För några veckor sen frågade (eller snarare påminde) Magnus mig om (att) jag skulle vara med på Bellmanstafetten i år. Jag hade faktiskt glömt bort det lite grann, men naturligtvis skulle jag vara med. Inte bara för att det är lite av en folkfest, utan det gav mig även chansen att umgås med Magnus lite extra, något jag inte är bortskämd med nuförtiden av diverse anledningar.
Jag funderade en del på om, eller snarare hur, jag skulle träna/toppa inför en snabb 5 km, men insåg att det var allt för lite tid kvar, så jag körde på som vanligt. Löpträningen har flutit på ungefär som vanligt, men än är det en bit kvar till normal mängd. Mitt fokus ligger fortfarande mycket på styrka av olika slag,
Veckan innan loppet tränade jag alla dagar utom fredag, då jag tog det väldigt lugnt. Fick till en lunch med Magnus som fyllde 40 i tisdags och vi pratade naturligtvis en hel del om Bellmanstafetten men ännu mer om alla små äventyr vi varit igenom under åren.
Lördagen kom och jag tog cykeln till Stora Skuggan där jag skulle träffa Magnus och mina lagkamrater. Jag fick inte tag i honom och irrade runt bland tusentals människor en stund innan han plötsligt dök upp med Matilda som skulle springa första sträckan. Vilken lättnad, jag hann bli lite lätt stressad. Vi kollade starten tillsammans och sen var det bara att vänta på min tur. Jag skulle springa tredjesträckan, så jag hade ca 45 minuter på mig från start. Efter en stund gick vi och hejade på Matilda när hon hade ca kilometern kvar.
Snart var det även min tur och jag värmde upp med korta sprintar, höga knän samt rumpsparkar innan jag gav mig av till växlingsområdet. Där fick jag vänta ca 5 minuter innan Daniel kom ångande med pinnen i högsta hugg. Med Macklemore i lurarna gav jag mig så av på mitt varv. Första km blev naturligtvis lite för snabb (4:07) och jag fick lite hållkänning efter drygt 500 meter, så jag slog av lite på tempot för att mota Olle i grind. Sen kom jag in i ett ganska lagom tempo och undvek att hållet slog till helt. Undvek att titta på klockan och gick helt på känsla, men såg några gånger att jag låg högt i puls. Beslöt mig för att ignorera även det och kämpade på så gott det gick.
Andra km flöt på fint, men sen började det bli motigt. Första riktiga ”backen” kommer efter 2,5 km och den kändes nästan in i själen just för tillfället, men jag påminde mig snabbt om att det var knappt att man kunde kalla det för backe och slog snabbt bort allt gnäll ur huvudet.
Fjärde km var nog den jobbigaste jag nånsin varit med om! Min puls låg högt och jag kände att jag låg lite över gränsen, men nu var det ju så lite kvar så jag slog bort alla negativa tankar och fokuserade på att bara klämma ur allt jag hade i kroppen.
Sista km blev den näst snabbaste och börjar först uppför för att mitt på gå nedför och avslutas återigen uppför. Med några hundra meter till växling så kände jag mig nästan upprymd och stod på så gott jag bara kunde för att avsluta på topp. Växlade med Magnus och kunde äntligen pusta ut! Vilken urladdning!
Jag stoppade min Garmin och upptäckte att jag sprungit på 22:13, vilket var nästan en minut bättre än i fjol (23:05) och avsevärt mycket bättre än jag kunnat hoppas på. Officiell tid blev 22:11 och med det nytt PB med 54 sekunder! Jag är hur nöjd som helst! Inför nästa år tänker jag träna lite specifikt inför loppet så jag kan smita in under 22 minuter.
Vad som förvånade mig nästan mer än sluttiden var att min snittpuls under loppet var 180 bpm, dvs 90% av min maxpuls! Redan efter en km nådde jag 180 bpm och höll mig sen där och över (max 187 bpm) under resterande tid. Normalt borde jag fått rejält med mjölksyra av det, men jag kände aldrig av det. Hur det kan komma sig måste jag ta reda på. Min mjölksyratröskel kan ju knappast ligga mycket högre, eller? Jag tränar ju i princip aldrig över 160 bpm (80%), så min tröskel borde ligga nånstans mellan 160 och 180 bpm. Nån som vet mer?
Vårt lag gjorde hursomhelst bra ifrån sig och totaltiden blev 1:53:50. Vilken placering vi fick framgick inte närmar skrev inlägget och spelar egentligen ingen som helst roll, men jag får addera det senare om det dyker upp.
Jag har tidigare sagt att jag skulle vilja ha ett lopp där jag verkligen får bita ihop och kämpa. Under de flesta lopp jag sprungit har jag varit förhållandevis befriad från situationer där jag verkligen fått kriga. De gånger jag valt att bryta har det varit för att jag inte sett nån vits i att kriga på, t ex i Skövde 24H eller TEC. I årets Jättelångt infann sig slutligen chansen att få kämpa lite extra, men vi börjar väl från början, eller hur?
Träningen fram till loppet har flutit på utan större problem. Vissa dagar har det känts fantastiskt, medan andra har varit avgrundsdjupa. Så är det ju lite till mans tror jag. Andreas schema har följts nästan slaviskt och jag har lagt ned ganska mycket tid på att styrketräna på många olika sätt. Från januari till maj har jag gått ned drygt 6 kg och behöver nu bygga lite muskler för att den kropp jag själv trivs bäst i. Mer om det i senare inlägg.
Lördag morgon ramlade jag ur sängen 5:45. Åt en lätt frukost och svidande om till löparkläder innan jag pussade på mina halvsovande tjejer och gav mig av. Hämtade upp två killar på Solna Station och sen bar det av till Norrtälje. Väl där träffade vi ett gäng förväntansfulla löpare som väntade på den chartrade bussen som skulle ta oss till starten. Jag hamnade med mina gamla vänner Jan-Erik, Cecilia och Janne och det var roligt att få höra vad gjort sen sist och hade planer på framöver. Tillsammans besitter de oändlig erfarenhet!
I Grisslehamn var det full rulle. Nummerlapparna hängde prydligt på ett snöre och i startlistan kunde man själv hitta sitt nummer, väldigt praktiskt. Jag lyckades slarva bort min handjagare med Perpetuem och i några minuter var paniken ett faktum, tills jag till slut hittade den. Jag hade tappat den vid startlistan och nån vänlig själ hade hängt upp den på staketet. Bra jobbat Zebban… Solen sken och det fanns lite moln här och var. Temperaturen låg runt 20 grader och vinden växlade mellan svag och måttlig bris, helt perfekt väder med andra ord.
Som vanligt när det kommer till starten av Jättelångt så drar de över tiden. Alla löpare måste tålmodigt stå och lyssna på diverse talare och jag misstänker att efter kl 9:00 var det få som lyssnade, men det hör liksom ändå till. Klockan 9:09 kom vi så äntligen iväg! Lämmeltåget de första kilometrarna höll ned tempot och första milen gjordes i 6:30-tempo.
Min enda målsättning var att göra en bättre tid än 2011, men jag hade glömt att ta reda på vad den tiden var, så jag beslöt mig för att gå på känsla helt och hållet. Jag tittade på klockan nån gång ibland för att kontrollera distansen, men aldrig på tempo eller puls, det fick bli en överraskning när jag kom i mål. Tempot skulle i princip styras helt av känslan. S fort det kändes tungt så slog jag av på tempot och när det kändes bra ökade jag.
Allt flöt på fint och jag hade sällskap av bl a Janne, Cecilia och Jan-Erik ett tag i början, sen med några andra personer som jag inte minns namnen på. Vi sprang ihop nån mil innan jag sprang ifrån dem under en av de perioder jag kände mig lite extra stark. Det är så lätt att fastna med någon och tappa sitt eget upplägg. Vissa partier är rejält knixiga och drar ned tempot rejält, men väl ute på asfalten/grusvägarna så kan man få sträcka ut och ta igen lite tid. Ett av de knixigare partierna är när man ska forcera klipphällar längsstranden och då pratar vi inte släta klippor man ligger och solar på, utan dödsfällor deluxe där minsta felsteg kan sluta i katastrof. Mina halvsmidiga 47:or var förvisso skodda med Inov-8 Trailroc 245 dagen till ära, så grepp hade jag i överflöd, men varje steg krävde att ha tungan rätt i mun. Dessutom måste man välja väg för att inte hamna på toppen av en hög klippa och vara tvungen att springa tillbax och börja om. Andra milen gick lite snabbare och snittade 6:10-tempo.
Första vätskestationen låg på stranden
En av de jag haft sällskap med tidigare, en kvinna som hette Inga-Sara men lystrade till IS, hann ifatt mig på klipporna och vi slog följe. Vi höll i princip samma tempo, så det blev helt naturligt. Första vätskestationen hade jag hoppat över, men på andra passade jag på att fylla på lite vatten i handjagaren, men insåg att jag knappt druckit alls under de första två milen. Inte alls bra. IS hakade på när jag fortsatte och vi sprang vidare längs landsvägar, skogsstigar och allt däremellan. Vädret fortsatte vara helt fantastiskt och allt kändes perfekt. IS la sig bakom mig, vilket passade mig bra. Hon fick draghjälp och jag kunde bestämma över mitt eget tempo. Jag kände mig otroligt stark och avslappnad och såg inga orosmoln alls, men som ni säkert förstått av ingressen så kom det att förändras.
Det började med små krampstickningar i vaderna efter typ 40-45 km, minns inte exakt. Det kom i en nedförsbacke och tog mig helt på sängen. Jag får väldigt sällan kramp, men jag hade fruktat att mitt skovalet inte var optimalt. Trailroc 245 är aningens för tunna för mig på längre distanser och det längsta jag sprungit i dem är 50 km, på SUM i fjol. Egentligen ville jag springa i de lite mer dämpade Trailroc 255, men de har ett styvare tåskydd som har en tendens att ge mig ont i tårna på långpassen, till skillnad mot 245:orna som är rena sockeplasten. Valet föll på 245:orna pga av just det, men jag visste att det var en chansning. Man behöver inte supergrepp på Jättelångt, men på vissa partier är det skönt att ha. SUM är klart mer teknisk och där kommer greppet verkligen till sin rätt.
Det är hit alla rullstensåsar kommer för att dö tror jag
Att säg att Roslagsleden är vacker är en underdrift. Många platser är helt fantastiska, kanske framförallt de sträckor som går längs vattnet, medan partierna med landsväg är sega och kräver lite pannben tidvis, beroende på ansträngningsnivå naturligtvis. Vid ett tillfälle passerade vi en stor hage där getter betade ca 100 meter bort. Vi hörde högt bräkande och plötsligt kom en liten ullig get springande i full karriär emot oss. Vi stannade till vid stängslet och det visade sig att geten bara var kelsjuk, så fantastiskt söt! Vi stannade naturligtvis och kelade med den några minuter innan vi fortsatte. De flesta hade nog inte slösat tid på att stanna, men minnet av detta är värt mer än några minuter snabbare sluttid.
Jag hade tagit en Endurolytes (elektolyter/saltablett) vid 2 mil och tog min sista nu, i hopp om att det skulle hjälpa, men det gjorde ingen nytta alls. Krampen var fortfarande managerbar och det var framförallt i nedförsbackar som den slog till, inte helt optimalt där man mest behöver kontrollen och det hände att jag trampade fel pga att jag inte hade just kontroll.
Jag hade som sagt slarvat med drickat och det visade sig när törsten kom på allvar. Jag försökte dricka ifatt med måtta för att inte springa omkring med en massa vätska i magen. Vid 50 km hällde jag ut resterande Perpetuem (ca två av fyra portioner) eftersom den börjar härskna efter ca 5 timmar (den innehåller ju inte konserveringsmedel). Min energi var det inget fel på, trots att jag bara fått i mig totalt 2 portioner Perpetuem samt tre muggar Cola på två stationer. Jag vet inte om jag drack för mycket, men plötsligt kom känslan av håll smygande. Samma som jag fick på SUM och jag misstänkte att det kvar Coca-Colan som gjorde det, men det kan lika gärna varit att jag druckit för mycket. Oavsett så blev det av nån konstig anledning värst när jag tog gåpauser, vilket var lite underligt. Normalt brukar det ju bli bättre när man slår av på tempot. Hursomhelst så hade jag nu två saker att brottas med, toppen. IS låg fortfarande bakom mig och en av de personer som hon ville slå hade vi helt distanserat vid det här laget, så hon var nöjd. Dock ändrades det snart när de nån vid fjärde vätskestationen sa att hon var andra kvinna. Vi trodde inte riktigt på det, men när vi kom till femte stationen och de sa samma sak så blev läget annorlunda. När dessutom tredje kvinnan kom springandes när vi lämnade stationen var jakten ett faktum. Jag drog iväg och IS hängde på, allt för att lägga lite distans emellan oss och trean under de ca 11 km som återstod. Väl inne på skogsstigarna hade jag så bråttom att jag missade en markering och plötsligt insåg vi att det var röda cirklar istället för orange band. Faan! Paniken satte in och vi tvekade över huruvida vi skulle springa tillbaka eller fortsätta. Ett par hundra meter bakom oss såg vi hur trean sprang förbi stigen vi stod på, så jag beslöt mig för att vi skulle genskjuta henne och jag gav mig av ut i den obanade terrängen i jakt på henne och rätt stig. IS hängde på och efter lite bök hittade vi rätt och jakten var i full gång. Vi såg inte trean alls, men tempot var uppskruvat till max för att hinna ikapp. För en stund hade min kropp låtit mig köra på för fullt, men snart sa det stopp och jag var tvungen att slå av rejält på tempot. Håll och kramp gjorde sitt bästa för att stoppa mig och jag skrek på IS att ”köra så det ryker”. Nu var det helt upp till hennes att ta tillbaka sin andraplats!
Själv fick jag ta det ruskigt försiktigt för att hålla kroppen i schack. Jag drack en mun här och där, men det släckte inte törsten nämnvärt. Jag växlade mellan gång och löpning så gott det gick, men så kom smärtan i maggropen, samma jag fått under både Skövde 24h och Bislett, och det blev plötsligt smått möjligt att springa mer än några hundra meter i stöten. Jag kämpade på och tänkte att nu får jag ju göra precis det där som jag hoppats på, nämligen kriga. De sista fyra kilometrarna var en ganska trist historia egentligen. Jag passade på att ringa min fru och berätta att jag levde, sen satte jag på musik och kämpade vidare mot Norrtälje Centrum. Väl inne bland bebyggelsen sprang jag fel och velade runt lite innan jag hittade rätt, precis vad man vill strax innan mål. 68 km passerades och jag undrade hur länge jag skulle behöva kämpa. Plötsligt saknades den orangea markeringen, men det hängde snitslar längs en å, så jag följde dem. Några hundra meter senare stod en skylt med Jättelångt och Spurta, jag var framme! Jag bet ihop och sprang runt hörnet och där på torget var äntligen målet!!! Det kändes riktigt skönt att få komma i mål efter kampen de sista kilometerna. Sluttid blev 7:23, vilket är knappt en halvtimmes förbättring av mitt PB. Jag var totalt nöjd!
Bland de första som mötte mig var IS. Hon berättade att hon hunnit ikapp trean och passerat henne för att knipa andraplatsen på 7:12, 3 min före trean och 21 minuter efter vinnaren i damklassen. Snyggt jobbat!
Efter en stunds vila stapplade jag till duscharna ca 500 meter bort, en promenad som tog sin tid. Mörka moln hade börjat torna upp sig på horisonten och jag tackade min lyckliga stjärna att jag slapp vara ute på leden. När jag kommit ur duschen stod regnet som spön i backen och jag skickade en medlidsam tanke till de som var kvar därute. Jag mindes själv mitt första Jättelångt när det regnade konstant i 8:20h, det var inte roligt hela tiden så att säga.
Jag skippade middagen som bjöds på en restaurang på torget, hade ingen lust att knalla tillbaka dit i regnet och aptiten hade ändå inte infunnit sig. Jag gick istället till bilen och fick min beskärda del av ösregnet, var helt genomsur när jag väl kom fram!
Körde till McDonalds och köpte mat och tre paket 3 dl mjölk. Åt knappt halva maten, men mjölken svepte jag, näst intill omättlig! På vägen hem stannade jag på Statoil och köpte en liter mjölk till som jag i princip svepte när jag kom fram till kollis, där fru och dotter väntade på mig.
Årets Jättelångt gav mig allt jag kunnat önska och vissa saker jag kunnat vara utan, men summa summarum så är jag nöjd med mitt lopp. Klart jag skulle velat göra en bättre tid, men att skala av en knapp halvtimme på PB räcker helt klart för mig. Kanske hade jag kunnat springa snabbare, men det ska ju finnas kvar att ta av nästa år, eller hur? Att jag dessutom hjälpte IS att kämpa och komma tvåa är också jätteroligt. Nu tänker jag vila lite från den schemalagda löpträningen under sommaren och fundera över vad jag vill utsätta mig för i höst och vinter.
Passar till sist på att tacka alla som haft med Jättelångt att göra, ert arrangemang är fantastiskt bra och ni är alla hjältar. Tack även till alla medlöpare som förgyllde dagen på olika sätt. Ingen nämnd och ingen glömd!
Det blir inte mycket till rapport från årets TEC för min del, men det lilla som blev kan ni få höra.
Träningen upp till loppet har ju flutit på riktigt bra och jag hade stora förhoppningar att kunna prestera en hygglig tid på de 50 miles (80 km) som jag tänkte springa i år.
Fram till torsdagen innan loppet, när jag hade skräp i halsen på morgonen, var allt på topp. Jag mådde i övrigt bra, så jag trodde faktiskt att nåt hade fastnat i halsen. Det fanns ingen anledning till att jag plötsligt skulle bli sjuk. För övrigt är jag i princip aldrig sjuk. På fredagen var läget ungefär detsamma, inget hade ”brutit ut” men halsen kändes fortfarande sårig.
Lördag morgon var status samma, men jag brydde mig inte utan gjorde iordning mig och åkte till Täby, här skulle ju springas! Väl där var förberedelserna i full gång och likaså var duggregnet. Det skulle bli blött på banan minsann, oavsett om det slutade regna. Jag hade satt på mig mina lätta New Balance RC 1400, men bytte om till TNF SingleTrack när jag såg hur blött det var. NB RC 1400 är en renodlad asfaltssko med minimalt mönster och de skulle ge noll grepp i leran. Hade med mig mina Inov-8 trailroc 245 också som backup. Allt hängde på hur det såg ut på banan.
Planen var från början att köra med en handjagare isf rygga, men i sista sekund ändrade jag mig och tog min Salomonrygga. Lite tyngre, men så slapp jag ha nåt i händerna i drygt åtta timmar. Dessutom behövde jag bara fylla ryggan 2 ggr, innan start och efter 4 mil.
Träffade en massa bekanta och fram till start rann tiden snabbt iväg. Stod bredvid Sandra och Tobias som båda bytt ned till 50 miles, Sandra för att hon ska springa VM i 24 timmars om en knapp månad och Tobias för att han har problem med fötter och vader. Jag hade redan innan läst det på hans blogg och tänkt att han skulle bli ett bra sällskap om han inte sprang för fort, normalt sett är han bra mycket snabbare än mig.
Tävlingsledningens information inför start
Starten gick klockan 10 och det bar av i makligt tempo pga trängseln de första 200-300 meterna, efter det släppte det och vi kunde springa i det tempo vi ville. På asfalt var allt frid och fröjd, men på grusvägarna var det blött och lite svampigt. Fötterna blev snart blöta och det var bara att inse att det skulle bli ett blött och kallt lopp. Det duggregnade fortfarande, men det fanns tecken på uppehåll, så vi var optimistiska. Sandra och Tobias hade regnställ på sig och de blev snart överhettade och jag hade tunn GoreTex-jacka och tyckte åxå att det var aningens varmt.
Första varvet var snart avklarat och jag bytte jacka samt lämnade mina vantar och gav mig ut på andra varvet, även denna gång med Tobias. Sandra hade redan hunnit iväg, vi såg henne några hundra meter fram. Det var skönt att ha bytt jacka och det duggade inte för tillfället, men det skulle snart ändra sig. Halvvägs in på varvet hann vi ifatt Sandra och ungefär då hade det börjat falla snöblandat regn. Mina händer hade blivit stelfrusna och det sved i dem. Tobias lånade snällt ut sina handskar och det räddade mina stackars fingrar, tack för det Tobias! Det var bara att inse att vädret skulle skifta oavbrutet genom loppet.
De två kilometer som gick genom skogen blev alltmer geggiga och tungsprungna. Mina skor dränerar riktigt dåligt, så de blev bara tyngre och tyngre. Varje gång jag trampade i en pöl så låg vattnet kvar i skon lång tid efteråt. Jag funderade på att byta till mina Inov-8, men kände inte att de skulle funka lika bra utanför skogen. Hade jag fått de inov-8 TRAILROC 255 som DHL slarvat bort på väg från Wiggle i veckan så hade de förmodligen varit helt perfekta, men det får jag ju aldrig veta.
Andra varvet passerades strax under två timmar och jag hämta raskt mina vantar igen och gav mig ut på nästa varv. Låg efter min initiala tidsplan, men fortfarande inom marginalerna för att klara 8 timmar. Mycket kan dock fortfarande hända med 6 mil kvar att springa. Tredje varvet gick även det bra och jag sprang även detta större delen med Tobias och Sandra. Tobias kände av sina skavanker och funderade på att hoppa av efter marathonpasseringen. Jag låg på så gott jag kunde och sprang ifrån dem några kilometer innan passeringen för tre mil. Ut på fjärde varvet och jag var nu ”ensam”, så jag lyssnade på podcasts och försökte hitta en egen rytm. Hade under andra och tredje varvet insett att min puls var väldigt hög trots lågt tempo och nu när jag var ensam kunde jag övervaka det mer frekvent. Låg hela tiden mellan 75-80%, vilket var alltför högt för 80 km löpning. Kände även lite tryck över bröstet och hade svårt att dra in fulla andetag, det blev lite ytlig andning lixom. Halsen kändes som tidigare, så jag började misstänka att förkylningen fått fart pga löpningen. Jag fick ta lite fler gåpauser på fjärde varvet, men höll fortfarande ett ok tempo totalt. Dock insåg jag att jag förmodligen inte skulle kunna göra 50 miles under 8 timmar, men det spelade mindre roll. Mitt PB är 9:57, så jag hade goda marginaler för att slå det.
Vid varvningen fyllde jag på ryggan med Perpetuem och stack återigen ut på ett ensamt varv. Det var nu glest mellan löparna, vilket det ofta blir på såna här lopp. Speciellt senare på kvällen när de flesta 50 milelöparna gått i mål. Trycket över bröstet och känslan av att inte kunna dra in ordentliga andetag började bli störande och det blev både fysiskt och mentalt jobbigare att springa. Tog längre gåpauser för att få ner pulsen, men allt kändes som en nedåtgående spiral. Mina skor vägde flera kilo av lera och väta, vilket adderade till eländet. När jag kom till skogspartiet fick jag lite krampkänningar i vaderna, som stickningar lixom. I övrigt kändes kroppen toppen, inte trött eller sliten i övrigt. Min kropp ska ju klara typ 100 miles, så denna distans var ju inget att orda om. Blev passerad av Sandra som såg väldigt stark ut. Frågade henne om Tobias klivit av som han sa och det hade han. Klokt beslut. Finns ingen anledning att pressa sönder sig. Säsongen har bara börjat.
Med några kilometer kvar till varvningen så tog jag beslutet att med största sannolikhet kliva av. Trycket i bröstet och svårigheten att ta djupa andetag gnagde och oroade. Irriterade mig en del över att det skulle ta slut, nu när kroppen i övrigt mådde toppen. Energi fanns det gott om och jag hade bara tre mil kvar, men rädslan att dra på mig något värre gjorde ändå beslutet hyggligt lätt att ta.
Inne i varvningen sprang jag först till bilen och bytte jacka medan jag funderade lite till över beslutet. Ringde hem till Janica och gick sen till tältet och meddelade att jag steg av. De klippte bort chipen från mina skor och la dem i en hink där andras chip hamnat före mina. Jag var iaf inte först att bryta, en klen men liten tröst.
Jag fick ihop ett hyggligt långpass på 50 km iallafall, inte att förakta. Åkte hem och duschade och åkte sen till svärföräldrarna där fru och dotter redan skulle spendera eftermiddagen medan jag sprang. Istället för den planerade snabbmaten på hemvägen efter 8 mil så fick jag god hemlagad mat istället, något positivt med att bryta fanns det. 🙂
Nästa lopp är Jättelångt om knappt två månader. Tills dess hoppas jag att jag kan få till lika bra träning som under de senaste veckorna, så att jag får lite revansch.
Förberedelser
Förberedelserna började redan under min konferens i Prag dit jag åkte i onsdags morse. Under de ibland lite långtråkiga presentationerna satt jag och funderade på vad jag skulle ha på mig, vilken vätske- och energistrategi jag skulle välja och diverse annat. De två scenarierna var snabbhet eller träning, dvs minimalt med utrustning för att kunna springa så snabbt som möjligt eller träna på strategi inför kommande långlopp. Jag valde det senare, vilket betydde vätskerygga samt handjagare.
När jag kom hem i fredags så började jag packa det mesta för att slippa stressa runt på lördag morgon. Ombyteskläder och toalettartiklar packades och jag förberedde återhämtningsdryck och energi för loppet. En handjagare med fyra portioner Perpetuem fick bli valet som vanligt. Dessutom packade jag ned ett antal gel som backup. Salomonryggan blev valet eftersom den sitter som en smäck och jag känner knappt att jag har den på.
Sönderstressad!
Lördag morgon kom och stressen var total. Jag hade sovit väldigt oroligt på natten och legat vaken en stund i väntan på att få gå upp och börja förberedelserna. Det som stressade mig mest var transporten. Jag valde att ta bilen till T-Centralen för att därifrån åka tunnelbana till starten i Björkhagen. Målet ligger nära pendeltågsstationen, så det kändes som den smidigaste lösningen. Temperaturen låg på ca 4 grader på morgonen och jag kude inte för mitt liv bestämma klädsel. Tills slut föll det på långa och tunna 2XU-tights, en tunn Icebreakertröja (merinoull) samt min tunna vindjacka från New Line (som går att bunta ihop till en boll). En buff och ett par tunna handskar åkte åxå med för säkerhets skull. Jag är, eller åtminstone var, ju känd som något av en skalman som bär med mig ALLT, vilket är något jag fått jobba på för att slippa extravikten.
In i det sista hade jag ännu inte valt skor. Det stod mellan mina nya lätta och inte så skyddande eller dämpade Inov-8 TRAILROC 245 eller mina trotjänare och robust byggda New Balance MT876. SUM är en teknisk bana med mycket rötter, stenar, grov grusväg, lera och en del asfalt, så skydd och dämpning kan verkligen vara skönt att ha. Bara några minuter innan jag skulle gå tog jag på mig en sko av varje och stod en stund och kände efter. Skulle jag verkligen palla springa i Inov-8 i 50 kilometer? Jag chansade på det, packade ner dem och sprang ned i bilen. Lika snabbt sprang jag upp igen och hämtade en extra vindjacka. Ner till bilen igen och körde ur garaget, men väl uppe ur garaget insåg jag att solen sken och jag fick snabbt springa upp till lägenheten igen för att hämta mina solglasögon. Nu var pulsen snart maxad och jag kände hur energin gick åt samtidigt som kroppen badade i stresshormon. Bra början…
Jag parkerade vid T-centralen och skyndade mig ner till tunnelbanan. Jag åker i princip aldrig kommunalt, så jag hade dålig koll på var jag skulle, men väl på perrongen kunde jag slappna av och lugna ner mig. Såg lite löpare som väntade på tåget och fler satt i vagnen när jag steg på. UNder resans gång fylldes det på vid varje station och det var roligt att lyssna på deras diskussioner. Själv satt jag mest och SMSade eller Twittrade och fokuserade på att slappna av.
Äntligen på plats
Väl framme i Björkhagen hämtade jag ut nummerlapp, hälsade på gamla bekanta och började sen göra mig klar för start. När jag lämnat in min väska för transport till målet i Handen så knallade jag så sakteliga bort till starten. Jag hade tappat bort de få bekanta jag sett, så jag fick starta själv helt enkelt. Lika bra det antagligen eftersom det är lätt att springa för fort i början. Jag var där för att göra sub5, det var det enda som var viktigt.
Dags för start i Björkhagen!
Starten gick och jag strulade lite med min iPhone i armbandet, så jag hamnade långt bak. Det gjorde mig inget då jag ville ta det extra försiktigt i början och värma upp ordentligt. Jag var segstartad och kände mig inte alls i form för att springa några fem mil i terräng, men efter en halvmil så släppte det och kroppen vaknade till liv. Jag kom ifatt Peter, en gammal bekant, och vi slog följe fram till första vätskestationen som kom vid 17 km. Eftersom jag bar med mig det jag behövde så kunde jag i princip skippa stationerna helt och spara lite tid. Jag fortsatte ensam och knatade på så gott det gick. Jag tittade i princip aldrig på klockan mer än att kontrollera hur långt jag sprungit vid några tillfällen. Tempo, puls eller annat var oviktigt, jag gick helt på känsla. Dessutom är underlaget oftast så pass tekniskt att jag inte vågade titta på annat än just marken för att undvika att trampa fel. Under loppets första hälft var det oftast ganska svårt att komma fram pga flaskhalsarna som uppstod på de smala skogsstigarna. Det fanns helt enkelt inte mer än en väg att följa, så man fick vänta tills det öppnade upp lite och man kunde spurta förbi. Nu gjorde det oftast inte något, men ibland var det lite frustrerande att inte kunna springa i sitt eget tempo.
Ett av otaliga vackra platser under loppet
Nånstans mellan 25 och 30 km såg jag en bekant löpstil några hundra meter framför mig. Jag var helt säker på att det var Camilla och efter nån kilometer lyckades jag så sakteliga komma ifatt och visst var det hon. Hon hade gått ut lite för hårt i början och dessutom misstagit avståndet till första vätskestationen (17 km), så hennes lilla 2 dl handflaska hade inte räckt långt. Vi slog följe och koma snart upp på den asfalterade sträckan som är ganska seg. Den går mestadels uppför och känns nästan evig. Jag kände mig fortfarande stark och med fästet på asfalten kunde jag ha lite mer tempo i löpningen. Tempot låg här runt 5:30 och det kändes som jag kunde springa så i timmar, så länge underlaget tillät förstås. Vi fick även sällskap av en kille som hade det lite tungt, han behövde en rygg att ligga bakom till nästa vätskekontroll, vilken till slut dök upp efter några kilometer. Här tappade jag tyvärr Camilla, som behövde fylla på energi. Själv knatade jag snabbt uppför den branta backen in i skogen och fortsatte ensam igen.
Vi passerade många vackra vyer under loppet
Första asfaltssträckan är inte så lång, men skänker lite vila från rötter och sten
Solen stod lågt på eftermiddagen och det gjorde det lite svårt rötter och stenar ordentligt på sina ställen
Många backar blev det under resans gång. Här en av de torra och lättforcerade.
Energisk
Energin hade fungerat helt perfekt hittills, men vid ca 35 kilometer kom den lilla svackan som jag alltid har då. Jag sänkte tempot i några minuter och drack lite extra Perpetuem och snart var den svackan över. Det fungerar lika bra varje gång, fascinerande. Kroppen kändes helt oberörd och ansträngningsgraden var stabil hela tiden, men jag hade ingen aning om hur länge jag varit ute eller hur nära jag var mitt mål om sub5. Tempot på de rotiga, steniga och leriga stigarna var lågt, men min tröst var att den sista milen är lättsprungen och planen var hela tiden att öka tempot ordentligt där. Runt 40 km in i loppet kände jag hur det stramade i höger sida i magen, jag hade fått håll! Hur är det ens möjligt så långt in i loppet. Hade jag druckit för mycket? Var gjorde jag fel? Ansträngningsgraden var ju ganska konstant, så det var verkligen en total överraskning. När fick jag håll senast? Jag minns inte och minns heller inte hur man blir av med det effektivt.
Jag kämpade på så gott jag kunde, men hållet hindrade mig att öka farten som planerat. Det tvingade mig till att gå flera gånger, vilket irriterade mig något vansinnigt! Jag var fortfarande helt fräsch i benen och hade gott om energi. Det kändes som mitt mål om sub5 var i fara, men jag kunde inte annat än att ligga precis på gränsen. När hållet satte in kunde jag knappt andas, så det dikterade villkoren totalt.
Sista vätskekontrollen kommer två kilometer innan mål. Man ser målet härifrån, men måste först runda en sjö och de sista kilometerna innehåller några rejäla backar. Den sista milen blev jag passerad av två killar och passerade själv typ 7-8 st. Det kändes ganska tomt om man bortser från dessa.
Målgång!
När jag passerat mållinjen fick jag min medalj och gick sen till tävlingsledningen för att få reda på min tid. Där stod Kristina som kunde berätta att jag kommit in på 4:57:49, det var nära ögat! Tänk om jag missat sub5 med bara några sekunder? Jag hade förmodligen grämt mig något vansinnigt. Lite bättre koll på klockan hade kanske varit bra. Nåväl, nu nådde jag mitt mål och var supernöjd med det. Det räckte till 61:a plats av 132 herrar. Lite tråkigt var det att hela 70 personer inte dök upp till start alls. Det fanns många som hade velat springa SUM men inte fått en plats.
Rätt skoval?
Mina Inov-8 Trailroc 245 klarade sig galant under hela loppet. Greppet var helt perfekt på alla underlag och de dränerade väldigt snabbt de (många) gånger jag trampade ner i vätan och leran. Det jag ”oroade” mig mest för var hur de skulle kännas på asfalten, men det gick långt över förväntan. Mest berodde det kanske på att när jag väl kom ut på asfalt kunde jag för ett ögonblick slappna av och höja blicken och bara mala på, utan att tänka på rötter och stenar.
Efter en välbehövlig dusch i det överbelamrade omklädningsrummet bar det av tillbaka till T-centralen där jag hämtade bilen och körde hem till svärföräldrarna, där frun och dottern redan var på plats, för att äta middag och softa en stund i en av deras TV-fåtöljer efteråt. Några timmar senare åkte vi hem till oss och ”firade” lite med bubbel och soffhäng. En bra dag gick så sakteliga mot sitt slut.
Vaknade upp på lördagsmorgon och fick en smärre chock när jag tittade ut genom köksfönstret. Marken var täckt med snö och det snöade ymnigt! Jag som nojat över regn fick nåt helt annat att noja över. Motivationen fick sig en törn kan man säga.
Efter frukost och sista förberedelserna så blev jag upphämtad av Anna, Krille och Annas pappa. De hade som tur var inte bytt till sommardäck, så det gick fint att ta sig fram, men lätt var det inte.
Väl framme vid Ensta Krog fick Anna ett SMS som löd ”Ta det lugnt, starten är framflyttad till 12”. WTF?! Det visade sig att banan inte ansågs vara säker då träd hade fallit på flera ställen och tunga sjok av snö föll från träden och kunde skada oss. Vi fick helt enkelt bida vår tid och beslöt oss till sist att åka till Täby Centrum och fika. Uppladdningen kom av sig en smula och ovissheten hururvida det skulle bli uppskjutet igen eller t.o.m. avblåst gjorde att motivationen fick sig ytterligare en törn.
Vid halv 12 åkte vi tillbaka och loppet var på, så då var det snart dags för start. Andreas och familj hade kommit och tillsammans hjälptes vi åt att fixa i ordning supporttältet. Jag hade lite huvudbry angående skoval, men det föll på TNF Single Track GoreTex pga vätan. Ryggan med HEED och kameran åkte på huvudet och sen gick starten. Jag valde även solglasögon för att skydda mot snöfallet, vilket visade sig var en bra idé. Skönt att slippa kisa, blinka hela tiden eller få snö i ögonen. Jag satte kameran på att ta en bild var 5:e sekund och la ihop bilderna till en film. Resultatet ser ni här:
Det blev ungefär som väntat, det är svårt att få det bra när man springer. Dessutom kom det snö framför linsen, men i det stora hela är jag ganska nöjd.
Första varvet var lite av ett testvarv för att se hur det såg ut längs banan. Snö och slask täckte allt och de många grusstigar vi följde blev snabbt lervälling. Inne i skogen var det samma visa, stigarna förvandlades snabbt till lervälling när hundra+ löpare kom springandes. Jag slirade i varje steg och ansträngningsnivån blev naturligtvis lite högre än planerat. Skovalet var kanske trots allt inte det bästa, för jag fick dåligt fäste. Dock ville jag prioritera varma fötter ett tag till. Första varvet gjordes på ca 1:06h, vilket var lite före plan.
Andra varvet flöt på fint och gjordes på 1:06h, fortfarande lite före plan men inte mycket. Höftbörjarna kändes redan, men än hade jag inga problem nånstans. Där det tidigare år varit gångstig var det nu lerstig som bara blev värre ju fler som passerade.
Under tredje varvet hade det slutat snöa och snön började försvinna så sakteliga på sina håll. Mina skor var blöta även på insidan, men fortfarande varma och jag lät dem sitta på. Greppet var kasst och jag förlorade kraft i varje frånskjut, vilket gjorde att höftböjarna och muskulaturen kring höfterna jobbade övertid för att stabilisera benen. Tänk Bambi på hal is ungefär. Mest ont gjorde det i uppförsbackarna, men i övrigt kändes det bra. Även tredje varvet gjordes enligt plan och än var humöret på topp. Jag träffade dock allt färre människor på banan, vilket fick mig att undra lite.
Fjärde varvet påbörjades och det började bli motigt rent mentalt. Det märktes att jag kommit till den punkt där kroppen går från ett energislag till ett annat. Det är ingen djup svacka, men det tar 10-20 minuter innan den försvinner. Jag underhöll mig med olika podcasts som fick mig på andra tankar och snart hade svackan passerat. Energin var åter på topp och jag mådde fint på alla sätt om man bortsåg från höfterna. Jag upplevde lite tryck över bröstet, men insåg senare att det förmodligen var magsyra som gjorde att det kändes så. Varvet passerades åter igen före plan på 1:10h. Vet inte om det var detta varv som Magnus mötte upp med mig ungefär halvvägs, eller om det var tidigare varv. Han hade hursomhelst tagit bilen för att peppa mig lite extra, vilket naturligtvis var välkommet!
Magnus stod som vanligt redo vid varvningen och gav mig ny flaska samt tabletterna jag behövde. Jag gnällde lite, men fick lite gehör för det, precis som det ska vara. Ibland följde han med en bit och ibland fick jag sällskap av Andreas. Det kändes alltid bra att få prata av sig lite snabbt och bolla med dem, de är båda väldigt bra på sina sätt. Framförallt så känner de mig och vet hur jag funkar, vilket förmodligen är det viktigaste med en support. Andreas tyckte att jag skulle ta ett ”come back”-varv och slå av på tempot för att spara på höfterna, vilket jag tog fasta på. Jag tog det mycket lugnare på detta varv, och gjorde det på 1:15h. Sänkte min snittpuls med nästan 10 slag under detta varv, vilket påverkar mycket.
Sjätte varvet minns jag inte så mycket av, men det gick väl ungefär som det femte har jag för mig.
Inför sjunde varvet så började höftböjarna på allvar strejka i uppförsbackarna och på det sliriga underlaget och jag insåg så smått att de förmodligen inte skulle hålla hela loppet. Jag hade gott om energi i övrigt och kände mig stark, men det räcker med en svag länk för att det ska brista. Oroade mig lite över huruvida jag skulle våga springa genom smärtan eller ta den på allvar. Jag har bara upplevt smärta i höftböjarna en gång tidigare och det var under Råsta Runt när banan var isbelagd och jag sprang utan dubb, den gången bröt jag efter 3 mil och kunde knappt komma hem efteråt. Tog nästan en vecka innan det gick över. Hursomhelst fick jag med mig pannlampan ut på varvet eftersom solen börjat gå ned och den kom väl till pass sista biten innan varvning. Dock fick jag först inte igång den och fick lite panik. Mitt mörkerseende är riktigt dåligt och jag mekade med lampan en stund innan jag gav upp och ringde Magnus. Han hade testat den innan han gav den till mig, så jag provade än en gång och då gick den naturligtvis igång, pust. Nån kilometer innan mål träffade jag två dvärgcollies med ägare och stannade några minuter och gosade med dem (hundarna alltså). Det fick upp humöret lite extra.
Inför åttonde varvet fick jag lova Magnus att han skulle få springa med mig nästa varv, han gjorde verkligen sitt bästa för att få mig att springa ett varv till. Några hundra meter från varvningen träffade jag Carina och hennes pacer Emelie (förra årets bästa kvinna) och bytte några ord med dem. det var Carinas första 100 miles och man kan väl knappast välja en bättre pacer än Emelie? Hursomhelst så knatade jag på, men fick ta gåpauser med jämna mellanrum när smärtan i höftböjarna satte in. Jag ringde till Magnus efter några kilometer och sa att det inte blev något mer varv efter detta. Jag såg inte nån vits med att riskera att skada mig. Smärtan skar nu även in i ljumskarna och det gjorde valet rätt enkelt.
Janica ringde och jag meddelade mitt beslut att bryta efter 50 miles. Strax därefter mötte jag en löpare som visade sig vara Magnus! Han ville ju så gärna springa med mig och det var jätteroligt att han kom. Sällskapet uppskattades verkligen, även om det inte var långt särskilt långt kvar. När det var en kilometer kvar och vi gick i skogen så passerades vi av en tjej och hennes pacer. Samtidigt slog det mig att jag faktiskt var nära 10 timmar och fick då eld i baken. Precis som under Bislett så sprang jag för allt vad tygen höll genom skogen, så snabbt att Magnus hade svårt att hänga med bitvis. Han blev dock överförtjust av min nyfunna styrka och ropade att ”nu kör vi ett varv till”, men den önskan fick han inte se uppfylld. Jag passerade ”mållinjen” på 9:57:08, en ok tid med tanke på att jag satsade på 100 miles.
Det kändes toppen att avsluta med en spurt, men samtidigt vemodigt att veta att jag inte kunde fortsätta. Om det funnits en klass för t ex 75 miles så hade det funnits en morot för mig att försöka nå dit, men risken var överhängande att inte ens det gått.
Jag gick in i värmestugan och fick välgörande massage av Maria Vindruva 🙂 och Magnus fixade köttbullar med potatismos till mig efteråt. Medan Magnus plockade ihop alla mina saker så satt jag i värmen och kämpade mot min sedvanliga frossa. Det dröjde ett tag innan vi fick tag i nycklarna till Krilles bil och kunde hämta det sista, men strax efter 23 så gav vi oss. Magnus skjutsade hem mig och väll hemma tyckte jag att det var väldigt skönt att inte spendera ytterligare 12-14 timmar med att springa i kyla och lera. En välbehövlig dusch senare satt jag i soffan med Janica och åt en macka och drack Recoverite och pratade om loppet. Somnade sen ovaggad kan jag berätta, utan dåligt samvete för att jag bröt.
Avslutningsvis vill jag i vanlig ordning tacka Magnus för hans osvikliga support, bättre finns inte på denna jord! Även Anna, Krille, Annas pappa ska ha stort tack för hjälpen innan och under TEC. Dessutom måste jag ju gratulera Anna till segern och rekordet, du är min hjälte! Sist men absolut inte minst vill jag tacka Andreas för den coaching och det stöd du ger.
Äventyret började när Magnus kom hem till mig efter lunch i fredags. Vi packade min bil och gav oss av mot Oslo. Stannade till i Töcksfors (pop <1200) vid 18-tiden och åt på Burger King och drog sen snabbt vidare, angelägna att få komma fram så snart som möjligt. Väl framme i Oslo virrade vi (läs jag) omkring en smula pga vägbyggen och avstängningar som inte angavs på GPSens karta, men till slut kom vi iaf fram till vårt hotell Thon Europa. Checkade in och parkerade bilen i ett parkeringshus bredvid. Vi hade pratat om att ta en kort jogg för att skaka av oss resan och reka runt Bislett, så vi svidade om och gav oss ut. Jag lyckades ta fel väg, men det redde sig och vi kom fram till stadion där vi tog ett varv utanför. Vi insåg att det skulle vara svårt att hitta parkeringsplats på lördagsmorgonen, så vi beslöt att låta bilen stå kvar i parkeringsgaraget. Det var trots allt bara en kilometer bort.
Tillbaka på hotellet fixades det lite med kläder och annat innan det var dags att säga god natt framåt 23-tiden. Sov bra tills klockan ringde strax innan sju. Det hade varit lite varmt och instängt på rummet och jag vaknade med lätt huvudvärk och nästäppa.
Duschade och gick sen ned till frukosten, där vi träffade Jan-Erik. Åt några mackor och lite yoghurt samt drack kaffe och juice, mycket mer än så gick inte ned. Med frukosten avklarad var det dags att svida om inför loppet och ge sig av till Bislett.
På Bislett var förberedelserna i full gång. Hämtade nummerlapp och hittade sen en plats för mina prylar och för Magnus att husera under loppet. Träffade en hel del vänner och bekanta, vilket är en av höjdpunkterna med loppen tycker jag. Man ses och kämpar tillsammans och delar upplevelser, med- och motgångar några gånger per år.
Starten gick kl 10 och så var Bislett 24 Hour Indoor Challenge 2011 i full gång. Tempot drevs upp förhållandevis högt redan från start, men jag hade min plan och höll mig stenhårt till den. Efter första varvet visade min klocka 546 meter, vilket bara var en meters diff, vilket gladde mig. Jag ville gärna kunna ha klockan på mig för att dels registrera loppet, men framförallt hålla lite koll på tempot. Dock grusades förhoppningen redan efter några varv då klockan visade på tok för mycket fel. Nåt knas med fotpod’en förmodligen. Irriterad som attan stängde jag av klockan för att inte springa och titta på den av ren vana. Valde att ta av den helt några varv senare och fick istället försöka gå lite mer på känsla samt hålla koll vid varvningen. Huvudvärken hade fortfarande inte släppt, men jag hoppades kunna slappna av allteftersom tiden gick.
Första timmen sprang jag 8,27 km och planen var 8,28 km! Kan man bli mycket jämnare än så? Tempot fortsatte att ligga enligt plan timme efter timme och tiden bara gick. Jag drack en klunk Perpetuem vartannat varv och istället för fasta gåpauser så gick jag när andan föll på. Det kändes skönt att inte behöva tänka på det utan låta det ske lite mer naturligt. Drickandet började lite dåligt, men efter hand kom jag in i rutinen och fick i mig planerade 6-7 dl/timme.
Huvudvärken höll fortfarande i sig några timmar in i loppet och i kombination med vita väggar, lysrörsbelysning samt dånande musik och högljudd speaker så höll jag på att bli tokig. Till slut bad jag Magnus att köpa Panodil eller liknande för att få slut på eländet. Jag var rädd att huvudvärken kunde utvecklas till en showstopper och DET hade jag inte med i planen. Magnus återkom efter en stund med tabletter och efter nån timme kände jag att det började släppa, skönt. Det är minsann inte lätt att bli av med huvudvärk samtidigt som man springer!
Första målet var (max) 10 mil på 12 timmar, så det var egentligen bara transportsträcka fram tills dess. Maratondistansen gjordes på ganska exakt 5 timmar, helt enligt plan, och 50 miles (8 mil) klämdes på 10 timmar. Allt flöt på så himla fint fram till knappt 9 mil, när jag kände att magen visade samma tendens som under 24 timmars i Skövde.
Jag pratade med Magnus och vi försökte tillsammans komma på ett sätt att ”mota Olle i grind”. Jag slutade springa och gick istället för att hinna ta hand om problemet innan det gått för långt. Jag drog ned på Perpetuem, gick över till vatten. Magnus gav sig ut att hitta vitt bröd eller korvbröd, vilket han åxå gjorde. Höll mig till det under nån timme utan resultat. Sen testade jag att bara dricka vatten, men även det var resultatlöst.
Magen satte P för all löpning och jag fick istället bereda mig på en gångmarsch. Man kan säga att jag tappade lite humör och motivation när det gick upp för mig, men Magnus var snabbt där och peppade. Istället för att deppa ihop så bet jag i stället ihop och drev på. Den här gången skulle jag inte ge upp och krypa hem med svansen mellan benen som jag gjorde i Skövde. Nu jävlar skulle 24h genomföras, om jag så skulle krypa i mål. Benen ville inte alls gå och det gjorde ont i början, men så plötsligt gick det som en rysning genom kroppen och allt motstånd bara försvann. Jag kan inte förklara det, men jag kände bara en våg av jävlaranamma och jag började traska på så gott jag kunde.
Timmarna gick och jag gick runt, runt, runt på Bislett. När halva loppet var avklarat hade jag tillryggalagt ca 93 km,vilket bara var 7 km efter planen. Jag visste att mitt mål om 180+ km var kört, så jag satte istället upp ett nytt mål om 140+ km för att ha något att sikta in mig på.
Vid det här laget hade startfältet reducerats kraftigt och det var synbart framförallt utanför banan, där supportareorna snabbt avfolkats. Nästan hälften av löparna hade gett upp och gett sig av, vilket visade att många tagit vatten över huvudet på olika sätt. Dels gått ut för hårt, men kanske helt enkelt inte tränat tillräckligt. Flera hade säkert satt mer realistiska mål och när de klarat dessa beslutat sig för att gå hem.
Jag gav inte upp hoppet om att kunna springa igen, utan testade med jämna mellanrum att springa, men utan framgång. Varje försök kändes som ett slag i solarplexus, så smärtsamt var det. Dock fanns det en uppsida med att bara kunna gå och det var att jag då kunde äta och dricka precis vad som helst, så strax innan kl 1 på natten så satte jag i mig mitt första mål mat sen frukosten. Det serverades bl a wraps med köttfärsfyllning och det sköljde jag ned med Coca-Cola. Lyckan var stor!
Varven gick (i dubbel bemärkelse) och jag traskade på. Eftersom jag gick så kunde jag även sjunga för mig själv utan att bli andfådd, så det gjorde jag. Humöret var på topp och tiden bara gick. Benen och fötterna var slitna, men ställde troget upp. Vid ett tillfälle lade jag mig ned en stund med benen högt för att avlasta dem lite. Magnus bäddade in mig så gott det gick för att stävja frossan som obönhörligen kom när jag var stilla en stund. Jag kunde nästan somna till, men frossan och blåsan satte stopp för det. Ut på banan igen och så var det åter dags att knapra kilometer. Framåt småtimmarna hade ganska många löpare lagt sig att sova av flera anledningar, men vi var ett gäng som tappert kämpade på ute på banan.
Vid 7-tiden serverades än en gång våfflor och den här gången kunde jag sätta i mig det! Glädjen var stor! Jag stod över första gången för att undvika magproblem, men nu hade ju det tåget gått så det var fritt fram att frossa! Med bara tre timmar kvar kändes det klart mycket lättare att traska på. Benen var inte speciellt fräscha och fötterna värkte förskräckligt, men den typen av smärta kan jag stänga ute. Tidigare på kvällen bytte jag till Injinji-strumpor för att sära på mina stackars tår och det gjorde faktiskt susen. De slapp ju gnidas emot varandra iallafall, vilket hjälpte en massa. Skavsår gjorde sig påminda på flera ställen, värst var mellan skinkorna. Jag förskräckte stackars Boel med en kommentar av typen ”skavsåret mellan mina skinkor är så jävligt att jag kommer behöva kejsarsnitt för att kunna skita”, vilket kanske var väl målande. 🙂
När klockan började närma sig 9 började Magnus bli otålig och ville att jag ökade tempot. Han tyckte att jag lökade alldeles för mycket, men jag försäkrade honom att jag gjorde mitt bästa. Klockan 9 hade jag kommit knappt 142 km och kunde utan problem få ihop 145 km. Testade strax därefter att ta några löpsteg och insåg att magen inte sa ifrån. Benen var enormt stela, men allteftersom släppte det och jag kunde öka farten. Kroppen reagerade först inte helt positivt på tempoökningen, men även det släppte och plötsligt sprang jag bekymmerslöst. Magnus hakade på ett varv och undrade vad som flugit i mig. Jag tänkte att jag kör på så länge det håller och misstänkte att det bara skulle hålla några varv, men otroligt nog verkade det finnas hur mycket energi som helst. Varv efter varv passerade och 145 km var avklarade med en halvtimme kvar.
Jag fortsatte i samma anda och siktade in mig på 150 km. Tempot bestod och jag kände inga tecken på trötthet alls. Benen bara älskade att springa!!! Jag kom närmare och närmare 150 km och med bara ett varv kvar sa jag till Magnus att ”efter 150 km går jag sista biten”. Sagt och gjort slog jag av på tempot och gick en bit, men ångrade mig lika snabbt och ville än en gång springa över varvningen, så jag satte fart. Passerade varvningen med knappt tre minuter kvar och sa då till Magnus att ”nu hinner jag inte ett varv till”. ”Det gör du visst” sa Magnus och jag satte av i jakten på ett sista varv. Magnus följde inte med utan mötte istället upp mig med ca 150 meter kvar. Funktionärerna, åskådare och Magnus skrek på alla att det bara var 30 sekunder kvar och då flög faan i benen på mig och jag sprang det snabbaste jag gjort i hela mitt liv. Hade nån gått ut i vägen för mig så hade jag klyvt denne på mitten. Jag flög över mållinjen med ca 10 sekunder kvar och halsen knöt sig medan tårarna vällde upp i ögonen. Det var äntligen över!
Signalen ljöd och alla fick stanna där de var för kontrollmätningen. Jag stod framåtlutad en stund för att återfå kontrollen över tårarna och andningen. Som tur var stannade jag bara några meter från mållinjen och blev därmed kontrollmätt tidigt, så jag kunde gå iväg och möta upp med Magnus och få mina grejer.
I omklädningsrummet rådde det en härlig uppsluppen stämning. Att se alla stackars slitna själar kämpa med att få av sig sina åtsittande kläder och grina illa pga skavsår på de mest underliga ställen, men ändå vara vid gott mod och glatt kunna skratta åt eländet är en underbar känsla. Vi delar eländet och alla har sina mål och motgångar. Efter ett ganska smärtsamt möte mellan dusch och skavsår var det skönt att få ta på sig rena kläder och sätta sig vid samlingen för prisutdelningen. Jag drog snabbt i mig två portioner Recoverite och försökte hålla mig vaken medan tävlingsledare Geir Frykholm läste upp namne på vinnarna och delade ut priser till dem. Jag vann faktiskt något jag med: en träningsväska från Asics som de lottade ut på ens startnummer, inte illa.
Magnus hade hämtat bilen på morgonen och parkerat utanför stadion, så det var en kort, men ändå smärtsamt, promenad innan jag kunde sjunka ned i sätet och försöka slappna av. Vi lämnade Bislett och Oslo och vände kosan mot Solna. Vi virrade runt lite innan vi kom ur Oslo, men sen flöt det i princip bara på. Några mil från gränsen hoppade plötsligt en älgko fram med en hund i släptåg. Bilen framför oss hann i bromsa utan körde rätt in i älgen från sidan, som landade på motorhuv och spräckte vindrutan innan den skakade på huvudet och sprang vidare in i skogen på andra sidan vägen. Hunden skällde och bet älgen i baken, men älgen verkade bry sig måttligt. Situationen var helt surrealistisk! Magnus sprang fram till bilen för att kolla så allt gått bra. Föraren var oskadd men väldig chockad, men repade sig efter en stund och efter att Magnus lämnat sitt telefonnummer så kunde vi fortsätta resa hemåt. Vilken avslutning på vår helg minsann!
Vi stannade än en gång och åt på Burger King i Töcksfors och det var en av de godaste burgarna vi ätit på länge. Det var inget fel på aptiten minsann!
Resan gick bra trots starka vindar och regn och vi kom hem till Solna vid 18-tiden. Magnus tog sin bil och fortsatte hem till Tumba, medan jag stapplade hemåt till mina tjejer som väntade på sin ”slagna hjälte”. Borta bra men hemma är definitivt bäst! Spenderade kvällen i soffan, men lyckades mot alla odds att hålla mig vaken fram till 22:30, sen föll jag i koma!
Slutresultatet landade på 151, 23 kilometer, långt ifrån mitt ursprungliga mål, men jag är ändå supernöjd med min prestation. Trots att jag tvingades gå så gav jag inte upp, utan kämpade på och anpassade mig efter situationen och förutsättningarna. Jag höll humöret uppe i princip konstant och försökte i möjligaste mån att smitta av mig. Att få avsluta med att springa gjorde hela mitt lopp. Kanske hade jag kunnat springa tidigare, det får jag aldrig veta, men hursomhelst har jag nu genomfört ett helt 24-timmars och det med bravur.
Världens största tack till Magnus som än en gång ställt upp till 1000% och gjort det möjligt för mig att förverkliga mina mål. Utan dig hade det inte gått, det vet du!
Tack till min fru Janica och min dotter Alicia som bl a står ut med mig under träningsperioderna som ibland tenderar att ”ta över”, ni är mitt allt.
Tack även till alla som mailat, messat och kommenterat på olika sätt, det uppskattas enormt.
Stort tack till alla nya och gamla vänner och bekanta på och utanför banan på Bislett, det var ett sant nöje att dela upplevelsen och dygnet med er!
Nästa lopp är TEC i april, men först ska jag vila några dagar innan jag påbörjar träningen inför det loppet.
Fick frågan på Twitter om min strategi under Bislett. Att förklara den på 160 tecken är aningens kort, så jag tänkte dra den kort här på bloggen.
Jag har delat upp loppet i fyra tidsblock med olika tempo. Jag baserar tempot dels på min målsättning, dels på underlag av tempot jag höll under TEC, som är det enda liknande loppet som jag har genomfört. Tempot kommer av naturliga skäl att sjunka, men planen är att det ska vara så jämnt som möjligt. Hellre springa långsamt i början och lite snabbare på slutet än att bränna ut för mycket för tidigt och behöva gå i mål. Jag lärde mig mycket under TEC, men även en del i Skövde, även om det snöt sig där.
Energistrategin har jag säkert dragit tidigare, men här kommer den igen. En portion Perpetuem per timme är grunden. Alternerar mellan alla tre smaker så jag slipper tröttna på en smak. I Skövde fick jag plötsligt avsmak för jordgubbssmaken, vilket faktiskt förvånade mig lite. Jag har aldrig haft problem med Perpetuem, men så var det lite speciella förhållanden vid tillfället. Hoppas det inte ska upprepas. På TEC hade jag lite problem att skölja ned gel med Perpetuem, smakerna skar sig helt enkelt. Eftersom jag inte drack något annat än Perpetuem så fanns det inget alternativ när jag tog gelen ute på banan. Slutade med gel efter ca 10 mil, när jag nästan kräktes av smaken.
Under Bislett lägger jag till nån gel om/när det känns lämpligt. Dessutom kommer jag ha lite annat i beredskap, såsom energikolorna jag skrev om för ett tag sen. Mineolafrukter tänkte jag försöka få tag i, men i övrigt får jag botanisera bland det som bjuds om det skulle behövas. Jag ska INTE dricka mjölk under loppet igen, speciellt inte om jag redan har ont i magen. Får jag ett sånt sjukt sug igen så får Magnus lappa till mig istället. 🙂
Mindre än 5 dagar kvar till start och jag måste börja packa fysiskt, inte bara mentalt. Jag har ett pass kvar i morgon, ett kort fartlekspass, sen är det total vila fram till start. I helgen blev det ett intervallpass (6 x 400m) på lördagen samt ett 10 km distanspass i söndags, båda kändes riktigt bra. Börjar faktiskt redan få abstinens, fast jag bara vilat en dag. Det märks att jag dragit ned på träningen!
Nostalgi. Så här såg jag ut när jag sprungit mitt första 100 km lopp i Uppsala 2008. Rödgråten och hyfsat ledbruten efter 11:45h. Hade bara löptränat i drygt 2 år, så distanståligheten hade inte riktigt kommit än.
Avfärd
Klockan 5:15 i fredags morse gick jag upp, satte på kaffebryggaren och tog sen en snabbdusch för att fräscha upp mig och vakna till. Frukosten bestod av macka med skinka och paprika, kaffe och juice. Skinkan smakade lite salt/surt, men jag avfärdade det med att smaklökarna inte vaknat. Fixade i ordning det sista och gjorde toalettbestyren innan det var dags att möta Magnus som kommit för att lämna sin bil och ta min bil ned till Skövde. Strax efter 6 kom vi så iväg och vår ”road trip” hade börjat. Färden till Skövde förlöpte utan konstigheter och vi hade 3,5 timmar på oss att bl a diskutera upplägget under loppet.
Framme i Skövde
Väl framme i Skövde vid halv 10 åkte vi direkt till Södermalms IP där vi var bland de första på plats. Solen sken från en klarblå himmel och värmen som slog emot oss när vi steg ur bilen bådade inte gott. Jag var inte förberedd på värme, snarare tvärtom, jag hade ju packat för sämre väder. Snackade med vänner och bekanta, hämtade ut nummerlapp och släntrade omkring medan jag väntade på att börja förbereda mig. Jag ringde upp Andreas och vi snackade lite ”taktik”. Det kändes bra att ta ett sista snack med honom för att få lite råd, det lugnade. Jag är oftast lite spänd eller snarare förväntansfull inför lopp. Det är mycket som ska fixas och jag vill kunna prestera optimalt, annars får det vara. Andreas föreslog att jag skulle börja loppet med att gå ett varv, något som kändes ganska fjärran. Tanken var att låta alla springa iväg och fokusera på mitt eget lopp. Det är så lätt att dras med i tempot.
Vid halv 12 kändes det lagom att förbereda mig inför loppet. Smörjde in utsatta delar med Intens-Sport, satte NipGuards på bröstvårtorna och bytte sen om till korta tights, kompressionstrumpor (CEP) och linne. Väl klar la jag mig en stund på rygg med benen högt och blundade. Det var skönt att slappna av och rensa huvudet.
Fokusering pågår
Start
Dags för start!
Snart var det dags för start och vi samlades på andra sidan banan, ca 200 meter från varvningen, för att kunna räkna en marathondistans vid en viss varvning. Startskottet gick och alla var iväg. Själv följde jag Andreas råd och promenerade. Det kändes lite fånigt, men samtidigt skönt att släppa iväg alla och komma in i mitt eget lunk. När jag gått 1,5 varv så var det även min tur att börja springa. Nu var loppet igång på riktigt.
Solen gassade och värmen blev snabbt påtaglig. Längs bortre långsidan var det lite medvind, vilket gjorde att det kändes syrefritt där efter ett tag, medan andra långsidan delvis låg i skuggan från läktarsektionen och även hade lite motvind, vilket skänkte lite svalka. Värmen steg under eftermiddagen och nådde ca 28 grader, vilket tärde på de flesta löpare. Jag hade redan från början svårt att få ihop ekvationen med varv kontra vätskeintag. Min plan var att springa tre varv och gå ett varv under vilket jag skulle dricka. Eftersom jag i normala fall nästan alltid dricker en klunk per kilometer, och vilovarvet här inföll mellan 1200 och 1600 meter, så fick jag inte ihop det. Addera till den värmen som ställde än högre krav på vätska och det är dömt att gå fel nånstans.
Jag tickade hursomhelst på stadigt under de första timmarna och började så sakteliga att passera löpare som passerat mig i början. Jag höll stenhårt på min strategi och brydde mig inte om någon annan, det är först på natten som loppet börjar på allvar, så jag hade gott om tid. Vid 35-40 km kände jag av lite yrsel och insåg att jag druckit för lite. Jag började dricka lite extra Perpetuem samt vatten under nån timme och piggnade då på mig. Dock började magen göra sig påmind så smått och vid 50 km fick jag problem med magsmärtor. Det blev värre med tiden, så jag och Magnus fick försöka hitta lösningar. Mitt tempo blev som tur inte lidande, utan jag lyckades hålla mig till planen och efter nån timme fick jag bukt med problemen och kunde fortsätta ungefär som vanligt.
Magnus höll under tiden viss kontakt med Andreas för att få tips och råd som kunde hjälpa oss. Jag trummade på fint och kroppen kändes superfräsch. Solen gick så småningom i moln och temperaturen föll, vilket gav mig extra kraft och jag såg verkligen fram till kvällen och nattens löpning. Det här gick exakt efter plan och jag var mycket optimistisk, det fanns inget i min värld som kunde hindra mig från att genomföra min plan som var 100 km vid 12 timmar som första delmål, sen fick vi se hur landet låg helt enkelt. Magnus uppmuntrade mig att fortsätta som jag gjorde och inte ändra på något. Jag sprang oerhört jämnt och när jag frågade ur jag låg till sa han bara ”det har du inte med att göra” och satte där punkt för ytterligare frågor kring det. Det svaret räckte dock för att jag skulle förstå att min plan gav resultat.
Vid 80 km kom dock magvärken tillbaka och nu ville den inte ge med sig, vad vi än provade. Jag slutade med energi under en timme, utan resultat. Åt en godisbit per varv för att få upp blodsockret och undvika blodsockerfall och yrsel. Lyckades hålla den värsta magvärken stången fram till ca 95 km, men då beslöt sig magen för att sätta P för fortsatt löpning. Jag kunde inte ta ett löpsteg till utan att smärtan skar som en kniv i magsäcken. Jag bad Magnus åka iväg och se om det fanns Losec på den nattöppna bensinmack som i närheten, men han kom tillbaka tomhänt. Jag testade flera gånger att ta några löpsteg, men inte ett steg fungerade, så jag fick tänka över situationen medan jag gick några varv.
Mina ben tog stryk av att gå och jag insåg att det bara gick utför för mig. Utan att kunna varva löpning med gång så skulle benen inte hålla speciellt länge. Dessutom var jag inte där för att gå och utan någon lösning för magen i sikte så skulle det handla om drygt 12 timmars gång. Nej tack. Jag beslöt mig hursomhelst för att gå fram till 100 km och sen kliva av och åka hem. Sagt och gjort, efter drygt 13 timmar så passerade jag 100 km och loppet var det slut för mig.
Hemfärd
Medan Magnus packade bilen så duschade jag och efter det gav vi oss av mot Stockholm vid tvåtiden på natten. Magnus försäkrade att han skulle kunna köra, men efter en knapp timmes körning i mörkret så fick han erkänna att han höll på att somna. Inte ens det uräckliga kaffet vi köpt på en nattöppen mack kunde hjälpa honom. Vi stannade bakom en mack i Laxå (?) och Magnus somnade innan han hunnit blunda . Själv hade jag problem eftersom det kröp och värkte i benen, så det blev ingen sömn för mig. Efter 45 minuter gav vi oss av igen och då var Magnus tillräckligt pigg igen.
Med knappt en timme kvar av resan stannade vi på en McDonalds och fick i oss lite frukost, min aptit hade vaknat till liv på allvar. Magnus skjutsade sen hem mig och tog sen sin bil hem till sig, vilket innebar ytterligare en halvtimmes bilkörning för honom stackarn. Jag kom hem vid halv sju och kröp snabbt ned i sängen och somnade. Det var ljuvligt att få ligga ned!
Sammanfattning
Efter att ha brutit ett antal lopp så har jag i princip slutat vara speciellt besviken, utan försöker fokusera på att lära mig av eventuella misstag. Jag vet inte vad jag kunde ha gjort för att undvika magproblemen under loppet, eftersom jag aldrig upplevt problem som dessa tidigare, så det finns inget jag kan sätta fingret på och gräma mig över. Magproblem är vanligt inom ultra och ska även drabba mig nån gång, sånt är livet helt enkelt.
Jag är supernöjd med hur jag lyckades hålla mig till min plan och är helt säker på att jag hade kunnat få en riktigt bra placering om magen hade fungerat. Jag gick från sista plats till 15:e som bäst, innan det vände nedåt igen och jag slutade på 27:e plats av 39. Om jag hade nått mitt primära mål som var 161+ km hade det inneburit minst en 10:e plats! Jag inbillar mig att jag hade mer än så att ge, men det får jag aldrig reda på.
Det som faktiskt förvånade mig mest var att det aldrig blev trist, vilket var det jag var mest orolig för inför loppet. Tvärtom var det riktigt behagligt att glida runt banan och bara ”zona in”. Även om jag bara pratade med andra under ca 10% av tiden så rullade det på. Det hände ibland att en timme gick utan att jag ens hann tänka på det. Fascinerande! Rent mentalt är jag nog hyggligt rustad för dessa lopp och jag är inte alls främmande inför ett nytt försök, och förhoppningsvis revansch, i framtiden. Om det blir i Skövde nästa år eller inte låter jag vara osagt.
Sist men inte minst
Avslutar den här rapporten med att tacka Magnus för att han än en gång ställt upp för mig. Utan honom klarar jag mig inte, dessutom är det förbaskat roligt att få dela loppen med honom. Dessa små äventyr är ger ju minnen för livet och han har lika mycket att berätta från sin sida av loppen som jag från min, vilket ger fler dimensioner. Stort tack till min coach Andreas för råd, stöd och tips, ber om ursäkt för att jag inte kunde leverera ett bättre resultat den här gången. Tack till alla som skickat lyckönskningar via sms, bloggen, twitter och facebook, det är fantastiskt att ha så stort stöd! Nästa gång ska det gå hela vägen!
Klockan 12 den 26 augusti går starten för 24 timmars på Södermalms IP i Skövde. Ett dygn på en 400 meters tartanbana låter väl jättekul, eller? Vi får väl se…
Jag har egentligen aldrig känt mig det minsta attraherad av den tävlingsformen, tvärtom har jag känt att det förmodligen är det sista jag kommer ge mig på. Dock har min inställning ändrats på sistone. Först var det nog när jag hade sällskap med Jan-Erik under Jättelångt. Han har sprungit ett flertal tidslopp och pratade sig varm för ”formatet”. Jag har ju lite erfarenhet av att springa på en rundbana, om än inte på en 400 meters tartanbana, men både Uppsala 100 (2,5 km/varv) samt TEC (10 km/varv) uppfyller kriterierna för mig. Andreas har ju sprungit en hel del tidslopp och vi har diskuterat det av och till. Han fantastiska vinst på 48-timmars härförleden inspirerade nog mig en hel del. Att sen Anna (Grundahl) sprang rätt in i rekordböckerna med sitt svenska och nordiska rekord var ännu en inspiration.
Jag är född och uppvuxen utanför Skövde, i ett samhälle som heter Skultorp. Min högstadieskola, Vasaskolan, ligger nån kilometer från Södermalms IP och vi var ofta där på idrottsdagar o dyl. Nu var jag ju inte den sportiga typen direkt, jag fick streck i gymnastik om jag inte minns fel. Skövdes ishall låg även där förr, så jag såg ett antal hemmamatcher med Skövde IK där. Ishallen finns inte där längre, utan ersattes av en större ”arena” norr om stan.
Det var nog framförallt platsen som fick mig att vilja springa just där. Hade loppet gått någon annanstans så tror jag inte att jag hade varit intresserad. Nu sökte jag en ny utmaning och loppet ligger perfekt mellan Italiensemestern i juli och NYC-resan i slutet av september. Loppet som sådant är ett perfekt tillfälle att testa gränser och lära känna mig själv i en ”kontrollerad miljö”. Mitt huvudmål framöver är fortfarande TEC eller liknande, så 24-timmars är primärt tänkt som träning. Dock tar jag inte på något sätt lätt på utmaningen, tvärtom. Det är i allra högsta grad allvar och jag planerar att göra mitt absolut yttersta under loppet.
Först brottades jag med huruvida jag ville springa av fel anledning, t ex för att få revansch för Jättelångt. Jag pratade en hel del med Magnus om det och slog faktiskt tanken om att springa loppet ur hågen. Dock väcktes den till liv igen och jag pratade med Andreas. Kommer jag hinna träna ordentligt? Under mina tre veckor i Italien kommer jag inte träna lika strukturerat och kommer definitivt inte springa några långpass. Efter samtalet med Andreas beslöt jag mig för att gå till nästa instans, min fru. Hon godkände det med två förbehåll. Jag ska inte gnälla efteråt och vardagen är kvar att handskas med, oavsett om jag sprungit 10 km eller 200 km, det var bara att haja. Det är hårda bud i Mellerud! 🙂
Magnus ställde sina tjänster som support till mitt förfogande, så det fanns bara en sak kvar att göra och det var att anmäla sig och betala avgiften, vilket jag gjorde i måndags. Det som återstår nu är träningen. I morgon ska jag träffa Andreas och prata om schemat framöver och räta ut eventuella frågetecken i schemat, sen är det väl bara att sätta i gång på allvar om det ska bli något vidare lopp i augusti. 🙂
Om knappt två veckor kan jag avnjuta en öl på balkongen i Gavorrano! Längtar så det gör ont!
Sedan jag klev av Jättelångt i lördags har jag funderat en del över beslutet jag tog vid 48 km och huruvida det var rätt att bryta. När jag kom till vätskestationen vid 48 km och möttes av flertalet löpare som brutit så kändes beslutet helt rätt, men efter att ha vilat en stund så kändes det så mycket bättre. Då hade jag redan anmält att jag brutit och kände att beslutet var taget. Vad skulle hända om jag fortsatte? Hur skulle jag må efter några kilometer? Skulle jag få gå de sista två milen till Norrtälje? Skulle det vara värt det? Frågorna som snurrade i huvudet var många.
När jag är ute och springer och går i genom tuffa perioder, företrädesvis under längre långpass eller lopp, så brukar jag tänka på alla de människor jag läst om eller sett på film som kämpat sig genom lopp såsom Badwater, Barkely, Western States, Leadville, Hard Rock osv. De skulle inte ens märkt av värmen i lördags. Under Andreas 48 timmarslopp nyligen var temperaturen också runt 30 grader på dagarna. Att tänka på dessa människor som kämpar på trots enormt krävande förhållanden brukar oftast göra att mina egna problem minimeras till ”en fis i rymden” och ger mig en mental spark i arslet och en ”vafaan gnäller du om” i örat.
Efter att ha pratat om det med Janica, Andreas och Magnus inser jag att det var rätt beslut trots allt. Att ”bara” genomföra ett lopp, som jag dessutom sprungit två gånger tidigare, räckte inte för att motivera mig. Jag kom inte till Grisslehamn för att gå större delen av loppet. Jag hade inte haft något uttalat mål med Jättelångt och heller inte tränat och formtoppat inför det, utan åkte dit för ännu en underbar utflykt på Roslagsleden. Jag påminner mig lite om GAX 2009, mitt första försök på 100 miles. Jag fick problem med löparknä strax efter 30 km och gick sen ytterligare 30 km innan jag bröt. Jag hade förmodligen kunnat ta mig mycket längre, men till vilken nytta? Att gå större delen av ett lopp är inte min grej alls.
Den besvikelse som kom krypande efter loppet grundar sig i att jag faktiskt bryr mig om hur jag presterar, vilket jag blev påmind om av Andreas. Om jag inte hade brytt mig så skulle jag behövt vara orolig, men nu har jag en våldsam revanschlusta som bubblar inom mig och jag vill inget annat än att hitta en utmaning att besegra. Frågan är bara vad.
Träning
Dagen efter Jättelångt stack jag ut på en kort runda tillsammans med Janica. Vi tog den vanliga ”sjuan” till Haga och tillbaka. Kroppen kändes som vanligt och Jättelångt hade inte lämnat några spår efter sig. Efter löprundan blev det en dryg halvtimme styrketräning, något jag försöker lägga in minst varannan dag numera. Oftast blir det vanlig styrketräning, men ibland även kettlebells.
Måndagen blev vilodag, men idag (tisdag9 var det åter dags att komma ut en sväng. Det blev en sjua med Janica igen och efteråt körde jag i genom mitt styrkeprogram igen. Den här veckan är lite av en vilovecka vad gäller löpningen, så jag passar på att ta det lite extra lugnt. Nästa vecka är det åter dags för normal löpträning dock, något jag ser fram emot.
Utsikt från lägenheten i Italien. Mindre än 4 veckor kvar tills vi åker. Längtar...
Fåfängeträning 