Ganska exakt en vecka sedan slutsignalen ljöd på Bislett så steg jag idag ut i det soliga höstvädret för att testa kroppen. Jag lovade mig själv att vila ordentligt efter Bislett och det tycker jag nog att jag har gjort. Sju dagar utan en tillstymmelse till träning borde gett kroppen nog med tid att återhämta sig. Redan på måndagen efter loppet kände jag suget att springa och på onsdagen var i princip all stelhet borta, endast en öm tå återstod. Med Bislett i färskt minne så började jag att planera inför TEC, som är nästa utmaning. Det kändes inte produktivt att vila utan att göra något vettigt med tiden jag inte sprang.
Idag var det alltså dags att testa hur kroppen egentligen mådde. Gav mig ut med Haga som mål och redan från start kändes det som benen inte kunde hålla tillbaka. Inte ett spår av stelhet fanns, utan det flöt bara på. Bra stuns i steget och kroppen svarade på backar och tempohöjningar, en skön känsla med tanke på hur kort tid som faktiskt gått sen loppet. 8 km i 5:30-tempo blev det. Förmodligen alldeles för snabbt och lite för långt för att vara första passet, men nu är det försent att ångra sig. Det kändes befriande att få springa av sig en veckas ”inomhussittande” och samtidigt fungerade det som startskottet för min träning inför TEC.
En anledning till att återhämtningen gått så snabbt är förmodligen att jag inte tog ut mig under loppet. På grund av att jag fick gå så mycket så sparade jag ju på benen. Förvisso tog jag mig 151 km, men jag behövde ju aldrig kämpa eller ta i, om man bortser från min spurt på slutet. Det är åxå anledningen till att jag inte helt har lagt tanken på 24-timmars bakom mig, jag vet fortfarande inte hur långt jag skulle komma om allt fungerade som det ska. Jag har dock inga planer på att springa ett 24-timmars i brådrasket, men efter TEC kanske det blir nästa mål? Vi får väl se 🙂
På tisdag ska jag träffa Andreas och diskutera upplägget inför och målsättningen för TEC, det ser jag fram emot. Jag kan inte träna utan en klar målsättning med varje pass, det känns som jag slänger bort min tid. det låter kanske tokigt, men för mig är det så.
Äventyret började när Magnus kom hem till mig efter lunch i fredags. Vi packade min bil och gav oss av mot Oslo. Stannade till i Töcksfors (pop <1200) vid 18-tiden och åt på Burger King och drog sen snabbt vidare, angelägna att få komma fram så snart som möjligt. Väl framme i Oslo virrade vi (läs jag) omkring en smula pga vägbyggen och avstängningar som inte angavs på GPSens karta, men till slut kom vi iaf fram till vårt hotell Thon Europa. Checkade in och parkerade bilen i ett parkeringshus bredvid. Vi hade pratat om att ta en kort jogg för att skaka av oss resan och reka runt Bislett, så vi svidade om och gav oss ut. Jag lyckades ta fel väg, men det redde sig och vi kom fram till stadion där vi tog ett varv utanför. Vi insåg att det skulle vara svårt att hitta parkeringsplats på lördagsmorgonen, så vi beslöt att låta bilen stå kvar i parkeringsgaraget. Det var trots allt bara en kilometer bort.
Tillbaka på hotellet fixades det lite med kläder och annat innan det var dags att säga god natt framåt 23-tiden. Sov bra tills klockan ringde strax innan sju. Det hade varit lite varmt och instängt på rummet och jag vaknade med lätt huvudvärk och nästäppa.
Duschade och gick sen ned till frukosten, där vi träffade Jan-Erik. Åt några mackor och lite yoghurt samt drack kaffe och juice, mycket mer än så gick inte ned. Med frukosten avklarad var det dags att svida om inför loppet och ge sig av till Bislett.
På Bislett var förberedelserna i full gång. Hämtade nummerlapp och hittade sen en plats för mina prylar och för Magnus att husera under loppet. Träffade en hel del vänner och bekanta, vilket är en av höjdpunkterna med loppen tycker jag. Man ses och kämpar tillsammans och delar upplevelser, med- och motgångar några gånger per år.
Starten gick kl 10 och så var Bislett 24 Hour Indoor Challenge 2011 i full gång. Tempot drevs upp förhållandevis högt redan från start, men jag hade min plan och höll mig stenhårt till den. Efter första varvet visade min klocka 546 meter, vilket bara var en meters diff, vilket gladde mig. Jag ville gärna kunna ha klockan på mig för att dels registrera loppet, men framförallt hålla lite koll på tempot. Dock grusades förhoppningen redan efter några varv då klockan visade på tok för mycket fel. Nåt knas med fotpod’en förmodligen. Irriterad som attan stängde jag av klockan för att inte springa och titta på den av ren vana. Valde att ta av den helt några varv senare och fick istället försöka gå lite mer på känsla samt hålla koll vid varvningen. Huvudvärken hade fortfarande inte släppt, men jag hoppades kunna slappna av allteftersom tiden gick.
Första timmen sprang jag 8,27 km och planen var 8,28 km! Kan man bli mycket jämnare än så? Tempot fortsatte att ligga enligt plan timme efter timme och tiden bara gick. Jag drack en klunk Perpetuem vartannat varv och istället för fasta gåpauser så gick jag när andan föll på. Det kändes skönt att inte behöva tänka på det utan låta det ske lite mer naturligt. Drickandet började lite dåligt, men efter hand kom jag in i rutinen och fick i mig planerade 6-7 dl/timme.
Huvudvärken höll fortfarande i sig några timmar in i loppet och i kombination med vita väggar, lysrörsbelysning samt dånande musik och högljudd speaker så höll jag på att bli tokig. Till slut bad jag Magnus att köpa Panodil eller liknande för att få slut på eländet. Jag var rädd att huvudvärken kunde utvecklas till en showstopper och DET hade jag inte med i planen. Magnus återkom efter en stund med tabletter och efter nån timme kände jag att det började släppa, skönt. Det är minsann inte lätt att bli av med huvudvärk samtidigt som man springer!
Första målet var (max) 10 mil på 12 timmar, så det var egentligen bara transportsträcka fram tills dess. Maratondistansen gjordes på ganska exakt 5 timmar, helt enligt plan, och 50 miles (8 mil) klämdes på 10 timmar. Allt flöt på så himla fint fram till knappt 9 mil, när jag kände att magen visade samma tendens som under 24 timmars i Skövde.
Jag pratade med Magnus och vi försökte tillsammans komma på ett sätt att ”mota Olle i grind”. Jag slutade springa och gick istället för att hinna ta hand om problemet innan det gått för långt. Jag drog ned på Perpetuem, gick över till vatten. Magnus gav sig ut att hitta vitt bröd eller korvbröd, vilket han åxå gjorde. Höll mig till det under nån timme utan resultat. Sen testade jag att bara dricka vatten, men även det var resultatlöst.
Magen satte P för all löpning och jag fick istället bereda mig på en gångmarsch. Man kan säga att jag tappade lite humör och motivation när det gick upp för mig, men Magnus var snabbt där och peppade. Istället för att deppa ihop så bet jag i stället ihop och drev på. Den här gången skulle jag inte ge upp och krypa hem med svansen mellan benen som jag gjorde i Skövde. Nu jävlar skulle 24h genomföras, om jag så skulle krypa i mål. Benen ville inte alls gå och det gjorde ont i början, men så plötsligt gick det som en rysning genom kroppen och allt motstånd bara försvann. Jag kan inte förklara det, men jag kände bara en våg av jävlaranamma och jag började traska på så gott jag kunde.
Timmarna gick och jag gick runt, runt, runt på Bislett. När halva loppet var avklarat hade jag tillryggalagt ca 93 km,vilket bara var 7 km efter planen. Jag visste att mitt mål om 180+ km var kört, så jag satte istället upp ett nytt mål om 140+ km för att ha något att sikta in mig på.
Vid det här laget hade startfältet reducerats kraftigt och det var synbart framförallt utanför banan, där supportareorna snabbt avfolkats. Nästan hälften av löparna hade gett upp och gett sig av, vilket visade att många tagit vatten över huvudet på olika sätt. Dels gått ut för hårt, men kanske helt enkelt inte tränat tillräckligt. Flera hade säkert satt mer realistiska mål och när de klarat dessa beslutat sig för att gå hem.
Jag gav inte upp hoppet om att kunna springa igen, utan testade med jämna mellanrum att springa, men utan framgång. Varje försök kändes som ett slag i solarplexus, så smärtsamt var det. Dock fanns det en uppsida med att bara kunna gå och det var att jag då kunde äta och dricka precis vad som helst, så strax innan kl 1 på natten så satte jag i mig mitt första mål mat sen frukosten. Det serverades bl a wraps med köttfärsfyllning och det sköljde jag ned med Coca-Cola. Lyckan var stor!
Varven gick (i dubbel bemärkelse) och jag traskade på. Eftersom jag gick så kunde jag även sjunga för mig själv utan att bli andfådd, så det gjorde jag. Humöret var på topp och tiden bara gick. Benen och fötterna var slitna, men ställde troget upp. Vid ett tillfälle lade jag mig ned en stund med benen högt för att avlasta dem lite. Magnus bäddade in mig så gott det gick för att stävja frossan som obönhörligen kom när jag var stilla en stund. Jag kunde nästan somna till, men frossan och blåsan satte stopp för det. Ut på banan igen och så var det åter dags att knapra kilometer. Framåt småtimmarna hade ganska många löpare lagt sig att sova av flera anledningar, men vi var ett gäng som tappert kämpade på ute på banan.
Vid 7-tiden serverades än en gång våfflor och den här gången kunde jag sätta i mig det! Glädjen var stor! Jag stod över första gången för att undvika magproblem, men nu hade ju det tåget gått så det var fritt fram att frossa! Med bara tre timmar kvar kändes det klart mycket lättare att traska på. Benen var inte speciellt fräscha och fötterna värkte förskräckligt, men den typen av smärta kan jag stänga ute. Tidigare på kvällen bytte jag till Injinji-strumpor för att sära på mina stackars tår och det gjorde faktiskt susen. De slapp ju gnidas emot varandra iallafall, vilket hjälpte en massa. Skavsår gjorde sig påminda på flera ställen, värst var mellan skinkorna. Jag förskräckte stackars Boel med en kommentar av typen ”skavsåret mellan mina skinkor är så jävligt att jag kommer behöva kejsarsnitt för att kunna skita”, vilket kanske var väl målande. 🙂
När klockan började närma sig 9 började Magnus bli otålig och ville att jag ökade tempot. Han tyckte att jag lökade alldeles för mycket, men jag försäkrade honom att jag gjorde mitt bästa. Klockan 9 hade jag kommit knappt 142 km och kunde utan problem få ihop 145 km. Testade strax därefter att ta några löpsteg och insåg att magen inte sa ifrån. Benen var enormt stela, men allteftersom släppte det och jag kunde öka farten. Kroppen reagerade först inte helt positivt på tempoökningen, men även det släppte och plötsligt sprang jag bekymmerslöst. Magnus hakade på ett varv och undrade vad som flugit i mig. Jag tänkte att jag kör på så länge det håller och misstänkte att det bara skulle hålla några varv, men otroligt nog verkade det finnas hur mycket energi som helst. Varv efter varv passerade och 145 km var avklarade med en halvtimme kvar.
Jag fortsatte i samma anda och siktade in mig på 150 km. Tempot bestod och jag kände inga tecken på trötthet alls. Benen bara älskade att springa!!! Jag kom närmare och närmare 150 km och med bara ett varv kvar sa jag till Magnus att ”efter 150 km går jag sista biten”. Sagt och gjort slog jag av på tempot och gick en bit, men ångrade mig lika snabbt och ville än en gång springa över varvningen, så jag satte fart. Passerade varvningen med knappt tre minuter kvar och sa då till Magnus att ”nu hinner jag inte ett varv till”. ”Det gör du visst” sa Magnus och jag satte av i jakten på ett sista varv. Magnus följde inte med utan mötte istället upp mig med ca 150 meter kvar. Funktionärerna, åskådare och Magnus skrek på alla att det bara var 30 sekunder kvar och då flög faan i benen på mig och jag sprang det snabbaste jag gjort i hela mitt liv. Hade nån gått ut i vägen för mig så hade jag klyvt denne på mitten. Jag flög över mållinjen med ca 10 sekunder kvar och halsen knöt sig medan tårarna vällde upp i ögonen. Det var äntligen över!
Signalen ljöd och alla fick stanna där de var för kontrollmätningen. Jag stod framåtlutad en stund för att återfå kontrollen över tårarna och andningen. Som tur var stannade jag bara några meter från mållinjen och blev därmed kontrollmätt tidigt, så jag kunde gå iväg och möta upp med Magnus och få mina grejer.
I omklädningsrummet rådde det en härlig uppsluppen stämning. Att se alla stackars slitna själar kämpa med att få av sig sina åtsittande kläder och grina illa pga skavsår på de mest underliga ställen, men ändå vara vid gott mod och glatt kunna skratta åt eländet är en underbar känsla. Vi delar eländet och alla har sina mål och motgångar. Efter ett ganska smärtsamt möte mellan dusch och skavsår var det skönt att få ta på sig rena kläder och sätta sig vid samlingen för prisutdelningen. Jag drog snabbt i mig två portioner Recoverite och försökte hålla mig vaken medan tävlingsledare Geir Frykholm läste upp namne på vinnarna och delade ut priser till dem. Jag vann faktiskt något jag med: en träningsväska från Asics som de lottade ut på ens startnummer, inte illa.
Magnus hade hämtat bilen på morgonen och parkerat utanför stadion, så det var en kort, men ändå smärtsamt, promenad innan jag kunde sjunka ned i sätet och försöka slappna av. Vi lämnade Bislett och Oslo och vände kosan mot Solna. Vi virrade runt lite innan vi kom ur Oslo, men sen flöt det i princip bara på. Några mil från gränsen hoppade plötsligt en älgko fram med en hund i släptåg. Bilen framför oss hann i bromsa utan körde rätt in i älgen från sidan, som landade på motorhuv och spräckte vindrutan innan den skakade på huvudet och sprang vidare in i skogen på andra sidan vägen. Hunden skällde och bet älgen i baken, men älgen verkade bry sig måttligt. Situationen var helt surrealistisk! Magnus sprang fram till bilen för att kolla så allt gått bra. Föraren var oskadd men väldig chockad, men repade sig efter en stund och efter att Magnus lämnat sitt telefonnummer så kunde vi fortsätta resa hemåt. Vilken avslutning på vår helg minsann!
Vi stannade än en gång och åt på Burger King i Töcksfors och det var en av de godaste burgarna vi ätit på länge. Det var inget fel på aptiten minsann!
Resan gick bra trots starka vindar och regn och vi kom hem till Solna vid 18-tiden. Magnus tog sin bil och fortsatte hem till Tumba, medan jag stapplade hemåt till mina tjejer som väntade på sin ”slagna hjälte”. Borta bra men hemma är definitivt bäst! Spenderade kvällen i soffan, men lyckades mot alla odds att hålla mig vaken fram till 22:30, sen föll jag i koma!
Slutresultatet landade på 151, 23 kilometer, långt ifrån mitt ursprungliga mål, men jag är ändå supernöjd med min prestation. Trots att jag tvingades gå så gav jag inte upp, utan kämpade på och anpassade mig efter situationen och förutsättningarna. Jag höll humöret uppe i princip konstant och försökte i möjligaste mån att smitta av mig. Att få avsluta med att springa gjorde hela mitt lopp. Kanske hade jag kunnat springa tidigare, det får jag aldrig veta, men hursomhelst har jag nu genomfört ett helt 24-timmars och det med bravur.
Världens största tack till Magnus som än en gång ställt upp till 1000% och gjort det möjligt för mig att förverkliga mina mål. Utan dig hade det inte gått, det vet du!
Tack till min fru Janica och min dotter Alicia som bl a står ut med mig under träningsperioderna som ibland tenderar att ”ta över”, ni är mitt allt.
Tack även till alla som mailat, messat och kommenterat på olika sätt, det uppskattas enormt.
Stort tack till alla nya och gamla vänner och bekanta på och utanför banan på Bislett, det var ett sant nöje att dela upplevelsen och dygnet med er!
Nästa lopp är TEC i april, men först ska jag vila några dagar innan jag påbörjar träningen inför det loppet.
Så var sista passet avklarat och jag kan nu fokusera på att vila upp mig inför helgens äventyr i Oslo. 7 km fartlek på löpbandet blev det och det kändes riktigt bra. Eftersom jag dragit ned rejält på löpningen så är benen ganska pigga, så det gällde att ta det lite försiktigt för att inte bränna krut som behövs i helgen. Jag valde löpbandet mest för att ”simulera” inomhusförhållandet, även om det bara handlade om ca 40 minuter. Dessutom tyckte jag inte att det var lönt att klä på mig en massa för att ge mig ut en så kort runda, så lite lathet var det åxå.
Trots att jag har kalibrerat min fotpod enligt konstens alla regler så visade den ändå helt fel på bandet i går. Jag får ge mig ut idag och göra en ny kalibrering helt enkelt, jag vill kunna ha lite koll på tempot när jag springer i Oslo. Jag kan varken gå på känsla eller hålla på att räkna ut mitt tempo baserat på hur lång tid varje varv tar, det blir bara pannkaka efter ett antal timmar. Bättre att ha det på klockan, även om det är viss felmarginal.
Nä, jag snittar inte 4:33 min/km med en snittpuls på 149 bpm, oavsett hur formtoppad jag än må vara.
Andreas kom förbi en kort stund på eftermiddagen och vi hann med att dryfta mitt upplägg och min strategi. Jag tror att de flesta bitarna är på plats nu faktiskt, även om vissa bitar fortfarande saknas, måste lagt dem nånstans…
Jag hämtar upp Magnus efter lunch i morgon och sen är det ROADTRIP som gäller!!! Oslo, here we come!
Fick frågan på Twitter om min strategi under Bislett. Att förklara den på 160 tecken är aningens kort, så jag tänkte dra den kort här på bloggen.
Jag har delat upp loppet i fyra tidsblock med olika tempo. Jag baserar tempot dels på min målsättning, dels på underlag av tempot jag höll under TEC, som är det enda liknande loppet som jag har genomfört. Tempot kommer av naturliga skäl att sjunka, men planen är att det ska vara så jämnt som möjligt. Hellre springa långsamt i början och lite snabbare på slutet än att bränna ut för mycket för tidigt och behöva gå i mål. Jag lärde mig mycket under TEC, men även en del i Skövde, även om det snöt sig där.
Energistrategin har jag säkert dragit tidigare, men här kommer den igen. En portion Perpetuem per timme är grunden. Alternerar mellan alla tre smaker så jag slipper tröttna på en smak. I Skövde fick jag plötsligt avsmak för jordgubbssmaken, vilket faktiskt förvånade mig lite. Jag har aldrig haft problem med Perpetuem, men så var det lite speciella förhållanden vid tillfället. Hoppas det inte ska upprepas. På TEC hade jag lite problem att skölja ned gel med Perpetuem, smakerna skar sig helt enkelt. Eftersom jag inte drack något annat än Perpetuem så fanns det inget alternativ när jag tog gelen ute på banan. Slutade med gel efter ca 10 mil, när jag nästan kräktes av smaken.
Under Bislett lägger jag till nån gel om/när det känns lämpligt. Dessutom kommer jag ha lite annat i beredskap, såsom energikolorna jag skrev om för ett tag sen. Mineolafrukter tänkte jag försöka få tag i, men i övrigt får jag botanisera bland det som bjuds om det skulle behövas. Jag ska INTE dricka mjölk under loppet igen, speciellt inte om jag redan har ont i magen. Får jag ett sånt sjukt sug igen så får Magnus lappa till mig istället. 🙂
Mindre än 5 dagar kvar till start och jag måste börja packa fysiskt, inte bara mentalt. Jag har ett pass kvar i morgon, ett kort fartlekspass, sen är det total vila fram till start. I helgen blev det ett intervallpass (6 x 400m) på lördagen samt ett 10 km distanspass i söndags, båda kändes riktigt bra. Börjar faktiskt redan få abstinens, fast jag bara vilat en dag. Det märks att jag dragit ned på träningen!
Nostalgi. Så här såg jag ut när jag sprungit mitt första 100 km lopp i Uppsala 2008. Rödgråten och hyfsat ledbruten efter 11:45h. Hade bara löptränat i drygt 2 år, så distanståligheten hade inte riktigt kommit än.
När jag skriver detta är det exakt 11 dygn kvar till starten i Bislett. Har börjat närma mig bubblan lite mer och märker att jag fastnar i ”suspended animation” lite oftare när jag tänker på loppet. Ibland känns det som att jag inte riktigt har gjort min läxa, andra gånger är jag övertygad att jag har gjort det jag ska. Kände precis samma sak inför TEC och det gick ju bra. Strategin är mer eller mindre satt och det som återstår är att följa den till punkt och pricka, något som jag normalt sett brukar vara bra på.
Träningsmässigt har det fungerat bra. Förrförra veckan var inte alls en formtoppningsvecka som jag trodde, utan snarare tävlingsförberedande. Förra veckan flöt på bra med flertalet hyggliga pass:
Måndag 13 km distans
Tisdag Backintervaller (yey!)
Torsdag 10 km distans
Fredag 10 km fartlek
Söndag 25 km långpass
Nu är jag däremot inne i formtoppningen och träningen trappar så sakteliga ned fram till loppet. Totalt blir det ca 35-40 km fördelat på tre pass denna vecka, rena vilan med andra ord. 🙂 I går sprang jag bort till Sundbybergs IP och gjorde några varv innan jag sprang hem igen. Rätt skönt att springa runt där i all ensamhet och slappna av. Det är lätt att gå i sig själv när man inte behöver tänka på var man ska sätta ned foten eller annat. Dessutom kunde jag fokusera mer på formen. Det blev 15 lugna km totalt
Det ska bli spännande att åka till Oslo och springa lopp. Jag har aldrig sprungit ett lopp utomlands, så det är premiär. Dock har jag ju sprungit en hel del i Oslo när jag varit där i jobbet, men det räknas inte. Det är extra roligt att dela upplevelsen med Magnus, världens bästa support och vän, men även mina ”Team Falk”-kamrater Anna och Krille. Håller tummarna att Anna gör ännu ett helt fantastiskt 24h och försvarar sitt nordiska (och svenska) rekord.
Så var sista ”riktiga” träningsveckan avklarad och jag går in i en formtoppningsperiod igen. Tre veckor kvar till 24-timmars i Bislett och nu kan jag skönja lite förväntan i kroppen, en känsla som bara kommer att öka för varje dag som går.
Förra veckans träning flöt på bra, även om vissa pass var oväntat sega så var andra oväntat lätta. Dagsformen fluktuerar en hel del kan tyckas. Som avslut på veckan, som slutade på 90 km totalt, sprang jag ett ”kort långpass” om 20 km, ett pass där jag kände mig osedvanligt lätt och stark. Det var en härlig känsla som jag faktiskt har saknat på sistone.
Fram till loppet blir det lite extra fartträning i form av kortare intervaller och backträning. Grunden är ju lagd vid det här laget, så distanståligheten borde finnas där. Nu är det dags att få lite mer fart i benen.
Igår blev det ett vanligt distanspass om 13 km, men idag var det så äntligen dags för backträning. Det känns som evigheter sen sist, så det var med stor förväntan som jag krav mig ut vid lunchtid.
Istället för min vanliga backe valde jag att springa bort till Hagaparken och den backe som går från Koppartälten ned till vattnet. Där rev jag av 6 st 35 sekundersintervaller med tre minuters vila emellan. Eftersom det va första gången jag körde intervaller i den backen så var den första intervallen lite trevande, men sen släppte det och jag kunde pressa på ganska ordentligt. De sista meterna på den sista intervallen var nästan droppen, då fanns inte mycket kvar att ge faktiskt. Glad i hågen kunde jag iallafall jogga hemåt. Få pass får mig att må så bra som backintervaller, men det har ni kanske redan förstått?
Profil och puls från Garmin Connect
Från Garmin Connect
Bislett känns fortfarande ganska avlägset, men den mentala planeringen har börjat så smått. Jag har hyfsad rutin på vad som ska med i form av utrustning. Det är trots allt ganska lätt då Bislett är inomhus, så en massa extra kläder behövs inte direkt. Innan ombyggnaden av Bislett sprang man genom kalla zoner där det kunde vara rejält kyligt, men numera ska det vara jämn värme längs hela banan, runt 20 grader enligt uppgift.
För nån vecka sen öppnade anmälan till TEC 2012 och jag råkade som av en händelse ”hänga på låset” och är således anmäld. Ser fram emot att spendera lite tid i de mörka skogarna i Täby…
Jag var i Oslo i torsdags som utställare på ett Dell-event och där träffade jag en kollega från förr. Vi passade på att käka lunch tillsammans och kom naturligtvis in på löpning. Jag berättade att mitt nästa lopp är 24-timmars i Bislett om en månad och hans fråga var hur långt man kommer på ett dygn. Jag svarade att min målsättning är nånstans mellan 180 och 190 km. Efteråt blev jag lite orolig att jag hade ”jinxat” genom att berätta för en ”utomstående” om min målsättning, men inser att det bara är vidskepelse. Normalt brukar jag prata tyst om mina målsättningar inför lopp, just på grund av vidskepelse. Högmod går ju dessutom före fall, så jag vill inte sätta för höga mål och dessutom berätta om dem, får då lär lagen om alltings jävlighet bita mig där bak.
När jag hade bestämt mig för att springa 24h i Skövde gjorde jag en snabb överslagsräkning och satte mitt mål till nånstans runt 180 km. Med utgång från att jag sprang 160 km på TEC på 22:21h, så kändes det som 180 km på 24h skulle vara inom räckhåll. Naturligtvis är det svårt att jämföra de två, då 24h ställer helt andra krav på kroppen, framförallt med tanke på den monotona löpningen. Hursomhelst var blev det min målsättning. Med facit i hand så känns upplägget inför och under Skövde som en bra grund inför Bislett och min målsättnings får stå kvar. Nånstans mellan 180 och 190 km får det alltså bli. Nu återstår ju bara att se till att vara i så god form som möjligt. 😀
Jag passade även på att ta mig en löptur i Oslo på fredagsmorgonen. Det duggade när jag gav mig ut och naturligtvis ökade det när jag kommit en bit, men det spelade faktiskt mindre roll. Gav mig av österut mest på måfå och hamnade på en väg som steg kraftigt uppåt. Eftersom jag älskar att springa i backar så fortsatte jag uppåt tills jag till slut kom till toppen och insåg att det var där jag vände tillbaka sist jag sprang i Oslo, vilket sammanträffande. Då regnade det för övrigt ännu mer. Mitt första mål för detta pass var en lugn 10:a, så jag sprang nedåt samma väg jag kommit, men väl nere valde jag en annan väg för att få lite mer distans. Totalt blev det hursomhelst 12 km.
Banprofil från Garmin Connect
Från Garmin Connect
Sista riktiga långpasset inför Bislett blev en 40 km lång runda på delvis ny mark. Försökte i möjligaste mån att inte springa där jag sprungit förut, vilket gick förhållandevis bra. Tack vare Perpetuem så var energin inget problem och kroppen kändes ganska ok, om än inte direkt pigg. Det ska faktiskt bli lite skönt att få gå in i formtoppningsperioden och förhoppningsvis komma till en punkt där jag känner mig både utvilad och stark, med fördel lagom till Bislett.
Veckan efter Skövde gick i lathetens tecken. Jag gav mig förvisso ut på två kortare rundor, men i övrigt så lät jag bli att anstränga mig i allmänhet, vilket faktiskt kändes riktigt skönt. Abstinensen lyste med sin frånvaro, vilket gjorde att jag kunde njuta av min vila.
Anna (Grundahl) SMSade mig söndagen efter Skövde och frågade lite försynt hur det kändes och om jag var sugen på Bislett (24-timmars inomhus). Jag hade ju knappt landat efter Skövde, så det kändes avlägset att anmäla sig till ett nytt 24-timmars, jag var inte ens säker på om formatet passade mig. Men som vanligt så är jag inte svårsåld på lopp, så jag började titta lite på vad det innebar. Bislett går sista helgen i november, så det finns gott om tid att både träna och formtoppa. Kanske vore det en idé trots allt?
Jag snackade med Magnus och han var på direkt. När jag på onsdagen hade möte med Andreas så fick jag även hans välsignelse, så nu var det svåraste kvar: att sälja in det på Janica.
Hon hoppade inte direkt jämfota av glädje när jag ställde frågan. Jag har en tendens att bli lite nitisk och manisk inför lopp, vilket kan skapa lite friktion, eller som Janica uttryckte det : sura gubben kommer fram. Jag kanske inte är superflexibel vad gäller min träning om man säger så.
Janica gav till slut ändå sin välsignelse eftersom hon visste att det betydde mycket för mig, tack älskling! Jag ska göra mitt bästa för att inte bli sura gubben!
Planen inför Bislett är densamma som inför Skövde, så där behöver jag inte tänka på något. Eftersom loppet går inomhus är klädval lätt. Att det dessutom är en 545 meter lång bana gör det enklare att få struktur på energi- och vätskeintag. Jag hade som bekant problem med 400 metersbanan i Skövde, då det blev fel i mina ”beräkningar”. Jag är lite fyrkantig, jag vet.
I Bislett kan jag göra som jag brukar, dricka varje kilometer (eller iaf var 1090:e meter).
Att Anna och Krille är där gör det ännu roligare, både för mig och Magnus. jag kan räkna hur ofta hon passerar mig t ex, det är ju alltid upplyftande 😉
I måndags fyllde jag 42 år och måndagen innebar även starten på min nästa träningsperiod. Under september kommer träningen gå lite på halvfart, dels för att jag påbörjar grundträningen och dels för att jag reser ganska mycket, både i jobbet och privat. Jag och Janica ska till New York i slutet av september, något vi verkligen ser fram emot. Förhoppningen är att hinna med nån runda i Central Park, men i övrigt lär det bli sparsamt med löpning.
I morse bar det av till Oslo för tre dagars mässa hos en av mina återförsäljare. Packade naturligtvis mina träningskläder och planerade ett distanspass innan middagen. Enligt en av mina kunder här i Oslo så skulle det komma in ett regnväder på kvällen, så min tanke var att komma ut innan 17-tiden. Regnvädret kunde inte klockan tyvärr och redan vid 15 var det här. Jag kom hursomhelst iväg vid 17-tiden och fick då nöjet att springa i ösregn. På schemat stod det 12-15 km och jag funderade allvarligt på att korta ned det ytterligare, men när jag väl kommit 6 km och kunde vända tillbaka så kändes det löjligt, så jag fortsätte. Jag var ju redan helt dyngsur, så det var lika bra att köra hela vägen.
Efter 7,5 km vände jag tillbaka och väl tillbaka vid hotellet kändes det superbra på alla sätt. Kroppen svarade bra och trots att jag fick några riktigt jävliga backar på vägen så kändes det aldrig minsta jobbigt. Det märks att jag har vilat på sistone.
Höjdprofilen ljuger inte, det finns rätt fina backar i Oslo! Började med en brant rackare direkt.
Från Garmin Connect
Resultatet blev 15 km @ 5:22, vilket är helt ok. Backarna sög rätt fint, men jag trummade på jämnt och passerade t o m en cyklist i en av de brantare, det var en av höjdpunkterna. Nu hoppas jag bara att klädern ahinner torka till i morgon, då är det dags för nästa pass.
Fåfängeträning 