Så var det till sist avklarat. 100 miles. Det känns i varenda muskelfiber i benen. Blåsor och skavsår är de värsta jag upplevt hittills. Värst är dock benen som är våldsamt ömma och stela.
Jag visste redan vid 50 km att jag skulle klara det. Det fanns inget annat. Sprang och sjöng, spelade trummor och upplevde en runners high utöver det vanliga. Kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Den gråtmildheten återkom vid flera tillfällen och var ett resultat av ödmjukheten jag kände inför distansen, vad min kropp mäktar med och vad jag själv kan prestera. Att hålla sig i konstant rörelse i över 22 timmar är, i brist på ett svenskt ord, humbling. Min resa var trots allt ganska lätt jämfört med många andras. Andreas fick t ex kämpa hårt med magproblem. Jag och Magnus bevittnade flertalet trasiga personer på småtimmarna, personer som förmodligen fick utnyttja maxtiden på 30 timmar för att ta sig i mål. Det är ingen lek!
Till sist vill jag passa på att tacka och framförallt HYLLA världens bästa support, pacer och vän: Magnus. Utan honom hade detta inte varit möjligt.
På varenda växling stod han redo med vad jag behövde, och när jag bad honom byta om för att pacea mig ett varv tidigare än planerat så stod han redo när jag kom in för varvning. Sen krigade vi tillsammans genom den becksvarta natten och kom ut på andra sidan och upplevde gryning, fågelkvitter samt målgång. Utan Magnus hade mitt lopp sett helt annorlunda ut!
Jag återkommer med en utförlig rapport senare, nu ska jag försöka vila lite
Fåfängeträning 
Jag har verkligen inga rätta ord för att säga nåt på ett rättvist sätt!!
Jag känner nästan jag börjar gråta!
Tack för att dela dina tankar med oss!
Vilken grej! Vilken upplevelse!
Du får gärna berätta alla alla detaljer om hur det var att springa under 22 timmar!
kram på dig!!
Få förunnat att ha en sån klippa som Magnus som support!
Verkligen! Han är ovärderlig!
Fan Zebban – Det är så där det ska vara! Jag är så glad att du fick uppleva det till slut. Fast jag anar att det bara är början – början på något stort.
Mycket fin tid, mycket grym prestation. Jag gratulerar dig ödmjukt med glädjetårar.
Nu är det äntligen gjort och jag är sjukt nöjd med hur det gick. Visst hade jag planerat lite annorlunda, men allt kan hända och det fanns utrymme i planen s a s. Om det blir en nästa gång så vet jag vad som kan förbättras. Just nu njuter jag bara…
GRATTIS!!! Äntligen vet du hur det känns att springa de där magiska 100 miles! Det var ett sant nöje att under natten följa dig på plats, när kroppen var pigg men huvudet lite lätt förvirrat. Njut av detta lääänge nu!
Tack Camilla! Det var verkligen magiskt! Ganska jobbigt åxå, men helt klart värt besväret om man säger så. Tack för hjälpen åxå, det betydde väldigt mycket att ha er support.