Arkiv för kategori ‘TEC’

TEC sprack

Publicerat: april 14, 2013 i Gnäll och ursäkter, Lopp, TEC
Etiketter:, ,

Det blir inte mycket till rapport från årets TEC för min del, men det lilla som blev kan ni få höra.
Träningen upp till loppet har ju flutit på riktigt bra och jag hade stora förhoppningar att kunna prestera en hygglig tid på de 50 miles (80 km) som jag tänkte springa i år.
Fram till torsdagen innan loppet, när jag hade skräp i halsen på morgonen, var allt på topp. Jag mådde i övrigt bra, så jag trodde faktiskt att nåt hade fastnat i halsen. Det fanns ingen anledning till att jag plötsligt skulle bli sjuk. För övrigt är jag i princip aldrig sjuk. På fredagen var läget ungefär detsamma, inget hade ”brutit ut” men halsen kändes fortfarande sårig.

Lördag morgon var status samma, men jag brydde mig inte utan gjorde iordning mig och åkte till Täby, här skulle ju springas! Väl där var förberedelserna i full gång och likaså var duggregnet. Det skulle bli blött på banan minsann, oavsett om det slutade regna. Jag hade satt på mig mina lätta New Balance RC 1400, men bytte om till TNF SingleTrack när jag såg hur blött det var. NB RC 1400 är en renodlad asfaltssko med minimalt mönster och de skulle ge noll grepp i leran. Hade med mig mina Inov-8 trailroc 245 också som backup. Allt hängde på hur det såg ut på banan.
Planen var från början att köra med en handjagare isf rygga, men i sista sekund ändrade jag mig och tog min Salomonrygga. Lite tyngre, men så slapp jag ha nåt i händerna i drygt åtta timmar. Dessutom behövde jag bara fylla ryggan 2 ggr, innan start och efter 4 mil.

Träffade en massa bekanta och fram till start rann tiden snabbt iväg. Stod bredvid Sandra och Tobias som båda bytt ned till 50 miles, Sandra för att hon ska springa VM i 24 timmars om en knapp månad och Tobias för att han har problem med fötter och vader. Jag hade redan innan läst det på hans blogg och tänkt att han skulle bli ett bra sällskap om han inte sprang för fort, normalt sett är han bra mycket snabbare än mig.

20130414-180015.jpg
Tävlingsledningens information inför start

Starten gick klockan 10 och det bar av i makligt tempo pga trängseln de första 200-300 meterna, efter det släppte det och vi kunde springa i det tempo vi ville. På asfalt var allt frid och fröjd, men på grusvägarna var det blött och lite svampigt. Fötterna blev snart blöta och det var bara att inse att det skulle bli ett blött och kallt lopp. Det duggregnade fortfarande, men det fanns tecken på uppehåll, så vi var optimistiska. Sandra och Tobias hade regnställ på sig och de blev snart överhettade och jag hade tunn GoreTex-jacka och tyckte åxå att det var aningens varmt.

Första varvet var snart avklarat och jag bytte jacka samt lämnade mina vantar och gav mig ut på andra varvet, även denna gång med Tobias. Sandra hade redan hunnit iväg, vi såg henne några hundra meter fram. Det var skönt att ha bytt jacka och det duggade inte för tillfället, men det skulle snart ändra sig. Halvvägs in på varvet hann vi ifatt Sandra och ungefär då hade det börjat falla snöblandat regn. Mina händer hade blivit stelfrusna och det sved i dem. Tobias lånade snällt ut sina handskar och det räddade mina stackars fingrar, tack för det Tobias! Det var bara att inse att vädret skulle skifta oavbrutet genom loppet.

De två kilometer som gick genom skogen blev alltmer geggiga och tungsprungna. Mina skor dränerar riktigt dåligt, så de blev bara tyngre och tyngre. Varje gång jag trampade i en pöl så låg vattnet kvar i skon lång tid efteråt. Jag funderade på att byta till mina Inov-8, men kände inte att de skulle funka lika bra utanför skogen. Hade jag fått de inov-8 TRAILROC 255 som DHL slarvat bort på väg från Wiggle i veckan så hade de förmodligen varit helt perfekta, men det får jag ju aldrig veta.

Andra varvet passerades strax under två timmar och jag hämta raskt mina vantar igen och gav mig ut på nästa varv. Låg efter min initiala tidsplan, men fortfarande inom marginalerna för att klara 8 timmar. Mycket kan dock fortfarande hända med 6 mil kvar att springa. Tredje varvet gick även det bra och jag sprang även detta större delen med Tobias och Sandra. Tobias kände av sina skavanker och funderade på att hoppa av efter marathonpasseringen. Jag låg på så gott jag kunde och sprang ifrån dem några kilometer innan passeringen för tre mil. Ut på fjärde varvet och jag var nu ”ensam”, så jag lyssnade på podcasts och försökte hitta en egen rytm. Hade under andra och tredje varvet insett att min puls var väldigt hög trots lågt tempo och nu när jag var ensam kunde jag övervaka det mer frekvent. Låg hela tiden mellan 75-80%, vilket var alltför högt för 80 km löpning. Kände även lite tryck över bröstet och hade svårt att dra in fulla andetag, det blev lite ytlig andning lixom. Halsen kändes som tidigare, så jag började misstänka att förkylningen fått fart pga löpningen. Jag fick ta lite fler gåpauser på fjärde varvet, men höll fortfarande ett ok tempo totalt. Dock insåg jag att jag förmodligen inte skulle kunna göra 50 miles under 8 timmar, men det spelade mindre roll. Mitt PB är 9:57, så jag hade goda marginaler för att slå det.

Vid varvningen fyllde jag på ryggan med Perpetuem och stack återigen ut på ett ensamt varv. Det var nu glest mellan löparna, vilket det ofta blir på såna här lopp. Speciellt senare på kvällen när de flesta 50 milelöparna gått i mål. Trycket över bröstet och känslan av att inte kunna dra in ordentliga andetag började bli störande och det blev både fysiskt och mentalt jobbigare att springa. Tog längre gåpauser för att få ner pulsen, men allt kändes som en nedåtgående spiral. Mina skor vägde flera kilo av lera och väta, vilket adderade till eländet. När jag kom till skogspartiet fick jag lite krampkänningar i vaderna, som stickningar lixom. I övrigt kändes kroppen toppen, inte trött eller sliten i övrigt. Min kropp ska ju klara typ 100 miles, så denna distans var ju inget att orda om. Blev passerad av Sandra som såg väldigt stark ut. Frågade henne om Tobias klivit av som han sa och det hade han. Klokt beslut. Finns ingen anledning att pressa sönder sig. Säsongen har bara börjat.

Med några kilometer kvar till varvningen så tog jag beslutet att med största sannolikhet kliva av. Trycket i bröstet och svårigheten att ta djupa andetag gnagde och oroade. Irriterade mig en del över att det skulle ta slut, nu när kroppen i övrigt mådde toppen. Energi fanns det gott om och jag hade bara tre mil kvar, men rädslan att dra på mig något värre gjorde ändå beslutet hyggligt lätt att ta.

Inne i varvningen sprang jag först till bilen och bytte jacka medan jag funderade lite till över beslutet. Ringde hem till Janica och gick sen till tältet och meddelade att jag steg av. De klippte bort chipen från mina skor och la dem i en hink där andras chip hamnat före mina. Jag var iaf inte först att bryta, en klen men liten tröst.

Jag fick ihop ett hyggligt långpass på 50 km iallafall, inte att förakta. Åkte hem och duschade och åkte sen till svärföräldrarna där fru och dotter redan skulle spendera eftermiddagen medan jag sprang. Istället för den planerade snabbmaten på hemvägen efter 8 mil så fick jag god hemlagad mat istället, något positivt med att bryta fanns det. 🙂

Nästa lopp är Jättelångt om knappt två månader. Tills dess hoppas jag att jag kan få till lika bra träning som under de senaste veckorna, så att jag får lite revansch.

Trappar ner

Publicerat: april 8, 2013 i Allmänt, skor, TEC, Träning, Utrustning
Etiketter:, , , , ,

Med bara några dagar kvar till TEC så börjar det synas på Facebook, Twitter och annat att folk förbereder sig. Det blir lätt ett stort fokus på framförallt utrustningsfrågor och väderprognoser. Många går in i bubblan och fokuserar stenhårt, det är ju så mycket som måste stämma, famförallt om man ska springa 100 miles.

Jag vet att jag kommer bli stressad på fredag kväll när jag börjar fundera på om jag tänkt rätt och börjar ändra mina planer i sista minuten. Efter väderomslaget 2012 är jag lite bättre förberedd vad gäller just vädret. Är det 30 cm snö på lördag morgon så är det. Kan jag inte göra något åt det så tänker jag inte oroa mig, vilket för övrigt är mitt nya motto.

Efter förra veckans långpass så blev det bara Insanity på tisdagen, intervaller på onsdagen, 18 km distans samt Insanity på torsdagen och till sist 20 km distans på söndagen. Fredag och lördag vilade jag helt då vi hade andra planer. Dessutom måste jag trappa ner och låta kroppen återhämta sig ordentligt.

Den här veckan blir ganska lugn. Idag körde jag Insanity på lunchen, i morgon blir det ett distanspass och eventuellt Insanity och på onsdag är det ett kort intervallpass på schemat. Jag kanske lägger till ett lugnare Insanitypass den dagen. Torsdag och fredag är total vila.

Två dagars vila är precis lagom mycket för mig, det märktes speciellt i helgen. Distanspasset i söndags blev ett av mina bättre. Jag gick ut i ett mycket konservativt tempo och slog av på tempot så snart det kändes minsta ansträngande. Tittade aldrig på klockan, bortsett från några koll på distansen, utan förlitade mig på den upplevda ansträngningen.
Höll mig mest till asfalt, men valde fel väg vid Stora Skuggan och kom in på en isig stig som inte passade mina skor (NB RC 1400) något vidare. Fick istället springa på isen längs stranden nån kilometer innan jag kom till en väg som ledde upp till Lappkärrsberget och jag fick fäste under fötterna igen. Lite spännande detour. Passet slutade hursomhelst på 20 km @ 5:25 med 145 bpm (72%) i snittpuls. Inget sprintpass, men den låga pulsen till det tempot har jag nog sällan, om ens nånsin, haft.

20130408-202517.jpg

Jag har en längre tid letat efter ett par bra skor för mina Insanitypass och i lördags hittade jag äntligen ett par som både sitter bra och dessutom är snygga. Reebok R Crossfit Nano 2.0 är det väl tilltagna namnet. De fick visa färg under dagens pass och de levererade. Hittills har jag använt Vibram Fivefingers, men det har inte varit optimalt. Önskar bara att jag kunde ha de nya på fritiden åxå, men de ska bara användas inomhus tyvärr. Vill ju inte repa golvet å andra sidan. Kanske kan köpa ett par till? 🙂

20130408-181407.jpg

Träningen har flutit på riktigt bra på sistone. Det har blivit ett antal distanspass mellan 12 och 18 km, ett intervallpass på bandet, ett riktigt bra långpass på 37 km, ett lyckat backintervallpass samt ett antal Insanitypass. Jag har alltså inte legat på latsidan utan tvärtom kört på så hårt jag kunnat.
Jag valde dock att vila helt under skärtorsdagen, långfredagen och påskafton för att se om muskelfästet under knät blev bättre, men resultatet var marginellt bättre tyvärr.

Jag trodde kroppen skulle vara piggare än nånsin efter tre dagars vila, men riktigt så blev det tyvärr inte. Veckans långpass, och det sista inför TEC, blev iallafall en solig historia och gick via Danderyd och Djursholm till Ensta Krog i Täby, där starten för TEC går, och tillbaka via Mörby, totalt 35 km. Den snabba och lätta känsla som jag haft de senaste veckorna infann sig tyvärr inte, men i det stora hela var det ett lyckat pass.

Skärmavbild 2013-04-01 kl. 20.28.11
Måndagens långpass blev en solig och trevlig runda.

Om knappt två veckor är det åter dags för TEC. I år springer jag bara 50 miles, då tanken egentligen var att springa ett 100 miles lopp en månad senare. Det loppet känner jag dock inte att min kropp tillåter. Problemet med muskelfästet i vänster ben samt Plantar Fasciitis har gjort att jag inte fått till den träningsmängd som jag hade hoppats när jag anmälde mig förra året.

Nu får jag satsa på att göra ett bra TEC istället. Jag har ingen direkt målsättning med loppet eftersom det var tänkt som träning, så jag får åka dit och springa så fort jag kan helt enkelt, hur svårt kan det va? 🙂

20130402-200424.jpg
Sprang förbi Ensta Krog, starten för TEC, under måndagens långpass. Det var fortfarande en hel del snö och is de första hundra meterna från starten, men det hinner nog töa bort.

TEC 2012

Publicerat: april 18, 2012 i Gnäll och ursäkter, GoreTex, Lopp, TEC, vinter

Vaknade upp på lördagsmorgon och fick en smärre chock när jag tittade ut genom köksfönstret. Marken var täckt med snö och det snöade ymnigt! Jag som nojat över regn fick nåt helt annat att noja över. Motivationen fick sig en törn kan man säga.

Efter frukost och sista förberedelserna så blev jag upphämtad av Anna, Krille och Annas pappa. De hade som tur var inte bytt till sommardäck, så det gick fint att ta sig fram, men lätt var det inte.

Väl framme vid Ensta Krog fick Anna ett SMS som löd ”Ta det lugnt, starten är framflyttad till 12”. WTF?! Det visade sig att banan inte ansågs vara säker då träd hade fallit på flera ställen och tunga sjok av snö föll från träden och kunde skada oss. Vi fick helt enkelt bida vår tid och beslöt oss till sist att åka till Täby Centrum och fika. Uppladdningen kom av sig en smula och ovissheten hururvida det skulle bli uppskjutet igen eller t.o.m. avblåst gjorde att motivationen fick sig ytterligare en törn.

Vid halv 12 åkte vi tillbaka och loppet var på, så då var det snart dags för start. Andreas och familj hade kommit och tillsammans hjälptes vi åt att fixa i ordning supporttältet. Jag hade lite huvudbry angående skoval, men det föll på TNF Single Track GoreTex pga vätan. Ryggan med HEED och kameran åkte på huvudet och sen gick starten. Jag valde även solglasögon för att skydda mot snöfallet, vilket visade sig var en bra idé. Skönt att slippa kisa, blinka hela tiden eller få snö i ögonen. Jag satte kameran på att ta en bild var 5:e sekund och la ihop bilderna till en film. Resultatet ser ni här:

Det blev ungefär som väntat, det är svårt att få det bra när man springer. Dessutom kom det snö framför linsen, men i det stora hela är jag ganska nöjd.

Första varvet var lite av ett testvarv för att se hur det såg ut längs banan. Snö och slask täckte allt och de många grusstigar vi följde blev snabbt lervälling. Inne i skogen var det samma visa, stigarna förvandlades snabbt till lervälling när hundra+ löpare kom springandes. Jag slirade i varje steg och ansträngningsnivån blev naturligtvis lite högre än planerat. Skovalet var kanske trots allt inte det bästa, för jag fick dåligt fäste. Dock ville jag prioritera varma fötter ett tag till. Första varvet gjordes på ca 1:06h, vilket var lite före plan.

Andra varvet flöt på fint och gjordes på 1:06h, fortfarande lite före plan men inte mycket. Höftbörjarna kändes redan, men än hade jag inga problem nånstans. Där det tidigare år varit gångstig var det nu lerstig som bara blev värre ju fler som passerade.

Under tredje varvet hade det slutat snöa och snön började försvinna så sakteliga på sina håll. Mina skor var blöta även på insidan, men fortfarande varma och jag lät dem sitta på. Greppet var kasst och jag förlorade kraft i varje frånskjut, vilket gjorde att höftböjarna och muskulaturen kring höfterna jobbade övertid för att stabilisera benen. Tänk Bambi på hal is ungefär. Mest ont gjorde det i uppförsbackarna, men i övrigt kändes det bra. Även tredje varvet gjordes enligt plan och än var humöret på topp. Jag träffade dock allt färre människor på banan, vilket fick mig att undra lite.

Fjärde varvet påbörjades och det började bli motigt rent mentalt. Det märktes att jag kommit till den punkt där kroppen går från ett energislag till ett annat. Det är ingen djup svacka, men det tar 10-20 minuter innan den försvinner. Jag underhöll mig med olika podcasts som fick mig på andra tankar och snart hade svackan passerat. Energin var åter på topp och jag mådde fint på alla sätt om man bortsåg från höfterna. Jag upplevde lite tryck över bröstet, men insåg senare att det förmodligen var magsyra som gjorde att det kändes så. Varvet passerades åter igen före plan på 1:10h. Vet inte om det var detta varv som Magnus mötte upp med mig ungefär halvvägs, eller om det var tidigare varv. Han hade hursomhelst tagit bilen för att peppa mig lite extra, vilket naturligtvis var välkommet!

Magnus stod som vanligt redo vid varvningen och gav mig ny flaska samt tabletterna jag behövde. Jag gnällde lite, men fick lite gehör för det, precis som det ska vara. Ibland följde han med en bit och ibland fick jag sällskap av Andreas. Det kändes alltid bra att få prata av sig lite snabbt och bolla med dem, de är båda väldigt bra på sina sätt. Framförallt så känner de mig och vet hur jag funkar, vilket förmodligen är det viktigaste med en support. Andreas tyckte att jag skulle ta ett ”come back”-varv och slå av på tempot för att spara på höfterna, vilket jag tog fasta på. Jag tog det mycket lugnare på detta varv, och gjorde det på 1:15h. Sänkte min snittpuls med nästan 10 slag under detta varv, vilket påverkar mycket.

Sjätte varvet minns jag inte så mycket av, men det gick väl ungefär som det femte har jag för mig.

Inför sjunde varvet så började höftböjarna på allvar strejka i uppförsbackarna och på det sliriga underlaget och jag insåg så smått att de förmodligen inte skulle hålla hela loppet. Jag hade gott om energi i övrigt och kände mig stark, men det räcker med en svag länk för att det ska brista. Oroade mig lite över huruvida jag skulle våga springa genom smärtan eller ta den på allvar. Jag har bara upplevt smärta i höftböjarna en gång tidigare och det var under Råsta Runt när banan var isbelagd och jag sprang utan dubb, den gången bröt jag efter 3 mil och kunde knappt komma hem efteråt. Tog nästan en vecka innan det gick över. Hursomhelst fick jag med mig pannlampan ut på varvet eftersom solen börjat gå ned och den kom väl till pass sista biten innan varvning. Dock fick jag först inte igång den och fick lite panik. Mitt mörkerseende är riktigt dåligt och jag mekade med lampan en stund innan jag gav upp och ringde Magnus. Han hade testat den innan han gav den till mig, så jag provade än en gång och då gick den naturligtvis igång, pust. Nån kilometer innan mål träffade jag två dvärgcollies med ägare och stannade några minuter och gosade med dem (hundarna alltså). Det fick upp humöret lite extra.

Inför åttonde varvet fick jag lova Magnus att han skulle få springa med mig nästa varv, han gjorde verkligen sitt bästa för att få mig att springa ett varv till. Några hundra meter från varvningen träffade jag Carina och hennes pacer Emelie (förra årets bästa kvinna) och bytte några ord med dem. det var Carinas första 100 miles och man kan väl knappast välja en bättre pacer än Emelie? Hursomhelst så knatade jag på, men fick ta gåpauser med jämna mellanrum när smärtan i höftböjarna satte in. Jag ringde till Magnus efter några kilometer och sa att det inte blev något mer varv efter detta. Jag såg inte nån vits med att riskera att skada mig. Smärtan skar nu även in i ljumskarna och det gjorde valet rätt enkelt.

Janica ringde och jag meddelade mitt beslut att bryta efter 50 miles. Strax därefter mötte jag en löpare som visade sig vara Magnus! Han ville ju så gärna springa med mig och det var jätteroligt att han kom. Sällskapet uppskattades verkligen, även om det inte var långt särskilt långt kvar. När det var en kilometer kvar och vi gick i skogen så passerades vi av en tjej och hennes pacer. Samtidigt slog det mig att jag faktiskt var nära 10 timmar och fick då eld i baken. Precis som under Bislett så sprang jag för allt vad tygen höll genom skogen, så snabbt att Magnus hade svårt att hänga med bitvis. Han blev dock överförtjust av min nyfunna styrka och ropade att ”nu kör vi ett varv till”, men den önskan fick han inte se uppfylld. Jag passerade ”mållinjen” på 9:57:08, en ok tid med tanke på att jag satsade på 100 miles.

Det kändes toppen att avsluta med en spurt, men samtidigt vemodigt att veta att jag inte kunde fortsätta. Om det funnits en klass för t ex 75 miles så hade det funnits en morot för mig att försöka nå dit, men risken var överhängande att inte ens det gått.

Jag gick in i värmestugan och fick välgörande massage av Maria Vindruva 🙂 och Magnus fixade köttbullar med potatismos till mig efteråt. Medan Magnus plockade ihop alla mina saker så satt jag i värmen och kämpade mot min sedvanliga frossa. Det dröjde ett tag innan vi fick tag i nycklarna till Krilles bil och kunde hämta det sista, men strax efter 23 så gav vi oss. Magnus skjutsade hem mig och väll hemma tyckte jag att det var väldigt skönt att inte spendera ytterligare 12-14 timmar med att springa i kyla och lera. En välbehövlig dusch senare satt jag i soffan med Janica och åt en macka och drack Recoverite och pratade om loppet. Somnade sen ovaggad kan jag berätta, utan dåligt samvete för att jag bröt.

Avslutningsvis vill jag i vanlig ordning tacka Magnus för hans osvikliga support, bättre finns inte på denna jord! Även Anna, Krille, Annas pappa ska ha stort tack för hjälpen innan och under TEC. Dessutom måste jag ju gratulera Anna till segern och rekordet, du är min hjälte! Sist men absolut inte minst vill jag tacka Andreas för den coaching och det stöd du ger.

…kvar, men vem räknar? Följer slaviskt #TEC100 på Twitter och även om det endast är en handfull som använder den hashtag’en så är det rolig läsning.

Jag har inhandlat ett par enkla vattentäta överdragsbyxor på Stadium för säkerhets skull. Min nya GoreTex-jacka lär komma väl pass åxå. Det har regnat större delen av dagen här i Stockholm, så det lär nog bli blött även i morgon.

De skor jag har med mig är NB 876 som är förstavalet, TNF Single Track GoreTex om det är alltför blött och till sist mina Kinvara 2 om det är torrt och jag vill ha lättare på fötterna.

Valet av tights faller förmodligen på vintertightsen från CW-X. De är inte för varma även om termometern skulle stiga uppåt 8 grader och dessutom lär det isf bara vara ett gästspel. Större delen av loppet lär tempen ligga strax över nollan, vindens kyleffekt inräknad.

 

Det lär vara rätt blött i skog och mark under loppet, även om det slutar regna, så GoreTex-skorna kan komma väl till pass känner jag. Det är stor skillnad mellan torra och blöta skor under ett 20+ timmars lopp. Minns mitt första Jättelångt när vi sprang i ihållande regn i över 8 timmar, men då var det å andra sidan varmt.

Nu ska jag förbereda det sista inför morgondagen och sen blir det soffläge resten av kvällen!

Vill ni följa loppet så kommer det liverapporteras på jogg.se i vanlig ordning.

…återstår till starten och jag börjar verkligen känna av det. Förväntansfull, nervös och stressad är jag på samma gång. Inte hela tiden, utan det kommer i vågor. Plötsligt kan jag slås av tvivlet över mitt val av vätska och hur jag ska bära med mig den. ”Vad är optimalt, flaska eller rygga?”, ”Ska jag börja med HEED eller Perpetuem?” osv.

Det gick ju hyfsat i fjol, så varför ändra på upplägget? Jag har ju haft problem med magen under mina senaste två lopp, men de har båda varit 24-timmars och det kan ha spelat in. Monotonin och kanske framförallt värmen, mest i Skövde men även Bislett i viss mån, kan ha spelat in. Jag vill hursomhelst inte få problem igen och tvingas gå, utan vill kunna välja själv när jag ska gå. Det är med allt detta i tankarna som jag försöker reda ut hur jag ska lägga upp loppet. Jag tar med mig allt jag har och anpassar mig under loppet helt enkelt, vad sägs om det?

Just nu är det  vädret som ”bekymrar” mig mest, men det kanske är för att jag inte har kontroll över den biten. Resten har jag ju åtminstone mer eller mindre kontroll över. Än en gång går jag efter devisen att ha med mig allt så är jag förberedd på allt.

Jag ha fått låna en JOBO-kamera (tänk GoPro men enklare) som jag ska ha med mig ut under några varv. Dessutom har jag min Kodak PlaySport som jag åxå tänker filma med. Annas kille Krille har en GoPro som jag bett honom ta med, Andreas har en ny kamera som han tänkt fota med och även Magnus ska filma och fota. Förhoppningen är att vi samlar allt material efteråt och får ihop något roligt som vi kan dela med oss av. Vi får se vad det blir av det.

På lunchen gav jag och Alicia oss ut och tog en sväng runt området, jag joggandes och hon cyklandes. Termometern stod på 8C, men väl ute så duggregnade det och var kallt. Målet var 30 minuters jogg, men det kortade jag av lite när regnet tilltog och passet slutade på 26 minuter. Skönt att komma ut lite, men ännu skönare att komma hem.

Nu är det dags att vila sig i form!

Årets kortaste runda?

 

 

Fyra dagar…

Publicerat: april 10, 2012 i Allmänt, TEC, Träning

…kvar till starten på TEC. Jag är fortfarande inte helt fri från ”skräpet” i svalget och i går blev jag återigen täppt i näsan. Det vill inte ge med sig verkar det som. Hursomhelst är det ingen showstopper, utan jag kör på. Skulle kollat vilopulsen i morse, men det glömde jag naturligtvis, så det får bli i morgon.

I söndags fick jag till ett bra intervallpass på bandet, närmare bestämt 5x 1000 meter med 3 minuters vila. Stark känsla i kroppen, pulsen var jämn och på en bra nivå. Även gårdagens distanspass flöt på riktigt fint, med hyggligt tempo och ovanligt låg puls. Passet kändes lite tyngre än siffrorna visade, så det blev lite av en överraskning när jag såg resultatet efteråt.

Resten av veckan bli ganska lugn. Det som återstår är ett fartlekspass på onsdag och en kortare jogg på torsdag. Idag tänker jag köra cirkelträning på gymet, det kan behövas efter helgens mat- och godisfrossande. 🙂

Min målgång på TEC 2011. Det var ganska folktomt och kändes som jag var typ sist i mål, men det kvittade. Känslan var obeskrivlig!

Elva dagar

Publicerat: april 3, 2012 i Allmänt, TEC, Träning

Så var det bara 11 dagar kvar till årets TEC och jag börjar fundera mer och mer på utrustning och annat runtikring. Det blir ju tredje gången jag startar, så egentligen är det inte så mycket att tänka på. Jag tar med mig allt jag äger som vanligt. 😀
Jag och Magnus tar bilen till starten och den finns lättillgänglig för Magnus hela tiden, vilket är smidigt för honom.

Träningen har flutit på som den ska senaste veckan. Jag har kört två distanspass, fartlek samt intervaller och det har känts bra. Intervallpasset gjorde jag på löpbandet och det var ett extra lyckat pass. Fem tusingar i ca 4:10-4:30-tempo med 3 minuters jogg emellan. Tyvärr försvann passet från min Garmin, så jag hann inte få över det till datorn. Hann dock kolla på det på gymet innan det försvann. Jag missade att resetta passet innan jag stängde av klockan, så när jag startade klockan så sa den åt mig att resetta passet och när jag gjorde det så försvann det. Jag behöver inte berätta hur jävla irriterad jag blev va?

I Söndags var det åter dags för gemensam träning med JA Träning, dvs Andreas och Jessica Falk. Vi samlades vid Ensta Krog i Täby, där TEC startar, och åkte därifrån i samlad tropp till ett skogsparti några kilometer bort. Vi sprang in en bit i skogen och där övade vi på trail-teknik vägledda av Andreas.

Efter det begav vi oss tillbaka till Jessica som körde lite Crossfit-träning med oss. Det snöade ganska ymnigt vid det här laget, men det störde inte nämnvärt. Passet var kort och effektivt, mest för att snabbt köra i genom kroppen. Jag behöver definitivt göra mer av den typen träning!

Efteråt var det dags för fika och ”mingel”. Det var kul att träffa lite nya människor och några jag bara haft kontakt med via nätet, t ex Coyntha. Dessutom var Anna (Grundahl) där och vi smidde planer inför TEC. Vi delade supporttält förra året och vår support hade mycket nytta av varann under loppet.

Efter en stunds umgänge var dags att bege sig hemåt och ”göra söndag”. En trevlig dag trots vintervädret!

Ropar inte hej…

Publicerat: mars 14, 2012 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, TEC

…riktigt ännu, men jag hoppas kunna ge mig ut och testa kroppen i veckan. Förkylningen jag åkte på förra helgen är en seglivad historia med halsont och superklister-snor. Dessutom är jag ruskigt trött av och till, men det är väl kroppen som kämpar med viruset misstänker jag.

Vilopulsen låg nästan 20 slag över normalt i morse, vilket gör att jag inte vågar mig på nån löpning ännu. Jag tar en dag i sänder och gör mitt bästa för att bli av med skiten.

Mitt humör är inte det bästa, det tär på tålamodet att inte få träna. När min mamma hörde att jag inte kunde träna så tyckte hon instinktivt synd om min fru och dotter först och främst, det säger ju en del.

Med 30 dagar kvar till TEC så får jag väl säga att ska jag bli sjuk så är det väl nu och inte om två-tre veckor, det hade varit en ”show stopper”. Nu kanske jag har en chans att komma i hygglig form inför loppet.

I går var det dags att träffa coach Andreas igen, det var ett tag sen vi fick till ett möte. Sjukdomar och arbetet har kommit emellan på sistone. Jag fick gnälla av mig lite, diskutera träningen fram till TEC och även en hel del kring energistrategin under TEC. Eftersom jag haft problem med magen under de senaste loppen så måste jag hitta sätt att få i mig energi om jag åker på samma problem under TEC.

Idag vaknade jag med halsont igen, så jag beslöt mig för att uppsöka läkare. Efter halsprov, blodprov, EKG och blodtryck kunde de konstatera att det är virus. Både bra och dåligt. Hade gärna sett att jag kunde medicinera bort eländet med antibiotika, men det sket sig. Läkaren gav mig tipset att koka hönsbuljong, vilket fick mig att le lite. Jag och min fru har diskuterat det faktum att så fort någon är sjuk i en amerikansk serie/film, så kommer man med kycklingsoppa. Enligt läkaren så har man upptäckt att kycklingen innehåller naturligt antivirus (nej, inte till datorn), så kokar man egen buljong, dvs INTE från tärning, så kan de påskynda tillfrisknandet. Behöver jag säga att jag åkte till ICA och köpte en kyckling?

Väl hemma letade jag upp receptet på kycklingbuljong och det visade sig att man skulle ha mer än bara kyckling och vatten, go figure. Kunde inte surfa på min iPhone från ICA av nån anledning, men jag får gå till affären och komplettera inför mitt långkok. Återkommer med rapport 🙂

Det kändes som att börja om från början när jag gav mig ut på förmmidagenidag. Under december har jag bara skrapat ihop ca 30 km totalt, så jag ligger ganska långt efter min ”plan” om 200 km för månaden.

Att det är nästan 10 grader varmt på annandagen hör ju inte till vanligheterna, och det var extra skönt att dra på mig tunna tights, tunns underställströja och tunn vindjacka. Inte en massa bylsiga och tjocka kläder som förtar löpkänslan.

Eftersom jag inte sprungit så mycket på sistone så tog jag min sedvanliga runda längs Brunnsviken ned till Haga och tillbaka för att känna efter och kunna vända hemåt om det kändes fel. Allt kändes dock toppen och jag höll ett hyggligt tempo under hela passet utan att känna mig speciellt ansträngd. Det enda som kändes var vaderna som blev lite stela på slutet.

11 km i 5:20-tempo blev det så till slut och det kändes riktigt bra. Känslan under själva rundan var precis lagom ansträngande och jag trodde att jag låg runt 5:40-tempo, så resultatet var en glad överraskning. Jag är alltså inte HELT ur slag.

Andreas skickade mitt senaste schema för några dagar sedan och det kommer bli hårt fram till TEC. Under vårt senaste möte satte vi upp lite ramar för min träning och målsättning och jag bad Andreas att öka ”belastningen”, vilket i praktiken kommer betyda ett högre tempo under mina distanspass, vilka står för ca 75% av mina pass. Schemat jag fick är tufft, men samtidigt älskar jag att få pressa mig och att få se resultatet av träningen. Lite blodsmak i munnen ibland lär inte skada…

Kommande vecka är första veckan på nya schemat. Med tanke på att jag inte tränat så mycket på länge så blir det lite av en chockstart för kroppen, men det får den ta. Nu kör vi!

20111226-161758.jpg
Insjön i Haga är nu borta, så man kommer fram ordentligt.