Arkiv för kategori ‘Gnäll och ursäkter’

Eftersom jag helt misslyckats med att anmäla mig i tid till de lopp jag helst skulle vilja springa, i första hand SUM och i andra hand Bislett, så får det här året bli ett ”mellanår” vad gäller lopp. Inför nästa år får jag säkra mina startplatser tidigt så att jag slipper stå där med skägget i brevlådan igen. Det jag mest grämer mig över är att jag missar SUM. Det är ett så perfekt lagom lopp eftersom jag tar tåget till starten, springer 50 km och sen tar tåget hem. Jag hinner lixom klämma in loppet och sen ha tid för annat, till skillnad mot de längre loppen där hela dagen eller helgen går bort. Black River Run som går till nu i helgen var ett alternativ, åtminstone 50 miles, om inte både jag och min fru hade rest i jobbet denna vecka. Jag fick inte ihop pusslet helt enkelt och insåg att det skulle innebära mer stress än jag vill ha inför ett lopp.

Generellt får jag nog ändå säga att träningen flyter på bra, även om jag inte har kommit upp nån vidare distans efter sommaren. Senaste långpasset gjordes nån gång i juni, så det börjar verkligen bli dags. Samtidigt har jag alltså inte haft något lopp att träna inför, så det har inte känts så viktigt.
I övrigt har jag fortsatt med alternativ träning i form av HIIT, kettlebell, traditionell styrketräning etc, så den totala mängd träning har varit fortsatt hyggligt hög. Jag snittar strax under en timmes träning per dag just nu, men det lär öka när jag kommer i gång med långpassen igen. Min målsättning med den alternativa träningen, dvs allt utom löpning i mitt fall, är att få ihop åtminstone tre timmar per vecka, men gärna mer. Det är naturligtvis en delikat balans, eftersom det gäller att hitta brytpunkten där träningen fortfarande ger mer effekt än slitage och lyckas pricka in en ”sweet spot”. Vissa veckor har jag gått lite över gränsen och blivit aningens sliten, men det har alltid varit i samband med att jag senare haft dagar då jag inte kunnat träna och då fått vila.

De senaste veckorna har jag begränsat löpningen till varannan dag, med några få undantag, och det har gjort märkbar skillnad. Jag har känt mig mycket piggare och starkare under löppassen och kroppen har fått rejält med tid att återhämta sig.

I förra veckan var jag i Oslo några dagar och passade då på att ta revansch på en backe som jag gav mig på i februari och som jag då fick ge upp då jag överraskades av fallande temperatur och ymnigt snöfall. Jag hade ganska tunna skor med obefintligt mönster och tunna kläder, så det var en kylig och våt upplevelse den gången. Den här gången gick det dock desto bättre. Oslo visadsig från sin bättre sida rent vädermässigt. Jag sprang från Tøyen upp till Nordstrand, en stigning på ca 200 meter över sex kilometer. Inte brant men i princip konstant uppför. De sista 500 meterna var rejält branta, men väl uppe på ”toppen” så kunde jag pusta ut och sen påbörja nedförslöpningen.
Passet var bara tolv kilometer, men det satte ändå lite spår i benen.

20130919-122843.jpg
Utsikten över Oslo var helt fantastisk, men var tyvärr svårfångad på bild. Containrar är ju inte så sexigt att se på.

Den här veckan har jag varit i Göteborg och Malmö och jag passade på springa i Götet, vilket är första gången för mig. Jag gav mig av från hotellet, som låg vid Centralen, och sprang till Slottsskogen, där jag trots tydliga kartor irrade runt en stund. Slottsskogen var förvånansvärt kuperad och sprang och jag önskade att vi hade något liknande i Stockholm. Hagaparken är förvisso lite kuperad på sina håll, men några av backarna i Slottsskogen var nåt i hästväg.
14 kilometer skrapade jag hursomhelst ihop, varav de sista i strålande solsken, i motsats till det regn och rusk som dominerat i övrigt.

20130919-123657.jpg

Idag består dagen av tågresa från Malmö till Stockholm och sen mässa till ca kl 21, så det blir ingen träning för mig. Två dagars resande och ”mässande” har tärt lite på kroppen, så jag valde bort träning idag. Tar igen lite i morgon och till helgen.

Jag har tidigare sagt att jag skulle vilja ha ett lopp där jag verkligen får bita ihop och kämpa. Under de flesta lopp jag sprungit har jag varit förhållandevis befriad från situationer där jag verkligen fått kriga. De gånger jag valt att bryta har det varit för att jag inte sett nån vits i att kriga på, t ex i Skövde 24H eller TEC. I årets Jättelångt infann sig slutligen chansen att få kämpa lite extra, men vi börjar väl från början, eller hur?

Träningen fram till loppet har flutit på utan större problem. Vissa dagar har det känts fantastiskt, medan andra har varit avgrundsdjupa. Så är det ju lite till mans tror jag. Andreas schema har följts nästan slaviskt och jag har lagt ned ganska mycket tid på att styrketräna på många olika sätt. Från januari till maj har jag gått ned drygt 6 kg och behöver nu bygga lite muskler för att den kropp jag själv trivs bäst i. Mer om det i senare inlägg.

Lördag morgon ramlade jag ur sängen 5:45. Åt en lätt frukost och svidande om till löparkläder innan jag pussade på mina halvsovande tjejer och gav mig av. Hämtade upp två killar på Solna Station och sen bar det av till Norrtälje. Väl där träffade vi ett gäng förväntansfulla löpare som väntade på den chartrade bussen som skulle ta oss till starten. Jag hamnade med mina gamla vänner Jan-Erik, Cecilia och Janne och det var roligt att få höra vad gjort sen sist och hade planer på framöver. Tillsammans besitter de oändlig erfarenhet!

I Grisslehamn var det full rulle. Nummerlapparna hängde prydligt på ett snöre och i startlistan kunde man själv hitta sitt nummer, väldigt praktiskt. Jag lyckades slarva bort min handjagare med Perpetuem och i några minuter var paniken ett faktum, tills jag till slut hittade den. Jag hade tappat den vid startlistan och nån vänlig själ hade hängt upp den på staketet. Bra jobbat Zebban…
Solen sken och det fanns lite moln här och var. Temperaturen låg runt 20 grader och vinden växlade mellan svag och måttlig bris, helt perfekt väder med andra ord.

Som vanligt när det kommer till starten av Jättelångt så drar de över tiden. Alla löpare måste tålmodigt stå och lyssna på diverse talare och jag misstänker att efter kl 9:00 var det få som lyssnade, men det hör liksom ändå till. Klockan 9:09 kom vi så äntligen iväg! Lämmeltåget de första kilometrarna höll ned tempot och första milen gjordes i 6:30-tempo.

Min enda målsättning var att göra en bättre tid än 2011, men jag hade glömt att ta reda på vad den tiden var, så jag beslöt mig för att gå på känsla helt och hållet. Jag tittade på klockan nån gång ibland för att kontrollera distansen, men aldrig på tempo eller puls, det fick bli en överraskning när jag kom i mål. Tempot skulle i princip styras helt av känslan. S fort det kändes tungt så slog jag av på tempot och när det kändes bra ökade jag.

Allt flöt på fint och jag hade sällskap av bl a Janne, Cecilia och Jan-Erik ett tag i början, sen med några andra personer som jag inte minns namnen på. Vi sprang ihop nån mil innan jag sprang ifrån dem under en av de perioder jag kände mig lite extra stark. Det är så lätt att fastna med någon och tappa sitt eget upplägg. Vissa partier är rejält knixiga och drar ned tempot rejält, men väl ute på asfalten/grusvägarna så kan man få sträcka ut och ta igen lite tid. Ett av de knixigare partierna är när man ska forcera klipphällar längsstranden och då pratar vi inte släta klippor man ligger och solar på, utan dödsfällor deluxe där minsta felsteg kan sluta i katastrof. Mina halvsmidiga 47:or var förvisso skodda med Inov-8 Trailroc 245 dagen till ära, så grepp hade jag i överflöd, men varje steg krävde att ha tungan rätt i mun. Dessutom måste man välja väg för att inte hamna på toppen av en hög klippa och vara tvungen att springa tillbax och börja om. Andra milen gick lite snabbare och snittade 6:10-tempo.

2013-06-08 10.12.39

Första vätskestationen låg på stranden

En av de jag haft sällskap med tidigare, en kvinna som hette Inga-Sara men lystrade till IS, hann ifatt mig på klipporna och vi slog följe. Vi höll i princip samma tempo, så det blev helt naturligt. Första vätskestationen hade jag hoppat över, men på andra passade jag på att fylla på lite vatten i handjagaren, men insåg att jag knappt druckit alls under de första två milen. Inte alls bra. IS hakade på när jag fortsatte och vi sprang vidare längs landsvägar, skogsstigar och allt däremellan. Vädret fortsatte vara helt fantastiskt och allt kändes perfekt. IS la sig bakom mig, vilket passade mig bra. Hon fick draghjälp och jag kunde bestämma över mitt eget tempo. Jag kände mig otroligt stark och avslappnad och såg inga orosmoln alls, men som ni säkert förstått av ingressen så kom det att förändras.

2013-06-08 10.51.29

Det började med små krampstickningar i vaderna efter typ 40-45 km, minns inte exakt. Det kom i en nedförsbacke och tog mig helt på sängen. Jag får väldigt sällan kramp, men jag hade fruktat att mitt skovalet inte var optimalt. Trailroc 245 är aningens för tunna för mig på längre distanser och det längsta jag sprungit i dem är 50 km, på SUM i fjol. Egentligen ville jag springa i de lite mer dämpade Trailroc 255, men de har ett styvare tåskydd som har en tendens att ge mig ont i tårna på långpassen, till skillnad mot 245:orna som är rena sockeplasten. Valet föll på 245:orna pga av just det, men jag visste att det var en chansning. Man behöver inte supergrepp på Jättelångt, men på vissa partier är det skönt att ha. SUM är klart mer teknisk och där kommer greppet verkligen till sin rätt.

2013-06-08 09.44.47

Det är hit alla rullstensåsar kommer för att dö tror jag

Att säg att Roslagsleden är vacker är en underdrift. Många platser är helt fantastiska, kanske framförallt de sträckor som går längs vattnet, medan partierna med landsväg är sega och kräver lite pannben tidvis, beroende på ansträngningsnivå naturligtvis. Vid ett tillfälle passerade vi en stor hage där getter betade ca 100 meter bort. Vi hörde högt bräkande och plötsligt kom en liten ullig get springande i full karriär emot oss. Vi stannade till vid stängslet och det visade sig att geten bara var kelsjuk, så fantastiskt söt! Vi stannade naturligtvis och kelade med den några minuter innan vi fortsatte. De flesta hade nog inte slösat tid på att stanna, men minnet av detta är värt mer än några minuter snabbare sluttid.

Jag hade tagit en Endurolytes (elektolyter/saltablett) vid 2 mil och tog min sista nu, i hopp om att det skulle hjälpa, men det gjorde ingen nytta alls. Krampen var fortfarande managerbar och det var framförallt i nedförsbackar som den slog till, inte helt optimalt där man mest behöver kontrollen och det hände att jag trampade fel pga att jag inte hade just kontroll.

Jag hade som sagt slarvat med drickat och det visade sig när törsten kom på allvar. Jag försökte dricka ifatt med måtta för att inte springa omkring med en massa vätska i magen. Vid 50 km hällde jag ut resterande Perpetuem (ca två av fyra portioner) eftersom den börjar härskna efter ca 5 timmar (den innehåller ju inte konserveringsmedel). Min energi var det inget fel på, trots att jag bara fått i mig totalt 2 portioner Perpetuem samt tre muggar Cola på två stationer. Jag vet inte om jag drack för mycket, men plötsligt kom känslan av håll smygande. Samma som jag fick på SUM och jag misstänkte att det kvar Coca-Colan som gjorde det, men det kan lika gärna varit att jag druckit för mycket. Oavsett så blev det av nån konstig anledning värst när jag tog gåpauser, vilket var lite underligt. Normalt brukar det ju bli bättre när man slår av på tempot. Hursomhelst så hade jag nu två saker att brottas med, toppen. IS låg fortfarande bakom mig och en av de personer som hon ville slå hade vi helt distanserat vid det här laget, så hon var nöjd. Dock ändrades det snart när de nån vid fjärde vätskestationen sa att hon var andra kvinna. Vi trodde inte riktigt på det, men när vi kom till femte stationen och de sa samma sak så blev läget annorlunda. När dessutom tredje kvinnan kom springandes när vi lämnade stationen var jakten ett faktum. Jag drog iväg och IS hängde på, allt för att lägga lite distans emellan oss och trean under de ca 11 km som återstod. Väl inne på skogsstigarna hade jag så bråttom att jag missade en markering och plötsligt insåg vi att det var röda cirklar istället för orange band. Faan! Paniken satte in och vi tvekade över huruvida vi skulle springa tillbaka eller fortsätta. Ett par hundra meter bakom oss såg vi hur trean sprang förbi stigen vi stod på, så jag beslöt mig för att vi skulle genskjuta henne och jag gav mig av ut i den obanade terrängen i jakt på henne och rätt stig. IS hängde på och efter lite bök hittade vi rätt och jakten var i full gång. Vi såg inte trean alls, men tempot var uppskruvat till max för att hinna ikapp. För en stund hade min kropp låtit mig köra på för fullt, men snart sa det stopp och jag var tvungen att slå av rejält på tempot. Håll och kramp gjorde sitt bästa för att stoppa mig och jag skrek på IS att ”köra så det ryker”. Nu var det helt upp till hennes att ta tillbaka sin andraplats!

Själv fick jag ta det ruskigt försiktigt för att hålla kroppen i schack. Jag drack en mun här och där, men det släckte inte törsten nämnvärt. Jag växlade mellan gång och löpning så gott det gick, men så kom smärtan i maggropen, samma jag fått under både Skövde 24h och Bislett, och det blev plötsligt smått möjligt att springa mer än några hundra meter i stöten. Jag kämpade på och tänkte att nu får jag ju göra precis det där som jag hoppats på, nämligen kriga. De sista fyra kilometrarna var en ganska trist historia egentligen. Jag passade på att ringa min fru och berätta att jag levde, sen satte jag på musik och kämpade vidare mot Norrtälje Centrum. Väl inne bland bebyggelsen sprang jag fel och velade runt lite innan jag hittade rätt, precis vad man vill strax innan mål. 68 km passerades och jag undrade hur länge jag skulle behöva kämpa. Plötsligt saknades den orangea markeringen, men det hängde snitslar längs en å, så jag följde dem. Några hundra meter senare stod en skylt med Jättelångt och Spurta, jag var framme! Jag bet ihop och sprang runt hörnet och där på torget var äntligen målet!!! Det kändes riktigt skönt att få komma i mål efter kampen de sista kilometerna. Sluttid blev 7:23, vilket är knappt en halvtimmes förbättring av mitt PB. Jag var totalt nöjd!

2013-06-08 16.40.46

Bland de första som mötte mig var IS. Hon berättade att hon hunnit ikapp trean och passerat henne för att knipa andraplatsen på 7:12, 3 min före trean och 21 minuter efter vinnaren i damklassen. Snyggt jobbat!

Efter en stunds vila stapplade jag till duscharna ca 500 meter bort, en promenad som tog sin tid. Mörka moln hade börjat torna upp sig på horisonten och jag tackade min lyckliga stjärna att jag slapp vara ute på leden. När jag kommit ur duschen stod regnet som spön i backen och jag skickade en medlidsam tanke till de som var kvar därute. Jag mindes själv mitt första Jättelångt när det regnade konstant i 8:20h, det var inte roligt hela tiden så att säga.

Jag skippade middagen som bjöds på en restaurang på torget, hade ingen lust att knalla tillbaka dit i regnet och aptiten hade ändå inte infunnit sig. Jag gick istället till bilen och fick min beskärda del av ösregnet, var helt genomsur när jag väl kom fram!

Körde till McDonalds och köpte mat och tre paket 3 dl mjölk. Åt knappt halva maten, men mjölken svepte jag, näst intill omättlig! På vägen hem stannade jag på Statoil och köpte en liter mjölk till som jag i princip svepte när jag kom fram till kollis, där fru och dotter väntade på mig.

Årets Jättelångt gav mig allt jag kunnat önska och vissa saker jag kunnat vara utan, men summa summarum så är jag nöjd med mitt lopp. Klart jag skulle velat göra en bättre tid, men att skala av en knapp halvtimme på PB räcker helt klart för mig. Kanske hade jag kunnat springa snabbare, men det ska ju finnas kvar att ta av nästa år, eller hur? Att jag dessutom hjälpte IS att kämpa och komma tvåa är också jätteroligt. Nu tänker jag vila lite från den schemalagda löpträningen under sommaren och fundera över vad jag vill utsätta mig för i höst och vinter.

Passar till sist på att tacka alla som haft med Jättelångt att göra, ert arrangemang är fantastiskt bra och ni är alla hjältar. Tack även till alla medlöpare som förgyllde dagen på olika sätt. Ingen nämnd och ingen glömd!

Åkte återigen på magkatarr i går kväll och fick medicinera med Gaviscon, Losec samt Citodon för att ”överleva” natten. Inte första gången det händer, så jag börjar få koll på hur det ska behandlas effektivast. Tyvärr blir det ju total vila som följd, så dagens träning utgår. Kanske tar jag en promenad innan middag, mest för att komma ut och röra lite på mig, vi får se.

Jag tröstar mig med att jag fick till ett snudd på magiskt fartlekspass igår. Medan dottern tränade friidrott i Sollentuna så passade jag på att riva av 12 km fartlek. Jag var lite svårstartad och det tog en kilometer innan det släppte, men sen flöt det på ordentligt. Tappade räkningen över hur många fartökningar jag gjorde, det blev nog mer ett snabbt distanspass än fartlek på slutet, men vad gör väl det? Jag kände mig så stark, lätt och snabb att jag helt enkelt bara förlorade mig i känslan.

Snittempot blev 4:59 och snittpuls 154 bpm (76%), inga fantastiska siffror på något sätt. Det man inte kan utläsa är just känslan. Med tanke på den mängd jag sprungit (och tränat) på sistone så blev jag förvånad att jag kunde få den känslan. Jag borde vara åtminstone lite sliten och trött, men icke ett spår av det.

Hoppas magen är på bättre humör i morgon så jag kan fortsätta uppladdningen inför Jättelångt.

Eftersom både fru och dotter hade andra planer för fredagen och sov borta på var sitt håll så föll aktivitetsvalet av naturliga skäl på löpning. Hade lite lösa funderingar på långpass, nattlöpning m.m., men eftersom jag ville finnas hemma på kvällen och natten om ffa Alicia behövde min hjälp så föll till slut valet på ett mellanting.

Drog på mig mina Inov-8 Trailroc 255 och gav mig av mot Ursvik. Tog en flaska med HEED eftersom jag inte visste hur långt passet skulle bli. Ville inte begränsa mig genom att bestämma hur långt eller länge jag tänkte springa, utan mer låta det bli som det blev.

Skärmavbild 2013-04-26 kl. 22.39.44

Så här ser bansträckningen för Ursviks Extremspår ut numera. Helt klart en förbättring.

Kroppen har inte känts helt ok denna vecka. Långpasset i söndags var tungt på många sätt, hade ont i benen den sista halvmilen av 30 km. Vilade från löpning i måndags och körde ett Insanitypass istället. I tisdags blev det 14 km distans som var ganska ansträngande och pulsen låg knappt 10 slag över det normala. Även onsdagens 16 km distans var tyngre än vanligt, med hög snittpuls och nära nog tunnelsyn på slutet. Inget roligt pass alls, det tog tid att återhämta mig efter det. I torsdags var det dags för Alicia att träna en timme friidrott på kvällen, så jag hängde med och passade på att köra mina backintervaller under tiden. Det passet fungerade riktigt bra, men så är det kort åxå. Träffade på Camilla som var ute och tränade en adept, en snabb kille som körde tusingar så det rök om det.

Med blandade resultat bakom mig i veckan så var jag osäker på hur dagens pass skulle bli, så jag lyssnade väldigt noga på kroppen och tog det försiktigt. Sprang upp till Ursvik och anslöt till extremen ungefär 3 km in på spåret. Detta var första gången i extremen i år, så jag blev glatt överraskad när det visade sig att de dragit om stora delar av spåret. Det har nästan blivit ett helt nytt spår och dessutom klart mycket roligare än tidigare. Löpningen flöt på riktigt bra och jag njöt av varje sekund, snudd på runners high vid nåt tillfälle. För det mesta var det torrt och fint, men på flera ställen var det lerigt, blött och rejält upptrampat. Lyckades gå ner mig i några fina lerpölar, men skorna dränerade otroligt bra, så jag behövde inte springa med blöta och kalla fötter i många minuter.

IMG_4878

Efter en tur i Ursviks Extremspår tog det en stund att få skorna rena igen. Hinner förhoppningsvis torka lagom tills det är dags att skita ner dem i morgon förmiddag igen.

På tal om skorna så skötte de sig exemplariskt! Grymt grepp på alla underlag och precis lagom mycket dämpning för att fortfarande ha god markkontakt. De har mycket gemensamt med lillebror 245, men jag tycker ändå att de skiljer sig tillräckligt mycket för att motivera att ha båda i garaget. Jag kommer definitivt använda 255 på långpass och 245 på distanspass. Det enda negativa jag kunde hitta var att de har för bra grepp på asfalt. Jag gillar inte när sulan nästan suger sig fast i asfalten. Nu är det ju inte en asfaltssko utan en trailsko, så det är inget problem så länge man håller sig till trail. Jag sprang SUM i mina 245or och det var ju inga problem trots en hel del asfalt. Det var iofs inte speciellt roligt att springa med dem på asfalt, men det går.

Hursomhelst så gick dagens pass alldeles utmärkt och jag fick ihop ett hyggligt pass på 20 km. Planen är att hinna med ett långpass i morgon förmiddag innan mina tjejer kommer hem, så lite energi ville jag spara tills dess. Det blir nog ett besök i Ursvik igen, det var så förbaskat roligt!

Det fick bli pizza som återhämtningsmat, en riktig gräsänklingsmiddag framför TVn.

TEC sprack

Publicerat: april 14, 2013 i Gnäll och ursäkter, Lopp, TEC
Etiketter:, ,

Det blir inte mycket till rapport från årets TEC för min del, men det lilla som blev kan ni få höra.
Träningen upp till loppet har ju flutit på riktigt bra och jag hade stora förhoppningar att kunna prestera en hygglig tid på de 50 miles (80 km) som jag tänkte springa i år.
Fram till torsdagen innan loppet, när jag hade skräp i halsen på morgonen, var allt på topp. Jag mådde i övrigt bra, så jag trodde faktiskt att nåt hade fastnat i halsen. Det fanns ingen anledning till att jag plötsligt skulle bli sjuk. För övrigt är jag i princip aldrig sjuk. På fredagen var läget ungefär detsamma, inget hade ”brutit ut” men halsen kändes fortfarande sårig.

Lördag morgon var status samma, men jag brydde mig inte utan gjorde iordning mig och åkte till Täby, här skulle ju springas! Väl där var förberedelserna i full gång och likaså var duggregnet. Det skulle bli blött på banan minsann, oavsett om det slutade regna. Jag hade satt på mig mina lätta New Balance RC 1400, men bytte om till TNF SingleTrack när jag såg hur blött det var. NB RC 1400 är en renodlad asfaltssko med minimalt mönster och de skulle ge noll grepp i leran. Hade med mig mina Inov-8 trailroc 245 också som backup. Allt hängde på hur det såg ut på banan.
Planen var från början att köra med en handjagare isf rygga, men i sista sekund ändrade jag mig och tog min Salomonrygga. Lite tyngre, men så slapp jag ha nåt i händerna i drygt åtta timmar. Dessutom behövde jag bara fylla ryggan 2 ggr, innan start och efter 4 mil.

Träffade en massa bekanta och fram till start rann tiden snabbt iväg. Stod bredvid Sandra och Tobias som båda bytt ned till 50 miles, Sandra för att hon ska springa VM i 24 timmars om en knapp månad och Tobias för att han har problem med fötter och vader. Jag hade redan innan läst det på hans blogg och tänkt att han skulle bli ett bra sällskap om han inte sprang för fort, normalt sett är han bra mycket snabbare än mig.

20130414-180015.jpg
Tävlingsledningens information inför start

Starten gick klockan 10 och det bar av i makligt tempo pga trängseln de första 200-300 meterna, efter det släppte det och vi kunde springa i det tempo vi ville. På asfalt var allt frid och fröjd, men på grusvägarna var det blött och lite svampigt. Fötterna blev snart blöta och det var bara att inse att det skulle bli ett blött och kallt lopp. Det duggregnade fortfarande, men det fanns tecken på uppehåll, så vi var optimistiska. Sandra och Tobias hade regnställ på sig och de blev snart överhettade och jag hade tunn GoreTex-jacka och tyckte åxå att det var aningens varmt.

Första varvet var snart avklarat och jag bytte jacka samt lämnade mina vantar och gav mig ut på andra varvet, även denna gång med Tobias. Sandra hade redan hunnit iväg, vi såg henne några hundra meter fram. Det var skönt att ha bytt jacka och det duggade inte för tillfället, men det skulle snart ändra sig. Halvvägs in på varvet hann vi ifatt Sandra och ungefär då hade det börjat falla snöblandat regn. Mina händer hade blivit stelfrusna och det sved i dem. Tobias lånade snällt ut sina handskar och det räddade mina stackars fingrar, tack för det Tobias! Det var bara att inse att vädret skulle skifta oavbrutet genom loppet.

De två kilometer som gick genom skogen blev alltmer geggiga och tungsprungna. Mina skor dränerar riktigt dåligt, så de blev bara tyngre och tyngre. Varje gång jag trampade i en pöl så låg vattnet kvar i skon lång tid efteråt. Jag funderade på att byta till mina Inov-8, men kände inte att de skulle funka lika bra utanför skogen. Hade jag fått de inov-8 TRAILROC 255 som DHL slarvat bort på väg från Wiggle i veckan så hade de förmodligen varit helt perfekta, men det får jag ju aldrig veta.

Andra varvet passerades strax under två timmar och jag hämta raskt mina vantar igen och gav mig ut på nästa varv. Låg efter min initiala tidsplan, men fortfarande inom marginalerna för att klara 8 timmar. Mycket kan dock fortfarande hända med 6 mil kvar att springa. Tredje varvet gick även det bra och jag sprang även detta större delen med Tobias och Sandra. Tobias kände av sina skavanker och funderade på att hoppa av efter marathonpasseringen. Jag låg på så gott jag kunde och sprang ifrån dem några kilometer innan passeringen för tre mil. Ut på fjärde varvet och jag var nu ”ensam”, så jag lyssnade på podcasts och försökte hitta en egen rytm. Hade under andra och tredje varvet insett att min puls var väldigt hög trots lågt tempo och nu när jag var ensam kunde jag övervaka det mer frekvent. Låg hela tiden mellan 75-80%, vilket var alltför högt för 80 km löpning. Kände även lite tryck över bröstet och hade svårt att dra in fulla andetag, det blev lite ytlig andning lixom. Halsen kändes som tidigare, så jag började misstänka att förkylningen fått fart pga löpningen. Jag fick ta lite fler gåpauser på fjärde varvet, men höll fortfarande ett ok tempo totalt. Dock insåg jag att jag förmodligen inte skulle kunna göra 50 miles under 8 timmar, men det spelade mindre roll. Mitt PB är 9:57, så jag hade goda marginaler för att slå det.

Vid varvningen fyllde jag på ryggan med Perpetuem och stack återigen ut på ett ensamt varv. Det var nu glest mellan löparna, vilket det ofta blir på såna här lopp. Speciellt senare på kvällen när de flesta 50 milelöparna gått i mål. Trycket över bröstet och känslan av att inte kunna dra in ordentliga andetag började bli störande och det blev både fysiskt och mentalt jobbigare att springa. Tog längre gåpauser för att få ner pulsen, men allt kändes som en nedåtgående spiral. Mina skor vägde flera kilo av lera och väta, vilket adderade till eländet. När jag kom till skogspartiet fick jag lite krampkänningar i vaderna, som stickningar lixom. I övrigt kändes kroppen toppen, inte trött eller sliten i övrigt. Min kropp ska ju klara typ 100 miles, så denna distans var ju inget att orda om. Blev passerad av Sandra som såg väldigt stark ut. Frågade henne om Tobias klivit av som han sa och det hade han. Klokt beslut. Finns ingen anledning att pressa sönder sig. Säsongen har bara börjat.

Med några kilometer kvar till varvningen så tog jag beslutet att med största sannolikhet kliva av. Trycket i bröstet och svårigheten att ta djupa andetag gnagde och oroade. Irriterade mig en del över att det skulle ta slut, nu när kroppen i övrigt mådde toppen. Energi fanns det gott om och jag hade bara tre mil kvar, men rädslan att dra på mig något värre gjorde ändå beslutet hyggligt lätt att ta.

Inne i varvningen sprang jag först till bilen och bytte jacka medan jag funderade lite till över beslutet. Ringde hem till Janica och gick sen till tältet och meddelade att jag steg av. De klippte bort chipen från mina skor och la dem i en hink där andras chip hamnat före mina. Jag var iaf inte först att bryta, en klen men liten tröst.

Jag fick ihop ett hyggligt långpass på 50 km iallafall, inte att förakta. Åkte hem och duschade och åkte sen till svärföräldrarna där fru och dotter redan skulle spendera eftermiddagen medan jag sprang. Istället för den planerade snabbmaten på hemvägen efter 8 mil så fick jag god hemlagad mat istället, något positivt med att bryta fanns det. 🙂

Nästa lopp är Jättelångt om knappt två månader. Tills dess hoppas jag att jag kan få till lika bra träning som under de senaste veckorna, så att jag får lite revansch.

Sitter på Stadt Hotel i Lidköping och väntar på min middag och försöker förlika mig med tanken att jag inte tränar något alls idag. Har suttit i bilen hela dagen, bortsett från ett möte i Alingsås på eftermiddagen, och har inte rört på mig mycket. Packade löparkläderna och planerade att ta mig ut på en 14 km runda när jag kom hit, men det blev dels lite senare än jag trott och dels har jag lite huvudvärk och dessutom låg energinivå, så efter noga övervägande övergav jag tanken på löpning idag. Ett lätt beslut kan tänkas, men jag brottas verkligen med beslutet. Kanske kan te sig lite maniskt och jag kan nog hålla med, men samtidigt är det en tunn linje mellan att vara målinriktad och manisk. Jag hatar verkligen att stå över träning, men om det är någon gång som jag med gott samvete kan stå över så är det idag. Muskelfästet i vänsterbenet har plågat mig på nätterna och stört sömnen rejält, så en vilodag är att föredra. Bilkörning är dessutom det som gör mest ont.

Söndagens långpass blev riktigt bra. Enda planen var att få ihop 30 km, så jag valde att springa mot stan via Haga och Valhallavägen ned till Gärdet. Vek av mot Ropsten och över till Stora Skuggan, vidare till Bergshamra och Ulriksdal, för att till sist komma hem igen.
På vägen mötte jag TSM-grupper ett antal gånger och det soliga vädret lockade ut många söndagsflannörer. En riktigt härlig dag för löpning!

Kollade bara sporadiskt på klockan under passet för att hålla koll på distansen, tempot fick ge sig själv. Det blev 30 km i 5:30-tempo, nästan identiskt med förra helgens långpass. Pulsen hamnade på 148 bpm (74%), vilket jag var väldigt nöjd med. Lite lägre än förra helgen och lite snabbare, men så var det mer flakt den här gången.

Den här veckan stuvade jag om i träningen och valde att förlägga backträningen igår, även om det inte är optimalt att köra dagen efter långpass. Solen sken när jag bytte om, men väl ute möttes jag av isande vind och begynnande snöfall, det började bra. Sen glömde jag sätta igång klockan, så en kilometer fattades. På fötterna hade av valt trailskor, vilket visade sig vara helt fel val. Stigen upp till Hagakullen var belagd med is, så det blev till att improvisera. Jag testade även att springa uppför norra sidan, men dels var det för halt och dels alldeles för brant. Några intervaller gjordes på gång- och cykelvägen som jag kör mina korta backpass på, men den backen är för kort. Totalt fiasko alltså! Visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

20130319-194204.jpg
Inte mitt bästa backpass…

Innan middag ville jag ta revansch och valde att köra ett av de längre Insanity-passen för första gången. En timme senare hade jag tömt kroppen på all energi och hade nästan blodsmak i munnen, men var iaf nöjd med dagens träning till slut.

20130319-194958.jpg
Ett rejält konditionspass!

Jag får ta nya tag i morgon när jag kommer hem. Huvudsaken är att jag får till den planerade löpningen den här veckan, övrig träning får komma i andra hand. En vilodag gör bara gott och förhoppningsvis kan muskelfästet bli lite bättre.

Under en längre tid har jag haft småproblem med mitt vänstra knä, framförallt har det handlat om att jag varit svag i det när jag t ex gått uppför trappor. Jag har tappat kraft och det har stuckit till. Inget konstigt med det lixom…

De senaste veckorna har jag haft en molande värk på insidan under vänster knä. Värken har blivit värre och värre med tiden och de senaste nätterna har jag t o m vaknat av smärtan. Har smörjt med Voltaren och det hjälpte lite. Köpte även ett sånt där knäskydd i neopren, men det klämde och gjorde mer skada än nytta. Inget konstigt med det, eller?

Under dagens löppass runt Brunnsviken flöt allt på bra de första 9 km när det plötsligt smärtade till i knät rejält, det skar som en kniv. Nåt var riktigt fel, det kände jag direkt. Det kändes som om nåt hamnat fel. Stannade och stretchade lite och försökte fortsätta, men det gick inte. Jag linkade en bit, testade att jogga lite, men det funkade inte. Jag var helt övertygad om att jag skulle få gå de sista fyra kilometrarna hem. Många tankar snurrade i huvudet. Var det här slutet för min löpning? Hade jag ignorerat något som nu hade gått sönder? Vad har gått sönder och hur ska jag lösa det?

Försökte mig på att springa och det gick väl lite bättre, men plötsligt var skar smärtan genom knät igen och jag fick gå. Försökte springa genom smärtan och lyckades jogga framåt tills det till slut släppte och jag kunde ta mig någorlunda snabbt framåt. Valde av nån outgrundlig anledning att ta mig upp till Hagatoppen, något som verkligen gjorde skitont, för att sen springa ner och snart var jag så äntligen hemma. Nedför funkade ok, men uppför var en pina. Trapporna upp till lägenheten var oerhört smärtsamma t ex.

Nu blir det till att försöka lista ut vad som är fel innan det blir några löppass alls. Kanske är det dags att få det undersökt av en läkare? Jag får ringa på måndag och ta det därifrån. Under tiden får jag väl träna nåt annat. Jag är inte bitter… Alls… Inte då…

Tredje intensiva träningsveckan går mot sitt slut och jag börjar känna av tendensen till förststadiet till överträning, det som på engelska kallas ”over reach”, vet inte vad det kallas på svenska. Kanske hederlig utmattning?

Fredagens lunchlöpning var segt från första steget och jag tände aldrig till, kände mig utmattad trots lågt tempo. Att det var glashalt runt Brunnsviken hjälpte inte heller, antingen blankis eller knölig stenhård snö. Icebugsen gjorde sitt bästa för att få grepp, men hade stora problem.

Efter drygt fem kilometer gav jag upp och vände hemåt igen. Det fanns inte ett uns energi att uppbringa, nästan otäckt kraftlös. Jag tog en kort paus och började sen springa hemåt. Det släppte lite, men bara så mycket att jag kunde springa och slippa gå. Det var lite av en kamp att komma hem, men det gick. 11 sketna kilometer! Patetiskt! Trist! Irriterande!

En helgs vila kommer göra mig gott tror jag.

20130205-081744.jpg
Isigt och knöligt var ordet

Äntligen känns det som om jag kommit igång med träningen på allvar igen. Fötterna känns klart mycket bättre, om än ömma de dagar jag springer. Mitt första utomhuspass sen i början av december var lite av en befrielse. Det har ju blivit några pass på bandet sen jag började springa igen. Fördelen med bandet är att jag kunnat kliva av om det gjort ont, vilket är svårt om man är ute och springer. Dessutom har jag kompletterat med styrketräning på gymet, nåt som jag åter fått smak för.

Första utomhuspasset blev en sväng runt Brunnsviken, vilket flöt på fint trots att det var rejält isigt på 2/3 av rundan. Mina IceBugs var ett väldigt bra val den dagen, annars hade jag stått på näsan mer än en gång. Jag bjöds på fantastiskt väder och det mesta kändes bra, lite pånyttfödelse på nåt sätt. Tog det försiktigt för att vänja kroppen och inte riskera något. framförallt tänker jag på mina fötter då. 14 km @ 5:45 blev resultatet

20130108-174834.jpg
På sina håll låg endast en sträng av is kvar på stigen, vilket liknade en ryggrad. Kanske Kung Bores ?

Efter några dagars löpvila blev det ytterligare ett varv runt viken, med några extra kilometer så jag fick ihop mina planerade 16 km. Gråmulet och trist, men det fina vädret tidigare hade töat bort mer av snön och endast den mest tilltrampade eller skuggade isen låg kvar. Tack vare bättre underlag blev tempot lite högre, medan ansträngningsgraden sjönk markant. Jag fick t.o.m. sträcka ut lite tidvis. 16 km @ 5:35 blev det denna gång.

20130108-175101.jpg

Igår vilade jag fötterna från löpningen och istället blev det 45 minuters kettlebell, min favoritträning efter löpningen. Körde ett pass i torsdags och hade fortfarande lite träningsvärk i måndags! Galet.

Idag blev än en gång ett varv runt viken och idag såg det annorlunda ut minsann. Morgonens snöfall hade lämnat både snö och slask efter sig. Det blev plötsligt dubbelt så jobbigt att ta sig fram. IceBugs i all ära, men på snömodd och slask är de i princip verkningslösa. Med söndagens pass i färskt minne och pigga ben gick jag ut för hårt och redan efter tre kilometer var min puls över 80%! Jag försökte ta det lugnt och återhämta mig men det var försent, jag fick dras med hög puls resten av passet. Det tidigare ojämna underlaget var nu täckt av snö, som på några ställen var över 20 cm djup, vilket gjorde det väldigt tungt och vingligt att springa. Skrapade med nöd och näppe ihop mina 14 km @ 5:45 men snittpulsen hamnade på nästan 82%! Började fundera på om jag har en infektion i kroppen, men jag är nog bara ur form helt enkelt. Det tar ju några veckor att komma ikapp.

20130108-175931.jpg Panoramabild över Brunnsviken i vinterskrud

De lopp jag tänkt springa i år inbegriper bl a Ursvik Ultra 75 km och TEC 50 miles. Anmälan till UU hade inte öppnat sist jag kollade i typ december och sen glömde jag bort det, tills idag.
Skulle precis anmäla mig när jag upptäckte att det går av stapeln helgen före TEC. Även om både UU och TEC är tänkta som träning så är det aningens tajt med en vecka, eller?
Kan inte riktigt bestämma mig nu, men det kanske fungerar trots allt. Jag hinner ju egentligen återhämta mig utan problem emellan loppen, så länge jag inte har skadat mig. Det blir ju i så fall två bra långpass av ganska olika karaktär. Jag blev först besviken, men ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag trots närheten mellan loppen. Jag tror minsann att jag får bolla det med Andreas…

Så var då julen i princip över och med det kanske även frosseriet från min sida. I kombination med högst sporadisk träning så kan det ju lämna sina spår i viktkurvan. Inget stort problem, men de dagar jag inte kunnat träna har det medfört en del ångest.

Det har blivit några korta pass på bandet för att hålla igång benen lite och samtidigt testa hur fötterna reagerar på behandlingen. Jag var på Löplabbet i Stinsen och köpte ett par schyssta ilägg till de löparskor (NB RC1400) jag använder på bandet och det gav positiva resultat. Dessutom har jag använt tofflor hemma för att ha bra stöd och inte gå omkring på hårda och kalla golv. Det har gett goda resultat åxå. Jag har inte ont på samma sätt längre, utan är snarare stel i de sensor som löper under fötterna, lite som efter rejäl träningsvärk. Timmarna efter löpningen får jag ont, men det är klart bättre än tidigare.

Jag planerar att börja springa utomhus igen i dagarna och börja bygga volym igen. Andreas kommer lägga om schemat så jag förhoppningsvis kommer tillbaka till ”fornstora dar”. Maffetoneträningen har jag undbett mig, framförallt för att det är i princip omöjligt att springa vettigt i snömodd utan att pulsen går upp. Jag har ingen lust att ta frekventa och påtvingade gåpauser i minusgrader. Dessutom får jag börja om från början med Maffetone, vilket jag inte är ett dugg intresserad av. Kanske till våren eller sommaren, då funkar det klart mycket bättre.

Under dagens pass på bandet körde jag efter puls under de första fyra km, men sen stängde jag av pulslarmet och ökade tempot. Det var en befrielse att kasta oket från mina axlar och låta kroppen springa fritt, eller så fritt det nu kan bli på ett löpband.

Även om jag i mångt och mycket är tillbaka på ruta ett så är detta ändå rätt tid att vila, så jag oroar mig inte. På några veckor lär jag kunna bygga upp till där jag var när detta började, det får ta den tid det tar, jag har inte bråttom.

20121227-180557.jpg
Istället för löpning har det få bli en del duster med den här och dess kamrater, vilket har varit minst lika tillfredsställande. Känslan efter ett kettlebellpass sitter dessutom i länge, nåt jag inte kan säga om löpningen. Kroppen är så van vid att springa att det är svårt att få samma respons från den träningen.