Arkiv för kategori ‘vätska’

Äntligen steg så kvicksilvret tillräckligt mycket för att det skulle vara läge att ta med mig kameran ut på långpass. Att stanna och fota när det är -10C är inte optimalt, dels för att man kyls ned så blixtsnabbt och dels för att jag inte är säker på att kameran gillar temperaturen.

30 km stod på schemat, så det kändes lagom för att testa min nya rygga Lowepro Photo Sport 200 AW (LPS200AW). Laddade vätskeblåsan (Nathans 2 litersblåsa, det följer inte med nån blåsa) med knappt 2 liter vatten, drog i mig en Vespa och packade ner tre stycken gel, det kändes lagom. Drog sen på mig ryggan och gav mig ut på mitt allra första fotolångpass, spännande! Ute var det molnigt och strax under nollan, vilket var behagligt.

Jag ser VERKLIGEN fram emot att få springa soliga och varma fotolångpass

Passformen är generellt bra och jag gillade den lite styva ryggplattan med ”skumplast” som gjorde LPS200AW extra stabil. Trots att ryggan vägde drygt 4 kg laddad med vatten och kamera så satt den riktigt bra och det tog inte många meter innan jag hade vant in mig på vikten.

På ena sidan finns ett fack som rymmer t ex en flaska eller varför inte ett stativ? Kanske inte när man springer, men väl cyklar? De toppmatade övre facket är rejält och rymmer knappt 14 liter, vilket räcker till en hel del prylar om man vill och orkar. Även midjebältet har två fack som rymmer t ex gel, nycklar, pengar etc. Själva kamerafacket är smart placerat på sidan, så att man snabbt kan få tillgång till kameran när fototillfället uppenbarar sig. Facket har Lowepros patentsökta Ultra-Cinch Camera Chamber, ett fodrat utrymme som skyddar kamerautrustningen och förhindrar att den far omkring när man är i rörelse. Tack vare att facket kan göras mindre mha snörningen (som på en korsett) så kan man spänna utrymmet runt utrustningen, något jag först upptäckte när jag skrev detta. Jag hade bara kamera (med 18-270 objektiv) med mig, men upplevde aldrig att den for omkring.
Det finns även ett mindre fack i locket ovanpå ryggan, samt på utsidan. Undertill gömmer sig dessutom ett allvädersskydd i en liten ficka, vilket man snabbt kan dra över ryggan om det t ex skulle börja regna, en riktigt smart funktion.

Tack vare midjebältet och bröstbandet så satt ryggan säkert under hela löpturen. När jag stannade för att fotografera så gick det snabbt att antingen knäppa upp dem och dra fram ryggan under vänster arm och få kamerafacket tillgängligt, eller så knäppte jag bara upp bröstbandet och vred hela ryggan runt midjan, vilket funkade bra det åxå.I det stora hela måste jag säga att ryggan jorde ett riktigt bra jobb för att komma från ett företag som inte sysslar med löparryggor. Jag jämför av naturliga skäl med de ryggor jag sprungit med tidigare och LPS200AW står sig bra med tanke på storleken och den funktionalitet den erbjuder. Att packa ned en systemkamera kräver lite extra av ryggan och då är LPS200AW förmodligen det bästa valet om man vill kunna springa med ryggan.

Priset för Lowepro Photo Sport 200 AW är ca 1600.- och den finns att köpa hos alla välsorterade fotoaffärer samt naturligtvis på Runners Gear 😉

Det var ganska trist väder under löpningen, vilket inte bjöd på så många fototillfällen, men några foton fick jag med mig hem:

Strategi

Publicerat: november 19, 2011 i 24h, Energi, Kosttillskott, Lopp, strumpor, TNF, Utrustning, vätska

Fick frågan på Twitter om min strategi under Bislett. Att förklara den på 160 tecken är aningens kort, så jag tänkte dra den kort här på bloggen.

Jag har delat upp loppet i fyra tidsblock med olika tempo. Jag baserar tempot dels på min målsättning, dels på underlag av tempot jag höll under TEC, som är det enda liknande loppet som jag har genomfört. Tempot kommer av naturliga skäl att sjunka, men planen är att det ska vara så jämnt som möjligt. Hellre springa långsamt i början och lite snabbare på slutet än att bränna ut för mycket för tidigt och behöva gå i mål. Jag lärde mig mycket under TEC, men även en del i Skövde, även om det snöt sig där.

Energistrategin har jag säkert dragit tidigare, men här kommer den igen. En portion Perpetuem per timme är grunden. Alternerar mellan alla tre smaker så jag slipper tröttna på en smak. I Skövde fick jag plötsligt avsmak för jordgubbssmaken, vilket faktiskt förvånade mig lite. Jag har aldrig haft problem med Perpetuem, men så var det lite speciella förhållanden vid tillfället. Hoppas det inte ska upprepas. På TEC hade jag lite problem att skölja ned gel med Perpetuem, smakerna skar sig helt enkelt. Eftersom jag inte drack något annat än Perpetuem så fanns det inget alternativ när jag tog gelen ute på banan. Slutade med gel efter ca 10 mil, när jag nästan kräktes av smaken.

Under Bislett lägger jag till nån gel om/när det känns lämpligt. Dessutom kommer jag ha lite annat i beredskap, såsom energikolorna jag skrev om för ett tag sen. Mineolafrukter tänkte jag försöka få tag i, men i övrigt får jag botanisera bland det som bjuds om det skulle behövas. Jag ska INTE dricka mjölk under loppet igen, speciellt inte om jag redan har ont i magen. Får jag ett sånt sjukt sug igen så får Magnus lappa till mig istället. 🙂

Mindre än 5 dagar kvar till start och jag måste börja packa fysiskt, inte bara mentalt. Jag har ett pass kvar i morgon, ett kort fartlekspass, sen är det total vila fram till start. I helgen blev det ett intervallpass (6 x 400m) på lördagen samt ett 10 km distanspass i söndags, båda kändes riktigt bra. Börjar faktiskt redan få abstinens, fast jag bara vilat en dag. Det märks att jag dragit ned på träningen!

Nostalgi. Så här såg jag ut när jag sprungit mitt första 100 km lopp i Uppsala 2008. Rödgråten och hyfsat ledbruten efter 11:45h. Hade bara löptränat i drygt 2 år, så distanståligheten hade inte riktigt kommit än.

Avfärd
Klockan 5:15 i fredags morse gick jag upp, satte på kaffebryggaren och tog sen en snabbdusch för att fräscha upp mig och vakna till. Frukosten bestod av macka med skinka och paprika, kaffe och juice. Skinkan smakade lite salt/surt, men jag avfärdade det med att smaklökarna inte vaknat. Fixade i ordning det sista och gjorde toalettbestyren innan det var dags att möta Magnus som kommit för att lämna sin bil och ta min bil ned till Skövde. Strax efter 6 kom vi så iväg och vår ”road trip” hade börjat. Färden till Skövde förlöpte utan konstigheter och vi hade 3,5 timmar på oss att bl a diskutera upplägget under loppet.

Framme i Skövde

Väl framme i Skövde vid halv 10 åkte vi direkt till Södermalms IP där vi var bland de första på plats. Solen sken från en klarblå himmel och värmen som slog emot oss när vi steg ur bilen bådade inte gott. Jag var inte förberedd på värme, snarare tvärtom, jag hade ju packat för sämre väder. Snackade med vänner och bekanta, hämtade ut nummerlapp och släntrade omkring medan jag väntade på att börja förbereda mig. Jag ringde upp Andreas och vi snackade lite ”taktik”. Det kändes bra att ta ett sista snack med honom för att få lite råd, det lugnade. Jag är oftast lite spänd eller snarare förväntansfull inför lopp. Det är mycket som ska fixas och jag vill kunna prestera optimalt, annars får det vara. Andreas föreslog att jag skulle börja loppet med att gå ett varv, något som kändes ganska fjärran. Tanken var att låta alla springa iväg och fokusera på mitt eget lopp. Det är så lätt att dras med i tempot.

Vid halv 12 kändes det lagom att förbereda mig inför loppet. Smörjde in utsatta delar med Intens-Sport, satte NipGuards på bröstvårtorna och bytte sen om till korta tights, kompressionstrumpor (CEP) och linne. Väl klar la jag mig en stund på rygg med benen högt och blundade. Det var skönt att slappna av och rensa huvudet.

Fokusering pågår

Start

Dags för start!

Snart var det dags för start och vi samlades på andra sidan banan, ca 200 meter från varvningen, för att kunna räkna en marathondistans vid en viss varvning. Startskottet gick och alla var iväg. Själv följde jag Andreas råd och promenerade. Det kändes lite fånigt, men samtidigt skönt att släppa iväg alla och komma in i mitt eget lunk. När jag gått 1,5 varv så var det även min tur att börja springa. Nu var loppet igång på riktigt.

Solen gassade och värmen blev snabbt påtaglig. Längs bortre långsidan var det lite medvind, vilket gjorde att det kändes syrefritt där efter ett tag, medan andra långsidan delvis låg i skuggan från läktarsektionen och även hade lite motvind, vilket skänkte lite svalka. Värmen steg under eftermiddagen och nådde ca 28 grader, vilket tärde på de flesta löpare. Jag hade redan från början svårt att få ihop ekvationen med varv kontra vätskeintag. Min plan var att springa tre varv och gå ett varv under vilket jag skulle dricka. Eftersom jag i normala fall nästan alltid dricker en klunk per kilometer, och vilovarvet här inföll mellan 1200 och 1600 meter, så fick jag inte ihop det. Addera till den värmen som ställde än högre krav på vätska och det är dömt att gå fel nånstans.

Jag tickade hursomhelst på stadigt under de första timmarna och började så sakteliga att passera löpare som passerat mig i början. Jag höll stenhårt på min strategi och brydde mig inte om någon annan, det är först på natten som loppet börjar på allvar, så jag hade gott om tid. Vid 35-40 km kände jag av lite yrsel och insåg att jag druckit för lite. Jag började dricka lite extra Perpetuem samt vatten under nån timme och piggnade då på mig. Dock började magen göra sig påmind så smått och vid 50 km fick jag problem med magsmärtor. Det blev värre med tiden, så jag och Magnus fick försöka hitta lösningar. Mitt tempo blev som tur inte lidande, utan jag lyckades hålla mig till planen och efter nån timme fick jag bukt med problemen och kunde fortsätta ungefär som vanligt.

Magnus höll under tiden viss kontakt med Andreas för att få tips och råd som kunde hjälpa oss. Jag trummade på fint och kroppen kändes superfräsch. Solen gick så småningom i moln och temperaturen föll, vilket gav mig extra kraft och jag såg verkligen fram till kvällen och nattens löpning. Det här gick exakt efter plan och jag var mycket optimistisk, det fanns inget i min värld som kunde hindra mig från att genomföra min plan som var 100 km vid 12 timmar som första delmål, sen fick vi se hur landet låg helt enkelt. Magnus uppmuntrade mig att fortsätta som jag gjorde och inte ändra på något. Jag sprang oerhört jämnt och när jag frågade ur jag låg till sa han bara ”det har du inte med att göra” och satte där punkt för ytterligare frågor kring det. Det svaret räckte dock för att jag skulle förstå att min plan gav resultat.

Vid 80 km kom dock magvärken tillbaka och nu ville den inte ge med sig, vad vi än provade. Jag slutade med energi under en timme, utan resultat. Åt en godisbit per varv för att få upp blodsockret och undvika blodsockerfall och yrsel. Lyckades hålla den värsta magvärken stången fram till ca 95 km, men då beslöt sig magen för att sätta P för fortsatt löpning. Jag kunde inte ta ett löpsteg till utan att smärtan skar som en kniv i magsäcken. Jag bad Magnus åka iväg och se om det fanns Losec på den nattöppna bensinmack som i närheten, men han kom tillbaka tomhänt. Jag testade flera gånger att ta några löpsteg, men inte ett steg fungerade, så jag fick tänka över situationen medan jag gick några varv.

Mina ben tog stryk av att gå och jag insåg att det bara gick utför för mig. Utan att kunna varva löpning med gång så skulle benen inte hålla speciellt länge. Dessutom var jag inte där för att gå och utan någon lösning för magen i sikte så skulle det handla om drygt 12 timmars gång. Nej tack. Jag beslöt mig hursomhelst för att gå fram till 100 km och sen kliva av och åka hem. Sagt och gjort, efter drygt 13 timmar så passerade jag 100 km och loppet var det slut för mig.

Hemfärd
Medan Magnus packade bilen så duschade jag och efter det gav vi oss av mot Stockholm vid tvåtiden på natten. Magnus försäkrade att han skulle kunna köra, men efter en knapp timmes körning i mörkret så fick han erkänna att han höll på att somna. Inte ens det uräckliga kaffet vi köpt på en nattöppen mack kunde hjälpa honom. Vi stannade bakom en mack i Laxå (?) och Magnus somnade innan han hunnit blunda . Själv hade jag problem eftersom det kröp och värkte i benen, så det blev ingen sömn för mig. Efter 45 minuter gav vi oss av igen och då var Magnus tillräckligt pigg igen.

Med knappt en timme kvar av resan stannade vi på en McDonalds och fick i oss lite frukost, min aptit hade vaknat till liv på allvar. Magnus skjutsade sen hem mig och tog sen sin bil hem till sig, vilket innebar ytterligare en halvtimmes bilkörning för honom stackarn. Jag kom hem vid halv sju och kröp snabbt ned i sängen och somnade. Det var ljuvligt att få ligga ned!

Sammanfattning
Efter att ha brutit ett antal lopp så har jag i princip slutat vara speciellt besviken, utan försöker fokusera på att lära mig av eventuella misstag. Jag vet inte vad jag kunde ha gjort för att undvika magproblemen under loppet, eftersom jag aldrig upplevt problem som dessa tidigare, så det finns inget jag kan sätta fingret på och gräma mig över. Magproblem är vanligt inom ultra och ska även drabba mig nån gång, sånt är livet helt enkelt.

Jag är supernöjd med hur jag lyckades hålla mig till min plan och är helt säker på att jag hade kunnat få en riktigt bra placering om magen hade fungerat. Jag gick från sista plats till 15:e som bäst, innan det vände nedåt igen och jag slutade på 27:e plats av 39. Om jag hade nått mitt primära mål som var 161+ km hade det inneburit minst en 10:e plats! Jag inbillar mig att jag hade mer än så att ge, men det får jag aldrig reda på.

Det som faktiskt förvånade mig mest var att det aldrig blev trist, vilket var det jag var mest orolig för inför loppet. Tvärtom var det riktigt behagligt att glida runt banan och bara ”zona in”. Även om jag bara pratade med andra under ca 10% av tiden så rullade det på. Det hände ibland att en timme gick utan att jag ens hann tänka på det. Fascinerande! Rent mentalt är jag nog hyggligt rustad för dessa lopp och jag är inte alls främmande inför ett nytt försök, och förhoppningsvis revansch, i framtiden. Om det blir i Skövde nästa år eller inte låter jag vara osagt.

Sist men inte minst
Avslutar den här rapporten med att tacka Magnus för att han än en gång ställt upp för mig. Utan honom klarar jag mig inte, dessutom är det förbaskat roligt att få dela loppen med honom. Dessa små äventyr är ger ju minnen för livet och han har lika mycket att berätta från sin sida av loppen som jag från min, vilket ger fler dimensioner. Stort tack till min coach Andreas för råd, stöd och tips, ber om ursäkt för att jag inte kunde leverera ett bättre resultat den här gången. Tack till alla som skickat lyckönskningar via sms, bloggen, twitter och facebook, det är fantastiskt att ha så stort stöd! Nästa gång ska det gå hela vägen!

Värmeslag

Publicerat: juni 7, 2011 i Allmänt, ryggsäck, TNF, Träning, Utrustning, vätska

Träning

I måndags var det så dags att mjukstarta träningen igen. Eftersom Jättelångt går till helgen så är det en ganska lugn vecka med några pass som ska väcka liv i benen. Jag har inte haft ett fokus på att prestera under Jättelångt, men förhoppningen är ändå att vara i så pass bra form att jag kan förbättra fjolårets tid (7:51) rejält. Mer än så vill jag inte säga i dagsläget. I fjol fick jag problem med magen, vilket tvingade mig till fler gåpauser och ett antal skogsbesök, något jag verkligen hoppas få slippa i år. Det får bli snäll mat de två sista dagarna innan loppet för att testa om det inverkar.

15 km distans stod på schemat i måndags och tanken var att få det gjort under tidig förmiddag för att sen spendera resten av dagen på kollis, lapandes sol. Janica skulle också ge sig ut, men pga huvudvärk så stod hon över och istället åkte vi till kollis tidigare. Jag kom således ut strax innan lunch och det märktes framförallt på värmen, men även på att magen börjat kurra lite. Laddad med en handjagare med Endurolytes Fizz i satte jag av från Brommaplan mot Nockebybron, där jag vek av norrut längs vattnet. Det är lite kuperat, men väl värt mödan eftersom man passerar höjder som ger otrolig utsikt över vattnet. Stora delar av sträckan gick som tur var i skugga, annars hade nog skallen kokat i värmen.

Efter 7,5 km vände jag tillbaka samma väg. Stannade till vid Ängbybadet och fyllde på min flaska och fortsatte sen att kämpa vidare i värmen. Luften kändes syrefattig och min kropp var energilös. Jag ångrade lite att jag inte tagit med mig nån energi alls, men det var ju inte mycket att göra. Efter 16 km kom jag slutligen fram till kollis igen och kunde skaka till en portion Recoverite som svaldes i några få klunkar. Det blev 16 km @ 5:45 med 157 bpm (78%) snittpuls, vilket är högre än normalt men inte oväntat med tanke på värmen.

Idag var det så dags att åter igen dra på sig skorna. 8 km fartlek med 6 fartökningar stod på menyn och dem gjorde jag längs Brunnsviken. Det var rejält tryck i luften och jag hade lite huvudvärk när jag gav mig av, men det släppte ganska snabbt. Det var fuktigt och lite tungt, men temperaturen låg på ca 22 grader så värmen var inget problem den här gången. Värmde upp 2 km och varvade sen ca 500 meter i ca 4:20-4:40-tempo med ca 500 meter i 5:45-tempo. Jag tryckte på lagom hårt för att inte överdriva så här nära loppet. Ett hyfsat pass blev det iallafall.

Jättelångt

Med bara några dagar kvar till Jättelångt så börjar förberedelserna snurra i huvudet. Det mesta är spikat och transport ordnad, så det finns inte så mycket kvar att göra egentligen, det är bara att hålla tummarna för att vädret blir bra och att vi får en lyckad dag.

Min energistrategi är enkel som vanligt. Två flaskor Perpetuem i tretimmarslösning, där den ena flaskan är oblandad från start och blandas till efter halva loppet. Alternativet är att ha en flaska Endurolytes Fizz och lägga en tretimmarsportion Perpetuem i en påse istället, har inte riktigt bestämt mig. Därtill kommer jag nog ha med nån gel mest som omväxling. Vad gäller utrustning så väljer jag min nya rygga från The North Face, samma sak med skorna. De visade sig fungera perfekt under TEC. Ryggan är inte testad ännu, så jag tänkte göra det i morgon när jag springer mitt sista pass innan loppet. Tänkte fylla upp blåsan och en flaska, samt läga i allt jag kommer ha med mig under loppet och sen ge mig up och springa 8 km i planerat tempo för att känna hur det känns. Håll tummarna för att det känns bra.

…lite frustrerande. Jag älskar ju att springa, så det är svårt att låta bli. Samtidigt som min kropp verkligen behöver vila och ladda inför StM, så ropar hjärnan att den vill ut.

Så fort solen visar sig blir abstinensen ännu värre. Då vill kroppen ut och suga upp alla strålar och ladda batterierna! Just nu längtar jag verkligen efter sol och värme, något jag säkert får äta upp nästa lördag. Det brukar ju bli typ 30 grader under StM…

Jag längtar efter många saker just nu. Den största längtan är Italien, dit vi åker i juli och stannar nästan tre veckor. När vi är där känns det som vardagen sätts på paus och man bara är. Tar dagen som den kommer och släpper alla måsten. Det ska bli så förbaskat skönt att få åka dit igen! Löpningen går inte av för hacker heller, perfekt träning inför höstens eventuella äventyr.

Jag längtar även till Jättelångt. Att få springa längs Roslagsleden och komma lite närmare naturen är även det balsam för själen. Dessutom träffar man en massa trevliga människor som man får dela upplevelsen med.

Ny rygga

Igår fick jag hem en ny rygga som jag tänkte testa under Jättelångt. The North Face Enduro 13 heter den och de största anledningarna till att jag valde just den är att den har två stycken 5 dl flaskor i  midjebältet, något jag saknar hos den annars helt perfekta Nathan Endurance, samt att den har en slimmad profil. Flaskorna gör att jag kan ha en färdigblandad koncentrerad Perpetuem i ena och bara pulver i den andra så jag snabbt kan blanda till efter halva loppet, då slipper jag mecka påsar med Perpetuem när ny flaska ska blandas till . Jag har ibland använt kombinationen rygg och vätskebälte, men eftersom jag inte gillar just vätskebälten så är Enduron den perfekta lösningen. Mer utförligt test kommer framöver.

The North Face Enduro 13För nån vecka sedan snubblade jag över ett blogginlägg som handlade om Salomons nya rygga Advanced Skin S-Lab 5, utvecklad i samarbete med utralöparen (och del bergsget) Kilian Jornet. Som den prylfetischist jag är så kunde jag inte låta bli att beställa hem den ögonaböj! Ni kommer få veta mer så snart den dykt upp!

Träning

Det är ju sparsmakat med löpning just nu, men några pass är kvar innan StM. Idag blev det 12 km distans i solen, underbart. På med mina Kinvara och satte av mot Sollentuna, via Ulriksdal. Försökte ligga under 150 bpm i puls och slappna av, bara låta benen springa och inte känna någon stress över tempo eller annat. Efter 6 km, varav det mesta är uppför, så var det dags att vända hemåt igen. Kroppen kändes ok och jag kunde efter avslutat pass konstatera att formen är helt ok. 12 km @ 5:15 med förvånansvärt låg puls känns bra. Med en veckas formtoppning kvar hoppas jag att jag kommer vara i hygglig form till maran.

Dagens distanspass från Garmin Connect

Söndagens långpass blev lite misslyckat av flera anledningar, men vi börjar från början. Hoppade över lunchen då jag skulle springa strax efteråt, så det blev en Hammer Bar nån timme innan jag gav mig ut. Åkte upp till kollis vid Brommaplan och vid 12:45 kom jag så iväg. Magen var lite tom vid det här laget, men inget som störde.

Tanken med långpasset var att hålla tänkt marathontempo i 30 km, lite som ett test. Valde av nån anledning att köra med Vespa och gel samt min vätskerygga med vatten förstås. Anledningen till att jag valde bort min trotjänare Perpetuem var dels att jag ville slippa handjagare eller vätskebälte och dels för att Vespa inte fungerar optimalt med drycker eller mat som innehåller aminosyror. Jag satte min Garmin på 5:20-tempo och gav mig iväg mot Hässelby. Värmen var påtaglig, men det var inget som störde nämnvärt, iallafall inte ännu. Höll god fart och det kändes ganska lätt. Jag fick tvinga mig att ta det lite piano och inte bli för ivrigt. Efter 10 km tog jag en gel och det kändes fortfarande bra i kroppen. Sprang lite nya vägar och råkade villa bort mig lite in i vägbygget längs E18 mellan Barkarby och Tensta, men till slut hittade jag ut från labyrinten av grushögar.

Det blev lite ännu en gel efter 15 km och då vände jag tillbaka mot kollis. Vid 18 km tog jag min andra Vespa och lite senare klämde jag min tredje gel. Framåt 25 km började jag känna av tröttheten på allvar och fick svårt att hålla uppe tempot, som sjönk närmare 5:45-tempo. Jag fick ta några gåpauser och insåg att min energistrategi hade misslyckats kapitalt, jag höll på att gå in i väggen. De sista kilometerna till kollis var kämpiga., nästan tunnelsyn. Det var en rejält trött Zebban som stapplade in på tomten på kollis. Slängde snabbt i mig Recoverite och försökte återfå lite energi i kroppen. Drack rejält från vätskeryggan, men trots det fanns det drygt en halvliter kvar, vilket betydde att jag druckit drygt 1 liter vatten på 3 mil, inte så smart alls.

Passet summerades trots allt till 30 km @ 5:29 med 162 bpm (81%), så det var inte total katastrof trots allt, iallafall tempomässigt. Kroppen kändes som ett utskitet päron och jag var närmast apatisk en halvtimme efter passet.

Jag gjorde flera fel innan och under passet, vilket jag verkligen får lära mig av. Det som var mest korkat var att välja bort Perpetuem som jag vet fungerar. Att dessutom bara dricka drygt 1 liter är generalfel, speciellt då jag inte är van vid värmen ännu.

Gör om, gör rätt…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så var det dags att ladda om inför nästa lopp, vilket är Stockholm Marathon (StM) den 28 maj. Folk jag pratar med fnyser oftast och tycker att ”marathon är väl rena barnleken för dig numera” och jag brukar svara att distansen i sig inte är en utmaning, men att springa den snabbt är det definitivt.

Jag sprang mitt första StM 2007, ett år efter jag hade börjat springa. Det tog mig 5:11h att ta mig genom den 42,2km långa banan i 30 graders värme. Tiden är kanske inget att skryta över direkt, men jag är fortfarande stolt över prestationen. Att på ett år gå från ickelöpare till marathonlöpare är bra, tiden spelar mindre roll.

Inför StM 2008 hade jag hunnit träna lite mer specifikt och hade mer erfarenhet från att springa lopp. Jag hade hunnit avverka Vällingby Marathon på vårkanten, ett lopp som var så tråkigt att jag nästan bröt det pga tristess, på tiden 4:20h. Efter det kom Lidingö Ultra, mitt första ultra, som jag gjorde på 5:30h. Stm 2008 gjorde jag på 4:16h och hade en klart bättre resa än året innan. Nu hade jag på allvar fått långdistans på hjärnan. Det var även 2008 som jag sprang Uppsala 100 på tiden 11:45h och senare även Sörmlands Ultra på 5:17h. Ett ganska bra år med andra ord.

Även inför StM 2009 hade jag förberett mig bättre och den här gången föll det mesta på plats. Jag hade sprungit Lidingö Ultra några veckor tidigare, men det hade inte lämnat några spår i kroppen, även om jag hade haltat i mål pga löparknä. Under maran förlitade jag mig för första gången enbart på Perpetuem, vilket visade sig vara helt rätt. Jag seglade genom hela loppet, full av energi. I mål kom jag på nytt PB 3:50h och jag hade så mycket energi kvar i kroppen att jag höll på att spricka. Slängde mig på cykeln efteråt och cyklade hem, sjungandes och leendes hela vägen. Måste varit knark i Perpetuem den dagen!

Så kommer vi då fram till förra årets lopp, ett lopp som jag inte har så jättebra minnen av. Största anledningen var att jag valde att springa med en stor vattenflaska runt midjan, vilket fungerade väldigt dåligt när man vill springa lite snabbare. Den hoppade upp och ner och bältet klämde runt magen. Ingen bra lösning alls. Året innan hade jag vätskebälte med 4 småflaskor, vilket fungerade klart bättre. Loppet i sig gick ganska bra trots allt och jag kom i mål på nytt PB 3:50h, men jag var allt annat än nöjd. Jag kände inte alls samma glädje som året innan, men så är det ju tyvärr. Man har bra och dåliga dagar, det är bara att acceptera.

Vad är då målsättningen med årets lopp? Eftersom jag gärna fortsätter att förbättra min tid så är det naturligtvis prio, frågan är bara hur mycket jag vill förbättra. Om jag mot förmodan skulle springa på 3:30h så skulle jag få problem framöver då det skulle krävs lite mer fokus på specifik marathonträning, något som jag inte alls är intresserad av. Speciellt som jag förmodligen fortsättningsvis kommer satsa all vinterträning på TEC, vilket gör det svårt att kombinera med en marathonsatsning. Målet för året StM är att skala av ca 5 min och alltså hamna runt 3:45h. Då kan jag sikta på 3:40h nästa år, 3:35h året efter osv. Det låter väl bra, eller hur?

Nu tar jag snart helg och laddar upp inför träningsstarten på måndag. Kanske hinner jag tjuvstarta lite tillsammans med min fru, om hon blir bättre i luftrören vill säga. Hon längtar verkligen efter att få börja springa igen, vilket jag tycker ska bli fantastiskt roligt!

Ha en trevlig helg!

Mitt TEC började på lördag morgon kl 7 med sedvanlig lördagsfrukost, dvs kaffe, juice och macka. Jag laddar aldrig dagarna innan, utan äter normalt för att inte ”stressa systemet”. Däremot brukar jag vid vissa tillfällen komplettera med extra energi innan loppet och väljer då oftast Vitargos Gainers Gold som innehåller Vitargo-kolhydrater samt protein. Blandat med 5 dl mellanmjölk ger det drygt 500 kcal. På så sätt slipper jag ha en massa fast mat i tarmarna under loppet, men ändå få i mig energi och protein. Efter frukost och toalettbestyr var det dags att förbereda mig. Började med att applicera Intens-Sport på fötter, i armhålorna och mellan benen. Sen klädde jag mig i kompressionströja, kompressionsstrumpor (endast vaderna), ankelstrumpor med dubbla lager, kalsonger, kompressionstights, underställströja i merinoull och till sist den tunna vindjackan från Newline som vi fick på TEC 2010. På fötterna satte jag mina gamla trotjänare TNF Arnuva 50 Boa. De har sett bättre dagar, men jag tyckte ändå de skulle få inviga TEC 2011.

Vid halv 9 fick jag hjälp av min fru och dotter att bära ned all min utrustning till bilen. Två plastbackar samt två väskor! Jag hade med mig allt! Efter puss- och kramkalas samt lyckosparkar i rumpan så bar det av till Ensta Krog. Där var det fortfarande ganska folktomt, men allteftersom tiden gick så fylldes det på med löpare och annat ”löst folk”. Det var längesen jag var på ett lopp, så det var jätteroligt att träffa alla gamla bekanta. Anna, hennes pappa samt Krister dök upp och efter en stund kom även Magnus. Jag hade burit fram alla min prylar och väntade nu bara på att Andreas skulle dyka upp och resa sitt tält. Andreas kom, men tältresningen fick vänta tills efter start för att undvika kaos. Det kändes lite som ”Team Andreas Falk”.

Jag förberedde det sista och gjorde mig klar för start. Nathanryggan med 2 liter Perpetuem Caffe Latte åkte på. På med NipGuards i sista sekund, sen var det dags att ställa upp för start. Klockan blev 10, startskottet brann av och TEC 2011 var igång på allvar.

Jag hade ställt mig längst bak i folksamlingen inför starten, men det visade sig vara längst fram i startledet! Nåja, jag låg i toppen några hundra meter iallafall. Inför loppet hade jag gjort en ungefärlig tidsplan där jag siktade på 7-tempo första 40 km. Jag försökte hitta ett behagligt tempo så fort som möjligt och fokuserade på mitt eget lopp för att undvika att dras med. Eftersom det var omöjligt att avgöra vilken distans de andra löparna skulle springa så är det lätt att ta rygg på fel person. Jag hamnade med Jan-Erik och Cecilia som skulle springa 50 km och sen vara funktionärer. De tog TEC som ett sista långpass inför SM på 100 km i Tibro som går av stapeln i helgen. Vi hade sällskap hela varvet och jag klockade in 1:04, dvs 6 minuter snabbare än plan.

Andra varvet fortlöpte ungefär likadant. Jag fokuserade på att lyssna på kroppen och la stor vikt vid att springa naturligt. Jag valde att hellre springa i ett tempo som föll sig naturligt och kompensera med lugnare gåpauser. En liten nackdel med TEC-banan är att första halvan är flack, medan andra innehåller flera rejäla backar samt de cirka 2 km långa skogspartierna. Även andra varvet gick lite för fort och klockades till 1:03h.

I varvningen stod Magnus redo med mina tabletter (Endurolytes, Race Caps och Anti-fatigue) så snart jag klockan in. Han föste mig sen snabbt ut i spåret igen för att hålla mig i rörelse. Man förlorar snabbt värdefull tid om om man stannar i varvningen, så det gäller att göra det man ska och ge sig av. Jag körde vidare och lovad Magnus att ta det lugnare på nästa varv, vilket jag åxå lyckades med. Tredje varvet gjordes på drygt 1:06h, vilket betydde att jag fortfarande låg en bit före mitt schema. Under fjärde varvet beslöt jag mig för att byta skor vid nästa varvning då de gamla Arnuvorna släppte i mycket grus och inte erbjöd den dämpning jag behövde. Tog det ännu lugnare på detta varv och kom in knappt under 1:12h.

Ut på spåret igen med nya skor och det kändes toppen. På asfalt var det enormt skönt att känna dämpningen. TNF Single Track är en ju inte särskilt dämpad egentligen, men jämfört med de väl insprungna Arnuvorna så var de rena vattensängen. Marathondistansen passerades, ganska odramatiskt, efter ca 4:30h. Jag passade på att fota skylten och MMSa både Janica och mamma för att ge dem lite statusuppdatering. Under detta varv började jag lyssna på musik och hade faktiskt riktigt roligt. Sprang där och sjöng lite ansträngt, spelade lufttrummor och njöt av livet. Nån kilometer innan mål upplevde jag en av de starkaste Runners High nånsin, vilket gjorde mig gråtmild och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det var då jag visste att jag skulle ta mig genom TEC, som en uppenbarelse kom det. 50 km gjorde på ca 5:35h och tidsplanen höll fortfarande med råge.

Varven flöt sen på ganska odramatiskt. Jag kände mig stark och pigg och kroppen bara fortsatte att leverera utan att gnälla det minsta. Jag försökte hålla ned tempot så gott det gick, men lyckades ändå springa lite för fort gentemot planen. Dock var ju planen bara en grov uppskattning för att ha något sorts schema att följa. 50 miles, dvs 80 km, passerades vid ca 9:30h, vilket var hela 30 minuter snabbare än 2010. Då hade jag förvisso börjat få problem med knäna redan, men det var i övrigt en monumental skillnad i hur jag kände mig. I år kändes det som vilket ordinärt långpass som helst, om än lite längre! Vid 50 miles var  det även dags att plocka fram pannlampan, något jag sett fram emot litegrann då jag normalt älskar att springa i skenet från pannlampan. Min Silva Alpha 6 är helt underbar. Så snart jag gick av de upplysta cykelvägarna så ”tände jag på” och det blev nästan dagsljus. Stora delar av banan är upplyst, men där det behövdes pannlampa så briljerade Alphan. Enda problemet med pannlampsljus är att det ger skuggor från fel håll, dvs ljuset kommer från samma vinkel som du ser, vilket gör det svårt att upptäcka rötter etc. Om man är flera så kommer det ljus från fler håll vilket underlättar mycket.

Fram till nu hade jag kompletterat med en gel under varje varv, men nu tog det tvärstopp. Jag höll på att kräkas när jag försökte få i mig den sista, så det fick vara.

Magnus redo att pacea

Fram till 100 km flöt det på fint och jag kom in på ca 12:15h, vilket är långsammare än mitt PB på 100 km, men samtidigt med god marginal gentemot planen. Jag kände mig dock ganska ensam därute och frågade Magnus om han kunde tänka sig att hoppa på redan vid 110 km. Han skulle försöka vila en stund och så fick vi se vid nästa varvning. Detta varv började jag få det ganska motigt generellt. Dels pga trötthet, men framförallt kändes det som att jag inte fick tillräckligt med luft. När jag kom in från 11:e varvet så stod Magnus där, ombytt och klar, vilken hjälte. Vi gav oss av efter ett kort depåstopp och jag upplyste Magnus om mitt tillstånd, så vi tog det lugnt. Gick större delen av detta 12:e varv, vilket gjorde att jag tappade en hel del tid. Dock fanns det inget att göra, jag hade såna problem och kämpade rejält vid minsta motlut. Flämtade som en rabiessmittad Sankt Bernard! Jag kunde inte förstå vad felet var. I övrigt mådde jag hur bra som helst. Det låga tempot ställde dock en hel del nya krav. Dels frös jag mer och dels blev jag väldigt sömnig, något jag fick kämpa med ganska mycket under kommande varv. Under detta varv passerade Andreas och hans pacer Tero oss för sista gången. Bilden av en kämpande Andreas som krigar uppför en brant backe kommer nog sitta kvar på näthinnan länge. Han är ett djur!

Inne på varvningarna tvingade Magnus mig att inventera matbbordet och hitta något jag kunde tänka mig att äta. Jag fastade till sist för apelsinklyftor och efter provsmakning så var orgien igång. Jag tryckte i mig typ 8 klyftor och bad sen om en liten påse så jag kunde ta med mig fler ut på banan. Detta var precis vad jag behövde!

Ytterligare två varv (13 och 14) fortlöpte på samma sätt och min tidsplan fick stryka på foten rejält. I mitten av 14:e varvet märkte jag dock en förbättring i mitt tillstånd. Jag blev inte lika ansträngd i backarna längre och hade bättre tryck i steget igen. Fåglarna hade börjat sjunga och gryningen var inte långt borta. Vi var båda trötta på att springa med pannlampa och längtade verkligen efter solens ljus. Väl ute ur skogen och med knappt 2 km kvar till varvning så kom gryningen på allvar och det kändes som man vaknade upp till en ny dag. Med några hundra meter kvar till varvningen testade jag att springa och det gick. Trots att jag gått i så högt tempo jag bara kunde under 6 timmar så löd benen mig nästan direkt. Jag sparade dock på krutet till efter depåstoppet där vi dumpade lampor och fyllde på förråden innan vi gav oss ut igen. Jag trippade före Magnus och kände nu hur energin återvände. Magnus tvingade mig dock att ta det lite lugnt i början och verkligen känna efter. Vi hade ju trots allt två varv kvar!

Det näst sista varvet var lite av en fröjd. Jag bad t.o.m. Magnus att ta med en gel ut på detta varv(!). Vi varvade gång med jogg och jag kände starkare för varje kilometer. Vi pratade mycket om hur skönt det skulle vara att få passera de olika platserna längs banan för sista gången under sista varvet och det taggade oss båda. Jag hade några episoder där tårarna inte var långt borta. Min dröm var ju faktiskt inom räckhåll nu och det var naturligtvis lite överväldigande. Näst sista varvet gjordes på ca 1:32h, vilket var klart snabbare än de två tidigare som gått på 1:55h respektive 1:50h. I slutet på varvet bad jag om gelen och satte i mig den. Nu skulle sista varvet göras med ordentligt med energi i kroppen!

Inne för sista varvning och det var nu med lätta steg som jag lämnade Ensta Krog en sista gång. Magnus fyllde min rygga med en dos Perpetuem och jag gav mig av . Magnus kom i fatt så småningom och vi tog längre joggingturer den här gången. Jag kände mig pigg och stark och kroppen gav bra respons. Att kunna springa över 160 km och känna sig så fräsch i kroppen gjorde mig helt förundrad. Vi stannade och fixade med sten i skon samt för hårt knuten sko, men höll upp tempot riktigt bra och krigade på. Varvet gick så lätt! Vi passerade några andra löpare som hade ett eller flera varv kvar och man såg på de flesta att de genomgick en kamp. Det såg ut att göra ont på vissa! Min resa hade ju varit relativt smärtfri, vilket jag tackade min lyckliga stjärna för.

Bortsett från stoppen under sista varvet så snittade vi ca 7:30, vilket var riktigt bra med tanke på att det var slutet på loppet. Med bara några hundra meter kvar sprang Magnus i förväg för att filma målgången. Nedan ser ni de klipp som han satt ihop från loppet.

Jag kom i mål på 22 timmar och 21 minuter och fick därmed det eftertraktade silverspännet man får om man kommer in under 24 timmar. Drömmen har gått i uppfyllelse och jag kan inte vara mer nöjd. Från att inte sprungit alls för 5 år sedan, till att genomföra ett 100 mileslopp och dessutom på en bra tid tycker jag helt underbart. Jag är värd detta tamejfaan! 😀

(c) Peter Lembke

Detta är bara en bråkdel av allt jag gick i genom under loppet, men det är dels svårt att minnas vad som hände när osv. och det blir bara en enda stor gröt av allting. Jag har så mycket saker jag skulle vilja berätta, men jag får väl återkomma om det framöver. Om ni har några frågor så ställ dem gärna, jag tycker det är jättekul att svara!

”Hur orkar du?”

Den frågan får jag ofta när jag pratar löpning med människor jag träffar utanför ”löparkretsen”. De förundras över hur mycket jag tränar och kan inte alls förstå hur jag kan lägga ner så mycket tid på träning.
Själva har de oftast inte tid att träna mer än några timmar per vecka, medan jag spenderar upp till 14 timmar i veckan med löpning och annan träning.

Den primära orsaken till all min träning är naturligtvis att bli en bättre och mer tålig löpare, medan den sekundära är att bli starkare i vardagen. Jag ser det som en ren investering i min kropp eftersom jag inte blir direkt yngre med åren.
Dessutom finns det rent fåfänga motiv med viss träning. Precis som Colting så vill jag se snygg ut naken helt enkelt. Väldigt många män i min ålder, dvs runt 40, är antingen överviktiga eller ”otränade”. Det är inte jag.

Hur gör jag då för att hinna återhämta mig mellan passen? Speciellt under mina medelhårda och hårda veckor så innehåller träningsschemat inte många vilodagar, vilket sätter extra fokus på snabb återhämtning.
Den erfarenhet jag samlat på mig under min korta ”karriär” är följande:

Perpetuem Caffe Latte

Drick vätska under alla löppass
Jag har med mig en flaska på varje löppass som överstiger 30 minuter. På pass under milen använder jag oftast en 3 dl flaska. Mellan 1-2 mil en 6 dl flaska och från 2 mil och uppåt blir det vätskerygga + handflaska.
Om jag dricker från start så blir jag inte lika sliten efteråt och återhämtar mig snabbare. Om man slarvar med vätskan så tar det längre tid för kroppen att återställa balansen, vilket sinkar kroppens förmåga att läka sig.
Att försöka lära sig att klara sig utan vatten ser jag ingen anledning till, eftersom det alltid finns vätska att tillgå på de flesta lopp. Jag har mätt hur mycket en normal ”mun” är för mig, närmare bestämt ca 0,5 dl. Det är då lätta att avgöra hur mycket jag får i mig och vilket förhållande jag ska ha mellan koncentrerad sportdryck och vatten.

Drick rätt vätska
Finns det rätt och fel vätska egentligen? Här finns inte en enskild sanning naturligtvis. Det man kanske ska undvika under träning är drycker som innehåller för stora mängder socker, som t.ex. saft, Coca-Cola och liknande, men det är en ren smaksak naturligtvis.
Jag har nog testat det mesta i sportdrycksväg av det som säljs  i Sverige, men har inte varit nöjd. Antingen tyckte jag inte om smaken, eller så fick jag problem med magen. Det var först efter jag hittade en annons för Hammer Nutriton i en amerikansk ultratidning som jag hittade det som passade mig.
Efter att ha beställt och testat Perpetuem så var jag fast. Skillnaden var astronomisk! Jämn energi under hela passet/loppet och blixtsnabb återhämtning efteråt, vad kunde jag mer önska? Detta var huvudanledningen till att jag startade Runners Gear, för att fler skulle upptäcka Hammers produkter.
Jag använder uteslutande vatten, HEED eller Perpetuem. Vatten på kortare pass, HEED på pass runt timmen (eller när det är varmt) och till sist Perpetuem på alla pass över 2 timmar. Största skillnaden mellan HEED och Perpetuem är att den senare inte innehåller elektrolyter, men däremot protein.

Fyll på efteråt
Eftersom jag oftast springer vid lunch så äter jag i princip så snart jag är klar. Dock finns det flertal tillfällen då jag inte är i närheten av lunch eller middag och då tar jag Recoverite så snart jag kommer innanför dörren. Efter långpass blir det oftast en portion innan duschen och en portion efteråt.

Recoverite Chocolate

Recoverite innehåller kolhydrater och protein i förhållandet 3:1, vilket anses vara optimalt. Dessutom innehåller det antioxidanter, mineraler och vitaminer. Normalt blandar man det med vatten, men det funkar även med mjölk. Då adderar man ju dessutom en massa extra näring, vilket gör det till en utmärkt måltidsersättare. Jag har flera vänner, både elit som motionärer, som säger att Recoverite är deras räddning. Jag kan bara hålla med.

Utlottning
Skicka ett mail till ultrazebban@runnersgear.se och skriv några rader om hur du återhämtar dig. så är du med i utlottningen av HEED, Perpetuem och Recoverite. Ange vilken av dem du helst skulle vilja ha och var jag ska skicka den. De vinnande bidragen presenteras här på bloggen.

Första testet HPL-020

Publicerat: juni 29, 2009 i vätska

Igår var det så dags att inviga nya ryggan. Fyllde blåsan med 2 liter vatten och packade ner VISA-kort, ID och keps i facket därbak. I framfickorna lades iPhone samt kamera. I handen höll jag min Nathan QuickDraw Plus med Perpetuem för ca 3 timmars löpning.

Jag hade planerat ett lugnt och skönt pass enligt 25/5-modellen (springa 25 minuter och gå 5 minuter), men det blev snarare 4,5 km/0,5 km för enkelhetens skull.

Jag krängde på mig ryggan och den satt som en smäck direkt! Helt fantastisk passform! Det mjuka materialet som ”västen” är gjort av är mycket behagligt att ha emot huden. Även efter 3 timmars löpning så kändes ryggan mycket behaglig och jag tänkte inte så mycket på den faktiskt. Munstycket fungerade bra och utgjorde inget hinder.

Nackdelar då? Jag saknar bara en sak och det är magnetfästet för slangmunstycket som TNF har på sina ryggor. På HPL-020 är det en klämma man ska fästa slangen i, men den på bröstbandet och har man det en bit ner så är det precis att slangen når dit. Det blev lite meckigt ibland.

I övrigt är jag bara positiv. HPL-020 slår min TNF Thresher med häst längder! Jag längtar redan till nästa långpass.