Arkiv för kategori ‘skav’

När jag såg New Balance MT101 på hyllan hos Paragon Sports i New York ville jag genast ha dem. Färgen och formen tilltalade direkt. De satt bra när jag provade dem och priset var inget att snacka om, ca 525 kr! Löjligt, jag tar två! Egentligen var jag lite sugen på NB’s nya Minimus-serie, men efter att ha titta på den insåg jag att de var FÖR minimalistiska för min smak. Eftersom jag redan har ett par VFF så ville jag ha något som erbjuder lite mer skydd mot stenar och rötter, något VFF inte gör nåt vidare bra.

Föregångaren till MT101 heter (go figure) MT100 och utvecklades med hjälp av Anton Krupicka och bröderna Skaggs, några av ultravärldens absoluta toppskikt, där Anton står ut som den långhåriga och skäggprydda ultraminimalisten som oftast ses springa bara i shorts och skor, vilka han ibland har modifierat själv för att få bort allt ”onödigt”.

Första passet efter hemkomsten från NYC var i tisdags och jag kunde inte låta bli att premiärspringa mina nya NB MT 101. Planen var att springa ett vanligt distanspass om 14 km, vilket jag tyckte passade bra som första test. Eftersom skorna är tänkta för trail så hade kanske Ursvik eller liknande passat bäst, men jag tog min sedvanliga runda ned till Haga och tillbaka. Det är ju mest löpning på stigar, så det passade ganska bra.

Redan efter några hundra meter kände jag hur pass minimalistiska skorna trots allt är. De erbjuder i princip ingen dämpning alls. Yttersulan erbjuder endast skydd mot stenar och rötter och är utrustad med en skyddande ”platta” klädd med mönstrat gummi för grepp. Den lilla dämpning som erbjuds är det innersulan ger efter. Även om jag numera är mer av en ”framfotalöpare” så ställde det ändå högre krav på vaderna. Efter en veckas konstant promenerande i NYC var mina fötter fortfarande lite ömma och fotsulorna uppskattade inte frånvaron av komfort alls. Drop’en (skillnaden mellan häl och framfot) är 10 mm, vilket kan låta mycket, men när dessa skor sitter på foten är känslan att de är helt platta.

När jag väl kom av asfalten och in på de mjukare stigarna ökade komforten och det kändes genast bättre. Skorna sitter som en handske på foten och den styva sulan skyddar mot allt hårt och ojämnt man kan tänkas trampa på i sin framfart. Jag tycker alltid att tempot dras upp automatiskt med tunna/lätta skor och det gällde även med dessa. MT101 väger in på nätta 260 gram i storlek 47, att jämföra med mina trotjänare TNF SingleTrack som väger 396 gram. Fötterna var som sagt fortfarade lite ömma, men löpningen flöt ändå på och tempot höll sig klart högre än tänkt. Det kan naturligtvis berott på att jag inte sprungit på över en vecka, men jag skyller ändå mest på MT101:ornas låga vikt och markkontakt. Greppet var fint på alla underlag och jag trampade på en hel del stenar och rötter utan att det gick i genom till fotsulan. Inga s k ”hot spots”, potentiella problemområden i form av kläm- eller skavsår, upptäcktes under passet. Jag hade förvisso ett par tunna Nike-strumpor med dubbla lager, vilket förmodligen hjälpte till extra, men ändå.

Väl hemma igen så summerade jag passet till 14 km @ 5:25 med 152 bpm (75%) snittpuls. Vaderna kändes ganska spända efteråt och jag insåg att 14 km kanske var lite för långt som premiärpass, men nu var det försent att ångra sig. Jag fick betala för det dagarna efteråt om man säger så.

Färgen påminner lite om kräldjur, eller hur?

Mönstret ser inte ut mycket för världen, men funkar fint.

Ett mer utförlig test, med en massa bilder, finner ni här.

Generalrepetition

Publicerat: juni 9, 2011 i ryggsäck, skav, TNF, Träning, Utrustning

Eftersom jag inte har testat att springa med min nya ryggsäck så tyckte jag att det var på sin plats att göra det innan loppet på lördag. Lite orutinerat är det att inte testat ännu, men jag har inte haft ett enda långpass sen jag fick den, så det har inte fallit sig naturligt att ha den på sig. Ursäkter…

Idag hade jag 8 km ”ansträngningslöst” distanspass inplanerat, så det var ett perfekt tillfälle att köra en generalrepetition. Vid lunch tog jag på mig allt det jag planerat att bära under loppet. Fyllde vätskeblåsan samt den ena flaskan med vatten för att få rätt vikt och fyllde fickorna med det  övriga, sen gav jag mig ut i hettan. Drygt 26 grader visade termometern och ute var det snudd på vindstilla, helt perfekt eftersom det förmodligen kommer vara liknande förhållanden på lördag. Ryggan visade sig redan vid första stegen sitta riktigt stabilt, vilket faktiskt förvånade lite. Normalt brukar det ta några hundra meter för mig att hitta en rytm tillsammans med ryggan eller vätskebältet, men den här satt som en smäck direkt.

Sprang på i beskedliga 6-tempot för att vara så ansträngningslös som möjligt. Värmen var påtaglig, men aldrig jobbig. I det tempot blir det ju inte ett problem. Jag ska få låna den ”kylkeps” som Andreas använde under sitt 48 timmars i helgen, mer om det i kommande inlägg. Den kommer hursomhelst komma väl till pass om det blir lika varmt på lördag. Tog min sedvanliga väg längs vattnet vid Brunnsviken, ned till Haga där jag vände hemåt igen. Jag drack från en av ”midjeflaskorna” och det var enkelt att få både ur och stoppa i den i sin hållare. Dessutom sitter flaskhållarna så att man inte nuddar dem när man springer, vilket jag faktiskt var lite orolig för innan.

Det fanns inget att anmärka på vad gäller ryggan, tvärtom. Det enda problemet som eventuellt kan uppstå är skav på axlarna om jag använder linne, men det kommer jag inte göra på lördag. Dels just på grund av risken för skav, men även för att jag vill skydda axlarna från solen. Jag tror att den kommer fungera riktigt bra!

Mitt TEC började på lördag morgon kl 7 med sedvanlig lördagsfrukost, dvs kaffe, juice och macka. Jag laddar aldrig dagarna innan, utan äter normalt för att inte ”stressa systemet”. Däremot brukar jag vid vissa tillfällen komplettera med extra energi innan loppet och väljer då oftast Vitargos Gainers Gold som innehåller Vitargo-kolhydrater samt protein. Blandat med 5 dl mellanmjölk ger det drygt 500 kcal. På så sätt slipper jag ha en massa fast mat i tarmarna under loppet, men ändå få i mig energi och protein. Efter frukost och toalettbestyr var det dags att förbereda mig. Började med att applicera Intens-Sport på fötter, i armhålorna och mellan benen. Sen klädde jag mig i kompressionströja, kompressionsstrumpor (endast vaderna), ankelstrumpor med dubbla lager, kalsonger, kompressionstights, underställströja i merinoull och till sist den tunna vindjackan från Newline som vi fick på TEC 2010. På fötterna satte jag mina gamla trotjänare TNF Arnuva 50 Boa. De har sett bättre dagar, men jag tyckte ändå de skulle få inviga TEC 2011.

Vid halv 9 fick jag hjälp av min fru och dotter att bära ned all min utrustning till bilen. Två plastbackar samt två väskor! Jag hade med mig allt! Efter puss- och kramkalas samt lyckosparkar i rumpan så bar det av till Ensta Krog. Där var det fortfarande ganska folktomt, men allteftersom tiden gick så fylldes det på med löpare och annat ”löst folk”. Det var längesen jag var på ett lopp, så det var jätteroligt att träffa alla gamla bekanta. Anna, hennes pappa samt Krister dök upp och efter en stund kom även Magnus. Jag hade burit fram alla min prylar och väntade nu bara på att Andreas skulle dyka upp och resa sitt tält. Andreas kom, men tältresningen fick vänta tills efter start för att undvika kaos. Det kändes lite som ”Team Andreas Falk”.

Jag förberedde det sista och gjorde mig klar för start. Nathanryggan med 2 liter Perpetuem Caffe Latte åkte på. På med NipGuards i sista sekund, sen var det dags att ställa upp för start. Klockan blev 10, startskottet brann av och TEC 2011 var igång på allvar.

Jag hade ställt mig längst bak i folksamlingen inför starten, men det visade sig vara längst fram i startledet! Nåja, jag låg i toppen några hundra meter iallafall. Inför loppet hade jag gjort en ungefärlig tidsplan där jag siktade på 7-tempo första 40 km. Jag försökte hitta ett behagligt tempo så fort som möjligt och fokuserade på mitt eget lopp för att undvika att dras med. Eftersom det var omöjligt att avgöra vilken distans de andra löparna skulle springa så är det lätt att ta rygg på fel person. Jag hamnade med Jan-Erik och Cecilia som skulle springa 50 km och sen vara funktionärer. De tog TEC som ett sista långpass inför SM på 100 km i Tibro som går av stapeln i helgen. Vi hade sällskap hela varvet och jag klockade in 1:04, dvs 6 minuter snabbare än plan.

Andra varvet fortlöpte ungefär likadant. Jag fokuserade på att lyssna på kroppen och la stor vikt vid att springa naturligt. Jag valde att hellre springa i ett tempo som föll sig naturligt och kompensera med lugnare gåpauser. En liten nackdel med TEC-banan är att första halvan är flack, medan andra innehåller flera rejäla backar samt de cirka 2 km långa skogspartierna. Även andra varvet gick lite för fort och klockades till 1:03h.

I varvningen stod Magnus redo med mina tabletter (Endurolytes, Race Caps och Anti-fatigue) så snart jag klockan in. Han föste mig sen snabbt ut i spåret igen för att hålla mig i rörelse. Man förlorar snabbt värdefull tid om om man stannar i varvningen, så det gäller att göra det man ska och ge sig av. Jag körde vidare och lovad Magnus att ta det lugnare på nästa varv, vilket jag åxå lyckades med. Tredje varvet gjordes på drygt 1:06h, vilket betydde att jag fortfarande låg en bit före mitt schema. Under fjärde varvet beslöt jag mig för att byta skor vid nästa varvning då de gamla Arnuvorna släppte i mycket grus och inte erbjöd den dämpning jag behövde. Tog det ännu lugnare på detta varv och kom in knappt under 1:12h.

Ut på spåret igen med nya skor och det kändes toppen. På asfalt var det enormt skönt att känna dämpningen. TNF Single Track är en ju inte särskilt dämpad egentligen, men jämfört med de väl insprungna Arnuvorna så var de rena vattensängen. Marathondistansen passerades, ganska odramatiskt, efter ca 4:30h. Jag passade på att fota skylten och MMSa både Janica och mamma för att ge dem lite statusuppdatering. Under detta varv började jag lyssna på musik och hade faktiskt riktigt roligt. Sprang där och sjöng lite ansträngt, spelade lufttrummor och njöt av livet. Nån kilometer innan mål upplevde jag en av de starkaste Runners High nånsin, vilket gjorde mig gråtmild och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det var då jag visste att jag skulle ta mig genom TEC, som en uppenbarelse kom det. 50 km gjorde på ca 5:35h och tidsplanen höll fortfarande med råge.

Varven flöt sen på ganska odramatiskt. Jag kände mig stark och pigg och kroppen bara fortsatte att leverera utan att gnälla det minsta. Jag försökte hålla ned tempot så gott det gick, men lyckades ändå springa lite för fort gentemot planen. Dock var ju planen bara en grov uppskattning för att ha något sorts schema att följa. 50 miles, dvs 80 km, passerades vid ca 9:30h, vilket var hela 30 minuter snabbare än 2010. Då hade jag förvisso börjat få problem med knäna redan, men det var i övrigt en monumental skillnad i hur jag kände mig. I år kändes det som vilket ordinärt långpass som helst, om än lite längre! Vid 50 miles var  det även dags att plocka fram pannlampan, något jag sett fram emot litegrann då jag normalt älskar att springa i skenet från pannlampan. Min Silva Alpha 6 är helt underbar. Så snart jag gick av de upplysta cykelvägarna så ”tände jag på” och det blev nästan dagsljus. Stora delar av banan är upplyst, men där det behövdes pannlampa så briljerade Alphan. Enda problemet med pannlampsljus är att det ger skuggor från fel håll, dvs ljuset kommer från samma vinkel som du ser, vilket gör det svårt att upptäcka rötter etc. Om man är flera så kommer det ljus från fler håll vilket underlättar mycket.

Fram till nu hade jag kompletterat med en gel under varje varv, men nu tog det tvärstopp. Jag höll på att kräkas när jag försökte få i mig den sista, så det fick vara.

Magnus redo att pacea

Fram till 100 km flöt det på fint och jag kom in på ca 12:15h, vilket är långsammare än mitt PB på 100 km, men samtidigt med god marginal gentemot planen. Jag kände mig dock ganska ensam därute och frågade Magnus om han kunde tänka sig att hoppa på redan vid 110 km. Han skulle försöka vila en stund och så fick vi se vid nästa varvning. Detta varv började jag få det ganska motigt generellt. Dels pga trötthet, men framförallt kändes det som att jag inte fick tillräckligt med luft. När jag kom in från 11:e varvet så stod Magnus där, ombytt och klar, vilken hjälte. Vi gav oss av efter ett kort depåstopp och jag upplyste Magnus om mitt tillstånd, så vi tog det lugnt. Gick större delen av detta 12:e varv, vilket gjorde att jag tappade en hel del tid. Dock fanns det inget att göra, jag hade såna problem och kämpade rejält vid minsta motlut. Flämtade som en rabiessmittad Sankt Bernard! Jag kunde inte förstå vad felet var. I övrigt mådde jag hur bra som helst. Det låga tempot ställde dock en hel del nya krav. Dels frös jag mer och dels blev jag väldigt sömnig, något jag fick kämpa med ganska mycket under kommande varv. Under detta varv passerade Andreas och hans pacer Tero oss för sista gången. Bilden av en kämpande Andreas som krigar uppför en brant backe kommer nog sitta kvar på näthinnan länge. Han är ett djur!

Inne på varvningarna tvingade Magnus mig att inventera matbbordet och hitta något jag kunde tänka mig att äta. Jag fastade till sist för apelsinklyftor och efter provsmakning så var orgien igång. Jag tryckte i mig typ 8 klyftor och bad sen om en liten påse så jag kunde ta med mig fler ut på banan. Detta var precis vad jag behövde!

Ytterligare två varv (13 och 14) fortlöpte på samma sätt och min tidsplan fick stryka på foten rejält. I mitten av 14:e varvet märkte jag dock en förbättring i mitt tillstånd. Jag blev inte lika ansträngd i backarna längre och hade bättre tryck i steget igen. Fåglarna hade börjat sjunga och gryningen var inte långt borta. Vi var båda trötta på att springa med pannlampa och längtade verkligen efter solens ljus. Väl ute ur skogen och med knappt 2 km kvar till varvning så kom gryningen på allvar och det kändes som man vaknade upp till en ny dag. Med några hundra meter kvar till varvningen testade jag att springa och det gick. Trots att jag gått i så högt tempo jag bara kunde under 6 timmar så löd benen mig nästan direkt. Jag sparade dock på krutet till efter depåstoppet där vi dumpade lampor och fyllde på förråden innan vi gav oss ut igen. Jag trippade före Magnus och kände nu hur energin återvände. Magnus tvingade mig dock att ta det lite lugnt i början och verkligen känna efter. Vi hade ju trots allt två varv kvar!

Det näst sista varvet var lite av en fröjd. Jag bad t.o.m. Magnus att ta med en gel ut på detta varv(!). Vi varvade gång med jogg och jag kände starkare för varje kilometer. Vi pratade mycket om hur skönt det skulle vara att få passera de olika platserna längs banan för sista gången under sista varvet och det taggade oss båda. Jag hade några episoder där tårarna inte var långt borta. Min dröm var ju faktiskt inom räckhåll nu och det var naturligtvis lite överväldigande. Näst sista varvet gjordes på ca 1:32h, vilket var klart snabbare än de två tidigare som gått på 1:55h respektive 1:50h. I slutet på varvet bad jag om gelen och satte i mig den. Nu skulle sista varvet göras med ordentligt med energi i kroppen!

Inne för sista varvning och det var nu med lätta steg som jag lämnade Ensta Krog en sista gång. Magnus fyllde min rygga med en dos Perpetuem och jag gav mig av . Magnus kom i fatt så småningom och vi tog längre joggingturer den här gången. Jag kände mig pigg och stark och kroppen gav bra respons. Att kunna springa över 160 km och känna sig så fräsch i kroppen gjorde mig helt förundrad. Vi stannade och fixade med sten i skon samt för hårt knuten sko, men höll upp tempot riktigt bra och krigade på. Varvet gick så lätt! Vi passerade några andra löpare som hade ett eller flera varv kvar och man såg på de flesta att de genomgick en kamp. Det såg ut att göra ont på vissa! Min resa hade ju varit relativt smärtfri, vilket jag tackade min lyckliga stjärna för.

Bortsett från stoppen under sista varvet så snittade vi ca 7:30, vilket var riktigt bra med tanke på att det var slutet på loppet. Med bara några hundra meter kvar sprang Magnus i förväg för att filma målgången. Nedan ser ni de klipp som han satt ihop från loppet.

Jag kom i mål på 22 timmar och 21 minuter och fick därmed det eftertraktade silverspännet man får om man kommer in under 24 timmar. Drömmen har gått i uppfyllelse och jag kan inte vara mer nöjd. Från att inte sprungit alls för 5 år sedan, till att genomföra ett 100 mileslopp och dessutom på en bra tid tycker jag helt underbart. Jag är värd detta tamejfaan! 😀

(c) Peter Lembke

Detta är bara en bråkdel av allt jag gick i genom under loppet, men det är dels svårt att minnas vad som hände när osv. och det blir bara en enda stor gröt av allting. Jag har så mycket saker jag skulle vilja berätta, men jag får väl återkomma om det framöver. Om ni har några frågor så ställ dem gärna, jag tycker det är jättekul att svara!

Jakten är över…

Publicerat: april 8, 2011 i Lopp, skav, skor, strumpor, TEC, TNF, Utrustning

…men det är bara början.

Så hittade jag mina skor till sist och det blev lite oväntat ett par TNF (The North Face) Single Track. Jag hade helt glömt bort att jag testat dem för några helger sen och gillade dem då. Jag googlade lite och upptäckte att den tilldelats ”Best Debut” av Runners World 2010, samt fått riktigt bra kritik i flera tester. Bra där! Tyvärr har TNF-butiken inte löpband, så man köper grisen i säcken.

TNF Single Track är en hybrid (trail- och vägsko) med mindre aggresiv sula. Den är neutral och ”lite lättare”, beroende på vad man jämför med naturligtvis. I storlek 47 (jo jag har det) väger skon 396 gram, vilket låter hyggligt mycket. Dock känns de lättare på foten. Jag är ju inte direkt en kenyansk lättviktare, så det spelar lite mindre roll vad skon väger.

Det som slog mig var känslan när jag satte på mig skon. Den har en väldigt mjuk och följsam ovandel, utan att försaka känslan av stabilitet. Snörningen är lite ”bredare” än normalt, men det ser jag inte som en nackdel. En av de bästa detaljerna är det inbyggda skräpskyddet ovanpå plösen. Nu brukar jag inte få in så mycket skräp just vid snörningen, men det skadar ju inte att ha mer skydd.

Jag testade dem under mitt sista pass i går, vilket var 5 km ”utan ansträngning”. Det passet förlade jag till bandet enbart för att jag ville testa skorna och kunna lämna tillbaka dem om det inte funkade. Det var lite trist att springa sista passet på bandet, men nu var det ju nödvändigt. Dessutom blåste det storm ute, så det var skönt att slippa faktiskt. Skorna funkade bra och kändes lagom stora. En halvstorlek mindre hade förmodligen varit helt perfekt, men de görs inte i halvstorlekar över 12, så det är bara att gilla läget.Återkommer med lite mer utförligt omdöme efter TEC.

Jag passade även på att testa de strumpor som Andreas gav mig. Ett par New Balance med dubbla lager som var fantastiskt sköna! De dubbla lagren ska eliminera skav, vilket ska bli intressant att testa. Jag har bestämt mig för att springa med kompressionsstrumpor utan fot (klipper bort det band som går under foten) och dessa strumpor till det. Hoppas det funkar bra. På så sätt kan jag enkelt byta strumpor om de blir blöta. Strumpor som går till knät blir ju väldigt struligt att byta under loppet. Först ska tightsen av och sen strumpor och sen ska allt på igen, huga va jobbigt!

Nu är det dags att packa ALLT som ska med i morgon. Jag har köpt två nya plastbackar som rymmer en massa prylar 🙂 Tur man tar bilen hela vägen fram till Ensta Krog…

Med bara 4 dagar kvar till TEC var det dags att få röra lite på benen. Tränar ju nästan ingenting för tillfället, vilket känns helt galet. Tänk att jag i princip inte tränade alls innan jag började springa i maj 2006! Vad gjorde jag med all tid? Åt?

Nåja, nu är det ju lite annorlunda som tur är. Dagens pass bestod av intervaller, närmare bestämt 4x 400 meter i 4:40-tempo och 3 minuters vila. Bara för att hålla igång benen, men inte belasta alls egentligen. Värmde upp 2 kilometer och avverkade sen intervallerna utan mankemang. Valde att gå 1 minut och jogga 2 minuter emellan, det kändes bäst. Det var ett riktigt skönt pass och kroppen kändes bra i allmänhet.

I söndags sprang jag et distanspass om 10 km i 75% av HRmax och det passet kändes inte helt 100. Tyckte pulsen var ovanligt hög och kroppen seg. En titt på resultatet visade inget direkt avvikande, så det satt mest i huvudet antagligen. 10 km @ 5:36 med 153 bpm blev det, vilket är ganska vanilj.

Asics Gel-Fuji

Tänkte åka in till Runner Store och titta på ett par Asics Fuji som jag hittade på deras hemsida. Vill iallafall testa och se hur de sitter. Jag skulle vilja ha ett par nya skor som jag kan ta på mig nån gång under TEC. Alla mina skor är slitna och jag har helt glömt bort att skaffa nya. Under vintern har jag i princip bara sprungit i mina IceBugs. På bandet har jag använt mina första löparskor, ett par Asics GT-2110 från typ 2007. De minst slitna utöver dessa är de New Balance som jag hade på TEC förra året, men de är inte lämpliga insåg jag. Det passar bra i terräng och kortare pass, men då det är mycket asfalt på TEC så slits det mjuka gummit snabbt ut. Dessutom är det stor vinkeln mellan framfot och häl, något som jag inte gillar längre.

Jag har typiska Asics-fötter, så jag misstänker att dessa sitter bra på mig. Dessutom ligger de bra till i pris, jämfört med många andra. Vi får se om det blir något med det.

Pratade med Andreas igår igen. Ska få några New Balance-strumpor som har dubbla lager, vilket motverkar skav enligt honom. Det ser jag verkligen fram emot. Jag vill inte använda knästrumpor under TEC, då det blir ruskigt krångligt att byta om/när jag blir blöt om fötterna. Enklare då att använda kompressionstrumpor som bara täcker vaderna och sen vanliga korta strumpor på själva foten. Hoppas det fungerar. Bandet under foten kommer jag nog ha utanpå strumporna för säkerhets skull, men det återstår att se.

Andra testet av New Balance MR749GY

Publicerat: november 6, 2009 i New Balance, skav, skor
Jag ersatte NB’s skosnören med Firefly’s varianter med invävda reflextrådar, vilken skillnad va?
Tyvärr säljs de inte längre hos RoadID, men de kanske kommer tillbaka i sortimentet?
Efter en hel dags konstant regnande och bitvis snöblandat, så var det dags för ett kvällspass och valet föll naturligtvis på de nya NB749’orna. Nu skulle de få bekänna färg i uselt väder. Eftersom de enligt specarna ska vara vattenavvisande så passar de ju perfekt för en runda i regn och rusk, eller hur?
Styrde så kosan via cykelvägarna mot Haga-parkens blandade underlag. Där blandas asfalt med grusväg och några av dessa grusvägar var pga byggtrafik fullständigt uppkörda och bestod mest av lervälling, perfekt!
Löpningen på blöt asfalt kändes trygg och säker, enda gången jag upplevde ett problem med fästet var på blöta stenplattor, men det kan berott på andra orsaker än just skorna. Kanske nån
Vid första passagen genom de uppkörda grusvägarna så valde jag det rakaste spåret, rätt genom sörjan. Skorna klarade galant att hålla sig torra och det var först när jag fick en ”sekundär pölplask”, dvs när man sätter ner ena foten i en pöl och den skvätter över den andra foten, som vatten kom in i framfoten. Jag lyckades göra om samma sak med andra foten, så balansen återställdes. Det dröjde dock inte många minuter för den våta känslan att försvinna och jag kände mig varm och torr om foten igen. Mycket bra!
Trots att de är så pass täta så upplever jag inte skorna som lika varma och täta som mina GoreTex-skor, vilket jag tycker är bra. Det kan bli lite väl varmt och svettigt om de inte släpper in/ut luft.
Betyget efter denna 13 km runda i regn och lera är en 4a av 5 möjliga. Vänster stortå har inte kommit överens med passformen ännu, vilket drar ner betyget lite. Förhoppningsvis förändras det framöver.
På söndag tänker jag ta skorna på långpass och kommer sen med en sista testrapport.

Slipp skavsår på brösten

Publicerat: januari 3, 2009 i skav

Hur många är det som tejpar sina bröstvårtor med plåster, coachtejp eller liknande för att undvika smärtsamma skavsår under långlopp? På mitt första Stockholm Marathon 2007 så förundrades jag över alla karlar som stod och tejpade sig inför loppet. Efteråt förstod jag varför. Har man väl fått skavda bröstvårtor så minns man det 🙂

När jag botaniserade i en löparbutik i London i somras så hittade jag NipGuards, en enkel och billig lösning på problemet med skavda bröstvårtor.

NipGuards är små (ca 2 cm) självhäftande sexkantiga saker gjorda i ca 1 mm ”skumgummi” med hålighet i mitten. Dessa fäster man på (snarare runt) bröstvårtan och där sitter de och skyddar inte bara själva bröstvårtan, utan även större delen av vårtgården. Jag har inte haft ett enda skavsår i bröstvårtetrakten sen jag började använda dem.

På långpasset i söndags hade jag på dem i över 10 timmar och de satt perfekt.
Inte är de svåra att få av heller. Ett klart bättre alternativ än tejp, plåster o dyl.