Det var ett tag sen jag kom ut på ett vettigt långpass (>30 km), så jag kände mig lite ringrostig inför söndagens runda. Kom knappt ihåg vad jag skulle ha med mig, men bestämde mig för att skippa Perpetuem och handjagaren och istället köra passet på vatten och gel. Dessutom ”grundade” jag med en Vespa en timme innan start för att testa den kombinationen då det var längesen jag gjorde det. På schemat stod 40 km, men efter mina ryggproblem så sänkte jag ambitionsnivån en aning och siktade på minst 30 km.
Jag kom iväg vid halv tolv och följde Brunnsviken ned till Haga och upp till Ålkistan där sprang vidare mot Edsviken via Bergshamra. Följde sen Edsviken till Silverdal och tog av mot Heleneholm för att sikta in mig på Ursvik. Därifrån blev det Lötsjön och Råstasjön innan jag vände hemåt. Kroppen kändes kanonbra hela tiden och det märktes inget av ryggproblemen. Jag valde ändå att avsluta vid 32 km för att inte ”överdriva”. Planen var att köra ytterligare ca 20 km dagen efter, så jag kunde känna mig nöjd.
Första glen slank ned efter 8 km
Under passet tog jag 3 st gel, vilket visade sig funka suveränt. Kanske är det kombinationen med Vespa som gjorde det. Passet var ju ganska kort, så det är svårt att dra några slutsatser. Hade jag sprungit 40 km så hade jag förmodligen märk skillnaden. En gel innehåller ca 90 kcal, medan min entimmes-portion Perpetuem innehåller ca 250 kcal, vilket är en rejäl skillnad.
En bit från Ulriksdals Slott ligger den här geparden
Den här skylten sprang jag förbi strax efter att jag passerat nedanstående hus
som verkligen så borttappat ut! 🙂
Eftersom det var söndag så var det godisförbud hemma, så istället vankades fruktsallad. Kanske inte så nyttigt, men fruktansvärt gott. Dock fick min mage lite spel på natten och jag vaknade med magvärk, precis som den gången jag åkte till akuten. Den här gången visste jag dock vad jag skulle göra, så jag tog en värktablett och sen det blev att halvsitta i soffan och sova resten av natten. Tog ytterligare värktablett på morgonen och smärtan klingade till slut av framåt lunch. Mitt planerade löppass fick stryka på foten, vilket irriterade en hel del. Inte mycket att be för, jag hade omöjligt kunnat springa, så det var bara att vila.
I går var planen att försöka ge mig ut, men magen var fortfarande inte helt ok, så jag valde istället att testa den nya Your Shape 2012 till Xbox Kinect. Jag valde träning som inte inbegrep hopp eller annat som kunde störa magen. Det program jag valde var 24 minuter och tränade i princip varenda muskel. Riktigt kul, men duktigt jobbigt, så pass att jag inte klarade av de sista övningarna fullt ut. Nu säger det kanske mer om mina brister än om programmet. Träningen var iaf väldigt effektiv och jag kände mig ganska nöjd med mig själv, trots att löppasset fick ställas in. Senare på kvällen kom träningsvärken smygande och när jag vaknade i natt så hade jag rejält ont på vissa ställen. 🙂 Jag må kunna springa långt och länge, men i övrigt suger jag verkligen! Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag måste börja träna mer än bara löpning! Framförallt måste jag få kontinuitet i den alternativa träningen!
I eftermiddag tänkte jag testa om magen håller för ett kortare distanspass, håll tummarna för det!
Fick frågan på Twitter om min strategi under Bislett. Att förklara den på 160 tecken är aningens kort, så jag tänkte dra den kort här på bloggen.
Jag har delat upp loppet i fyra tidsblock med olika tempo. Jag baserar tempot dels på min målsättning, dels på underlag av tempot jag höll under TEC, som är det enda liknande loppet som jag har genomfört. Tempot kommer av naturliga skäl att sjunka, men planen är att det ska vara så jämnt som möjligt. Hellre springa långsamt i början och lite snabbare på slutet än att bränna ut för mycket för tidigt och behöva gå i mål. Jag lärde mig mycket under TEC, men även en del i Skövde, även om det snöt sig där.
Energistrategin har jag säkert dragit tidigare, men här kommer den igen. En portion Perpetuem per timme är grunden. Alternerar mellan alla tre smaker så jag slipper tröttna på en smak. I Skövde fick jag plötsligt avsmak för jordgubbssmaken, vilket faktiskt förvånade mig lite. Jag har aldrig haft problem med Perpetuem, men så var det lite speciella förhållanden vid tillfället. Hoppas det inte ska upprepas. På TEC hade jag lite problem att skölja ned gel med Perpetuem, smakerna skar sig helt enkelt. Eftersom jag inte drack något annat än Perpetuem så fanns det inget alternativ när jag tog gelen ute på banan. Slutade med gel efter ca 10 mil, när jag nästan kräktes av smaken.
Under Bislett lägger jag till nån gel om/när det känns lämpligt. Dessutom kommer jag ha lite annat i beredskap, såsom energikolorna jag skrev om för ett tag sen. Mineolafrukter tänkte jag försöka få tag i, men i övrigt får jag botanisera bland det som bjuds om det skulle behövas. Jag ska INTE dricka mjölk under loppet igen, speciellt inte om jag redan har ont i magen. Får jag ett sånt sjukt sug igen så får Magnus lappa till mig istället. 🙂
Mindre än 5 dagar kvar till start och jag måste börja packa fysiskt, inte bara mentalt. Jag har ett pass kvar i morgon, ett kort fartlekspass, sen är det total vila fram till start. I helgen blev det ett intervallpass (6 x 400m) på lördagen samt ett 10 km distanspass i söndags, båda kändes riktigt bra. Börjar faktiskt redan få abstinens, fast jag bara vilat en dag. Det märks att jag dragit ned på träningen!
Nostalgi. Så här såg jag ut när jag sprungit mitt första 100 km lopp i Uppsala 2008. Rödgråten och hyfsat ledbruten efter 11:45h. Hade bara löptränat i drygt 2 år, så distanståligheten hade inte riktigt kommit än.
Under en varvning på TEC fick jag en kola av Krille. Jag tog emot den högst ovilligt, men så snart jag stoppat den i munnen så blev det annat ljud i skällan. Det var en mintkola, men inte vilken mintkola som helst. Inte nog med att den var supergod, jag tenderar för övrigt att tycka de mest underliga saker är helt fantastiskt goda efter typ 8+ timmars löpning, den var dessutom fullpackad med energi i form av bl a koffein, guarana och taurin. På väg ut på banan vände jag blixtsnabbt tillbax och frågade Krille om han hade fler, men de få han hade var ämnade till Anna. Ända sen dess har jag tänkt på dessa kulor vid av och till, men glömt fråga Krille var han köpt dem.
Jag fick till slut reda på var han fått tag i dessa små underverk, en webshop som heter Candy Hero i England. Jag beställde lite grejer därifrån förra veckan och i går damp ett litet paket.
Jitterbeans är espressobönor med överdrag av 60% choklad. Ett 40 grams paket innehåller 600 mg koffein, vilket är ca 6 koppar kaffe. Inte superstarka alltså.
Buzz bites innehåller mer kick än en energidryck i varje kola, så man bör ta det försiktigt om man är minsta känslig.
Nu har jag lite extra energi med mig till Bislett, om jag inte äter upp dem innan 🙂
Avfärd
Klockan 5:15 i fredags morse gick jag upp, satte på kaffebryggaren och tog sen en snabbdusch för att fräscha upp mig och vakna till. Frukosten bestod av macka med skinka och paprika, kaffe och juice. Skinkan smakade lite salt/surt, men jag avfärdade det med att smaklökarna inte vaknat. Fixade i ordning det sista och gjorde toalettbestyren innan det var dags att möta Magnus som kommit för att lämna sin bil och ta min bil ned till Skövde. Strax efter 6 kom vi så iväg och vår ”road trip” hade börjat. Färden till Skövde förlöpte utan konstigheter och vi hade 3,5 timmar på oss att bl a diskutera upplägget under loppet.
Framme i Skövde
Väl framme i Skövde vid halv 10 åkte vi direkt till Södermalms IP där vi var bland de första på plats. Solen sken från en klarblå himmel och värmen som slog emot oss när vi steg ur bilen bådade inte gott. Jag var inte förberedd på värme, snarare tvärtom, jag hade ju packat för sämre väder. Snackade med vänner och bekanta, hämtade ut nummerlapp och släntrade omkring medan jag väntade på att börja förbereda mig. Jag ringde upp Andreas och vi snackade lite ”taktik”. Det kändes bra att ta ett sista snack med honom för att få lite råd, det lugnade. Jag är oftast lite spänd eller snarare förväntansfull inför lopp. Det är mycket som ska fixas och jag vill kunna prestera optimalt, annars får det vara. Andreas föreslog att jag skulle börja loppet med att gå ett varv, något som kändes ganska fjärran. Tanken var att låta alla springa iväg och fokusera på mitt eget lopp. Det är så lätt att dras med i tempot.
Vid halv 12 kändes det lagom att förbereda mig inför loppet. Smörjde in utsatta delar med Intens-Sport, satte NipGuards på bröstvårtorna och bytte sen om till korta tights, kompressionstrumpor (CEP) och linne. Väl klar la jag mig en stund på rygg med benen högt och blundade. Det var skönt att slappna av och rensa huvudet.
Fokusering pågår
Start
Dags för start!
Snart var det dags för start och vi samlades på andra sidan banan, ca 200 meter från varvningen, för att kunna räkna en marathondistans vid en viss varvning. Startskottet gick och alla var iväg. Själv följde jag Andreas råd och promenerade. Det kändes lite fånigt, men samtidigt skönt att släppa iväg alla och komma in i mitt eget lunk. När jag gått 1,5 varv så var det även min tur att börja springa. Nu var loppet igång på riktigt.
Solen gassade och värmen blev snabbt påtaglig. Längs bortre långsidan var det lite medvind, vilket gjorde att det kändes syrefritt där efter ett tag, medan andra långsidan delvis låg i skuggan från läktarsektionen och även hade lite motvind, vilket skänkte lite svalka. Värmen steg under eftermiddagen och nådde ca 28 grader, vilket tärde på de flesta löpare. Jag hade redan från början svårt att få ihop ekvationen med varv kontra vätskeintag. Min plan var att springa tre varv och gå ett varv under vilket jag skulle dricka. Eftersom jag i normala fall nästan alltid dricker en klunk per kilometer, och vilovarvet här inföll mellan 1200 och 1600 meter, så fick jag inte ihop det. Addera till den värmen som ställde än högre krav på vätska och det är dömt att gå fel nånstans.
Jag tickade hursomhelst på stadigt under de första timmarna och började så sakteliga att passera löpare som passerat mig i början. Jag höll stenhårt på min strategi och brydde mig inte om någon annan, det är först på natten som loppet börjar på allvar, så jag hade gott om tid. Vid 35-40 km kände jag av lite yrsel och insåg att jag druckit för lite. Jag började dricka lite extra Perpetuem samt vatten under nån timme och piggnade då på mig. Dock började magen göra sig påmind så smått och vid 50 km fick jag problem med magsmärtor. Det blev värre med tiden, så jag och Magnus fick försöka hitta lösningar. Mitt tempo blev som tur inte lidande, utan jag lyckades hålla mig till planen och efter nån timme fick jag bukt med problemen och kunde fortsätta ungefär som vanligt.
Magnus höll under tiden viss kontakt med Andreas för att få tips och råd som kunde hjälpa oss. Jag trummade på fint och kroppen kändes superfräsch. Solen gick så småningom i moln och temperaturen föll, vilket gav mig extra kraft och jag såg verkligen fram till kvällen och nattens löpning. Det här gick exakt efter plan och jag var mycket optimistisk, det fanns inget i min värld som kunde hindra mig från att genomföra min plan som var 100 km vid 12 timmar som första delmål, sen fick vi se hur landet låg helt enkelt. Magnus uppmuntrade mig att fortsätta som jag gjorde och inte ändra på något. Jag sprang oerhört jämnt och när jag frågade ur jag låg till sa han bara ”det har du inte med att göra” och satte där punkt för ytterligare frågor kring det. Det svaret räckte dock för att jag skulle förstå att min plan gav resultat.
Vid 80 km kom dock magvärken tillbaka och nu ville den inte ge med sig, vad vi än provade. Jag slutade med energi under en timme, utan resultat. Åt en godisbit per varv för att få upp blodsockret och undvika blodsockerfall och yrsel. Lyckades hålla den värsta magvärken stången fram till ca 95 km, men då beslöt sig magen för att sätta P för fortsatt löpning. Jag kunde inte ta ett löpsteg till utan att smärtan skar som en kniv i magsäcken. Jag bad Magnus åka iväg och se om det fanns Losec på den nattöppna bensinmack som i närheten, men han kom tillbaka tomhänt. Jag testade flera gånger att ta några löpsteg, men inte ett steg fungerade, så jag fick tänka över situationen medan jag gick några varv.
Mina ben tog stryk av att gå och jag insåg att det bara gick utför för mig. Utan att kunna varva löpning med gång så skulle benen inte hålla speciellt länge. Dessutom var jag inte där för att gå och utan någon lösning för magen i sikte så skulle det handla om drygt 12 timmars gång. Nej tack. Jag beslöt mig hursomhelst för att gå fram till 100 km och sen kliva av och åka hem. Sagt och gjort, efter drygt 13 timmar så passerade jag 100 km och loppet var det slut för mig.
Hemfärd
Medan Magnus packade bilen så duschade jag och efter det gav vi oss av mot Stockholm vid tvåtiden på natten. Magnus försäkrade att han skulle kunna köra, men efter en knapp timmes körning i mörkret så fick han erkänna att han höll på att somna. Inte ens det uräckliga kaffet vi köpt på en nattöppen mack kunde hjälpa honom. Vi stannade bakom en mack i Laxå (?) och Magnus somnade innan han hunnit blunda . Själv hade jag problem eftersom det kröp och värkte i benen, så det blev ingen sömn för mig. Efter 45 minuter gav vi oss av igen och då var Magnus tillräckligt pigg igen.
Med knappt en timme kvar av resan stannade vi på en McDonalds och fick i oss lite frukost, min aptit hade vaknat till liv på allvar. Magnus skjutsade sen hem mig och tog sen sin bil hem till sig, vilket innebar ytterligare en halvtimmes bilkörning för honom stackarn. Jag kom hem vid halv sju och kröp snabbt ned i sängen och somnade. Det var ljuvligt att få ligga ned!
Sammanfattning
Efter att ha brutit ett antal lopp så har jag i princip slutat vara speciellt besviken, utan försöker fokusera på att lära mig av eventuella misstag. Jag vet inte vad jag kunde ha gjort för att undvika magproblemen under loppet, eftersom jag aldrig upplevt problem som dessa tidigare, så det finns inget jag kan sätta fingret på och gräma mig över. Magproblem är vanligt inom ultra och ska även drabba mig nån gång, sånt är livet helt enkelt.
Jag är supernöjd med hur jag lyckades hålla mig till min plan och är helt säker på att jag hade kunnat få en riktigt bra placering om magen hade fungerat. Jag gick från sista plats till 15:e som bäst, innan det vände nedåt igen och jag slutade på 27:e plats av 39. Om jag hade nått mitt primära mål som var 161+ km hade det inneburit minst en 10:e plats! Jag inbillar mig att jag hade mer än så att ge, men det får jag aldrig reda på.
Det som faktiskt förvånade mig mest var att det aldrig blev trist, vilket var det jag var mest orolig för inför loppet. Tvärtom var det riktigt behagligt att glida runt banan och bara ”zona in”. Även om jag bara pratade med andra under ca 10% av tiden så rullade det på. Det hände ibland att en timme gick utan att jag ens hann tänka på det. Fascinerande! Rent mentalt är jag nog hyggligt rustad för dessa lopp och jag är inte alls främmande inför ett nytt försök, och förhoppningsvis revansch, i framtiden. Om det blir i Skövde nästa år eller inte låter jag vara osagt.
Sist men inte minst
Avslutar den här rapporten med att tacka Magnus för att han än en gång ställt upp för mig. Utan honom klarar jag mig inte, dessutom är det förbaskat roligt att få dela loppen med honom. Dessa små äventyr är ger ju minnen för livet och han har lika mycket att berätta från sin sida av loppen som jag från min, vilket ger fler dimensioner. Stort tack till min coach Andreas för råd, stöd och tips, ber om ursäkt för att jag inte kunde leverera ett bättre resultat den här gången. Tack till alla som skickat lyckönskningar via sms, bloggen, twitter och facebook, det är fantastiskt att ha så stort stöd! Nästa gång ska det gå hela vägen!
Så var veckan till ända och med bara 12 minuters marginal tänkte jag kort rapportera vad som försiggått. Janica åkte till Almedalen tidigt i morse och ska vara bort till tisdag och eftersom jag hatar att sova utan henne så är jag uppe till jag stupar. 🙂 Är man van att ha sin fru bredvid sig 99,9% av tiden så är det inte lika kul att vara utan.
Veckans träning avslutades idag med ett långpass. Det känns som det var längesen jag sprang ett vanligt långpass och en titt i kalendern bekräftar det. Jag har inte sprungit långpass sen den 8 maj! Efter det kom maran och sen Jättelångt, vilka båda naturligtvis kvalar in som långpass, men de är trots allt lopp, så jag räknar dem inte i sammanhanget.
Hursomhelst så åkte jag upp till kollis och lämnade Alicia hos mormor och morfar medan jag gav mig ut och sprang. Passade på att testa min Salomonrygga för första gången, det var på tiden lixom. Laddade en liten handjagare med Perpetuem och gav mig av norrut. Försökte hålla mig till stigar och vägar som jag inte sprungit tidigare för att få lite omväxling, vilket fungerade bra. Ibland hade jag ingen aning om var jag var, vilket var en härlig känsla. Jag älskar verkligen känslan av äventyr och upptäckande, även om det är i områden som jag i stort känner till. Det finns trots allt oerhört mycket att utforska runt i kring en.
Löpningen flöt på rätt bra och efter en mil kom jag fram till Ursviks motionsgård, vilket var meningen. Jag valde Extremen och följde den ett varv. Egentligen inte det bästa valet om man är ute på långpass och försöker prioritera låg puls, jag kände mig som en ko på kosläpp (fast smidigare och utan ett jättestort juver som högst oroväckande svänger fram och tillbaka. Har funderat hur de kan sitta kvar egentligen). Jag gick i alla backar för att kompensera de snabbare partierna och det fungerade hyggligt, men inte optimalt. Energimässigt var det dock lite dåligt ställt idag, kände mig lite svagare än vanligt. Förmodligen bara taskig dagsform. Trots att det bara var runt 18 grader så var det ändå lite tryck i luften och jag svettades en hel del. Det kändes varmare än vad termometern visade liksom.
Blåbär fanns det gott om, goda var de åxå!
Det obligatoriska och sammanbitna självporträttet
Efter ett varv i Extremen så sprang jag raka vägen tillbaka till kollis. Väl framme konstaterade jag att känslan stämde rätt bra med vad klockan visade. 31 km @ 6:15 och 150 bpm (75%) är ju inget att skryta med direkt. Banprofilen nedan visar å andra sidan varför snittpulsen blev lite högre än vanligt. Dessutom drack jag på tok för lite, knappt 15 dl, så jag får skylla mig själv om pulsen går upp. Jag hade nog behövt åtminstone en halvliter till idag. En protion Recoverite och en Hammer Bar blev min belöning efter avslutat pass, sen njöt jag av ett dusch med efterföljande långbad, det var toppen!
Fick ihop ca 72 km i veckan, vilket är strax under medel. Nästa vecka är en lite hårdare vecka, men långt i från mina vanliga hårda veckor som tur är. Det är mycket som måste fixas innan vi åker nästa söndag.
Söndagens långpass blev lite misslyckat av flera anledningar, men vi börjar från början. Hoppade över lunchen då jag skulle springa strax efteråt, så det blev en Hammer Bar nån timme innan jag gav mig ut. Åkte upp till kollis vid Brommaplan och vid 12:45 kom jag så iväg. Magen var lite tom vid det här laget, men inget som störde.
Tanken med långpasset var att hålla tänkt marathontempo i 30 km, lite som ett test. Valde av nån anledning att köra med Vespa och gel samt min vätskerygga med vatten förstås. Anledningen till att jag valde bort min trotjänare Perpetuem var dels att jag ville slippa handjagare eller vätskebälte och dels för att Vespa inte fungerar optimalt med drycker eller mat som innehåller aminosyror. Jag satte min Garmin på 5:20-tempo och gav mig iväg mot Hässelby. Värmen var påtaglig, men det var inget som störde nämnvärt, iallafall inte ännu. Höll god fart och det kändes ganska lätt. Jag fick tvinga mig att ta det lite piano och inte bli för ivrigt. Efter 10 km tog jag en gel och det kändes fortfarande bra i kroppen. Sprang lite nya vägar och råkade villa bort mig lite in i vägbygget längs E18 mellan Barkarby och Tensta, men till slut hittade jag ut från labyrinten av grushögar.
Det blev lite ännu en gel efter 15 km och då vände jag tillbaka mot kollis. Vid 18 km tog jag min andra Vespa och lite senare klämde jag min tredje gel. Framåt 25 km började jag känna av tröttheten på allvar och fick svårt att hålla uppe tempot, som sjönk närmare 5:45-tempo. Jag fick ta några gåpauser och insåg att min energistrategi hade misslyckats kapitalt, jag höll på att gå in i väggen. De sista kilometerna till kollis var kämpiga., nästan tunnelsyn. Det var en rejält trött Zebban som stapplade in på tomten på kollis. Slängde snabbt i mig Recoverite och försökte återfå lite energi i kroppen. Drack rejält från vätskeryggan, men trots det fanns det drygt en halvliter kvar, vilket betydde att jag druckit drygt 1 liter vatten på 3 mil, inte så smart alls.
Passet summerades trots allt till 30 km @ 5:29 med 162 bpm (81%), så det var inte total katastrof trots allt, iallafall tempomässigt. Kroppen kändes som ett utskitet päron och jag var närmast apatisk en halvtimme efter passet.
Jag gjorde flera fel innan och under passet, vilket jag verkligen får lära mig av. Det som var mest korkat var att välja bort Perpetuem som jag vet fungerar. Att dessutom bara dricka drygt 1 liter är generalfel, speciellt då jag inte är van vid värmen ännu.
Mitt TEC började på lördag morgon kl 7 med sedvanlig lördagsfrukost, dvs kaffe, juice och macka. Jag laddar aldrig dagarna innan, utan äter normalt för att inte ”stressa systemet”. Däremot brukar jag vid vissa tillfällen komplettera med extra energi innan loppet och väljer då oftast Vitargos Gainers Gold som innehåller Vitargo-kolhydrater samt protein. Blandat med 5 dl mellanmjölk ger det drygt 500 kcal. På så sätt slipper jag ha en massa fast mat i tarmarna under loppet, men ändå få i mig energi och protein. Efter frukost och toalettbestyr var det dags att förbereda mig. Började med att applicera Intens-Sport på fötter, i armhålorna och mellan benen. Sen klädde jag mig i kompressionströja, kompressionsstrumpor (endast vaderna), ankelstrumpor med dubbla lager, kalsonger, kompressionstights, underställströja i merinoull och till sist den tunna vindjackan från Newline som vi fick på TEC 2010. På fötterna satte jag mina gamla trotjänare TNF Arnuva 50 Boa. De har sett bättre dagar, men jag tyckte ändå de skulle få inviga TEC 2011.
Vid halv 9 fick jag hjälp av min fru och dotter att bära ned all min utrustning till bilen. Två plastbackar samt två väskor! Jag hade med mig allt! Efter puss- och kramkalas samt lyckosparkar i rumpan så bar det av till Ensta Krog. Där var det fortfarande ganska folktomt, men allteftersom tiden gick så fylldes det på med löpare och annat ”löst folk”. Det var längesen jag var på ett lopp, så det var jätteroligt att träffa alla gamla bekanta. Anna, hennes pappa samt Krister dök upp och efter en stund kom även Magnus. Jag hade burit fram alla min prylar och väntade nu bara på att Andreas skulle dyka upp och resa sitt tält. Andreas kom, men tältresningen fick vänta tills efter start för att undvika kaos. Det kändes lite som ”Team Andreas Falk”.
Jag förberedde det sista och gjorde mig klar för start. Nathanryggan med 2 liter Perpetuem Caffe Latte åkte på. På med NipGuards i sista sekund, sen var det dags att ställa upp för start. Klockan blev 10, startskottet brann av och TEC 2011 var igång på allvar.
Jag hade ställt mig längst bak i folksamlingen inför starten, men det visade sig vara längst fram i startledet! Nåja, jag låg i toppen några hundra meter iallafall. Inför loppet hade jag gjort en ungefärlig tidsplan där jag siktade på 7-tempo första 40 km. Jag försökte hitta ett behagligt tempo så fort som möjligt och fokuserade på mitt eget lopp för att undvika att dras med. Eftersom det var omöjligt att avgöra vilken distans de andra löparna skulle springa så är det lätt att ta rygg på fel person. Jag hamnade med Jan-Erik och Cecilia som skulle springa 50 km och sen vara funktionärer. De tog TEC som ett sista långpass inför SM på 100 km i Tibro som går av stapeln i helgen. Vi hade sällskap hela varvet och jag klockade in 1:04, dvs 6 minuter snabbare än plan.
Andra varvet fortlöpte ungefär likadant. Jag fokuserade på att lyssna på kroppen och la stor vikt vid att springa naturligt. Jag valde att hellre springa i ett tempo som föll sig naturligt och kompensera med lugnare gåpauser. En liten nackdel med TEC-banan är att första halvan är flack, medan andra innehåller flera rejäla backar samt de cirka 2 km långa skogspartierna. Även andra varvet gick lite för fort och klockades till 1:03h.
I varvningen stod Magnus redo med mina tabletter (Endurolytes, Race Caps och Anti-fatigue) så snart jag klockan in. Han föste mig sen snabbt ut i spåret igen för att hålla mig i rörelse. Man förlorar snabbt värdefull tid om om man stannar i varvningen, så det gäller att göra det man ska och ge sig av. Jag körde vidare och lovad Magnus att ta det lugnare på nästa varv, vilket jag åxå lyckades med. Tredje varvet gjordes på drygt 1:06h, vilket betydde att jag fortfarande låg en bit före mitt schema. Under fjärde varvet beslöt jag mig för att byta skor vid nästa varvning då de gamla Arnuvorna släppte i mycket grus och inte erbjöd den dämpning jag behövde. Tog det ännu lugnare på detta varv och kom in knappt under 1:12h.
Ut på spåret igen med nya skor och det kändes toppen. På asfalt var det enormt skönt att känna dämpningen. TNF Single Track är en ju inte särskilt dämpad egentligen, men jämfört med de väl insprungna Arnuvorna så var de rena vattensängen. Marathondistansen passerades, ganska odramatiskt, efter ca 4:30h. Jag passade på att fota skylten och MMSa både Janica och mamma för att ge dem lite statusuppdatering. Under detta varv började jag lyssna på musik och hade faktiskt riktigt roligt. Sprang där och sjöng lite ansträngt, spelade lufttrummor och njöt av livet. Nån kilometer innan mål upplevde jag en av de starkaste Runners High nånsin, vilket gjorde mig gråtmild och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det var då jag visste att jag skulle ta mig genom TEC, som en uppenbarelse kom det. 50 km gjorde på ca 5:35h och tidsplanen höll fortfarande med råge.
Varven flöt sen på ganska odramatiskt. Jag kände mig stark och pigg och kroppen bara fortsatte att leverera utan att gnälla det minsta. Jag försökte hålla ned tempot så gott det gick, men lyckades ändå springa lite för fort gentemot planen. Dock var ju planen bara en grov uppskattning för att ha något sorts schema att följa. 50 miles, dvs 80 km, passerades vid ca 9:30h, vilket var hela 30 minuter snabbare än 2010. Då hade jag förvisso börjat få problem med knäna redan, men det var i övrigt en monumental skillnad i hur jag kände mig. I år kändes det som vilket ordinärt långpass som helst, om än lite längre! Vid 50 miles var det även dags att plocka fram pannlampan, något jag sett fram emot litegrann då jag normalt älskar att springa i skenet från pannlampan. Min Silva Alpha 6 är helt underbar. Så snart jag gick av de upplysta cykelvägarna så ”tände jag på” och det blev nästan dagsljus. Stora delar av banan är upplyst, men där det behövdes pannlampa så briljerade Alphan. Enda problemet med pannlampsljus är att det ger skuggor från fel håll, dvs ljuset kommer från samma vinkel som du ser, vilket gör det svårt att upptäcka rötter etc. Om man är flera så kommer det ljus från fler håll vilket underlättar mycket.
Fram till nu hade jag kompletterat med en gel under varje varv, men nu tog det tvärstopp. Jag höll på att kräkas när jag försökte få i mig den sista, så det fick vara.
Magnus redo att pacea
Fram till 100 km flöt det på fint och jag kom in på ca 12:15h, vilket är långsammare än mitt PB på 100 km, men samtidigt med god marginal gentemot planen. Jag kände mig dock ganska ensam därute och frågade Magnus om han kunde tänka sig att hoppa på redan vid 110 km. Han skulle försöka vila en stund och så fick vi se vid nästa varvning. Detta varv började jag få det ganska motigt generellt. Dels pga trötthet, men framförallt kändes det som att jag inte fick tillräckligt med luft. När jag kom in från 11:e varvet så stod Magnus där, ombytt och klar, vilken hjälte. Vi gav oss av efter ett kort depåstopp och jag upplyste Magnus om mitt tillstånd, så vi tog det lugnt. Gick större delen av detta 12:e varv, vilket gjorde att jag tappade en hel del tid. Dock fanns det inget att göra, jag hade såna problem och kämpade rejält vid minsta motlut. Flämtade som en rabiessmittad Sankt Bernard! Jag kunde inte förstå vad felet var. I övrigt mådde jag hur bra som helst. Det låga tempot ställde dock en hel del nya krav. Dels frös jag mer och dels blev jag väldigt sömnig, något jag fick kämpa med ganska mycket under kommande varv. Under detta varv passerade Andreas och hans pacer Tero oss för sista gången. Bilden av en kämpande Andreas som krigar uppför en brant backe kommer nog sitta kvar på näthinnan länge. Han är ett djur!
Inne på varvningarna tvingade Magnus mig att inventera matbbordet och hitta något jag kunde tänka mig att äta. Jag fastade till sist för apelsinklyftor och efter provsmakning så var orgien igång. Jag tryckte i mig typ 8 klyftor och bad sen om en liten påse så jag kunde ta med mig fler ut på banan. Detta var precis vad jag behövde!
Ytterligare två varv (13 och 14) fortlöpte på samma sätt och min tidsplan fick stryka på foten rejält. I mitten av 14:e varvet märkte jag dock en förbättring i mitt tillstånd. Jag blev inte lika ansträngd i backarna längre och hade bättre tryck i steget igen. Fåglarna hade börjat sjunga och gryningen var inte långt borta. Vi var båda trötta på att springa med pannlampa och längtade verkligen efter solens ljus. Väl ute ur skogen och med knappt 2 km kvar till varvning så kom gryningen på allvar och det kändes som man vaknade upp till en ny dag. Med några hundra meter kvar till varvningen testade jag att springa och det gick. Trots att jag gått i så högt tempo jag bara kunde under 6 timmar så löd benen mig nästan direkt. Jag sparade dock på krutet till efter depåstoppet där vi dumpade lampor och fyllde på förråden innan vi gav oss ut igen. Jag trippade före Magnus och kände nu hur energin återvände. Magnus tvingade mig dock att ta det lite lugnt i början och verkligen känna efter. Vi hade ju trots allt två varv kvar!
Det näst sista varvet var lite av en fröjd. Jag bad t.o.m. Magnus att ta med en gel ut på detta varv(!). Vi varvade gång med jogg och jag kände starkare för varje kilometer. Vi pratade mycket om hur skönt det skulle vara att få passera de olika platserna längs banan för sista gången under sista varvet och det taggade oss båda. Jag hade några episoder där tårarna inte var långt borta. Min dröm var ju faktiskt inom räckhåll nu och det var naturligtvis lite överväldigande. Näst sista varvet gjordes på ca 1:32h, vilket var klart snabbare än de två tidigare som gått på 1:55h respektive 1:50h. I slutet på varvet bad jag om gelen och satte i mig den. Nu skulle sista varvet göras med ordentligt med energi i kroppen!
Inne för sista varvning och det var nu med lätta steg som jag lämnade Ensta Krog en sista gång. Magnus fyllde min rygga med en dos Perpetuem och jag gav mig av . Magnus kom i fatt så småningom och vi tog längre joggingturer den här gången. Jag kände mig pigg och stark och kroppen gav bra respons. Att kunna springa över 160 km och känna sig så fräsch i kroppen gjorde mig helt förundrad. Vi stannade och fixade med sten i skon samt för hårt knuten sko, men höll upp tempot riktigt bra och krigade på. Varvet gick så lätt! Vi passerade några andra löpare som hade ett eller flera varv kvar och man såg på de flesta att de genomgick en kamp. Det såg ut att göra ont på vissa! Min resa hade ju varit relativt smärtfri, vilket jag tackade min lyckliga stjärna för.
Bortsett från stoppen under sista varvet så snittade vi ca 7:30, vilket var riktigt bra med tanke på att det var slutet på loppet. Med bara några hundra meter kvar sprang Magnus i förväg för att filma målgången. Nedan ser ni de klipp som han satt ihop från loppet.
Jag kom i mål på 22 timmar och 21 minuter och fick därmed det eftertraktade silverspännet man får om man kommer in under 24 timmar. Drömmen har gått i uppfyllelse och jag kan inte vara mer nöjd. Från att inte sprungit alls för 5 år sedan, till att genomföra ett 100 mileslopp och dessutom på en bra tid tycker jag helt underbart. Jag är värd detta tamejfaan! 😀
(c) Peter Lembke
Detta är bara en bråkdel av allt jag gick i genom under loppet, men det är dels svårt att minnas vad som hände när osv. och det blir bara en enda stor gröt av allting. Jag har så mycket saker jag skulle vilja berätta, men jag får väl återkomma om det framöver. Om ni har några frågor så ställ dem gärna, jag tycker det är jättekul att svara!
Senaste tidens träning har gått lite upp och ned. Min mellanhårda vecka (14-20 feb) gick riktigt bra och innehåll flera roliga pass, däribland backträning samt tusingar. Den veckan avslutades med ett långpass om 34 km.
Förra veckan, som var min hårda, började lite fel. Fick hoppa över det planerade långpasset i tisdags pga tidsbrist, vilket gjorde att jag missade 25 km välbehövlig löpning. Dagen efter flög jag till England och Aylesbury, där vårt huvudkontor ligger. Jag packade naturligtvis ned träningskläder, men valde att bara ta med kläder för löpbandet. I England var det 10-15 grader varmt och snön lös med sin frånvaro, helt underbart. Jag ångrade lite att jag inte tagit med kläder för utomhuslöpning.
Innan middagen på onsdagen så gick jag ned till hotellets gym och körde mina planerade tempointervaller. Började med 3 km i långpasstempo, sen 5 km i distanstempo, 5 km i marathonfart och avslutade sen med 2 km i distanstempo. Bandet på hotellet fungerade fint, men avslutade automatiskt efter 60 minuter, vilket gjorde att jag snabbt fick hoppa över till bandet bredvid och ännu snabbare få igång det. Högst frustrerande! Det fanns TV-apparater på väggen framför, men de har typ 15″ och väggen var 5 meter bort, så det var inte mycket nöje i det.
Det hade varit en lång dag och jag hade ätit lite dåligt så energinivån var låg när jag stapplade upp till mitt rum efter passet. Det var tur att jag hade packat en shaker med en portion Recoverite, vilken jag svepte blixtsnabbt, annars hade det nog kunnat sluta illa. Efter en duschen styrde jag kosan mot restaurangen och tryckte snabbt ned en hyggligt undermålig hamburgare med pommes. Sötsuget var enormt, men hotellet hade ingen försäljning alls. Däremot hade gymet en låda Mars, så det en sån fick duga. Inte hela lådan alltså…
I torsdags blev det ingen träning, då jag kom hem till Sverige och Solna strax innan midnatt, men däremot kom jag ut i fredags. Hade planerat 15 km i distans/långpasstempo, men beslöt mig för att förlänga det passet för att försöka ta igen det jag förlorat på tisdagen. Det blev 20 km i typ 5:50-tempo, vilket kändes ganska lagom.
Kettlebellträningen har också kommit i gång med jämna mellanrum. Jag utgår från boken Träna med kettlebells av Linus Johansson, en bok jag kan rekommendera för dig som är nyfiken. Jag använder ett av programmen som innehåller 9 övningar och kör dessa två varv, vilket tar ca 35 minuter. Efter det brukar jag känna mig helt mörbultad! Jag köpte två kettlebells på 6 kg respektive 16 kg, vilket kändes som en ganska bra början. Dock måste jag nog inhandla en 12 kg och en 20 kg ganska snart, då jag känner att det är lite för lätt att göra vissa övningar. Man ökar nog styrkan ganska snabbt initialt, för att sen plana ut. Att välja rätt vikt från början är nog väldigt svårt och jag tror att man får räkna med att gå upp i vikt (på kettlebellen alltså) ganska snabbt i början. Det ska bli roligt att se resultatet av träningen om några månader. Min förhoppning är att bli starkare i bålen, samt naturligtvis öka lite muskelmassa och/eller tona kroppen. Beach 2011 ni vet :). Förra veckan hann jag med två pass, på tisdagen och lördagen.
I söndags var det så äntligen dags för det långpass jag sett fram emot en längre tid. 50 km stod på schemat och dagen till ära skulle jag få sällskap av Magnus, han som alltid ställer upp och supportar/crewar/pacear mig på mina lopp. Jag skakade till en 5-timmarslösning med Perpetuem, packade ned några gel samt mina tabletter (Anti-fatigue, Race Caps och Endurolytes) och fyllde ryggan med 2 liter vatten. Strax efter 11 kom vi till slut iväg och tog då sikte nordväst, från Frösunda mot Råstasjön och vidare. Redan från start hade dock Magnus problem. Hans puls låg onormalt högt, över 80%, trots att vi höll rejält lågt tempo. Han kämpade på och bet ihop, men jag såg att han led. Han hade sett fram emot det här lika mycket som jag och ville inte ge upp i första taget. Vi provade att gå en del, men det hjälpte föga. När vi började närma oss Jakobsberg efter 17 km så tog han beslutet att bryta, vilket var helt rätt. Han tog pendeln tillbaka till sin bil i Frösunda, medan jag fortsatte ensam. Lördagens kettlebellpass hade lämnat en hel del spår i kroppen i form av träningsvärk, något som jag fick lida för under långpasset. Kul att det ger resultat, men inte lika kul att ha ont.
Jag tog sikte på Danderyd och passerade Hanstaskogen, Häggvik och Sjöberg på vägen. Träffade dessutom på en gammal ultrabekant i höjd med Rinkebyskogen (som för övrigt ligger långt från Rinkeby), vilket var jättekul. Vi bytte några ord innan det blev för kallt att stå still. Väl i Danderyd styrde jag kosan mot Stockholm. Passerade Stocksund och Bergshamra på min väg in mot Roslagstull, där jag vek av mot Norrtull och sedan genom Hagaparken längs Brunnsviken och hem till Frösunda igen. Trots att jag valt odubbat så funkade det riktigt bra under hela passet, tills jag kom till Hagaparken. Där var det moddigt och tungsprunget. Att jag dessutom hade 45 km i benen hjälpte inte.
När det var 5 km var var det som kroppen kände på sig att vi snart var hemma. Det blev lite trögare att springa. Trots det blev det aldrig jobbigt, utan energin var på topp och kroppen kändes fortfarande förhållandevis pigg. Underlaget längs Brunnsviken var rejält utmanade, vilket sög musten ur benen, men så snart jag fick slät och fast mark under fötterna så flöt det på igen. Det var trots allt skönt att komma hem efter nästan 5:30h löpning.
Slängde snabbt i mig en portion Recoverite innan det var dags att duscha. Passade även på att ta ett snabbt varmbad innan det var dags att påbörja middagen. Svepte ännu en portion Recoverite under tiden som jag lagade köttfärssås och pasta till familjen. SMSade även Magnus för att höra att allt gått bra, vilket det tydligen gjort, det var skönt att höra. Det kändes lite olustigt att lämna honom i Jakobsberg, men han bedyrade att det var ok.
Efter middagen var det dags att inta soffläge och få vila min trötta kropp. Dessutom var det dags att inmundiga allsköns kolhydrater och fett i form av glass och godis, en konst jag förfinat till perfektion 🙂 Det var jag värd efter dagens utflykt!
Den frågan får jag ofta när jag pratar löpning med människor jag träffar utanför ”löparkretsen”. De förundras över hur mycket jag tränar och kan inte alls förstå hur jag kan lägga ner så mycket tid på träning.
Själva har de oftast inte tid att träna mer än några timmar per vecka, medan jag spenderar upp till 14 timmar i veckan med löpning och annan träning.
Den primära orsaken till all min träning är naturligtvis att bli en bättre och mer tålig löpare, medan den sekundära är att bli starkare i vardagen. Jag ser det som en ren investering i min kropp eftersom jag inte blir direkt yngre med åren.
Dessutom finns det rent fåfänga motiv med viss träning. Precis som Colting så vill jag se snygg ut naken helt enkelt. Väldigt många män i min ålder, dvs runt 40, är antingen överviktiga eller ”otränade”. Det är inte jag.
Hur gör jag då för att hinna återhämta mig mellan passen? Speciellt under mina medelhårda och hårda veckor så innehåller träningsschemat inte många vilodagar, vilket sätter extra fokus på snabb återhämtning.
Den erfarenhet jag samlat på mig under min korta ”karriär” är följande:
Perpetuem Caffe Latte
Drick vätska under alla löppass
Jag har med mig en flaska på varje löppass som överstiger 30 minuter. På pass under milen använder jag oftast en 3 dl flaska. Mellan 1-2 mil en 6 dl flaska och från 2 mil och uppåt blir det vätskerygga + handflaska.
Om jag dricker från start så blir jag inte lika sliten efteråt och återhämtar mig snabbare. Om man slarvar med vätskan så tar det längre tid för kroppen att återställa balansen, vilket sinkar kroppens förmåga att läka sig.
Att försöka lära sig att klara sig utan vatten ser jag ingen anledning till, eftersom det alltid finns vätska att tillgå på de flesta lopp. Jag har mätt hur mycket en normal ”mun” är för mig, närmare bestämt ca 0,5 dl. Det är då lätta att avgöra hur mycket jag får i mig och vilket förhållande jag ska ha mellan koncentrerad sportdryck och vatten.
Drick rätt vätska
Finns det rätt och fel vätska egentligen? Här finns inte en enskild sanning naturligtvis. Det man kanske ska undvika under träning är drycker som innehåller för stora mängder socker, som t.ex. saft, Coca-Cola och liknande, men det är en ren smaksak naturligtvis.
Jag har nog testat det mesta i sportdrycksväg av det som säljs i Sverige, men har inte varit nöjd. Antingen tyckte jag inte om smaken, eller så fick jag problem med magen. Det var först efter jag hittade en annons för Hammer Nutriton i en amerikansk ultratidning som jag hittade det som passade mig.
Efter att ha beställt och testat Perpetuem så var jag fast. Skillnaden var astronomisk! Jämn energi under hela passet/loppet och blixtsnabb återhämtning efteråt, vad kunde jag mer önska? Detta var huvudanledningen till att jag startade Runners Gear, för att fler skulle upptäcka Hammers produkter.
Jag använder uteslutande vatten, HEED eller Perpetuem. Vatten på kortare pass, HEED på pass runt timmen (eller när det är varmt) och till sist Perpetuem på alla pass över 2 timmar. Största skillnaden mellan HEED och Perpetuem är att den senare inte innehåller elektrolyter, men däremot protein.
Fyll på efteråt
Eftersom jag oftast springer vid lunch så äter jag i princip så snart jag är klar. Dock finns det flertal tillfällen då jag inte är i närheten av lunch eller middag och då tar jag Recoverite så snart jag kommer innanför dörren. Efter långpass blir det oftast en portion innan duschen och en portion efteråt.
Recoverite Chocolate
Recoverite innehåller kolhydrater och protein i förhållandet 3:1, vilket anses vara optimalt. Dessutom innehåller det antioxidanter, mineraler och vitaminer. Normalt blandar man det med vatten, men det funkar även med mjölk. Då adderar man ju dessutom en massa extra näring, vilket gör det till en utmärkt måltidsersättare. Jag har flera vänner, både elit som motionärer, som säger att Recoverite är deras räddning. Jag kan bara hålla med.
Utlottning
Skicka ett mail till ultrazebban@runnersgear.se och skriv några rader om hur du återhämtar dig. så är du med i utlottningen av HEED, Perpetuem och Recoverite. Ange vilken av dem du helst skulle vilja ha och var jag ska skicka den. De vinnande bidragen presenteras här på bloggen.
Ännu en träningsperiod är avklarad och jag ser fram emot en vecka med alternativ träning och lite mindre löpning. Under förra veckan, den hårda avslutande, så har jag inte tränat något alls vid sidan av löpningen, bortsett från några prehab-övningar på morgnarna.
Med start på måndagen så inleddes träningsveckan med ett långpass. Söndagens långpass satt till viss del kvar i kroppen, men den kändes ändå förhållandevis smidig. Precis som dagen innan så valde jag att ta Vespa före och bara addera energi när jag kände att det behövdes. Normalt sett vill jag inte göra på det sättet eftersom det är näst intill omöjligt att äta ikapp när väl energinivån är så låg att det känns. Jag håller fortfarande på att utforska Vespa och hur det ska fungera optimalt för just mig.
Jag valde att ta med två flaskor med vatten, en i handen och en i vätskebältet, vilket gav totalt 12 dl. Dessutom hade jag med mig gel samt Perpetuem Solids. Jag tog samma väg som dagen innan, dvs från Frösunda och via Stocksund sprang jag längs vattnet till Djursholm, där jag vände tillbaka. Det var lite segt generellt från 15 km, men först runt 20 km som jag kände av energibristen. Den sista biten hem var faktiskt något av en kamp, då jag kände mig i princip helt tom. Pulsmätningen började strula redan från start, så den stängde jag av efter en mil.
Hem kom jag iallafall till slut och kunde summera passet till 25 km @ 6:17.
I tisdags kväll var det dags för favoritpasset igen, backintervaller. 6x 35 sekunder med 90 sekunders vila. För er som missat det så älskar jag backintervaller. Det här passet är ett riktigt snabbt pass, det går att klämma in på under 25 minuter. Jag värmde upp ca 2 km och brände sen av intervall efter intervall efter bästa förmåga. Fegade lite väl mycket under de första 3 och snittade 4:20, men gasade på under de sista 3 och snittade då 4:05. Joggade hem och var klar med passet på 29 minuter! Kände mig ruskigt pigg i kroppen och hade nog utan problem kunnat klämma ur mig ytterligare 3-4 intervaller, men insåg at kroppen behövde vila lite efter två dagars långpass. Fruktade dock att intervallerna inte gett så mycket.
I onsdags hade jag vilodag och fick då även ett kvitto på att backintervallerna hade gett något, då jag hade träningsvärk i bl.a. rumpan, skönt! Planerade att köra någon sorts träning, men det blev aldrig av.
Torsdag lunch gick jag ned på gymet och gjorde 13 km distanspass på bandet, ett s k 75%-pass som flöt på bra. Inget att skriva hem om som vanligt.
Fredagens fartlekspass förlades även det till bandet. 13 km stod på schemat och lades upp som tidigare fartlekspass med 2 km uppvärmning och sen 500 meter fart, 500 meter jogg, 1000 meter fart, 500 meter vila. Upprepade det ett fyra gånger och avslutade sista kilometern med en spurt. Efter det passet tog det en stund att återhämta mig.
En fascinerande detalj är att jag vägde mig innan och efter passet och det visade sig att jag tappat över 1,5 kg, trots att jag druckit 6 dl vätska under själva passet och 3-4 dl direkt efter. Trodde inte det var fysiskt möjligt att svettas så mycket.
Söndagen kom och det var dags för ett längre långpass. Vid 11-tiden kom jag till slut iväg. Den här gången valde jag vanlig Perpetuem som jag blandade en 4-timmarsflaska av. Laddade ryggan med vatten och stoppade på mig några gel och Perpetuem Solids som alternativ om andan skulle falla på. Gav mig av mot Lidingö för att se om jag kunde ansluta till Team Stockholm Marathon, där min granne & kompis Karin sprang. Det visade sig vara allt för sent, men jag fortsatte ändå ut på ön för att utforska lite gammalt och nytt.
Efter bron följde Lidingö Ultra-banan en bit tills jag inte kände igen mig längre. Virrade lite innan jag frågade om vägen, men blev ”lurad” in på en återvändsgränd. Efter några felspring så kom jag iallafall rätt och kunde fortsätta min upptäcksresa på Lidingö. Jag höll mig i möjligaste mån från de större vägarna för att få uppleva lite mer. Efter två mil på ön och nästan 30 km i benen var det dags att lämna Lidingö bakom mig. Kroppen och knoppen kändes fortfarande fräscha när jag sprang via Lappis, Bergshamra och längs Edsviken förbi Ulriksdal Slott. Där föddes tanken att lägga till lite extra distans, men en titt på klockan visade att jag skulle ha svårt att hinna med det.
Istället fick jag hålla mig till planen och vända kosan hemåt. När det var drygt kilometern kvar satte jag på musiken igen och upplevde plötsligt en rejäl ”runners high”. Sista sega uppförsbacken flög jag uppför med ett stort leende på läpparna, samtidigt som jag spelade lufttrummor. Hela kroppen spritte av glädje och jag blev nästan tårögd! Svårslagen känsla!
45 km @ 6:30 blev resultatet. Kroppen kändes inte alls trött, det fanns mycket kvar att ge. Tack vare Perpetuem så fanns det energi kvar och jag känner mig inte alls sliten. Jag var på väg att ta en gel vid 30-35 km, men bara för att jag är så förtjust i Äpple-kanel-smaken. Jag intog ca 800 kcal under knappt fem timmar, dvs drygt 160 kcal/timme, grymt bra med tanke på hur fräsch jag kände mig efteråt.
Väl hemma var det som vanligt dags för Recoverite, en dusch och sen hushållsbestyr. Laga middag stod näst på schemat. En öl hade smakat gott, men det hade jag inga hemma tyvärr, så det fick bli mjölk.
Fåfängeträning 