Arkiv för kategori ‘Stockholm Marathon’

Det har blivit måndag och jag har flugit till Prag, där ska jag genomföra en produktutbildning för ett europeiskt team hos min distributör, men det är först i morgon bitti. Idag är det lite mer socialt umgänge planerat, med sightseeing och middag. Det är mitt första besök i Prag, så jag vet inte vad jag har att vänta. Dock har jag hört mycket gott om staden, så jag har höga förväntningar. Även om det hade varit extra kul att få en chans att lägga till Prag i samlingen av städer jag sprungit i så har jag inte packat löpardojjorna den här gången.

På hotellet

Stockholm marathon har hunnit sjunka in och jag har fått lite distans till det hela. Inget är förändrat vad gäller min allmänna känsla vad gäller mitt resultat. Jag är fortfarande besviken, men har hittat några ljuspunkter som jag fokuserar på.

Det jag hade föresatt mig som en prioritet med detta lopp var att jag ville komma till en punkt under slutfasen där jag skulle behöva kriga, där det inte räckte att bara bita ihop, utan där jag skulle behöva gräva djupare och plocka fram kämpaglöden på allvar. Dit nådde jag och det är jag nöjd med. Även om slutresultatet inte var det önskvärda så är jag iallafall en mycket viktig erfarenhet rikare.

Det är naturligtvis roligast att springa när allt känns behagligt och fint, men ibland är det ju bra att få lida lite för att kunna uppskatta när allt känns bra. För att kunna prestera optimalt är det även viktigt att veta var ens gränser går, så att man lär känna signalerna och kan ligga så nära dessa gränser som möjligt utan att gå över och riskera något, såsom att behöva bryta till exempel.

Min vänstra stortå var den som skrek högst under loppet, men efteråt var det den högra som tog över. Naturligtvis råkade jag sparka in i Alicias fot i går när vi var i stan och hon gick framför mig. Smärtan var obeskrivlig, det kändes som nån dragit ut nageln! Som tur va så la sig smärtan efter typ tio minuter.

För att överhuvudtaget kunna ha skor på mig så fick jag tejpa båda tårna i morse och ta mina gamla NB 902’or som är storlek 47,5 och har rejäl tåbox. Inte så snyggt, men jag har inget val. Vi ska ut på tre timmars sightseeing i Prag och det kommer bli intressant att se hur mina fötter upplever det.

Man kan säga att min mara började på fredag eftermiddag, för det var då min mage började krångla. Vet inte om det var något jag ätit, men det höll iallafall i sig hela natten och lördag förmiddag. På natten fick jag springa på toa några gånger och sov väldigt oroligt. Jag var definitivt inför nervös inför maran, utan det var nåt ”skit i pipan” som vi brukade säga.

Lördag förmiddag gick mest till förberedelserna inför loppet. Jag tänkte cykla till Östermalms IP, så drygt en timme innan start hämtade jag min cykel i cykelkällaren där den stått sen förra sommaren. Här börjar mina problem på allvar. Luften i bakdäcken var slut och jag kunde inte pumpa det då det var racerventil på slangen jag köpte sist. Jag mindes plötsligt min cykeltur förra året då jag cyklade förbi Cykloteket och köpte ny slang och en mil senare beslöt mig för att byta slang och då upptäckte mitt misstag, men kunde då lösa det tillfälligt på macken jag var på.

Tyvärr kunde jag inte lösa problemet den här gången och tog min frus råd att ringa grannen och kompisen Tompa. Han lånade gärna ut sin cykel, så jag sprang över till honom för att hämta nyckeln. Väl där insåg jag att vi inte har samma portkod och utan mobil var jag vingklippt. Pulsen steg nu och jag försökte komma på något konstruktivt. De bor på 6:e våningen, så att stå där och gasta skulle inte hjälpa mycket. Efter flera minuter kom det dock en kille ur porten och jag kunde komma in.

Tompa och jag åkte ned för att titta på hans cykel. Ventilen på bakdäcket var lite sönder men jag trodde den skulle hålla. Jag tackade och cyklade hem för att hämta mina saker. Rafsade snabbt ihop min prylar, pussade på mina tjejer och gav mig av. Väl på cykeln visade sig bakdäcket vara i princip tomt! Jag testade att cykla några hundra meter, men insåg att det inte skulle fungera mycket längre, så jag försökte pumpa utan resultat. Ringde i panik till Tompa och fick låna hans fru Karins cykel istället. Nu var det bråttom!

Jag cyklade så snabbt jag kunde utan att överanstränga benen, vilket var en svår balansgång med tanke på att klockan var 10:50 och det tar drygt 20 minuter att cykla till ÖIP. Med andan i halsen kom jag fram till ÖIP och skyndade mig att göra i ordning mig för start och lämna in mina saker i förvaringen. Nu var jag iallafall på plats och kunde börja fokusera på att slappna av inför start. Kön till startfållorna var som vanligt packad med människor som hade bråttom och gjorde allt för att tränga sig före. Jag försökte att inte irritera mig och tänkte ”happy thoughts”. Passade på att ringa Janica och berätta om cykelincidenten. Klockan var nu 11:15 och jag kunde slappna av.

I startfållan hände som vanligt inte så mycket, stod mest där och väntade. Träffade Micke och bytte några ord innan det var dags att fokusera på starten. Startskottet brann av och efter några minuter var i i väg. Jag stod i sista fållan (E) men i första startgrupp. Tempot gick upp ganska snabbt och jag kunde springa i önskat tempo från start. Inför den här maran har jag brottats lite med tanken hur jag skulle lägga upp strategin. Antingen sikta på 3:45 och springa helt jämnt, eller satsa allt från start och se hur långt det räcker. En sak var säker, jag ville komma till en punkt där jag verkligen får kämpa och kriga. Jag behöver lära mig det och maran kändes som ett bra tillfälle för det. Jag bestämde mig för att lägga mig på under 5:20 under första halvan och sen öka beroende på hur det kändes. Ställde klockan på 5:15 för att ha lite marginal och kompensera för att man inte springer helt rakt. Jag sprang t ex 42,88 km, vilket alltså är 680 meter längre. Det är nästan 4 minuter som jag måste ta hänsyn till, man glömmer lätt det.

Kroppen kändes bra och det flöt på fint. Siktade som sagt på att snitta 5:15 och höll den planen förhållandevis bra. På Vallhallavägen såg jag plötsligt syrran och hennes man som stod och hejade för fullt på mig, det var en överraskning och gav mig extra energi. Nu hade jag ju förvisso bara sprungit några kilometer, men ändå.

Enligt Stockholm Marathons tidtagning gick första milen i 5:19-tempo, fram till 20 km i 5:18 och fram till 30 km på 5:21, så det gick hyggligt enligt plan. När jag passerade Slottet på andra varvet, vid ca 30 km, märkte jag plötsligt att min vänstra stortå hade svullnat upp rejält och smärtade ordentligt, det kändes som den ville ut ur skon NU! Det var ju första gången jag sprang en längre sträcka i mina nya Kinvara och uppenbarligen slog tån emot inuti och det orsakade blånagel. Jag började halta och försökte kompensera, men utan resultat. Där och då trodde jag att loppet var över, men efter några hundra meter lyckades jag kila in tån på ett sätt att jag kunde stå ut med värken. Tappade en hel del geist och motivation, men försökte hitta tillbaka och fortsätta. Det var även runt 30 km som jag började känna av min krånglande mage igen och strax innan Västerbron kom hållet som ett brev på posten.

En extremt ond tå!

Håll? Vem faan får håll på en mara? På väg nedför Västerbron, nästan vid Rålis, så får jag gå en liten bit och försöka sträcka ut höger sida i ett försök att bli av med hållet. Några äldre snubbar, typ A-lagare, sitter vid vägkanten och en av dem gastar att jag ska sätta fart. Jag spände ögonen i honom och säger åt honom att ”springa själv förihelvete”, hade kunnat skallat den jäveln! Jag går ju inte för att jag vill gå, eller hur? Nu får jag verkligen tillfälle att kriga, för hållet sitter i och mitt tempo sjunker markant. Hela vägen upp till Odenplan kämpar jag för att hålla uppe tempot och hittar tillslut en hållning som lättar hållet. Planen att öka sista halvan är nu officiellt utslängd ur fönstret. Med bara 7 kilometer kvar har mitt snittempo sjunkit till 5:23 och jag går gör nu allt i min makt att öka tempot så mycket jag bara mäktar med.

På väg upp på Karlavägen sätter jag fart och springer sen så hårt jag bara kan. Har en tjej i neonrosa t-shirt som ligger i ungefär samma tempo som mig och jag tar sikte på henne. Vi kryssar fram genom massan och upp på Sturegatan, där det smalnar av markant, får vi stora problem att komma fram. När vi kommer upp på Valhallavägen får jag en lucka och drar ifrån, men hon passerar mig på den korta vägen innan man kommer in på Stadion. Väl inne på slutspurten tar jag doc innerspåret och älgar på för allt vad tygen håller och passerar henne när halva sträckan återstår, nu är det bara att ge allt som finns! Hon gör sitt bästa för att hålla uppe tempot, men jag tar målgången och kan äntligen pusta ut. Stänger av min klocka och inser att jag försvisso förbättrade min tid med några minuter, men missade mitt mål med lika många.

Officiell sluttid 3:47:25, dvs 2,5 minuter sämre än ”worst case”-planen och endast drygt 3 minuter bättre än fjolårets 3:50:40. Besvikelsen är naturligtvis stor och även om jag försöker trösta mig med att jag haft motgångar så det räcker och blir över, så är det ändå ett högst mediokert resultat. Även om marathon inte är något jag tränar specifikt inför och egentligen är en helt ointressant distans så vill jag ändå prestera optimalt om jag ska springa det.

På ÖIP ler jag lite igenkännande inombords åt alla ledbrutna löpare som med stora svårigheter tar sig ned för trapporna till innerplanen. Jag minns precis hur det var och längtar nästan tillbaka till tiden då jag tyckte det var roligt och spännande att springa ett marathon. Står kvar på ÖIP en stund och gör i ordning mig för hemfärd. Det känns lite tomt efter en sån urladdning på slutet. Hoppar upp på Karins cykel och cyklar hemåt. Kommer på mig själv med att både sjunga och vissla, så lite glad måste jag trots allt vara, inte för att jag har nåt att vara glad över tänker jag. Kanske glad att det är över?

Nästa år går Jubileumsmarathon av stapeln, som följer originalbana till Sollentuna och tillbaka. Om jag inte är i Italien när den går så lär jag springa den. Stockholm Marathon lär det inte bli på några år, den saken är klar. Nu laddar jag istället om inför Jättelångt!

En som har rätt att vara nöjd är min dotter Alicia som gjorde ett toppenlopp idag! Jag är så stolt!

Så var då det sista passet inför Stockholm Marathon avklarat. Än en gång bestod det av intervaller enligt tidigare upplägg, men med färre intervaller. Värmde upp drygt två kilometer och betade sen av fyra intervaller med tre minuters vila emellan. Det kändes lättare idag och tempot verifierade känslan. Jag snittade ca 15 sekunder snabbare än tidigare. Vet inte om det var min nya, snygga t-shirt med Barncancerfonden på som gjorde det, men kanske. Förmodligen är jag precis så uppladdad som jag ska vara nu, därav den lite lättare känslan.

Efter att jag hämtat Alicia så gav vi oss ut på ännu en liten löprunda för att vänja henne vid att springa kontinuerligt i två kilometer. Hon gör ju som de flesta barn gör när de springer och leker, dvs sprintar och vilar. Nu ska hon lära sig att springa kontinuerligt en längre distans och det krävs övning. Att hon dessutom har astma gör ju inte saken lättare. Löprundan gick iallafall fint och hon sprang sina två kilometer. Lite mer gnäll än i förrgår, men å andra sidan gick det lite snabbare idag.

Väl hemma igen körde jag mitt halvtimme långa (korta?) prehab- och styrkeprogram innan det var dags att sätta i gång med middagen.

En vilodag kvar innan maran. Min förhoppning är att formen är toppad tills dess. Jag har fortfarande (!) träningsvärk från måndagens kettlebellpass, helt otroligt! Hoppas verkligen att det försvinner till i morgon!

Söndag och långpasset är utbytt mot ett intervallpass så här helgen innan Stockholm Marathon. Vid 10-tiden hade frukosten landat ordentligt och jag kunde snöra på mig mina Kinvara och ge mig ut. Termometern hade nått 20 grader och solen sken från en ganska molnfri himmel. Värmde upp genom att springa bort till Råstasjön och Lötsjön, men stannade ine för att stretcha, utan satte igång med första intervallen direkt. Passet skulle bestå av 6x 400 meter med 3 minuters vila. Tempot var inte skrivet i sten, men typ 5K-tempo, vilket betyder runt 4:00 min/km. Jag valde att förlägga det runt Lötsjön, då det dels är asfalt större av delen och dessutom var mindre skugga än runt Råstasjön.

Intervallerna betades av en efter en och jag hittade ett tempo som kändes ansträngt men behagligt. Eftersom intervallerna var så korta så hann jag aldrig bli speciellt ansträngd innan det var slut, så jag kunde trycka på lite grand utan att ta slut. Vilan bestod av jogg i 5:30-6:00-tempo, så att jag höll lite puls som fart uppe. Efter tre intervaller gick jag lite extra för att dricka och återhämta mig fullständigt.

Jag brukar normalt programmera in intervallpass i klockan för att pricka tempot rätt, men struntade i det inför detta pass och förlitade mig på känslan istället. Tempot blev 3:50, 3:51, 4:02, 4:09, 4:10 och 3:59. Inte superjämnt, men ändå helt ok. Jag tittade aldrig på klockan under intervallerna, utan ville verkligen hitta känslan för farten.

Väl hemma vid vårt kvarter så väntade jag in Janica som var ute och sprang tillsammans med Alicia (som cyklade). De avverkade 10 km igen och det hade gått fint. Nästa vecka är det lopp för oss alla tre. Janica springer Vårruset på onsdag, jag springer maran på lördag och Alicia springer Minimaran på söndag.

Från Garmin Connect

…lite frustrerande. Jag älskar ju att springa, så det är svårt att låta bli. Samtidigt som min kropp verkligen behöver vila och ladda inför StM, så ropar hjärnan att den vill ut.

Så fort solen visar sig blir abstinensen ännu värre. Då vill kroppen ut och suga upp alla strålar och ladda batterierna! Just nu längtar jag verkligen efter sol och värme, något jag säkert får äta upp nästa lördag. Det brukar ju bli typ 30 grader under StM…

Jag längtar efter många saker just nu. Den största längtan är Italien, dit vi åker i juli och stannar nästan tre veckor. När vi är där känns det som vardagen sätts på paus och man bara är. Tar dagen som den kommer och släpper alla måsten. Det ska bli så förbaskat skönt att få åka dit igen! Löpningen går inte av för hacker heller, perfekt träning inför höstens eventuella äventyr.

Jag längtar även till Jättelångt. Att få springa längs Roslagsleden och komma lite närmare naturen är även det balsam för själen. Dessutom träffar man en massa trevliga människor som man får dela upplevelsen med.

Ny rygga

Igår fick jag hem en ny rygga som jag tänkte testa under Jättelångt. The North Face Enduro 13 heter den och de största anledningarna till att jag valde just den är att den har två stycken 5 dl flaskor i  midjebältet, något jag saknar hos den annars helt perfekta Nathan Endurance, samt att den har en slimmad profil. Flaskorna gör att jag kan ha en färdigblandad koncentrerad Perpetuem i ena och bara pulver i den andra så jag snabbt kan blanda till efter halva loppet, då slipper jag mecka påsar med Perpetuem när ny flaska ska blandas till . Jag har ibland använt kombinationen rygg och vätskebälte, men eftersom jag inte gillar just vätskebälten så är Enduron den perfekta lösningen. Mer utförligt test kommer framöver.

The North Face Enduro 13För nån vecka sedan snubblade jag över ett blogginlägg som handlade om Salomons nya rygga Advanced Skin S-Lab 5, utvecklad i samarbete med utralöparen (och del bergsget) Kilian Jornet. Som den prylfetischist jag är så kunde jag inte låta bli att beställa hem den ögonaböj! Ni kommer få veta mer så snart den dykt upp!

Träning

Det är ju sparsmakat med löpning just nu, men några pass är kvar innan StM. Idag blev det 12 km distans i solen, underbart. På med mina Kinvara och satte av mot Sollentuna, via Ulriksdal. Försökte ligga under 150 bpm i puls och slappna av, bara låta benen springa och inte känna någon stress över tempo eller annat. Efter 6 km, varav det mesta är uppför, så var det dags att vända hemåt igen. Kroppen kändes ok och jag kunde efter avslutat pass konstatera att formen är helt ok. 12 km @ 5:15 med förvånansvärt låg puls känns bra. Med en veckas formtoppning kvar hoppas jag att jag kommer vara i hygglig form till maran.

Dagens distanspass från Garmin Connect

Blickar framåt

Publicerat: maj 18, 2011 i Allmänt, Lopp, Stockholm Marathon, Träning

Sista tidens träning

Sista riktiga träningsveckan tog slut i söndags och uppladdningen inför Stockholm Marathon har tagit sin början på allvar.

Efter backintervallerna i tisdags blev det 10 km distans i torsdags lunch och sen ytterligare ett pass på drygt 6 km med Janica när hon kom hem från jobbet. Mysigt och i lagom tempo för mig som extrapass.

I fredags stod det 13 km fartlek med 7 fartökningar på schemat, så det var bara att snöra på sig skorna och ge sig av. Jag valde som vanligt att göra passet längs Brunnsviken, fattar inte att jag orkar springa samma jävla runda varenda gång, men alla andra vägar är precis lika trista. Dessutom är det flackt längs Brunnsviken, vilket passar dessa pass bra. Jag är ju inte så superbra på att köra spontana fartökningar, utan min fartlek liknar mer ett traditionellt intervallpass. I fredags värmde jag upp 2 km och varvade sen 500 meters fartökning med 500 meters vila. La in några längre fartökningar om 800 m och 1 km. Hursomhelst fungerade det väldigt bra och kroppen kändes toppen fram till ca 300 meter från mitt hem då jag fick en våldsam smärta under vänster revben. Ungefär som kraftigt håll och en total showstopper. Jag fick gå sista biten. Snopet slut kan man säga.

I söndags var det dags för mitt sista långpass innan maran. Då vi skulle på dop med efterföljande fika så kom jag iväg sent på eftermiddagen. Stressade ut så snabbt jag kunde vid halv fyra och satte av mot Edsviken, med planen att springa 21,5 km och vända hemåt, för att få ihop mina 25 km. Andreas sa att detta pass skulle gå helt på känsla och helst utan klocka, så jag kunde njuta av det. Det blev snarare ett snabbdistanspass där jag förvisso inte tittade på klockan nämnvärt ofta, men kände mig lite stressad av tidsbristen. Jag behövde komma iväg och veckohandla samt laga middag inom rimlig tid.

Under första milen rapade jag smörgåstårta och kaffe, vilket var så där lagom charmigt. Låg på i ganska hyggligt tempo och kände mig trots allt ganska stark. När jag kom fram till Sollentuna Centrum valde jag att vända hemåt och korta ned passet till drygt 18 km. Hade inte ro i kroppen helt enkelt. Jag hade ju sprungit drygt 6 km extra på torsdagen och tyckte väl att det fick kompensera på nåt sätt. Det är ju ganska enkelt att förhandla med sig själv trots allt. Väl hemma igen summerade jag passet till 18 km @ 5:27, vilket förvisso är långsammare än planerat marathontempo, men ändå lite av ett MP-pass.

Söndagens distanspass från Garmin Connect

Efter att ha vilat i måndags var det åter dags för fartlek, den här gången 12 km med 6 fartökningar. Än en gång längs Brunnsviken, men den här gången valde jag att köra tusingar. Värmde upp 2 km och varvade sen 1000 meter fartökning med 500 meter vila. Försökte ligga i ett tempo som kändes ”behagligt ansträngande” och fick till ett riktigt bra pass. När jag tittade på resultatet på klockan efteråt visade det sig att jag prickat in i princip identiskt tempo under alla fartökningarna, fascinerande.

Jättelångt hägrar

Trots att StM är i faggorna så är det faktiskt Jättelångt som jag tänker mest på just nu. StM är ju inget äventyr eller direkt utmaning. Missförstå mig rätt, marathon ÄR en utmaning om man väljer att springa så snabbt man bara kan och är beredd att kriga. Nu är jag ju normalt inte intresserad av att kriga för att nå ett visst tidsmål, utan väljer hellre att ha en trevlig upplevelse och kunna minnas loppen med glädje, istället för att fokusera på måltiden. StM känns bara som ett lopp som ligger mellan idag och Jättelångt. Det kanske är dags att avsluta det kapitlet och lägga tiden på något annat i framtiden. StM har tappat sin charm uppenbarligen. Önskar bara att jag hade hunnit fokusera lite mer på träningen inför StM och känna att jag är på topp om det är mitt sista lopp. Nåja, det löser sig väl. Det spelar ju ingen roll om jag går in på 3:30 eller 3:45 i slutändan.

Nya sidor

Jag har lagt upp några nya sidor som ni ser i toppmenyn. Dels en förteckning över de lopp jag sprungit hittills och dels en där jag berättar mer om den utrustning som jag använder. De senare är under uppbyggnad och jag fyller på med information allteftersom.

Bra vecka

Publicerat: maj 6, 2011 i Allmänt, skor, Stockholm Marathon, Träning

i onsdags släpade jag mig ur sängen kl 4 på morgonen för att ta fakirplanet till Köpenhamn och vidare till Århus. Backintervallerna hade lämnat klara spår i rumpan, men det är ju bara gött. Så länge det inte är som efter mitt kettlebellpass så är jag nöjd.

Efter mitt möte i Århus så tog jag tåget till Köpenhamn, en riktig mysig resa som jag gjorde i 1:a klass. Satt mest och tittade på film på iPad’en, men passade även på att FaceTime’a (videokonferera typ) med Janica och Alicia därhemma. Det blev ingen träning denna dag, utan efter middag med min barndosmvän Petar så var det väldigt skönt att få sova. Det var en lååång dag.

Satte klockan på 5:50 och strax efter 6 kom jag iväg. Det visade sig duggregna lite, men väl ute var det inga problem, eller? Kom drygt en kilometer innan himlen öppnade sig och jag blev dränkt av ett skyfall. Skitkul! Jag hade bara en t-shirt och tunnaste vindjackan, så det var inte optimalt om man säger så. ände då att jag kanske skulle korta av passet en aning. 13 km i spöregn lockade föga. Trampade hursomhelst på och en stund senare så lättade det och till slut var eländet över. Jag glömde bort de tidigare tankarna om att korta av och fullföljde passet utan anmärkning. Kroppen var förvisso lite trögstartad på morgonkvisten, men tempot och pulsen visade sig från sin ljusa sida och jag kunde summera passet till 13 km @ 5:30 med 150 bpm (75%) snittpuls.

Efter torsdagens möte begav jag mig hem till Solna igen. Jag visste att Janica planerade att springa efter jobbet och jag var bra sugen på att göra henne sällskap, både för hennes och min egen skull. Nog för att jag redan sprungit 13 km och hade ett 13 km fartlek att se fram emot på fredagen, men jag kunde inte motstå frestelsen. Sagt och gjort så hängde jag med och vi tog vår sedvanliga runda ned till Haga och tillbaka, med Alicia cyklandes som vanligt. Precis lagom som ett vardagspass för Janica. Vi skyndar långsamt med hennes löpning och ser till att hennes kropp hinner anpassa sig ordentligt. Det vore bara korkat att pressa henne och sen kraschlanda. 7 km @ 6:35 med 130 bpm (65%) puls blev det hursomhelst, ett näst intill perfekt återhämtningspass och jättemysigt att göra tillsammans.

Fredagens fartlekspass blev dock lite lidande, då jag var ganska seg i benen när jag gav mig ut vid lunchtid. Värmde upp 2 km och körde sen 7-8 fartökningar ned till Bellevueparken och tillbaka. Inte mycket att skriva hem om, men så får jag skylla mig själv. Jag ska inte heller känna mig speciellt pigg just nu, då jag är inne i min tunga vecka. Dessutom har jag ännu en att se fram emot nästa vecka. Jag lyckades krama ur tillräckligt ur kroppen för att prestera ett hyggligt pass, det är jag nöjd med. Mycket mer än så är det inte.

I eftermiddags åkte jag och Alicia till Stinsen och där passade jag på att hälsa på Peter på Löplabbet. Efter sedvanlig uppdatering om vad vi både gjort på sistone så började jag kolla på lite skor. Jag har varit sugen på ett par lättviktare inför StM och Peter plockade fram ett par riktigt snygga Saucony Progrid Kinvara. De föll mig verkligen på läppen och eter en sväng på lagret kom han med ett par som jag testade. De satt nästan som en sockeplast. Jag vägde dem och de väger fjuttiga 250 gram! Normalt väger mina skor bortåt 450 gram, så skillnaden är enorm. Testade dem på bandet och slog sen till, de får bli mina marathonskor för i år! Test kommer, var så säkra.

Mina nya älsklingar

Det är nästan en månad sen jag tränade något annat än löpning. Både kettlebell och prehab fick stryka på foten några veckor innan TEC för att ge kroppen maximal chans att vara i optimal form inför loppet. men nu är det slut på latandet!

Nu är det iallafall dags att komma i form inför årets badsäsong och semestern i Italien. Vem vill inte se bra ut i badbrallor? Min plan är att återuppta prehab-träningen varje vardagsmorgon, vilket tar ca 10-15 minuter och sen träna med kettlebells 3 ggr/vecka. De dagar jag inte tränar med kettlebells blir det ett något enklare styrkepass med diverse magträning, armhävningar etc. Det borde räcka för att komma i form igen. Det är inte stora muskler och magrutor som är målet, utan jag vill bara ”fitta till mig” lite som det så ofint heter. Det skulle ju inte skada löpningen om jag tappade några kilo heller, men det är inte primärt.

Soldyrkare Italien 2010. I år blir det tre veckor i Toscana, längtar...

Första passet med kettlebells gjorde jag i går. Tänkte mjukstarta lite och istället för att köra mitt program 2 ggr, så drog jag ned på antalet reps och körde det istället 3 ggr, i tron att det skulle vara mildare för kroppen. Drygt 45 minuter senare var jag klar och kroppen var som en urvriden disktrasa! Jag hade redan träningsvärk insida och baksida lår! Räknade lite på antal reps och insåg att jag gjort fler än vanligt på i princip alla övningar, inte så smart kanske. Det tog nån timme innan jag återhämtat mig ordentligt.

På kvällen blev det dags att premiärspringa (för i år) med Janica. Hon har varit ute nån gång själv tidigare. Jag såg verkligen fram emot att få springa med henne igen, då det dels är mysigt och dels roligt att få följa hennes utveckling. Vi stack iväg på vår vanliga runda ned till Haga med omnejd, men jag ledde in henne på en liten omväg på hemvägen för att testa henne och det gick ok. Som jag berättat tidigare så äter hon betablockerare för sin migrän, vilket inte rimmar så bra med t.ex. löpning, men hon kämpar på och försöker hitta ett tempo som fungerar för henne. Sista kilometern blev lite kämpig, men hon gnällde inte utan tuffade på i jämnt och fint tempo. Det var en glad fru och en stolt Zebban som kom hem efter 8 km.

När jag av en händelse kollade mig schema på kvällen så insåg jag att jag skulle sprungit ett distanspass om 12 km på dagen, det hade helt gått mig förbi. Jag som var inställd på ett backintervallpass dagen efter och trodde att jag hade vilodag. Så kan det gå minsann. Nåja, det är väl inte hela världen, men det störde min en aning må ni tro. Jag får ”ta igen” det senare.

Ikväll är det dags för middag hos Anna & Krille, det ser jag fram emot. Magnus är åxå bjuden, så det lär bli en del löparsnack i allmänhet misstänker jag 🙂

det har nu gått ett tag sen TEC och jag har kommit igång med träningen på allvar känns det som. Veckan efter TEC var jag ute på några korta och lugna rundor för att få lite blodgenomströmning i benen och påskynda återhämtningen.

Veckan därefter var det så dags att börja träningen inför Stockholm Marathon och första passet var ett lugnt distanspass om 7 km på måndagen, testade lite fartökningar på slutet och märkte då att det var lite segt i benen trots allt.

Dagen därpå var det dags att på allvar få fart på benen, om än lite lugnt. 3x 1000 meter i 10K-tempo med 3 min joggvila stod på schemat och jag värmde upp genom att springa till Råstasjön. Den varvade jag och fortsatte runt Lötsjön innan det var dags att styra kosan hemåt igen. Intervallerna gick utan anmärkning och kroppen kändes helt ok. Inga spår av TEC vad jag kunde känna.

På onsdagen flög jag till Aylesbury i England för möte på huvudkontoret. Packade naturligtvis ned träningskläder, men eftersom jag sprungit tre dagar i rad så valde jag att vila på onsdagen och bestämde mig istället för att ta fredagens planerade pass redan på torsdagen. Sagt och gjort, jag ställde klockan på 5:30 (6:30 svensk tid) och vid 5:45 var jag iväg. 10 km distans var målet och jag sprang genom ett sovande Aylesbury, där solen knappt hittat över horisonten. Allt eftersom kilometerna avverkades så vaknade den lilla orten till liv. Jag ska inte påstå att morgonlöpning är min favorit, men det funkade helt ok så snart jag vaknat till liv. Det var väldigt mysigt att springa i en ny miljö och uppleva gryningen. Jag längtar redan till morgonpassen i Italien, de är magiska!

Soluppgång över Aylesbury

Efter avslutat pass drack jag en portion Recoverite och hoppade sen i duschen. Intog sen en rejäl frukost innan det var dags att åka till kontoret. Jösses vilken aptit man jobbar upp med morgonpass!

Fredag och lördag blev vilodagar, men i söndags var det åter dags för långpass. Nja, långpass förresten, det var 20 km som skulle springas och det kallar jag ju inte direkt långpass. hursomhelst skulle det springas i långpasstempo. Vädret va kanon och jag laddade en handjagare med HEED innan jag gav mig i väg. Jag utgick från kollis vid Brommaplan och sprang sen via Tranebergsbron och Västerbron till Slussen där jag vek av mot Kungsan och Gustav Adolfs torg. Passerade regeringskansliet, Stadshuset och längre fram Rålis innan jag sprang över Tranebergsbron igen. Efter bron vek jag av höger och följde vattnet till Ulfsunda Slott, innan jag i princip var tillbaka på kollis.
Redan från start hade jag svårt att hålla nere tempot. Trots att jag försökte sakta ned så hamnade jag konstant i 5:30-5:40-tempo. Efter ett tag gav jag upp och lät kroppen och framförallt benen bestämma. Förmodligen påverkades jag av det fantastiska vädret. Bara det gav ju en liten formtopp! Väl tillbaka kunde jag summera passet till 20 km @ 5:35. Det fick bli ett distanspass istället helt enkelt.

I går var det egentligen tänkt att jag skulle ut och springa med Janica, men tyvärr hanns det inte med då vi hade fullt upp med målning, veckohandling och städning. Det fick skjutas till senare i veckan. Jag fick en välförtjänt ”vilodag”, dock var jag ganska slut efter allt vi gjorde under dagen.

Idag gav jag mig ut på det andra fartpasset i schemat, närmare bestämt 5x 1000 meter i 10K-tempo- Värmde åter upp genom att springa till Råstasjön. Stretchade lite innan jag började beta av intervall efter intervall. Jag hade satt klockan på 4:40-4:50-tempo, så att jag kunde pricka in tempot ordentligt. Intervallerna flöt på bra och jag joggade 3 minuter emellan. 10K-tempo ska jag ju kunna hålla i just 10K, så det vore väl faan om jag inte skulle orka 5 st intervaller i det tempot, eler hur? Hursomhelst så flöt det på bra och efter 12 km var jag klar med dagens pass. Lyckades ligga mellan 4:39 och 4:45 och pulsen var låg och fin under hela passet, vilket känns extra bra.

Nästa pass är på torsdag, men redan i morgon tänker jag dra igång min styrketräning på allvar. Beach 2011 nalkas med stormsteg och jag måste ju komma i form inför semestern i Italien, eller hur? 🙂

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så var det dags att ladda om inför nästa lopp, vilket är Stockholm Marathon (StM) den 28 maj. Folk jag pratar med fnyser oftast och tycker att ”marathon är väl rena barnleken för dig numera” och jag brukar svara att distansen i sig inte är en utmaning, men att springa den snabbt är det definitivt.

Jag sprang mitt första StM 2007, ett år efter jag hade börjat springa. Det tog mig 5:11h att ta mig genom den 42,2km långa banan i 30 graders värme. Tiden är kanske inget att skryta över direkt, men jag är fortfarande stolt över prestationen. Att på ett år gå från ickelöpare till marathonlöpare är bra, tiden spelar mindre roll.

Inför StM 2008 hade jag hunnit träna lite mer specifikt och hade mer erfarenhet från att springa lopp. Jag hade hunnit avverka Vällingby Marathon på vårkanten, ett lopp som var så tråkigt att jag nästan bröt det pga tristess, på tiden 4:20h. Efter det kom Lidingö Ultra, mitt första ultra, som jag gjorde på 5:30h. Stm 2008 gjorde jag på 4:16h och hade en klart bättre resa än året innan. Nu hade jag på allvar fått långdistans på hjärnan. Det var även 2008 som jag sprang Uppsala 100 på tiden 11:45h och senare även Sörmlands Ultra på 5:17h. Ett ganska bra år med andra ord.

Även inför StM 2009 hade jag förberett mig bättre och den här gången föll det mesta på plats. Jag hade sprungit Lidingö Ultra några veckor tidigare, men det hade inte lämnat några spår i kroppen, även om jag hade haltat i mål pga löparknä. Under maran förlitade jag mig för första gången enbart på Perpetuem, vilket visade sig vara helt rätt. Jag seglade genom hela loppet, full av energi. I mål kom jag på nytt PB 3:50h och jag hade så mycket energi kvar i kroppen att jag höll på att spricka. Slängde mig på cykeln efteråt och cyklade hem, sjungandes och leendes hela vägen. Måste varit knark i Perpetuem den dagen!

Så kommer vi då fram till förra årets lopp, ett lopp som jag inte har så jättebra minnen av. Största anledningen var att jag valde att springa med en stor vattenflaska runt midjan, vilket fungerade väldigt dåligt när man vill springa lite snabbare. Den hoppade upp och ner och bältet klämde runt magen. Ingen bra lösning alls. Året innan hade jag vätskebälte med 4 småflaskor, vilket fungerade klart bättre. Loppet i sig gick ganska bra trots allt och jag kom i mål på nytt PB 3:50h, men jag var allt annat än nöjd. Jag kände inte alls samma glädje som året innan, men så är det ju tyvärr. Man har bra och dåliga dagar, det är bara att acceptera.

Vad är då målsättningen med årets lopp? Eftersom jag gärna fortsätter att förbättra min tid så är det naturligtvis prio, frågan är bara hur mycket jag vill förbättra. Om jag mot förmodan skulle springa på 3:30h så skulle jag få problem framöver då det skulle krävs lite mer fokus på specifik marathonträning, något som jag inte alls är intresserad av. Speciellt som jag förmodligen fortsättningsvis kommer satsa all vinterträning på TEC, vilket gör det svårt att kombinera med en marathonsatsning. Målet för året StM är att skala av ca 5 min och alltså hamna runt 3:45h. Då kan jag sikta på 3:40h nästa år, 3:35h året efter osv. Det låter väl bra, eller hur?

Nu tar jag snart helg och laddar upp inför träningsstarten på måndag. Kanske hinner jag tjuvstarta lite tillsammans med min fru, om hon blir bättre i luftrören vill säga. Hon längtar verkligen efter att få börja springa igen, vilket jag tycker ska bli fantastiskt roligt!

Ha en trevlig helg!