Det blev inga backintervaller i torsdags, utan jag njöt istället av att inte göra något alls och bara lata mig i solen. Lite träningsångest hade jag, men den försvann rätt snabbt.
I fredags fick jag till ett riktigt bra och hyggligt snabbt distanspass på drygt 16 km. Värmen var snudd på olidlig, men jag klagar inte. Det tar bara lite tid att vänja sig helt enkelt. Har man längtat så länge efter våren så vore det faan om man gnällde, eller hur?
Lördag förmiddag var det dags för Janicas första löptur för i år. Det var nästan ett helt år sen sist, så vi tog det extra försiktigt. Det blev den sedvanliga löpturen ned till Haga Slott. Jag tvingade henne att ta gåpauser med jämna mellanrum och även sänka löptempot när jag tyckte att det gick för fort. Hon var väl inte helt nöjd, men protesterade inte så mycket. För mig var det en perfekt återhämtningsrunda dessutom.
I söndags var det så dags att avsluta veckan med ett långpass, så vid 10-tiden styrde jag kosan mot Ursvik. Planen var att springa ca 35 km och tanken var att åtminstone göra ett varv i extremen (15km) och sen eventuellt ett varv till eller nåt annat.
Det tog emot lite i kroppen och jag kände mig inte i superform, pulsen låg högt kontra tempo, så jag fick slå av rejält på tempot. Jag hade sprungit 6 av de senaste 7 dagarna, så lite sliten borde jag kanske vara, men kroppen och ffa benen kändes helt ok. Det va flödet som saknades. Kanske var förkylningen på väg tebax?
Av nån anledning hade jag valt ett par strumpor som jag inte använt förut, såna med dubbla lager. De gjorde att jag gled lite i skorna, vilket resulterade i att mina tåspetsar började ömma efter ca två mil.
Efter ett lugnt varv i Ursvik valde jag att springa till Hagaparken. Det var skönt att slippa nedförsbackarna som gjorde extra ont i tårna. Jag slappnade dock av lite väl mycket, för plötsligt kängade jag till en rot med höger stortå och var i princip luftburen, vilt vevandes med armarna i ett fruktlöst försök att återfå balansen. Jag siktade in mig på en grässlänt och lyckades landa där och rulla runt innan jag fick stopp på färden. Med hjärtat i halsgropen och en smärtande stortå satt jag där en stund och funderade om nån sett mig och isf hur jäkla dum jag måste sett ut. Nåja, det bjuder jag på.
Linkade så sakteliga iväg och efter en stund kunde jag jogga försiktigt. Valde att springa raka vägen hem, det fanns inte en chans att jag skulle kunna springa några längre sträckor. Tur att det bara var fyra kilometer hem.
Passet slutade på 29 km i strax över 6-tempo, så det blev ok ändå. Totalt skrapade jag ihop 109 km söndag till söndag, med endast en vilodag, så jag var nöjd trots den smärtsamma avslutningen.
Det är bara en månad kvar till Jättelångt och planen är att komma i bra form inför det. Jag bara måste lyckas med det loppet, det får va slut med DNF’er nu.
Fåfängeträning 