Om mig

Västgötapôjk född (1969) och uppvuxen i Skultorp utanför Skövde. Flyttade som tonåring till Malmö och bodde där i ca 8 år innan jag till slut hamnade i Stockholm, där jag huserat sen -93. Bor numera i Solna med min fru och vår dotter.

Idrottslig bakgrund existerar i princip inte, bortsett från att jag som barn utövade några få sporter högst sporadiskt, däribland ishockey och fotboll.

Löpningen kom som av en slump. När jag hösten 2005 tyckte att trivselkilona inte var så smickrande så började jag cykla till och från jobbet. Dessutom började jag med stavgång på lunchen, till mina kollegors stora ”förtjusning”. På tisdagar och torsdagar såg jag en grupp kollegor ge sig ut och springa på lunchen. Först skrattade jag lite hånfullt åt dem, men på våren 2006 var det något som fick mig intresserad. Jag beslöt mig för att följa med ut och testa. Plötsligt stod jag där på parkeringen utanför jobbet i mina gamla Puma-dojjor, redo att ta mig an vad som nu väntade mig.

Första riktiga joggingturen som vuxen var plågsam. Från jobbet i Hjorthagen sprang vi till spåret i Lill-Jansskogen. Där stannade vi och stretchade lite innan det var dags för allvaret. Jag joggade på efter bästa förmåga och tog gåpauser när det behövdes, vilket var ofta. Mitt flås var icke existerande och mina muskler skrek av smärta. Väl tillbaka på parkeringen utanför jobbet så hade träningsvärken redan kommit. Mina lår smärtade och hade låst sig!

Det tog en vecka innan träningsvärken hade släppt helt. Då gav jag mig på det igen, med liknande resultat. Jag gav mig inte utan fortsatte att hänga med kollegorna två gånger i veckan. När semestern kom fortsatte jag att springa regelbundet, nästan varannan dag. När jag sen kom tillbaka till jobbet och gav mig ut på den gemensamma lunchlöpningen kunde jag springa HELA rundan i Lill-Jansskogen utan en enda gåpause! Vilken seger!

Första loppet jag sprang var Midnattsloppet 2006, vilket var något av en chock. Så mycket människor! Jag levde i villfarelsen att min maxpuls var 182 bpm, vilket i princip styrde hela mitt lopp. Jag nådde drygt 175 bpm i de värsta backarna och trodde att jag skulle dö om jag nådde maxpulsen, så jag slog av på tempot varje gång pulsen gick över 170. Jag lärde mig senare att min maxpuls är ca 200 bpm, viss skillnad… Loppet gjorde jag på några sekunder över 60 minuter. Innan loppet hade jag sagt till en kompis som sprang i en högre startgrupp att ”jag siktar på 50 minuter så kanske jag kommer in på 55.”. Visst sörrö.

Efter Midnattsloppet var det klart att jag gillade att springa lopp. Tillsammans med mina kollegor sprang jag Bellmansstafetten och senare samma år sprang jag och min numera trogne vapendragare Magnus Hässelbyloppet. Två veckor innan dess råkade jag ut för ett ryggskott som resulterade i ambulansfärd och kryckor, men jag hann återhämta mig tillräckligt för att genomföra loppet. Dryga 55 minuter tog det, men jag kom i mål i ett stycke. Sista 500 meterna hade jag så mycket håll att jag inte kunde andas. Magnus sprang baklänges och pepprade mig ända in i mål.

Mer om vilka lopp jag sprungit sen dess finns här.

Milsloppen gav mersmak, men för större äventyr, så i januari 2007 jag anmälde mig till Stockholm Marathon och började träna lite mer strukturerat mha träningsprogrammet FIRST som jag hittat genom Runners World US. Ett program som utgår från din bästa tid på 10K och anpassar tempo och vila därefter. Man löptränar bara 3 dagar per vecka, men lite mer intensivt, däremellan förutsätts man träna något alternativt. FIRST rekommenderar jag varmt. Jag utvecklades snabbt och fick större förståelse för hur träning påverkar mig.

Träningen inför StM-07 gick bra och bortsett från en långdragen förkylning som satt i fram till start så gick det bra. Jag beslöt mig redan från början för att ta det försiktigt och se det som ett äventyr. Det var ett av de varmaste loppen i historien, men temperaturer över 30 grader, men jag hade bra koll på vätskeintag och tog det lugnt, vilket tog mig i mål. Sista milen var tung, men jag hade inte bråttom. Minns hur fotsulorna skrek av smärta på Odengatan och jag stannade till hos sjukpersonalen efter Jarlaplan för att fråga om smärtan i bröstet och fick förklaringen att det är all vätska och värmen som blir för mycket för magen. Efter ca 5:15 kom jag så i mål. Med tårar på kinderna stapplade jag ned till ÖIP. Drömmen hade gått i uppfyllelse! Ett år efter jag började springa hade jag genomfört ett marathon! Det var stort!

Fortsättning följer…

Annons
kommentarer
  1. E Maria C skriver:

    Hej!

    Skultorp, det känner jag till, bodde alla mina somrar i Dala så Skultorp var ett kärt återseende varje sommar tills jag var ca 15 bast.

    Men till saken, jag fick ditt namn då jag frågade en löpare vid TEC i Täby om vart de hade köpt sina ”salttabletter/kapslar” och någon sa att du hade information om det.

    Finns det möjlighet till att du skulle kunna ta kontakt med mig per mail så vore jag jätte glad!

    Tack på förhand!

    Vänliga hälsningar
    Maria

  2. Anna skriver:

    Roligt att du svarade på min blogg Zebbe! hur hittade du mig? du vet vem jag är eller?
    Anna Holm från Skövde!!
    Jag har skadat mitt bäcken så pass att jag inte får springa, vi får se om det ändras om 6 månader eller så tills dess får jag träna annat!
    tjing

    • zebban skriver:

      Jag såg att du bloggade och snubblade över inlägget om löpning, så jag var naturligtvis tvungen att kommentera det. Hur skadade du ditt bäcken om jag får fråga?

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s