Arkiv för kategori ‘Återhämtning’

20130509-140117.jpg

Förkylningen höll mig i ett stadigt grepp i en vecka, men i söndags vågade jag mig ut för att testa om jag vågade dra igång träningen igen. Det blev ett varv runt Brunnsviken, dvs 14 km, i lagom tempo. Allt kändes bra, men efter 5 km insåg jag att det kanske va onödigt att springa så ”långt” efter att varit sjuk, men då var det lixom för sent. Kunde ju inte gena över vattnet, så jag tog det lugnt och sprang klart.

I måndags gav jag mig åter ut på ett varv runt BV och det kändes fortfarande bra. Innan middag passade jag på att damma av kertlebellen och körde diverse övningar, något jag fortfarande lider av. Träningsvärken är olidlig!

I tisdags valde jag att springa mer asfalt runt BV och tempot blev därmed högre. Solen sken och det gick lite av sig självt. Varmt som attan, det märks att jag inte vant mig vid värmen ännu. Dock blev det aldrig ett problem, utan jag njöt bara. Jag älskar sol!

Även igår fick det, för fjärde dagen i rad, bli ett varv runt BV. Jag tvingade ned tempot rejält den här gången, något jag misslyckats med de andra dagarna.

Idag är planen att köra ett backintervallpass, men just nu njuter jag av solen i en solsäng på kollis, så vi får se om det blir vilodag idag. Kanske ska jag kosta på mig det och skynda långsamt efter förkylningen? Vi får se…

Efter förra veckans dåliga avslutning var det med viss tveksamhet jag gav mig ut på måndagens pass. Det var först söndag kväll som jag kände mig tillbaka i gängorna igen, men skulle det räcka? Målet var 16 km, men jag utgick redan från start från att det skulle bli kortare.

Det blev en sväng runt Brunnsviken, men valde att inte springa på stigarna längs vattnet (Hälsans stig) eftersom de är knöliga och isiga. Istället valde jag gång- och cykelvägarna på östra sidan av viken. Kroppen kändes förvånansvärt pigg, två dagars vila gjorde uppenbarligen underverk. Tittade aldrig på klockan, utan gick helt på känsla. Tog heller aldrig i, utan slog av på tempot så snart det kändes minsta ansträngande. Allt för att inte stressa kroppen i onödan. Känslan av utmattning i fredags fanns färskt i minnet.

På västra sidan följde jag Hälsans stig och där var underlaget bättre. Genom Hagaparken gick det lätt och hela vägen hem flöt löpningen på fint. Känslan i kroppen var bra och resultatet blev 15 km @ 5:30 m 75% snittpuls, över all förväntan.

Innan middagen hann jag även med 50 minuter kettlebell, så den dagen blev komplett på alla sätt.

I tisdags flög jag till Oslo för en mässa. Jag packade ner både löparkläder, träningskläder, hopprep samt gummiband. På kvällen körde jag mitt styrkeprogram på rummet, då hotellet saknade gym, men fick skippa hopprepet då rummet var för litet. Det blev iaf en dryg timmes hård träning.

20130207-092600.jpg

Jag var ganska mörbultad efter passet och energinivån var låg så efter duschen var det dags att snabbt hitta nåt att äta. Tog en promenad runt Oslo centrum, men kunde inte bestämma mig. Började känna mig lite snurrig, men trodde att det berodde på att jag gick in och ut mellan kallt och varmt, men det visade sig snart bero på lågt blodsocker. Höll bokstavligen på att svimma och kände paniken komma. Halkade snabbt in på Peppes Pizza och bad servitören om en stor Cola, snabbt! Kallsvettades och måste sett ut som en pundare vid det laget!
Servitrisen kom med ett ENORMT glas med Cola, säkert närmare 750 cl. Jag surplade girigt i mig sockerlösningen (inte hela) medan jag ögnade genom menyn innan jag bestämde mig för deras Caesar-sallad ”deluxe”.

20130207-093218.jpg

Även salladen, som för övrigt var delikat, åts med god aptit, min kropp skrek efter energi. Colan fick jag inte i mig, gav upp efter halva. Det var hursomhelst en helt ny Zebban som gick tillbaka till hotellet. Somnade ovaggad den kvällen.

I går var planen att ge mig ut på ett pass med backintervaller innan middagen, men jag valde istället att köra ett annorlunda styrkepass med hjälp av två appar från Adrian James. Egentligen ville jag köra ett insanitypass, men rummet var tyvärr för litet. Jag har tidigare skrivit om Adrian James 6 pack abs workout som jag använder som en del av mitt ”vanliga” styrkepass. Han har även en app som heter Boot Camp och det var den jag ville testa.
Efter några minuters uppvärmning körde jag tre varv med Boot Camp och 6 Pack Abs, vilket totalt blev 45 minuter. Ett riktigt bra och effektivt pass med fokus på bålstyrka. Den kombinationen av appar kommer jag använda igen, det var roligt och omväxlande. Båda apparna har tre svårighetsgrader samt att man kan komponera sina egna workouts, så de håller länge.

20130207-094710.jpg

20130207-094728.jpg

Efter träningen tog jag en promenad till slottet och sen föll valet, efter mycket velande, på hamburgare från MAX. Förvisso väldigt gott, men det visade sig vara ett uselt val. Min mage pajade tyvärr totalt! Den svullnade upp och värkte och ett tag trodde jag att jag livet magsjuk. Fick ta pepcid och värktablett för att bli av med smärtan. Dåligt slut på den dagen. Ska kanske hålla mig ifrån den typen av mat framöver?

20130207-095308.jpg

20130207-095325.jpg

Idag verkar det som att insanityträningen kombinerat med löpningen börjar ta ut sin rätt. Insanitypasset var idag ett s k Cardio Recovery där man slipper konditionsträningen och bara gör diverse styrkeövningar, ingen puls alltså, men inte bara vila heller. Det är veckans lättaste pass hursomhelst, vilket är skönt.

När jag senare gav mig ut på dagens löprunda så kändes det motigt värre. Benen var det inget fel på, utan det var som att springa i tjock luft typ. Pulsen var låg, så det enda jag kan skylla på är mental överträning. Sprang min sedvanliga runda ned till Hagaparken och tillbaka, vilket blev knappt en mil. Snittade 5:22 och 152 bpm (76%), så det var inget anmärkningsvärt så sett, men känslan var att det var tungt och trögt.

Under långpasset i söndags drog jag på mig begynnande blånaglar på båda stortårna, vilket under måndagens pass blev värre och idag kunde jag knappt springa nedför. Smärtan var snudd på olidlig, vilket gjorde att jag fick kompensera kraftig i nedförsbackarna. Inte bra alls.

Nu blir det löpvila till på söndag, men eftersom vi har 40-årsfest för Janica på lördag så finns viss risk att det långpasset får stryka på foten. Vi får väl se.

Formbotten

Publicerat: augusti 4, 2012 i Allmänt, Återhämtning, Träning

I söndags kom vi så hem från vår underbara semester i Italien. Vi har haft tre fantastiska veckor och avslutningen i Venedig var verkligen perfekt. Körningen hem till Sverige under helgen gick relativt smärtfritt. Från Venedig körde vi på fredagen till den lilla staden Lauterbach utanför Frankfurt. Dit kom vi tyvärr ganska sent pga av en hel drös vägarbeten. I Österrike stod trafiken i princip still på ett ställe, men efter ett tag lyckades jag komma av motorvägen och kunde då köra parallellt med den istället. Det blev en av höjdpunkterna på resan hem, då vi passerade ett flertal små fantastiskt vackra byar. Det tog nästan 13 timmar att köra, så lite seg i skallen var jag allt, men framförallt hungrig och less på att köra.

Efter en fantastisk, om än sen, middag på hotellets brasserie så var det skönt att få komma upp på rummet och slappna av. Kollade OS-invigningen en stund innan ögonlocken stängde för natten. Dagen efter körde vi till Malmö och även den dagen blev det en hel del väntan i köer och några ”felnavigeringar” av GPSen, som istället för att leda oss runt t ex Hamburg, ledde oss rakt i genom och satte oss i eftermiddagstrafiken. Till Malmö kom vi efter 22, så det blev nästan 13 timmar i bilen igen.

På söndagen var det bara drygt 65 mils körning hem, en baggis vid det här laget. Väl hemma vankades det grillfest hos svärföräldrarna på kollis. Härligt!

Min högst bristfälliga träning under semestern, samt tre dagars bilkörning, satte verkligen sina spår visade det sig i måndags då jag gav mig ut på mitt första pass på länge. Att sitta still i bilen och spänna ben, vader och fötter i timme efter timme gör verkligen sitt. Planen var egentligen att ta en kort sväng för att rosta av, men valde att runda Brunnsviken och tog mig vatten över huvudet. Benen ville mer än flåset kunde leverera kan man säga. De sista kilometerna hade jag nästan tunnelsyn. 13 km @ 5:25 med rekordhöga 169 bpm (85% av HRmax) blev resultatet. Jag har nog aldrig hat så hög snittpuls tidigare.

I onsdags gav jag mig åter ut, men valde då en kortare runda för att slippa uppleva samma elände igen. Benen ville mer än hjärtat kunde leverera och även om det inte var lika smärtsamt som tidigare så var det allt annat än angenämt. 9 km @ 5:15 med 161 bpm (80%) var ju aningens bättre, men inte bra. Formen känns lååååångt borta.

Idag kom jag ut på ännu ett pass och nu kändes det lite bättre. Gav mig av från kollis och sprang en runda i närområdet. Sprang lite vilse bland villaområdena, men kom till slut tillbaka och kunde konstatera att jag gjort 13 km @ 5:27 med 161 bpm (80%). Fortfarande av banan alltså, men det kändes åtminstone bättre idag, vilket är nog så viktigt. Jag får ge det lite tid helt enkelt, för det lär ta ett tag att komma tillbaka i form.

I morgon drar jag ut igen och det blir det sista passet på drygt en vecka, för på måndag åker jag och Janica till New York för en veckas semester tillsammans för att fira hennes 40-årsdag som infaller i september. Det lär inte bli nån träning där, bortsett från de många mil vi brukar tillryggalägga till fots när vi är där. Efter NYC får jag ta tag i träningen på allvar igen helt enkelt. Jag har fortfarande inte hittat mitt nästa lopp, tills jag gör det fortsätter grundträningen.

20120804-180448.jpg
Här hemma i Sverige lyste solen med sin frånvaro, men några fina dagar hoppas vi få innan sommaren är över.

Årets sista pass blev en ganska dyster historia. Andreas hade lagt ett 20 km distanspass på nyårsdagen, något som jag genast flyttade på till torsdagen. Fet chans att jag springer på nyårsdagen! Jag kom ju knappt till soffan! 🙂

Hursomhelst så vilade jag på onsdagen och gav mig ut på torsdagen för att beta av mitt längre distanspass. Sprang via Ulriksdal och längs vattnet upp till Silverdal där jag vek av mot Helenelund och Kista. Därifrån siktade jag in mig på Ursvik där jag hamnade på extremspåret.

Batteriet i klockan visade sig vara slut när jag skulle ge mig ut, så jag fick lösa det med laddkabel och löst USB-batteri. Funkade bra det med 🙂

Passerade en hel del ställen där Dagmar hade fällt träd eller orsakat anna förödelse.

Allt kändes bra och passet flöt på fint. Jag hade passerat extrembacken med några kilometer när det kändes som luften gick ur mig, energin bara försvann. Jag hade kommit drygt 15 km totalt och undrade dels vad som hände, men även hur jag skulle ta mig hem. Jag fick gå i backarna som var kvar och ta det lugnt när jag sprang. Det som var kvar att springa var enkelt och ganska mycket nedför, men det hjälpte inte. Min kropp hade i princip gett upp. Jag hade valt att springa utan energi eftersom jag bara skulle 20 km som jag alltid gör, men då hade en Dextrosol suttit som en smäck! Jag valde att springa raka vägen hem, vilket betydde att jag förlorade en kilometer, men det beslutet var väldigt lätt att ta.

Väl hemma tog jag en lång dusch och en funderare på vad som gick fel. Detta var första ”hela” veckan jag sprang efter ett nästan månadslångt uppehåll och jag hade fortfarande en förkylning kvar i kroppen, så det var ju ganska enkelt att lista ut varför det gick som det gick. Det är så lätt att bara fortsätta med träningen där man slutade och inte inse att ett längre uppehåll pga skada eller sjukdom kommer ta en några steg tillbaka prestationsmässigt. Efter lite mat och en lååång dusch så började jag återhämta mig så smått, men passet satt kvar i kroppen några timmar.

Dagen efter var det dags att ge mig ut igen och jag var lite smått orolig att samma sak skulle upprepas, trots att dagens pass endast var 10 km, men det visade sig att jag inte behövde oroa mig. Allt var som vanligt när jag gav mig ut på denna korta runda till Haga och tillbaka. Passet gick i 5:20-tempo och kroppen kändes lätt och smidig. Lustigt hur stor skillnad det kan vara från dag till dag.

Gångvägen utanför Haga Slott var återigen översvämmad!

Veckan började med det långpass som jag inte fick till i söndags. Fick sällskap av min granne/kompis Karin som hängde med de första 16-17 km och det gjorde att tiden bara gick. Vi tog sikte norrut längs Edsviken och vände hemåt efter ca 8 km då Karins plan var ca 15 km. När jag lämnat av henne hemma så var det ju en bit kvar av mina 40 km, så det var bara att komma på något roligt håll att springa mot. Jag valde att springa via Haga, Norrtull, Roslagstull, Stadion och till Storängsbotten där jag fyllde på vatten hos Prisextra innan jag sprang vidare. Insåg där att jag druckit på tok för lite av både vatten och Perpetuem, vilket förklarade den ganska sega känslan jag hade i både kropp och huvud. Med nästan hälften kvar kändes det ganska tungt, men det var ju bara att bita ihop. 40 km stod på schemat, så det är bara att gilla läget.

Rejält stenigt och rotigt på sina ställen

Jag sprang längs Husarviken på Norra Djurgården och följde sen vattnet längs steniga och rotiga stigar mot Ålkistan där jag följde min sedvanliga rutt längs Brunnsviken. Strax efter jag passerat Bergianska trädgården så snubblar jag till och är plötsligt viktlös för en millisekund innan gravitationen tar ett grabbatag i mig och drar mig med full kraft mot jorden. Landar på sidan på stigen och ligger där och funderar lite på vad som hände. Stoppar först klockan innan jag sätter mig upp och där sitter jag nån minut för att orientera mig både internt och externt. Reser mig därefter upp och undersöker vad som fällde mig, men allt jag ser är platt mark. Jag snubblade på marken? Börjar nog bli trött alltså. Nåväl, med lite skrubbsår på arm och i handen fortsätter jag min löpning hemåt, glad att jag valde att ramla just där och inte på asfalt eller grusväg, då hade utfallet sett annorlunda ut. Piggnade hursomhelst till av fallet och det var ju precis vad jag behövde uppenbarligen. Finns ju mindre smärtsamma sätt förvisso, typ en koffein-gel…

Brottsplatsen. Inte mycket att snubbla på kan man tycka, men jag lyckades!

När jag äntligen kom hem var jag ordentligt trött. 40 km @ 6:24 är i princip ett perfekt resultat då målet var 6:15-6:30-tempo. Eftersom jag är inne i en tung träningsperiod så ska det ju kännas tungt just nu, men det är inte lika lustfyllt att springa när man inte känner sig ”hundra”. Tids nog får jag vila och då kommer jag längta efter att få springa, man är aldrig helt nöjd.

Efter en dags vila var det åter dags att ge sig ut i onsdags. För att få känna på hur det känns att springa på bana så sprang jag till Sundbybergs IP och gjorde en knapp mil där. Det var mjukare och mindre behagligt än väntat, men det är säkert en vanesak. Det var inte direkt tråkigt heller, för jag kunde slappna av och bara tänka på annat. Det var dock skönt att springa hem igen och få lite mer visuell stimulans samt asfalt under fötterna. Jag får nog göra några pass till på banan innan Skövde för att få in känslan. 18 km @ 5:40 med 148 bpm (74%) snittpuls blev resultatet.

Torsdag och åter dags att dra på sig skorna för ett distanspass. Den här gången begav jag mig till Ursvik för ett varv i 10an. Siktade som vanligt på att ligga under 75% av maxpuls vilket är 150 bpm, vilket i en slinga som Ursvik kräver en del återhållsamhet. Fick ta det lite lugnt i backarna och ta igen det nedför istället. Det märktes att backlöpningen i Italien har gett resultat både fysiskt och mentalt, inga backar blir speciellt jobbiga numera. Det var svalt och skönt, men hög luftfuktighet, så jag svettades rejält. Vid starten tog jag rygg på en rosa tröja under några kilometer, innan jag passerade och drog ifrån, vilket var en skön känsla. Gjorde ett rejält avsteg från planen förvisso, men ibland kan det vara värt det. Jag fick dock betala priset och de sista kilometerna hem blev tunga. Resultat 16 km @ 5:30 med 155 bpm (77%) snittpuls.

Banprofil från Garmin Connect

Det kommer inte bli någon vila alls denna veckan, men nästa vecka kommer jag bara springa tre pass, så jag har det att se fram emot. Nu är det bara drygt två veckor kvar till Skövde, så det gäller att göra allting rätt fram tills dess.

Så var veckan till ända och med bara 12 minuters marginal tänkte jag kort rapportera vad som försiggått. Janica åkte till Almedalen tidigt i morse och ska vara bort till tisdag och eftersom jag hatar att sova utan henne så är jag uppe till jag stupar. 🙂 Är man van att ha sin fru bredvid sig 99,9% av tiden så är det inte lika kul att vara utan.

Veckans träning avslutades idag med ett långpass. Det känns som det var längesen jag sprang ett vanligt långpass och en titt i kalendern bekräftar det. Jag har inte sprungit långpass sen den 8 maj! Efter det kom maran och sen Jättelångt, vilka båda naturligtvis kvalar in som långpass, men de är trots allt lopp, så jag räknar dem inte i sammanhanget.

Hursomhelst så åkte jag upp till kollis och lämnade Alicia hos mormor och morfar medan jag gav mig ut och sprang. Passade på att testa min Salomonrygga för första gången, det var på tiden lixom. Laddade en liten handjagare med Perpetuem och gav mig av norrut. Försökte hålla mig till stigar och vägar som jag inte sprungit tidigare för att få lite omväxling, vilket fungerade bra. Ibland hade jag ingen aning om var jag var, vilket var en härlig känsla. Jag älskar verkligen känslan av äventyr och upptäckande, även om det är i områden som jag i stort känner till. Det finns trots allt oerhört mycket att utforska runt i kring en.

Löpningen flöt på rätt bra och efter en mil kom jag fram till Ursviks motionsgård, vilket var meningen. Jag valde Extremen och följde den ett varv. Egentligen inte det bästa valet om man är ute på långpass och försöker prioritera låg puls, jag kände mig som en ko på kosläpp (fast smidigare och utan ett jättestort juver som högst oroväckande svänger fram och tillbaka. Har funderat hur de kan sitta kvar egentligen). Jag gick i alla backar för att kompensera de snabbare partierna och det fungerade hyggligt, men inte optimalt. Energimässigt var det dock lite dåligt ställt idag, kände mig lite svagare än vanligt. Förmodligen bara taskig dagsform. Trots att det bara var runt 18 grader så var det ändå lite tryck i luften och jag svettades en hel del. Det kändes varmare än vad termometern visade liksom.

Blåbär fanns det gott om, goda var de åxå!

Det obligatoriska och sammanbitna självporträttet

Efter ett varv i Extremen så sprang jag raka vägen tillbaka till kollis. Väl framme konstaterade jag att känslan stämde rätt bra med vad klockan visade. 31 km @ 6:15 och 150 bpm (75%) är ju inget att skryta med direkt. Banprofilen nedan visar å andra sidan varför snittpulsen blev lite högre än vanligt. Dessutom drack jag på tok för lite, knappt 15 dl, så jag får skylla mig själv om pulsen går upp. Jag hade nog behövt åtminstone en halvliter till idag. En protion Recoverite och en Hammer Bar blev min belöning efter avslutat pass, sen njöt jag av ett dusch med efterföljande långbad, det var toppen!

Fick ihop ca 72 km i veckan, vilket är strax under medel. Nästa vecka är en lite hårdare vecka, men långt i från mina vanliga hårda veckor som tur är. Det är mycket som måste fixas innan vi åker nästa söndag.

Blandade känslor

Sedan jag klev av Jättelångt i lördags har jag funderat en del över beslutet jag tog vid 48 km och huruvida det var rätt att bryta. När jag kom till vätskestationen vid 48 km och möttes av flertalet löpare som brutit så kändes beslutet helt rätt, men efter att ha vilat en stund så kändes det så mycket bättre. Då hade jag redan anmält att jag brutit och kände att beslutet var taget. Vad skulle hända om jag fortsatte? Hur skulle jag må efter några kilometer? Skulle jag få gå de sista två milen till Norrtälje? Skulle det vara värt det? Frågorna som snurrade i huvudet var många.

När jag är ute och springer och går i genom tuffa perioder, företrädesvis under längre långpass eller lopp, så brukar jag tänka på alla de människor jag läst om eller sett på film som kämpat sig genom lopp såsom Badwater, Barkely, Western States, Leadville, Hard Rock osv. De skulle inte ens märkt av värmen i lördags. Under Andreas 48 timmarslopp nyligen var temperaturen också runt 30 grader på dagarna. Att tänka på dessa människor som kämpar på trots enormt krävande förhållanden brukar oftast göra att mina egna problem minimeras till ”en fis i rymden” och ger mig en mental spark i arslet och en ”vafaan gnäller du om” i örat.

Efter att ha pratat om det med Janica, Andreas och Magnus inser jag att det var rätt beslut trots allt. Att ”bara” genomföra ett lopp, som jag dessutom sprungit två gånger tidigare, räckte inte för att motivera mig. Jag kom inte till Grisslehamn för att gå större delen av loppet. Jag hade inte haft något uttalat mål med Jättelångt och heller inte tränat och formtoppat inför det, utan åkte dit för ännu en underbar utflykt på Roslagsleden. Jag påminner mig lite om GAX 2009, mitt första försök på 100 miles. Jag fick problem med löparknä strax efter 30 km och gick sen ytterligare 30 km innan jag bröt. Jag hade förmodligen kunnat ta mig mycket längre, men till vilken nytta? Att gå större delen av ett lopp är inte min grej alls.

Den besvikelse som kom krypande efter loppet grundar sig i att jag faktiskt bryr mig om hur jag presterar, vilket jag blev påmind om av Andreas. Om jag inte hade brytt mig så skulle jag behövt vara orolig, men nu har jag en våldsam revanschlusta som bubblar inom mig och jag vill inget annat än att hitta en utmaning att besegra. Frågan är bara vad.

Träning

Dagen efter Jättelångt stack jag ut på en kort runda tillsammans med Janica. Vi tog den vanliga ”sjuan” till Haga och tillbaka. Kroppen kändes som vanligt och Jättelångt hade inte lämnat några spår efter sig. Efter löprundan blev det en dryg halvtimme styrketräning, något jag försöker lägga in minst varannan dag numera. Oftast blir det vanlig styrketräning, men ibland även kettlebells.

Måndagen blev vilodag, men idag (tisdag9 var det åter dags att komma ut en sväng. Det blev en sjua med Janica igen och efteråt körde jag i genom mitt styrkeprogram igen. Den här veckan är lite av en vilovecka vad gäller löpningen, så jag passar på att ta det lite extra lugnt. Nästa vecka är det åter dags för normal löpträning dock, något jag ser fram emot.

Utsikt från lägenheten i Italien. Mindre än 4 veckor kvar tills vi åker. Längtar...

Det har blivit måndag och jag har flugit till Prag, där ska jag genomföra en produktutbildning för ett europeiskt team hos min distributör, men det är först i morgon bitti. Idag är det lite mer socialt umgänge planerat, med sightseeing och middag. Det är mitt första besök i Prag, så jag vet inte vad jag har att vänta. Dock har jag hört mycket gott om staden, så jag har höga förväntningar. Även om det hade varit extra kul att få en chans att lägga till Prag i samlingen av städer jag sprungit i så har jag inte packat löpardojjorna den här gången.

På hotellet

Stockholm marathon har hunnit sjunka in och jag har fått lite distans till det hela. Inget är förändrat vad gäller min allmänna känsla vad gäller mitt resultat. Jag är fortfarande besviken, men har hittat några ljuspunkter som jag fokuserar på.

Det jag hade föresatt mig som en prioritet med detta lopp var att jag ville komma till en punkt under slutfasen där jag skulle behöva kriga, där det inte räckte att bara bita ihop, utan där jag skulle behöva gräva djupare och plocka fram kämpaglöden på allvar. Dit nådde jag och det är jag nöjd med. Även om slutresultatet inte var det önskvärda så är jag iallafall en mycket viktig erfarenhet rikare.

Det är naturligtvis roligast att springa när allt känns behagligt och fint, men ibland är det ju bra att få lida lite för att kunna uppskatta när allt känns bra. För att kunna prestera optimalt är det även viktigt att veta var ens gränser går, så att man lär känna signalerna och kan ligga så nära dessa gränser som möjligt utan att gå över och riskera något, såsom att behöva bryta till exempel.

Min vänstra stortå var den som skrek högst under loppet, men efteråt var det den högra som tog över. Naturligtvis råkade jag sparka in i Alicias fot i går när vi var i stan och hon gick framför mig. Smärtan var obeskrivlig, det kändes som nån dragit ut nageln! Som tur va så la sig smärtan efter typ tio minuter.

För att överhuvudtaget kunna ha skor på mig så fick jag tejpa båda tårna i morse och ta mina gamla NB 902’or som är storlek 47,5 och har rejäl tåbox. Inte så snyggt, men jag har inget val. Vi ska ut på tre timmars sightseeing i Prag och det kommer bli intressant att se hur mina fötter upplever det.

Nyttan med kompressionskläder är lite omtvistad. Det är lite svårt att finna entydiga bevis på att de har någon egentlig effekt, men de som använder dem svär oftast vid dess förträfflighet.

Jag använder själv kompressionskläder sedan några år och tycker mig känna stor skillnad både under och även efter passen. Jag började med att använda kompressionsstrumpor, för att sen även köpa långa tights och senare även korta tights.

Ibland använder jag kompressionsstrumpor efter långpass för att påskynda återhämtningen, men det har även hänt flertalet gånger att jag haft på mig kompressionsstrumpor när jag flugit eller stått på exempelvis mässa eller liknande.

CEP tillverkas av Medi, vilket är en av världens s största tillverkare av medicinska kompressionskläder. Jag har använt deras strumpor sen jag började sälja dem via Runners Gear och har varit störtnöjd. De kostar mer, men ger också mer.
Tidigare har jag använt strumpor från framförallt X-Socks, men även Nike. Ingen av dessa har varit lika bra som CEP.

CEP Tvättpåse

CEP gör mer än bara strumpor och jag för några veckor sen fick jag hem ett par av deras kompressionstights för test. De levereras i en snygg låda på bästa Apple-vis* och innehåller förutom tightsen även en lite tvättpåse samt en bruksanvisning för hur man enklast sätter på dem (!).

Det är bara benen som består av kompressionsmaterial, medan resten består av vanligt funktionsmaterial. Att ta på sig dem kräver, precis som med kompressionsstrumporna,  lite teknik, därav bruksanvisningen.

CEP bruksanvisning

När de väl är på sitter de som ett skruvstäd! Det känns lite väl tight i början, men om man är van vid kompressionskläder så vänjer man sig ganska snabbt. Jag har testat två löppass på bandet, ett intervallpass med tusingar och ett vanligt distanspass. Tightsen känns rejält tighta, men inte obekväma. De kräver lite tillvänjning, för det är klart annorlunda mot vanliga korta tights. Under själva passet ger kompressionen en känsla av tryck i musklerna som förmodligen kommer till sin rätt framförallt intervall- eller backträningspass, men kompressionen är ju även nyttig under distans- och långpass.

Den stora skillnaden kände jag efter passen, då musklerna i låren kändes fräschare än vanligt. Även dagen efter tycker jag mig märka skillnad i hur musklerna känns. Återhämtningen kändes snabbare.

Storleken bestäms utefter lårets omkrets och de finns i fem storlekar för män och kvinnor.

Priset är ganska, högt närmare bestämt 1295.-, men då får man också ett par kompressionstights av högsta kvalitet, tillverkade av den ledande tillverkaren av medicinska kompressionskläder.

Finns för beställning på Runners Gear, men det har ni nog redan listat ut 🙂