Arkiv för kategori ‘skor’

Igår var det så äntligen dags att premiärspringa mina nya Brooks PureFlow2 som jag ”impulsköpte” i fredags. Hade iofs läst om dem på nätet, men hade sgs glömt dem när jag väl stod i butiken.

Vid 10 snörde jag på mig den 295 gram ”lätta” skorna (i storlek EU46/US12). Skorna är inte superlätta, men känns ändå riktigt nätta på foten om man väger in dämpningen i ekvationen, framförallt jämfört med NB Minimus med sina 205 gram.

Snörningen är asymmetrisk och lite speciell då plösen endast fäster längs yttre sidan, men det stör inte på något sätt utan gör tvärtom att skon sitter riktigt bra. PureFlow2 är inte direkt en minimalistisk sko, utan erbjuder bra dämpning med låg drop (höjdskillnad mellan häl och tå) om 4 mm. Precis vad jag kommer uppskatta i Italien där jag bara springer på asfalt och bara i backar.

Tillsammans med dottern på cykel gav vi oss av norrut från Frösunda via Ulriksdal och Silverdal till Sollentuna och Häggvik. Det är cykelväg större delen av vägen, vilket underlättade för Alicia som inte cyklat så mycket ännu i år. Efter Häggvik gick vägen via Akalla och sen tillbaka till Sollentuna och hemåt samma väg från Silverdal. Vi hade perfekt väder hela tiden, lite disigt och lagom varmt.

Mina Brooks skötte sig exemplariskt under hela turen och bjöd på en bekväm tur. Under passets 21 km kände jag inga problemområden och inget visade sig efteråt heller. Det jag var mest orolig för var om jag skulle slå i ”långtån”, den tå som är längst och som jag hade ont i redan, men det gick bra. Materialet i PureFlow2 är styvt längst fram kring tårna, men inte lika hårt som vanliga skor. En bra kompromiss mellan skydd och komfort.

Alicia klarade cykelturen över förväntan, men hade rejält ont där bak på slutet. Det var hursomhelst väldigt mysigt att ha sällskap och få tid tillsammans, samtidigt som hon kom ut och rörde på sig isf att sitta hemma.

20130701-091344.jpg

20130701-091408.jpg

20130701-091423.jpg

Annons

Med mindre än en vecka till semestern börjar så är det mycket som ska planeras och fixas. Vi åker som vanligt till Gavorrano i Italien och även i år spenderar vi tre veckor där. Jag längtar så otroligt till sol, bad, mat, dryck och allt annat som Toscana erbjuder. De långa och branta backarna kring Gavorrano erbjuder utmanande löpning och det är långt till närmsta flacka.

Sen Jättelångt har träningen flutit ungefär som vanligt, men betoningen har legat mer på styrka än tidigare. Jag varvar en mängd olika typer av styrketräning därhemma. Jag slog till på Jungle Gym (typ TRX) för ett tag sen och de är verkligen jätteroligt att träna med. Instabiliteten ger enormt bra träning och har gett träningsvärk jag aldrig upplevt tidigare 🙂

Ibland blir det ett program med medicinbollen, andra ggr blir det kettlebell eller hantlar. Fördelen är att träningen blir omväxlande både för musklerna och hjärnan. Det blir aldrig tråkigt, utan jag skulle tvärtom kunna träna flera ggr per dag. Oftast blir det löpning på lunchen, ca 10-14 km beroende på hur det känns, och sen ett styrkepass innan middagen. Allt från 20 minuters WOD till en timmes mer traditionell styrketräning.

Jag har tagit semester från Andreas schema och all träning blir nu s a s spontan. När jag är i Italien kommer jag ändå inte följa ett schema, så det är meningslöst att Andreas ska sitta och skruva ihop ett till mig. Jag får återuppta den schemalagda träningen efter semestern. Dessutom måste jag identifiera eventuella mål (lopp) inför hösten och vintern.

Ett lopp jag gärna skulle vilja springa är Stockholm Ultra, men eftersom det går av stapeln en vecka efter vi kommer hem från Italien så avstår jag med största sannolikhet. Jag vill slippa känna tvånget under semestern. Känner jag för att ligga kvar i sängen på morgonen så ska jag kunna göra det utan att ha ångest resten av dagen. Kanske anmäler jag mig och springer i den form jag är efter semestern och struntar i att sikta på ett specifikt resultat? Det jag har att slå är mitt PB från Uppsala 100 från 2008 vilket är 11:45h. Vi får väl se helt enkelt.

Igår smet jag in på Löplabbet Race när vi var i stan. Mina trotjänare NB RC 1400, som jag köpte i NYC i september, har blivit väldigt slitna och jag behöver en ersättare. Jag har ett par NB Minimus 10v2, men de är lite för tunna för vissa pass. Upp till 15 km funkar de bra, men sen vill jag nog ha lite mer dämpning. Efter en stund hittade jag ett par Brooks PureFlow 2 och de satt som en smäck! Med 4 mm drop och hyggligt dämpning blir de helt perfekta ersättare. Det gör inget att de dessutom är riktigt snygga. Det är mina första Brooks, så det ska bli riktigt roligt att premiärspringa dem under morgondagens pass. Återkommer med rapport.

20130629-162834.jpg

Nu ska jag njuta lite av eftermiddagssolen och förbereda huden inför Italien.

Trappar ner

Publicerat: april 8, 2013 i Allmänt, skor, TEC, Träning, Utrustning
Etiketter:, , , , ,

Med bara några dagar kvar till TEC så börjar det synas på Facebook, Twitter och annat att folk förbereder sig. Det blir lätt ett stort fokus på framförallt utrustningsfrågor och väderprognoser. Många går in i bubblan och fokuserar stenhårt, det är ju så mycket som måste stämma, famförallt om man ska springa 100 miles.

Jag vet att jag kommer bli stressad på fredag kväll när jag börjar fundera på om jag tänkt rätt och börjar ändra mina planer i sista minuten. Efter väderomslaget 2012 är jag lite bättre förberedd vad gäller just vädret. Är det 30 cm snö på lördag morgon så är det. Kan jag inte göra något åt det så tänker jag inte oroa mig, vilket för övrigt är mitt nya motto.

Efter förra veckans långpass så blev det bara Insanity på tisdagen, intervaller på onsdagen, 18 km distans samt Insanity på torsdagen och till sist 20 km distans på söndagen. Fredag och lördag vilade jag helt då vi hade andra planer. Dessutom måste jag trappa ner och låta kroppen återhämta sig ordentligt.

Den här veckan blir ganska lugn. Idag körde jag Insanity på lunchen, i morgon blir det ett distanspass och eventuellt Insanity och på onsdag är det ett kort intervallpass på schemat. Jag kanske lägger till ett lugnare Insanitypass den dagen. Torsdag och fredag är total vila.

Två dagars vila är precis lagom mycket för mig, det märktes speciellt i helgen. Distanspasset i söndags blev ett av mina bättre. Jag gick ut i ett mycket konservativt tempo och slog av på tempot så snart det kändes minsta ansträngande. Tittade aldrig på klockan, bortsett från några koll på distansen, utan förlitade mig på den upplevda ansträngningen.
Höll mig mest till asfalt, men valde fel väg vid Stora Skuggan och kom in på en isig stig som inte passade mina skor (NB RC 1400) något vidare. Fick istället springa på isen längs stranden nån kilometer innan jag kom till en väg som ledde upp till Lappkärrsberget och jag fick fäste under fötterna igen. Lite spännande detour. Passet slutade hursomhelst på 20 km @ 5:25 med 145 bpm (72%) i snittpuls. Inget sprintpass, men den låga pulsen till det tempot har jag nog sällan, om ens nånsin, haft.

20130408-202517.jpg

Jag har en längre tid letat efter ett par bra skor för mina Insanitypass och i lördags hittade jag äntligen ett par som både sitter bra och dessutom är snygga. Reebok R Crossfit Nano 2.0 är det väl tilltagna namnet. De fick visa färg under dagens pass och de levererade. Hittills har jag använt Vibram Fivefingers, men det har inte varit optimalt. Önskar bara att jag kunde ha de nya på fritiden åxå, men de ska bara användas inomhus tyvärr. Vill ju inte repa golvet å andra sidan. Kanske kan köpa ett par till? 🙂

20130408-181407.jpg

20121007-175924.jpg

När vi var i stan går smet jag in på Löplabbet Race lite snabbt, mest för att jag aldrig varit där. Jag ville kolla om de mot förmodan hade fått hem New Balance 1010, men det visade sig att NB inte tar in den i Europa.

Jag pratade med den trevliga personalen, varav en kille visade sig ha handlat av mig på Runners Gear, och tittade på lite skor. Vi kom in på Inov-8 TRAILROC 245 och det slog mig att just den skon intresserat mig många gånger när jag läst tester och recensioner där skon hyllats. Jag har testat Inov-8 tidigare, men ingen modell har passat mig, så jag misstänkte att inte heller denna skulle göra det. Till min stora förvåning satt de som en smäck och det visade sig att lästen omarbetats på denna modell, vilket gjort den rymligare i tåboxen än tidigare. Musik för mina öron, storfotad som jag är. Ovansidan är av tunn och tät mesh som ser riktigt tålig ut.

Känslan när jag tog på mig dem var typ mockasin, dvs supersköna. Sulan är förhållandevis tunn, men inte för tunn utan känns ändå rejäl. De har fyra mm drop. Sulan består av tre zoner med olika gummiblandning, vilket ska ge optimalt grepp är tanken, återstår att se om de lyckats.

I storlek 46,5 väger de 315 gram styck, vilket är nästan 100 gram mindre än mina New Balance 876. Skillnaden mellan dessa skor är stor på alla sätt. NB876 är robustare och ger klart mer skydd från alla håll och är förstavalet vid längre terränglopp.

Idag var det premiär och jag gav mig förväntansfullt av mot Ursvik för ett varv i extremen. Skorna kändes ganska tunna och lite obekväma mot asfalten, men det försvann så snart jag kom in på stigen i Ursvik. Där kändes de fullständigt hemma.
Dubbarna greppade fint på alla underlag, bortsett från ren gyttja. Dessutom funkade de fantastiskt i nedförsbackarna, något som jag uppskattade när det var lite extra lerigt eller blött. På blöta löv, klippor/sten eller ängar var greppet perfekt. Jag sprang där jag normalt skulle undvikit, just för att testa greppet.

Det som saknas är skydd för tåboxen, vilket jag hade uppskattat lite extra idag eftersom alla nedfallna löv effektivt kan dölja naturens försåtsminering i form av stubbar, stenar och rötter. Första gången jag sparkade in höger stortå i en rot gick det ok, men andra gången kändes det som jag bröt den. Då fick jag stanna och yttra några väl valda könsord innan pulsen och smärtan gått ned tillräckligt för att fortsätta.

Jag trampade ned i ett antal gyttjepölar och blev blöt om fötterna, men skorna dränerade snabbt och jag kände mig aldrig blöt mer en några minuter.

Totalt sett blev dagens runda 20 km och skorna presterade över förväntan. De är mina nya favoritskor för terräng!

Förra veckan fyllde jag 43 år och man kan nog säga att jag lämnat en eventuell 40-årskris på tryggt avstånd. Nu har jag aldrig upplevt någon kris, mycket tack vare att jag tränade mig till mitt livs bästa form lagom till jag fyllde 40 år. När många i min ålder har soffat till sig på ett eller annat sätt så har jag en fysik som en 28-åring (metabolisk ålder). Kanske inte helt vetenskapligt, men det är en fingervisning vilket räcker för mig.

Träningen flyter för övrigt på fint och Insanityn har definitivt gett resultat. Hittills har jag bara missat två dagar av 19, vilket är bättre än förväntat. Resultaten är kanske inte så synliga ännu, men jag känner stor skillnad både under Insanitypassen, men framförallt när jag springer. Största anledningen till att jag började med Insanity var ju för att bli generellt starkare och min fröhoppning var att jag skulle bli en starkare löpare, vilket alltså har hänt.

I söndags gav jag mig ut på långpass med målet att springa minst 30 km. Sist jag sprang 30 km eller mer var i maj(!), så lite ovan kändes tanken faktiskt. Mitt mål är som sagt att bli en starkare löpare, så jag valde att springa till Ursvik och börja med ett varv i Extremspåret. Eftersom jag vilat helt under lördagen kändes kroppen pigg och benen starka. Jag lyssnade på min senaste ljudbok ”Finding Ultra” av Rich Roll, vilken kan rekommenderas, och försvann in i boken medan benen jobbade på. Jag la mig på en ansträngningsgrad som kändes lagom för långpass och aldrig blev jobbig. Min Garmin var satt på 6-tempo så att jag hade lite koll. Backarna i spåret forcerades utan några problem och det var här jag insåg att jag blivit starkare. Benen trummade på uppför och syran lyste med sin frånvaro, en riktigt skön känsla.

Bild

Söndagens långpass

Efter ett riktigt trevligt varv i Extremspåret styrde jag kosan mot Ulriksdals slott och vidare via Bergshamra ned till Brunnsviken som jag sen följde till Hagaparken och avslutade med ett besök på toppen av Hagakullen. Med 28 km i benen lyckades jag inte springa hela vägen upp, men däremot gå i högt tempo. Starkare! Benen hade orkat, men flåset var inte lika starkt.

Bild

Höjdkurva och tempo under söndagens långpass

Det blev 30 km @ 6-tempo med 150 bpm (75%) snittpuls, helt enligt förväntningarna. Ett riktigt lyckat pass på min ära, även om det inte blev så långt.

Idag satt en del av långpasset kvar på sina ställen, det märktes att det var längesen jag sprang några längre distanser. När jag drog igång dagens Insanityträning på lunchen så var jag lite småstel, men det försvann snabbt när uppvärmingen var klar. På schemat stod Pure Cardio + Cardio Abs, vilket betyder konditionsträning tills du bryter ihop och sen ett bålträningsprogram. Det gick dock helt ok, även om jag hade problem med sista programmet, det fanns inte styrka kvar så det räckte. Bålstyrka är inte min styrka om man säger så, men det kommer.

På eftermiddagen gav jag mig ut på ett distanspass runt Brunnsviken. Dagen till ära snörde jag på mig mina New Balance 101, de tunna trailskor jag köpte förra året i NYC. Jag har bara sprungit i dem en gång tidigare och fick då sån träningsvärk i vaderna dagen efter att de legat i malpåse sen dess, men idag fick jag ett ryck och snörde på mig dem. Varken långpass eller Insanity kändes av när jag kom iväg, utan det rullade på fint. Även idag kände jag mig stark och kunde ta alla backar utan att bli vidare ansträngd. Pulsen höll sig hyggligt låg och tempot precis lagom för distanspass. Resultatet blev 14 km @ 5:24 med 150 bpm (75%) snittpuls, även det ett lyckat pass under omständigheterna.

Bild

Höjdkurva och tempo under dagens distanspass

Min förhoppning är att hinna bli lite starkare lagom till SUM så att jag kan smita in under 5-timmarssträcket. Det skulle göra mig glad att få avsluta året med att uppnå ett mål. Efter SUM börjar jag träna på ett nytt sätt som Andreas har tänkt ut, mer om det senare.

På tal om Andreas så var han i Polen i helgen och supporterade Anna Grundahl under VM i 24 timmars. Anna, som för övrigt är en av mina största hjältar, lyckades springa snudd på 230 km (!), vilket gav henne en 6:e plats i damklassen. Fatta att hon bara har fokuserat på löpningen i några år! Helt fantastiskt!
Att hon dessutom är bland de mest ödmjuka och minst uppmärksamhetstörstande människor jag känner är bara ett plus. Det finns alltför många löpare som får för mycket uppmärksamhet utan att prestera ens mediokra resultat på lopp. Lustigt hur det kan vara… Nåväl, det är vad det är.

Våren är här…

Publicerat: februari 24, 2012 i Allmänt, New Balance, skor, trail, Träning

…om du bor i Skåne, iallafall om du ska gå efter meteorelogernas definition. Även här i Stockholmsområdet finns det gott om vårtecken. Jag har förvisso inte hittat några blommor ännu, men smältande is och upp till 7 plusgrader räcker för mig.

Eftersom det töat rejält senaste dagarna så beslöt jag mig för att snöra på mig mina oanvända New Balance MT876 som har legat och väntat på islossningen ett tag. Det är dessa skor jag ville ha inför TEC i fjol, men som inte gick att uppbringa. Jag ”snubblade” på dem på Wiggle.co.uk för en spottstyver och kunde inte låta bli! Nu är dessa godingar äntligen mina!

MT876 är en ganska normal trailsko som av New Balance kategoriseras som en lättviktssko för den extrema terränglöparen. Det låter ju som mig, eller? Hursomhelst så är sulan lagom aggressiv för att fungera på allt från stigar till grusväg och även asfalt. Andreas (Falk) sprang hela TEC i dessa förra året och tyckte de fungerade ypperligt och det är ju väldigt blandat underlag.

Jag har längtat efter ett bra tillfälle att få testspringa dem och idag kom det. På schemat stod 12 km lätt distans, så det var bara att snöra på sig snyggingarna och ge sig ut. Det första jag kände var att passformen var väldigt bra för mina fötter, de satt bra direkt. Känslan var att de var lite mindre dämpade och mer skyddande än andra skor jag har. Nya skor tenderar ju att vara lite styvare, så jag får väl vänta med att avgöra det tills jag sprungit in dem lite mer. Då jag sprungit väldigt mycket i IceBugs på sistone så var MT876 klart hårdare i dämpningen och gav mer markkontakt. Dock var de inte för styva och hårda, snarare lagom. På trail kommer de kännas helt perfekta tror jag. Eftersom det fortfarande låg is på stigarna längs Brunnsviken så valde jag gångvägarna för dagens pass, de få gånger jag tvingades springa på is var fästet frånvarande.

Plösen är fastsydd, vilket förhindrar skräp att komma in vid snörningen. Jag fick in lite del grus via hälen, men bara vid några få tillfällen och det hann aldrig smita ned i skon. Snörena är deras SURE LACE som ska förhindra att de går upp, vilket fungerar bra. Jag knöt inte dubbelknut just för att testa och det gjorde det. ROCK STOP i framfoten ska skydda vassa stenar och annat från att tränga in. Jag kunde inte avgöra det under dagens runda, men efter 12 km var jag hemma igen och kunde konstatera att MT876 mycket väl kan komma att bli mina favoritskor framöver, speciellt vid traillöpning. Mina trotjänare TNF Single Track får nog se sig förpassade till asfalten framöver.

MT876 väger 400 gram i storlek 47 (UK 12), men kändes faktiskt lättare. Det ska bli väldigt intressant att få testa dem i terräng och under både blötare och varmare förhållanden för att se hur de presterar. Några kommentarer på NB’s hemsida var från ultradistanslöpare som verkade älska skorna, så jag har höga förhoppningar.

Priset hos Wiggle.co.uk är endast 800 kr, ett fynd om något! För de pengarna kan man knappast få en bättre sko i mina ögon. Återkommer med mer utlåtande när jag haft möjlighet att testa dem mer.

Plösen är fastsydd och översta "flärten" är det enda lösa.Bra grepp i gummit och lagom aggressivt mönster

Världspremiär!

Publicerat: januari 9, 2012 i Allmänt, skor
Etiketter:,

När regn och slask var som värst i december så insåg jag att jag inte hade några bra skor om jag ville slippa springa med blöta och kalla fötter. Min gamla Asics Gel-Trailer Sensor 2 GoreTex har gjort sitt, så jag började titta runt efter ett par ersättare.

Mina favoritskor är ju som bekant TNF Single-Track som jag sprungit de flesta lopp i år med, så jag tittade på TNF igen för att se om de hade något att erbjuda. Systermodellen Double-Track har en GoreTex-variant, så en fredag eftermiddag begav jag mig till butiken i city för att testa.

De hade naturligtvis inte min storlek och när jag beklagade mig över att jag behövde GoreTex-skor samt att mina favoritskor inte fanns med GoreTex så sa tjejen i kassan ”Vänta lite, jag har fått in nå nytt” och försvann ut på lagret. Strax kom hon ut med en skokartong och halade upp ett par supersnygga skor i svart och gult. Det var Single-Track GTX XCR II, en modell som ska lanseras till vårens och alltså inte fanns på web eller i butik. De hade fått ett förhandsexemplar till butiken och det var naturligtvis inte min storlek. Tjejen sa dock att hon kunde undersöka och återkomma till mig, men att hon inte visste varken om, när eller hur.

På söndagen, dvs knappt två dagar efteråt, fick jag ett SMS att jag hade ett par skor att hämta i butiken! De hade fixat det!!!

Några dagar senare åkte jag in till butiken och testade dem. Känslan var naturligtvis lite annorlunda än mina vanliga Single-Track eftersom de var i ett stelare material, men det är dels en vanesak och så mjuknar de när man använt dem lite. Vikten skiljer knappt alls, 20 gram per sko (390 vs 410 gram) vilket är positivt. Jag betalade glatt och fick dessutom de 20% som julkampanjen erbjöd, så jag kom undan ännu billigare än väntat, ca 1100:-

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det dröjde ett tag innan jag kom ut och testade dem, men när termometern en eftermiddag låg runt nollan beslöt jag mig för att premiärspinga dem. GoreTex-skor kan vara rätt varma, så det får inte vara för varmt ute tycker jag. Det tog några kilometer att vänja sig vid den lite stelare känslan, men sen släppte det och flöt sen på. Fötterna förblev lagom varma under hela passet, men eftersom det var torrt ute så fick jag inte tillfälle att testa hur pass vattentäta de är. Misstänker att de är minst lika bra som mina gamla Asics varit i väta, dvs klanderfria.

Även idag på lunchen valde jag att springa i dem då det töat under natten och var lite våtare ute och det visade sig vara ett bra val. Jag slapp styra undan för vattenpölar och annat kladd, utan kunde springa rakt i genom vad som bjöds i fråga om underlag. Kom hem med torra och varma fötter efter 10 km, suveränt!

Single-Track GTX XCR II är en neutral sko som lämpar sig speciellt bra på blandade underlag, såsom asfalt och stig. Den har inte så aggresivt mönster, men funkar ändå bra i terräng tycker jag. Jag sprang de sista 120 km på TEC i den vanliga varianten och kunde inte bett om en bättre sko, så jag misstänker att även GoreTex-varianten kommer fungera bra. Den kommer definitivt komma väl till när vädret visar sig på sin blöta sida! Jag hatar blöta och kalla fötter!

Äntligen

Publicerat: december 19, 2011 i Allmänt, IceBug, skor, Test, Träning

Efter nästan 2 veckors vila och för andra gången sen Bislett så var det idag dags att ge sig ut på en provrunda. Magen har varit snäll och förkylningen är på väg bort, så det fanns ingen anledning att inte ta tag i det.

Vid lunchtid snörade jag på mig mina nya IceBug HEROS (mer om det i senare inlägg) och gav mig ut. På marken låg det 3-4 cm blötsnö eller slask, men det brydde sig inte skorna om. Jag följde Brunnsviken ned till Hagaparken, där jag fick vända då gångvägen låg under vatten(!).

20111219-204149.jpg

Nu gjorde det inget att jag fick vända tillbaka, då tanken var att komma ut och lufta kroppen under 5-6 kilometer. Jag sprang uppför backen och passerade Koppartälten, Fjärilshuset och baksidan av Hagakullen innan jag kom tillbaka till Frösunda igen.

Skorna höll fötterna torra genom snö, slask, lera och vatten. Greppet var 100%-inget hela tiden och löpkänslan riktigt bra. Skillnaden är enorm jämfört med mina gamla Icebug HIKO! Hero väger knappt 450 gram medan HIKO väger 550 gram per sko, en ganska väsentlig skillnad.

6 sköna kilometer i 5:20-tempo blev det till slut. Det kändes bra att inte springa så långt, utan att ge kroppen en ärlig chans att komma igen. Jag har tid att bygga upp träningen till normala nivåer.

I morgon är planen att träna lite med Xbox Kinect igen, vi får se hur det går.

När jag såg New Balance MT101 på hyllan hos Paragon Sports i New York ville jag genast ha dem. Färgen och formen tilltalade direkt. De satt bra när jag provade dem och priset var inget att snacka om, ca 525 kr! Löjligt, jag tar två! Egentligen var jag lite sugen på NB’s nya Minimus-serie, men efter att ha titta på den insåg jag att de var FÖR minimalistiska för min smak. Eftersom jag redan har ett par VFF så ville jag ha något som erbjuder lite mer skydd mot stenar och rötter, något VFF inte gör nåt vidare bra.

Föregångaren till MT101 heter (go figure) MT100 och utvecklades med hjälp av Anton Krupicka och bröderna Skaggs, några av ultravärldens absoluta toppskikt, där Anton står ut som den långhåriga och skäggprydda ultraminimalisten som oftast ses springa bara i shorts och skor, vilka han ibland har modifierat själv för att få bort allt ”onödigt”.

Första passet efter hemkomsten från NYC var i tisdags och jag kunde inte låta bli att premiärspringa mina nya NB MT 101. Planen var att springa ett vanligt distanspass om 14 km, vilket jag tyckte passade bra som första test. Eftersom skorna är tänkta för trail så hade kanske Ursvik eller liknande passat bäst, men jag tog min sedvanliga runda ned till Haga och tillbaka. Det är ju mest löpning på stigar, så det passade ganska bra.

Redan efter några hundra meter kände jag hur pass minimalistiska skorna trots allt är. De erbjuder i princip ingen dämpning alls. Yttersulan erbjuder endast skydd mot stenar och rötter och är utrustad med en skyddande ”platta” klädd med mönstrat gummi för grepp. Den lilla dämpning som erbjuds är det innersulan ger efter. Även om jag numera är mer av en ”framfotalöpare” så ställde det ändå högre krav på vaderna. Efter en veckas konstant promenerande i NYC var mina fötter fortfarande lite ömma och fotsulorna uppskattade inte frånvaron av komfort alls. Drop’en (skillnaden mellan häl och framfot) är 10 mm, vilket kan låta mycket, men när dessa skor sitter på foten är känslan att de är helt platta.

När jag väl kom av asfalten och in på de mjukare stigarna ökade komforten och det kändes genast bättre. Skorna sitter som en handske på foten och den styva sulan skyddar mot allt hårt och ojämnt man kan tänkas trampa på i sin framfart. Jag tycker alltid att tempot dras upp automatiskt med tunna/lätta skor och det gällde även med dessa. MT101 väger in på nätta 260 gram i storlek 47, att jämföra med mina trotjänare TNF SingleTrack som väger 396 gram. Fötterna var som sagt fortfarade lite ömma, men löpningen flöt ändå på och tempot höll sig klart högre än tänkt. Det kan naturligtvis berott på att jag inte sprungit på över en vecka, men jag skyller ändå mest på MT101:ornas låga vikt och markkontakt. Greppet var fint på alla underlag och jag trampade på en hel del stenar och rötter utan att det gick i genom till fotsulan. Inga s k ”hot spots”, potentiella problemområden i form av kläm- eller skavsår, upptäcktes under passet. Jag hade förvisso ett par tunna Nike-strumpor med dubbla lager, vilket förmodligen hjälpte till extra, men ändå.

Väl hemma igen så summerade jag passet till 14 km @ 5:25 med 152 bpm (75%) snittpuls. Vaderna kändes ganska spända efteråt och jag insåg att 14 km kanske var lite för långt som premiärpass, men nu var det försent att ångra sig. Jag fick betala för det dagarna efteråt om man säger så.

Färgen påminner lite om kräldjur, eller hur?

Mönstret ser inte ut mycket för världen, men funkar fint.

Ett mer utförlig test, med en massa bilder, finner ni här.

Underbart är kort

Publicerat: september 26, 2011 i Allmänt, skor, Utrustning

I måndags kom vi så hem efter en fantastiskt härlig vecka i NYC. Tiden går fort när man har roligt och roligt har vi verkligen haft. Det blev av naturliga skäl en hel del shopping, men inte uteslutande. Vi gick i princip omkring från 10 till 17 varje dag, vilket slet en del på kroppen, något som delvis var anledningen till att jag inte fick till någon löpning när vi var där.

I tisdags hade vi bokat bord på Schillers Liquer på Lower East Side (LES). Vi kom dit strax innan 8 och visades genast till ett bord i den ganska trånga och högljudda restaurangen. Inredningen är helt fantastisk, med vitt, slitet kakel samt detaljer som fångar ens intresse under hela middagen. Ett besök till deras toalett är ett måste!
Trots att restaurangen var välfylld så fick vi snabb service. Vi hoppade över förrätten och beställde in varsin Bellini medan vi väntade på varmrätterna, vilka bestod av Shillers Steak Frites samt Grilled NY Strip Steak, dvs köttbitar med pommes frites. Köttet var helt ok, men inte fantastiskt. Kanske berodde det på att de överskuggades av de helt himmelska pommes fritesen? De var magiska! De ser inte mycket ut för världen, men jösses vad goda de var! Priserna är humana och stämningen samt inredningen är tillsammans med maten skäl nog för att ta sig till Schillers. I min bok får de en klar 4:a.

Nästa höjdpunkt var nån dag senare då vi väldigt sent tog oss ned till LES igen och letade oss fram till Freemans, en restaurang som ligger i slutet av en återvändsgränd, som vi för övrigt helt missade och gick förbi. Vi hittade dock till slut fram och fick beskedet att väntetiden var 30-45 minuter. Man kan inte boka bord för sällskap mindre än 6 personer, så det är en chansning. Vi var rejält sent ute och klockan började närma sig 22, vilket betydde att vi inte ätit på nästan 10 timmar, något som normalt betyder att jag ligger utslagen av energi- och blodsockerbrist. Inredningen är även här lite speciell, med en massa horn och uppstoppade djur på väggarna och känslan av 1800-talets Amerika.

Vi tog ett glas vin och en öl i baren och knappt en halvtimme senare fick i ett toppenbra bord. Det dröjde innan vi fick beställa, men tidsuppfattningen grumlades nog rejält av energibristen. Jag hade läst en kommentar på TripAdvisor om Freemans kronärtskocksförrätt ”Hot artichoke dip with crisp bread” och beställde den, vilket visade sig vara en helt galet god förrätt! Som en liten gratäng med hackad kronärtskocka med en ostig och smörig smak. Till det fick vi grillade brödskivor, typ baguette. Vi fick besinna oss en smula, för den var mäktig och vi riskerade att äta oss mätta. Den var lagom för 3-4 personer.
Till huvudrätt beställde Janica forell samt vitlökssauterade haricot vertes och jag valde revben med potatissallad, vilka visade sig båda vara väldigt bra. Efter middagen fanns det definitivt ingen plats för efterrätt, så vi rullade in i en taxi och åkte till hotellet, mätta och glada. Freemans får 4,5 i betyg.

Vädret var lite ostadigt och det regnade lite av och till hela veckan. Värst var det på fredagen då det formligen öste ned på dagen, med mängder av översvämningar i och omkring NYC som följd. Efter dag på stan var vi blöta in i själen och det var skönt att komma tillbax till hotellet och byta om. Som tur var hade regnet bedarrat till kvällen då vi styrde kosan mot Tao, en lite hippare asiatisk restaurang på Upper East Side, nära Bloomngdales för de som vet var det är. Bordet var beställt, så väntetiden blev minimal. Det var väldigt intressant att studera klientelet och hur man klär och för sig på ett sånt är ställe. Klientelet var lite mer uppklätt, men inte på ett skrytigt sätt. Vi fick ett superbra placerat bord på gaveln av balkongen (till vänster på bilden) med utsikt över nedre restaurangen och en jättestor Buddhastaty. Ljudnivån var behaglig tack vare den enorma lokalen.

Förrätten bestod av grymma och småmäktiga dumplings och till varmrätt valde vi havsaborre samt en apelsinkyckling, vilka vi delade på, allt enligt restaurangens egen uppmaning på menyn. Till efterrätt delade vi en fantastisk Creme Brulee som med nöd och näppe gick ned. En fantastisk kväll på ännu en fascinerande restaurang! Riktigt bra mat till helt ok priser. Betyg 4,5.

Sista kvällen gick vi till en mer traditionell steak house som heter Blue Smoke. Nedervåning påminde lite om en sportbar, med skärmar ovanför baren som visade amerikansk fotboll. Vi fick ett bord på ovanvåningen där det var ganska lugnt och stilla. Gick på huvudrätten direkt och valde deras ribs sample, som var tre olika sorters revbensspjäll. Till det tog vi coleslaw, sötpotatisklyftor med dip samt hush puppies med jalapenomarm

Lite löprelaterad shopping blev det naturligtvis åxå, bortsett från all annan shopping alltså. Här är några av de saker jag passade på att handla:

New Balance MT 101 - hyfsat minimalistiska trailskor

Injinji - grymt sköna och ska vara bra mot skav

TNF Single Track - ännu ett par av mina "arbetshästar"

cw-x insulator - vinterbonade kompressionstights som jag redan har

cw-x pro - kompressionsshorts

Det mesta är billigare än hemma i Sverige, men skor är MYCKET billigare. De flesta skor ligger runt $90-$100, vilket är nästan hälften mot priset hemma. Dessutom var det ofta rea på skorna, vilket sänkte priset till runt $70. Det är lätt att förköpa sig på skor nä man är där!

Det blev tyvärr ingen löpning i NYC, men benen fick ju rejält med stryk/träning ändå av allt promenerande kors och tvärs över hela södra Manhattan. Det fanns med i beräkningarna att jag inte skulle springa värst mycket i NYC, jag får ta iugen det nu när jag är hemma igen.

Återkommer snart med lite utlåtanden om produkterna jag köpt.