag mig ned till Brunnsviken och avslutade med en tur till Haga och sen hem. Hade Salomonryggan och gel med mig och tog en gel efter drygt halva passet, men kände mig ändå ganska seg på slutet. Hela idén med B2B-långpass (back-to-back) är ju att springa på trötta ben dag två, så syftet uppfylldes. Efter lite mat och en dusch var jag som en ny människa, så det satt inte i så länge.

Igår kväll kände jag mig lite svullen i halsen och även i natt och i morse. Dessutom har jag varit lite snorig samtidigt, så nåt skit är eventuellt på gång. Jag ignorerar det tillsvidare, med förhoppningen att det ger med sig om det inte får uppmärksamhet. Får se om den strategin funkar…

Våren är här…

Publicerat: februari 24, 2012 i Allmänt, New Balance, skor, trail, Träning
0

…om du bor i Skåne, iallafall om du ska gå efter meteorelogernas definition. Även här i Stockholmsområdet finns det gott om vårtecken. Jag har förvisso inte hittat några blommor ännu, men smältande is och upp till 7 plusgrader räcker för mig.

Eftersom det töat rejält senaste dagarna så beslöt jag mig för att snöra på mig mina oanvända New Balance MT876 som har legat och väntat på islossningen ett tag. Det är dessa skor jag ville ha inför TEC i fjol, men som inte gick att uppbringa. Jag ”snubblade” på dem på Wiggle.co.uk för en spottstyver och kunde inte låta bli! Nu är dessa godingar äntligen mina!

MT876 är en ganska normal trailsko som av New Balance kategoriseras som en lättviktssko för den extrema terränglöparen. Det låter ju som mig, eller? Hursomhelst så är sulan lagom aggressiv för att fungera på allt från stigar till grusväg och även asfalt. Andreas (Falk) sprang hela TEC i dessa förra året och tyckte de fungerade ypperligt och det är ju väldigt blandat underlag.

Jag har längtat efter ett bra tillfälle att få testspringa dem och idag kom det. På schemat stod 12 km lätt distans, så det var bara att snöra på sig snyggingarna och ge sig ut. Det första jag kände var att passformen var väldigt bra för mina fötter, de satt bra direkt. Känslan var att de var lite mindre dämpade och mer skyddande än andra skor jag har. Nya skor tenderar ju att vara lite styvare, så jag får väl vänta med att avgöra det tills jag sprungit in dem lite mer. Då jag sprungit väldigt mycket i IceBugs på sistone så var MT876 klart hårdare i dämpningen och gav mer markkontakt. Dock var de inte för styva och hårda, snarare lagom. På trail kommer de kännas helt perfekta tror jag. Eftersom det fortfarande låg is på stigarna längs Brunnsviken så valde jag gångvägarna för dagens pass, de få gånger jag tvingades springa på is var fästet frånvarande.

Plösen är fastsydd, vilket förhindrar skräp att komma in vid snörningen. Jag fick in lite del grus via hälen, men bara vid några få tillfällen och det hann aldrig smita ned i skon. Snörena är deras SURE LACE som ska förhindra att de går upp, vilket fungerar bra. Jag knöt inte dubbelknut just för att testa och det gjorde det. ROCK STOP i framfoten ska skydda vassa stenar och annat från att tränga in. Jag kunde inte avgöra det under dagens runda, men efter 12 km var jag hemma igen och kunde konstatera att MT876 mycket väl kan komma att bli mina favoritskor framöver, speciellt vid traillöpning. Mina trotjänare TNF Single Track får nog se sig förpassade till asfalten framöver.

MT876 väger 400 gram i storlek 47 (UK 12), men kändes faktiskt lättare. Det ska bli väldigt intressant att få testa dem i terräng och under både blötare och varmare förhållanden för att se hur de presterar. Några kommentarer på NB’s hemsida var från ultradistanslöpare som verkade älska skorna, så jag har höga förhoppningar.

Priset hos Wiggle.co.uk är endast 800 kr, ett fynd om något! För de pengarna kan man knappast få en bättre sko i mina ögon. Återkommer med mer utlåtande när jag haft möjlighet att testa dem mer.

Plösen är fastsydd och översta "flärten" är det enda lösa.Bra grepp i gummit och lagom aggressivt mönster

Första testet av New Balance MT101

Publicerat: oktober 1, 2011 i New Balance, skav, skor, trail, Träning, Utrustning
2

När jag såg New Balance MT101 på hyllan hos Paragon Sports i New York ville jag genast ha dem. Färgen och formen tilltalade direkt. De satt bra när jag provade dem och priset var inget att snacka om, ca 525 kr! Löjligt, jag tar två! Egentligen var jag lite sugen på NB’s nya Minimus-serie, men efter att ha titta på den insåg jag att de var FÖR minimalistiska för min smak. Eftersom jag redan har ett par VFF så ville jag ha något som erbjuder lite mer skydd mot stenar och rötter, något VFF inte gör nåt vidare bra.

Föregångaren till MT101 heter (go figure) MT100 och utvecklades med hjälp av Anton Krupicka och bröderna Skaggs, några av ultravärldens absoluta toppskikt, där Anton står ut som den långhåriga och skäggprydda ultraminimalisten som oftast ses springa bara i shorts och skor, vilka han ibland har modifierat själv för att få bort allt ”onödigt”.

Första passet efter hemkomsten från NYC var i tisdags och jag kunde inte låta bli att premiärspringa mina nya NB MT 101. Planen var att springa ett vanligt distanspass om 14 km, vilket jag tyckte passade bra som första test. Eftersom skorna är tänkta för trail så hade kanske Ursvik eller liknande passat bäst, men jag tog min sedvanliga runda ned till Haga och tillbaka. Det är ju mest löpning på stigar, så det passade ganska bra.

Redan efter några hundra meter kände jag hur pass minimalistiska skorna trots allt är. De erbjuder i princip ingen dämpning alls. Yttersulan erbjuder endast skydd mot stenar och rötter och är utrustad med en skyddande ”platta” klädd med mönstrat gummi för grepp. Den lilla dämpning som erbjuds är det innersulan ger efter. Även om jag numera är mer av en ”framfotalöpare” så ställde det ändå högre krav på vaderna. Efter en veckas konstant promenerande i NYC var mina fötter fortfarande lite ömma och fotsulorna uppskattade inte frånvaron av komfort alls. Drop’en (skillnaden mellan häl och framfot) är 10 mm, vilket kan låta mycket, men när dessa skor sitter på foten är känslan att de är helt platta.

När jag väl kom av asfalten och in på de mjukare stigarna ökade komforten och det kändes genast bättre. Skorna sitter som en handske på foten och den styva sulan skyddar mot allt hårt och ojämnt man kan tänkas trampa på i sin framfart. Jag tycker alltid att tempot dras upp automatiskt med tunna/lätta skor och det gällde även med dessa. MT101 väger in på nätta 260 gram i storlek 47, att jämföra med mina trotjänare TNF SingleTrack som väger 396 gram. Fötterna var som sagt fortfarade lite ömma, men löpningen flöt ändå på och tempot höll sig klart högre än tänkt. Det kan naturligtvis berott på att jag inte sprungit på över en vecka, men jag skyller ändå mest på MT101:ornas låga vikt och markkontakt. Greppet var fint på alla underlag och jag trampade på en hel del stenar och rötter utan att det gick i genom till fotsulan. Inga s k ”hot spots”, potentiella problemområden i form av kläm- eller skavsår, upptäcktes under passet. Jag hade förvisso ett par tunna Nike-strumpor med dubbla lager, vilket förmodligen hjälpte till extra, men ändå.

Väl hemma igen så summerade jag passet till 14 km @ 5:25 med 152 bpm (75%) snittpuls. Vaderna kändes ganska spända efteråt och jag insåg att 14 km kanske var lite för långt som premiärpass, men nu var det försent att ångra sig. Jag fick betala för det dagarna efteråt om man säger så.

Färgen påminner lite om kräldjur, eller hur?

Mönstret ser inte ut mycket för världen, men funkar fint.

Ett mer utförlig test, med en massa bilder, finner ni här.

TEC 2011 – drömmen går i uppfyllelse

Publicerat: april 12, 2011 i Allmänt, elektronik, Energi, Garmin, Gnäll och ursäkter, jacka, Kosttillskott, lampa, ryggsäck, skav, skor, strumpor, TEC, TNF, trail, Träning, Utrustning, vätska
17

Mitt TEC började på lördag morgon kl 7 med sedvanlig lördagsfrukost, dvs kaffe, juice och macka. Jag laddar aldrig dagarna innan, utan äter normalt för att inte ”stressa systemet”. Däremot brukar jag vid vissa tillfällen komplettera med extra energi innan loppet och väljer då oftast Vitargos Gainers Gold som innehåller Vitargo-kolhydrater samt protein. Blandat med 5 dl mellanmjölk ger det drygt 500 kcal. På så sätt slipper jag ha en massa fast mat i tarmarna under loppet, men ändå få i mig energi och protein. Efter frukost och toalettbestyr var det dags att förbereda mig. Började med att applicera Intens-Sport på fötter, i armhålorna och mellan benen. Sen klädde jag mig i kompressionströja, kompressionsstrumpor (endast vaderna), ankelstrumpor med dubbla lager, kalsonger, kompressionstights, underställströja i merinoull och till sist den tunna vindjackan från Newline som vi fick på TEC 2010. På fötterna satte jag mina gamla trotjänare TNF Arnuva 50 Boa. De har sett bättre dagar, men jag tyckte ändå de skulle få inviga TEC 2011.

Vid halv 9 fick jag hjälp av min fru och dotter att bära ned all min utrustning till bilen. Två plastbackar samt två väskor! Jag hade med mig allt! Efter puss- och kramkalas samt lyckosparkar i rumpan så bar det av till Ensta Krog. Där var det fortfarande ganska folktomt, men allteftersom tiden gick så fylldes det på med löpare och annat ”löst folk”. Det var längesen jag var på ett lopp, så det var jätteroligt att träffa alla gamla bekanta. Anna, hennes pappa samt Krister dök upp och efter en stund kom även Magnus. Jag hade burit fram alla min prylar och väntade nu bara på att Andreas skulle dyka upp och resa sitt tält. Andreas kom, men tältresningen fick vänta tills efter start för att undvika kaos. Det kändes lite som ”Team Andreas Falk”.

Jag förberedde det sista och gjorde mig klar för start. Nathanryggan med 2 liter Perpetuem Caffe Latte åkte på. På med NipGuards i sista sekund, sen var det dags att ställa upp för start. Klockan blev 10, startskottet brann av och TEC 2011 var igång på allvar.

Jag hade ställt mig längst bak i folksamlingen inför starten, men det visade sig vara längst fram i startledet! Nåja, jag låg i toppen några hundra meter iallafall. Inför loppet hade jag gjort en ungefärlig tidsplan där jag siktade på 7-tempo första 40 km. Jag försökte hitta ett behagligt tempo så fort som möjligt och fokuserade på mitt eget lopp för att undvika att dras med. Eftersom det var omöjligt att avgöra vilken distans de andra löparna skulle springa så är det lätt att ta rygg på fel person. Jag hamnade med Jan-Erik och Cecilia som skulle springa 50 km och sen vara funktionärer. De tog TEC som ett sista långpass inför SM på 100 km i Tibro som går av stapeln i helgen. Vi hade sällskap hela varvet och jag klockade in 1:04, dvs 6 minuter snabbare än plan.

Andra varvet fortlöpte ungefär likadant. Jag fokuserade på att lyssna på kroppen och la stor vikt vid att springa naturligt. Jag valde att hellre springa i ett tempo som föll sig naturligt och kompensera med lugnare gåpauser. En liten nackdel med TEC-banan är att första halvan är flack, medan andra innehåller flera rejäla backar samt de cirka 2 km långa skogspartierna. Även andra varvet gick lite för fort och klockades till 1:03h.

I varvningen stod Magnus redo med mina tabletter (Endurolytes, Race Caps och Anti-fatigue) så snart jag klockan in. Han föste mig sen snabbt ut i spåret igen för att hålla mig i rörelse. Man förlorar snabbt värdefull tid om om man stannar i varvningen, så det gäller att göra det man ska och ge sig av. Jag körde vidare och lovad Magnus att ta det lugnare på nästa varv, vilket jag åxå lyckades med. Tredje varvet gjordes på drygt 1:06h, vilket betydde att jag fortfarande låg en bit före mitt schema. Under fjärde varvet beslöt jag mig för att byta skor vid nästa varvning då de gamla Arnuvorna släppte i mycket grus och inte erbjöd den dämpning jag behövde. Tog det ännu lugnare på detta varv och kom in knappt under 1:12h.

Ut på spåret igen med nya skor och det kändes toppen. På asfalt var det enormt skönt att känna dämpningen. TNF Single Track är en ju inte särskilt dämpad egentligen, men jämfört med de väl insprungna Arnuvorna så var de rena vattensängen. Marathondistansen passerades, ganska odramatiskt, efter ca 4:30h. Jag passade på att fota skylten och MMSa både Janica och mamma för att ge dem lite statusuppdatering. Under detta varv började jag lyssna på musik och hade faktiskt riktigt roligt. Sprang där och sjöng lite ansträngt, spelade lufttrummor och njöt av livet. Nån kilometer innan mål upplevde jag en av de starkaste Runners High nånsin, vilket gjorde mig gråtmild och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det var då jag visste att jag skulle ta mig genom TEC, som en uppenbarelse kom det. 50 km gjorde på ca 5:35h och tidsplanen höll fortfarande med råge.

Varven flöt sen på ganska odramatiskt. Jag kände mig stark och pigg och kroppen bara fortsatte att leverera utan att gnälla det minsta. Jag försökte hålla ned tempot så gott det gick, men lyckades ändå springa lite för fort gentemot planen. Dock var ju planen bara en grov uppskattning för att ha något sorts schema att följa. 50 miles, dvs 80 km, passerades vid ca 9:30h, vilket var hela 30 minuter snabbare än 2010. Då hade jag förvisso börjat få problem med knäna redan, men det var i övrigt en monumental skillnad i hur jag kände mig. I år kändes det som vilket ordinärt långpass som helst, om än lite längre! Vid 50 miles var  det även dags att plocka fram pannlampan, något jag sett fram emot litegrann då jag normalt älskar att springa i skenet från pannlampan. Min Silva Alpha 6 är helt underbar. Så snart jag gick av de upplysta cykelvägarna så ”tände jag på” och det blev nästan dagsljus. Stora delar av banan är upplyst, men där det behövdes pannlampa så briljerade Alphan. Enda problemet med pannlampsljus är att det ger skuggor från fel håll, dvs ljuset kommer från samma vinkel som du ser, vilket gör det svårt att upptäcka rötter etc. Om man är flera så kommer det ljus från fler håll vilket underlättar mycket.

Fram till nu hade jag kompletterat med en gel under varje varv, men nu tog det tvärstopp. Jag höll på att kräkas när jag försökte få i mig den sista, så det fick vara.

Magnus redo att pacea

Fram till 100 km flöt det på fint och jag kom in på ca 12:15h, vilket är långsammare än mitt PB på 100 km, men samtidigt med god marginal gentemot planen. Jag kände mig dock ganska ensam därute och frågade Magnus om han kunde tänka sig att hoppa på redan vid 110 km. Han skulle försöka vila en stund och så fick vi se vid nästa varvning. Detta varv började jag få det ganska motigt generellt. Dels pga trötthet, men framförallt kändes det som att jag inte fick tillräckligt med luft. När jag kom in från 11:e varvet så stod Magnus där, ombytt och klar, vilken hjälte. Vi gav oss av efter ett kort depåstopp och jag upplyste Magnus om mitt tillstånd, så vi tog det lugnt. Gick större delen av detta 12:e varv, vilket gjorde att jag tappade en hel del tid. Dock fanns det inget att göra, jag hade såna problem och kämpade rejält vid minsta motlut. Flämtade som en rabiessmittad Sankt Bernard! Jag kunde inte förstå vad felet var. I övrigt mådde jag hur bra som helst. Det låga tempot ställde dock en hel del nya krav. Dels frös jag mer och dels blev jag väldigt sömnig, något jag fick kämpa med ganska mycket under kommande varv. Under detta varv passerade Andreas och hans pacer Tero oss för sista gången. Bilden av en kämpande Andreas som krigar uppför en brant backe kommer nog sitta kvar på näthinnan länge. Han är ett djur!

Inne på varvningarna tvingade Magnus mig att inventera matbbordet och hitta något jag kunde tänka mig att äta. Jag fastade till sist för apelsinklyftor och efter provsmakning så var orgien igång. Jag tryckte i mig typ 8 klyftor och bad sen om en liten påse så jag kunde ta med mig fler ut på banan. Detta var precis vad jag behövde!

Ytterligare två varv (13 och 14) fortlöpte på samma sätt och min tidsplan fick stryka på foten rejält. I mitten av 14:e varvet märkte jag dock en förbättring i mitt tillstånd. Jag blev inte lika ansträngd i backarna längre och hade bättre tryck i steget igen. Fåglarna hade börjat sjunga och gryningen var inte långt borta. Vi var båda trötta på att springa med pannlampa och längtade verkligen efter solens ljus. Väl ute ur skogen och med knappt 2 km kvar till varvning så kom gryningen på allvar och det kändes som man vaknade upp till en ny dag. Med några hundra meter kvar till varvningen testade jag att springa och det gick. Trots att jag gått i så högt tempo jag bara kunde under 6 timmar så löd benen mig nästan direkt. Jag sparade dock på krutet till efter depåstoppet där vi dumpade lampor och fyllde på förråden innan vi gav oss ut igen. Jag trippade före Magnus och kände nu hur energin återvände. Magnus tvingade mig dock att ta det lite lugnt i början och verkligen känna efter. Vi hade ju trots allt två varv kvar!

Det näst sista varvet var lite av en fröjd. Jag bad t.o.m. Magnus att ta med en gel ut på detta varv(!). Vi varvade gång med jogg och jag kände starkare för varje kilometer. Vi pratade mycket om hur skönt det skulle vara att få passera de olika platserna längs banan för sista gången under sista varvet och det taggade oss båda. Jag hade några episoder där tårarna inte var långt borta. Min dröm var ju faktiskt inom räckhåll nu och det var naturligtvis lite överväldigande. Näst sista varvet gjordes på ca 1:32h, vilket var klart snabbare än de två tidigare som gått på 1:55h respektive 1:50h. I slutet på varvet bad jag om gelen och satte i mig den. Nu skulle sista varvet göras med ordentligt med energi i kroppen!

Inne för sista varvning och det var nu med lätta steg som jag lämnade Ensta Krog en sista gång. Magnus fyllde min rygga med en dos Perpetuem och jag gav mig av . Magnus kom i fatt så småningom och vi tog längre joggingturer den här gången. Jag kände mig pigg och stark och kroppen gav bra respons. Att kunna springa över 160 km och känna sig så fräsch i kroppen gjorde mig helt förundrad. Vi stannade och fixade med sten i skon samt för hårt knuten sko, men höll upp tempot riktigt bra och krigade på. Varvet gick så lätt! Vi passerade några andra löpare som hade ett eller flera varv kvar och man såg på de flesta att de genomgick en kamp. Det såg ut att göra ont på vissa! Min resa hade ju varit relativt smärtfri, vilket jag tackade min lyckliga stjärna för.

Bortsett från stoppen under sista varvet så snittade vi ca 7:30, vilket var riktigt bra med tanke på att det var slutet på loppet. Med bara några hundra meter kvar sprang Magnus i förväg för att filma målgången. Nedan ser ni de klipp som han satt ihop från loppet.

Jag kom i mål på 22 timmar och 21 minuter och fick därmed det eftertraktade silverspännet man får om man kommer in under 24 timmar. Drömmen har gått i uppfyllelse och jag kan inte vara mer nöjd. Från att inte sprungit alls för 5 år sedan, till att genomföra ett 100 mileslopp och dessutom på en bra tid tycker jag helt underbart. Jag är värd detta tamejfaan! 😀

(c) Peter Lembke

Detta är bara en bråkdel av allt jag gick i genom under loppet, men det är dels svårt att minnas vad som hände när osv. och det blir bara en enda stor gröt av allting. Jag har så mycket saker jag skulle vilja berätta, men jag får väl återkomma om det framöver. Om ni har några frågor så ställ dem gärna, jag tycker det är jättekul att svara!

Första testet av New Balance MR749GY

Publicerat: oktober 31, 2009 i New Balance, skor, trail
0

Så var det så äntligen dags att testa mina nya skor. Styrde kosan mot Ursviks motionsgård och värmde upp med knappt 3 km löpning på asfalt. Skorna satt ok, men kändes initialt lite stora runt ankeln. Dämpningen i hälen är fullt tillräcklig för asfaltslöpning, medan framfoten är lite tunnare och mer anpassad för terränglöpning där det är en fördel att ha kontakt med underlaget. Dock var det inget problem på asfalten.

Väl framme vid Ursvik så knöt jag om skorna och fick då bättre passform runt hela foten. Man måste ju oftast springa in skor lite innan de har formats kring foten och det tar även några gånger innan man har vant sig vid nya skor. Jag snörde åt ganska ordentligt och fick en riktigt tight passform som fick skorna att kännas som mockasiner.

Jag sprang två varv i den upplysta 5 km-slingan och skorna kändes riktigt bra. Inga potentiella ”hot spots” kunde skönjas, trots att jag valde att springa totalt 15 km första gången. Sulan greppade bra, men så var spåret torrt och utgjorde ingen större utmaning för sulmönstret. Jag fick bra kontakt med framfoten i uppförsbackarna, medan hälens dämpning fungerade fint nedför.

Vikten på 320 gram (storlek 47) är rejält lägre än mina GoreTex Asicssom väger drygt 460 gram (numera drygt 500 gram inkl lera och smuts).

Det ska bli mycket intressant att se hur NB749’orna presterar  i väta och lera samt under långpass.

Jag återkommer naturligtvis med fler testrapporter.

Meshen på ovansidan är inte vattentät, men ska stå emot väta bra
Inte det grövsta mönstret, men klart godkänt grepp hittills

Sulmönstret sett mer från sidan

Kom slask och kyla

Publicerat: december 2, 2008 i asics, GoreTex, skor, trail
1



November bjöd på rejält med snö, iaf under några dagar. Jag blev plötsligt på allvar varse om att jag saknade riktigt bra vinterskor att springa i. Under lunchpassen funkar ju nåt av mina vanliga par, men under långpassen vill jag ha helst vara torr om fötterna. Det värsta jag vet är att trampa i en pöl efter en kvart och behöva springa med blöta fötter i över 3 timmar. Inte för att det är blött eller kallt, utan framförallt för risken att få blåsor (pga friktionen).

I söndags åkte jag in till Runners store här i Stockholm. Jag var inställd på att testa Icebugs Navigator, som ska vara en riktigt bra vintersko och som har tillbehöret BUGweb, typ ett ”gumminät” med dubbar. Perfekt tänkte jag, då man kan ha med sig BUGweb’en och dra på den när den behövs.

Väl i butiken valde jag att börja vid hyllan med Asics. Plötsligt stod de där, mina drömskor, ett par gul-grå-svarta Asics Gel-Trail Sensor 2 WP (WP= Water proof). Tack vare GoreTex-membranet kommer mina fossingar vara både torra och varma.

Expediten to fram ett par storlek 12 ½ (jo så stora). Eftersom jag kom dit för att prova Icebugs så tog han även fram ett par Navigator. Asics’en satt som en smäck, det var ren njutning att snöra på dem! Icebugs’en satt även de bra, men inte i närheten av hur fantastiska Asics’en satt. En test på löpbandet avgjorde, skorna var som gjorda för mig.

Sammanfattning av de detaljer jag fastnat för:

  • GoreTex håller foten torr och varm. Torra fötter får inte blåsor lika lätt. Varma fötter behåller sin smidighet och minskar risken för skador. På kortare pass är kanske inte risken så stor, men är man ute ett par-tre timmar i minusgrader så är risken stor att tårna fryser.
  • Sulan är ganska grov och mönstret är ”delat” så att man får bättre fäste på t ex rötter.
  • Snörningen är asymmetrisk och kramar om foten riktigt bra och behagligt.
  • Tåskyddet är rejält, vilket är nog så viktigt om man springer i snö där saker och ting kan ligga och lurpassa.

Jag har inte hunnit ut på ett riktigt löppass ännu, men planen är att göra det i morgon när jag kommer till Malmö. Återkommer med en liten testrapport.