Fåfängeträning

Utan inbördes ordning kommer här några av de slutsatser som jag kom fram till under gårdagkvällens pannlampspass i Ursviks 10:a:

• Om jag på morgonen bestämmer mig för att använda GoreTex-skorna på kvällen så håll fast vid det planen.

• Pannlampan är grym, men man ser inte ALLT. T ex är det svårt att se var det är lerigt eller vad som ligger UNDER alla jävla blad.

• Asics GT-2140 är jättebra på asfalt och grusväg. De sitter helt underbart!

• Asics GT-2140 är jättedåliga i ett blött spår i Ursvik eftersom de saknar grundläggande terrängegenskaper såsom t ex grövre mönster för bättre fäste.

Nu kanske ni tror att jag råkade ut för något under passet, men så är inte fallet. Jag bara irriterade mig på att jag hade valt fel skor. Spåret var blött, lerigt och halt på flera ställen och skorna gjorde inte mycket nytta, vilket resulterade i att jag fick sänka farten, medan ansträngningsnivån behölls. Halkade en del i frånskjutet vilket kostade energi och byggde på min irritation.

Passet var inget att skriva hem om. 15 km @ 5:26 med 167 bpm (84%) i snittpuls får mig att undra om kroppen mår bra. Låg fart och hög puls. Antingen är det taskig dagsform eller nåt ”skit i kroppen”.

Edit: Jämförde med ett identiskt pass från den 1/10 och det var i princip samma resultat. Förvisso 6 sekunder snabbare per km , men samma puls och den gången var det torrt i spåret samt jag hade bättre skor. Allt är alltså som det ska igen. 🙂

Efter SUM kände jag att kroppen behövde några dagars vila, så måndag till onsdag blev träningsfria.
I torsdags var det så dags att känna hur kroppen kändes, så på lunchen gav jag mig ut på ett lättare pass. Efter uppvärmning och ordentlig stretch så blev det den ganska långa backen upp till Österberga och långa backen ned mot Älvsjö-mässan, för att där vända tillbaka samma väg. Det kändes ganska ok i kroppen och passet blev hyfsat lyckat, även om det inte fanns något direkt syfte med det. Totalen hamnade på 8 km @ 5:07 med 162 bpm (81%) i snittpuls.
Tanken var att även komma ut på lunchen i fredags, men dels så spöregnade det och dels var jag tvungen att gå från jobbet tidigare för att hämta Alicia efter skolan, så det blev ingen löpning. Normalt så springer jag i princip i alla väder, men om det spöregnar så står jag gärna över.

I söndags var det åter dags för veckans höjdpunkt, långpasset. Det förlades än en gång i Ursvik och jag sprang som vanligt upp till Överjärva gård och anslöt till Extreme-spåret vid bron över järnvägen. Extremspåret var lerigt och halt, som vanligt på hösten. Löven hade lagt sig så att de effektivt dolde rötter och håligheter, vilket adderade till osäkerhetskänslan. Jag sänkte farten för att inte råka ut för några olyckor.
Jag kände mig lite dåligt laddad inför passet, både fysiskt och mentalt. Det märkes även att jag har något ”skit i kroppen”, i detta fall en lätt förkylning/snuva, som ökade den upplevda ansträngningen en aning.
Efter drygt 1½ varv i Extremen så låg jag kvar i 10an (10an och Extremen delar spår periodvis) för att korta av passet en smula och komma hem i någorlunda vettig tid. Skymningen hade börjat lägga sig och jag ville definitivt inte riskera att springa i mörkret i Extremen!
Efter en liten extrasväng till affären så kom jag så hem och kunde summera passet.
32 km @ 6:10 med 157bpm (78%) snittpuls var jag definitivt nöjd med. Lite hög puls, trots att jag gick i flera av de brantare backarna för att få ner snittpulsen och samtidigt undvika att halka. Förvisso var det klart jobbigare pga vätan och leran, men det kan även bero på snuvan. Vi får väl se hur passen går i veckan.

Den här veckan planerar jag kvällspass på tisdag och torsdag, samt lunchpass onsdag och fredag. Lördag vilar jag och söndag blir det långpass igen. Min förhoppning är att få ihop 40+ km på söndag. Total distans för veckan borde närma sig 85+ km om allt går som planerat.

Dagen efter loppet och kroppen känns fräschare än väntat. Har lite känningar i höger knä, men i övrigt finns det få tecken på att jag sprang nästan 50 km i krävande terräng i går. Fascinerande.

Resultatlistan har tyvärr inte publicerats ännu, så jag får utgå från det Garmin connect säger. Enligt den så gjorde jag loppet på ca 5:02h, med en snittfart på 6:17 och 163 bpm (81%) snittpuls. Ett resultat som jag är mer än nöjd med.

Jag valde en ansträngningsnivå som kändes behaglig och hade endast några få perioder då jag kände att energin tröt. Vid de tillfällena räckte det med att ta en Dextrosol för att ”höja moralen” och blodsockret. I övrigt så förlitade jag mig på Perpetuem för energi och kompletterade endast med några bitar banan och en mugg Coca-cola under hela loppet.

Jag hade nästan glömt hur krävande SUM är, men väl ute i spåret så kom minnet tillbaka snabbt. Enligt SportTracks så består SUM av 23% uppför, 58% flackt och 19% nedför. Känslan man får när man springer är att det huvudsakligen är uppför och man undrar när nedförsbacken ska komma. De flacka partierna är sällan lättsprungna och ger oftast inte den aktiva vila man skulle behöva.

Resultaten är nu publicerade och min sluttid blev 5:02:10, vilket jag är helt nöjd med. Det ger mig plats 67 av de 128 som slutförde loppet.
Det stör mig inte ens att jag kunde tagit i lite och knäckt 5-timmarsgränsen. Nästa år ska jag försöka upprepa bedriften med att skala bort 15 minuter på tiden, vi får väl se hur det går.

Jag ska passa på att tacka arrangörer och funktionärer för ett riktigt välorganiserat lopp. Jag sprang fel en gång i början när jag blint följde  de framför och koncentrerade mig på marken. Dock handlade det bara om ca 20 meter.
Tack till Camilla, Anders, m fl för draghjälp och sällskap under långa sträckor.TAck till Staffan och Linda som körde ner min bil till målet.
Stort grattis till min klubbkamrat Emelie som kom in som andra kvinna och förbättrade sin tid från i fjol med typ 45 minuter!

Vi ses nästa år!

Vaknade vid sju och kollade temperaturen, 0,5 minusgrader! Min plan var ju korta tights! Nåja, efter en frukost där fibrer lyste med sin frånvaro men socker och fett var närvarnde så drog jag på mig kompressionsstrumpor, långa tights, tunnn superunderställströja, funktionsväst, vindjacka, buff och tunna fingervantar. Skakade till en Vitargo Gainers Pro shake och gav mig av mot Björkhagen.
Efter några irriterande felkörningar så kom jag till slut fram.
Alla var där, som det heter. Staffan och Linda tog hand om min bil och körde den till målet.

Starten gick lite plötsligt kl 10 och vi var iväg. Jag fick följe av Anders och vi la oss i ett lagom tempo. Första biten består ju mest av motionsstig och asfalt, men snart visar SUM sin bedrägliga nuna. Ute i skogen väntar stigar fyllda med hala rötter, som dolts av hala löv. Backarna känns tidvis oändliga och man undrar när nedförsbacken kommer och hur fruktansvärt lång den måste vara.
Vissa partier är faktiskt asfalt, men då i form av en uppförsbacke som är ca 3 km (?), återkommer med exakt längd.

Jag släppte Anders efter ca en mil och sprang sen med Camilla i ca en mil innan jag kände att jag ville ligga på lite hårdare. Strax därefter kom första hållvarningen! I drygt en mil kämpade jag med att hålla hållet stången! Det var naturligtvis under den lättsprungna delen där jag hade velat ta igen lite tid, men vad gör man? Biter ihop och försöker slappna av. Till slut försvann det dock och jag kämpade på så gott jag kunde. Sprang utan sällskap från ca 25 och framåt. Det gjorde inte så mycket, även om det var väldigt trevligt med sällskap.

Jag passerade några löpare och blev även passerad av andra, men försökte hålla så jämn fart som möjligt och inte låta mig påverkas av att nån passerade.

När 40 km-skylten passerades kändes det som en lättnad. Sum är en väldigt krävande bana och jag började få krampkänningar i vaderna. Farten hade sjunkit en del och jag tog flera gåpauser. Dock fick jag lite energi vid sista kontrollen och lyckades få in ett skönt flyt de sista kilometerns fram till upploppet, en sträcka som är i princip helt flack.

Framme vid Rudan(?) ser man målet vid motionsgården, men banan svänger tvärt vänster och följer en motionsslinga runt en sjö. En sträcka på några kilometer. Här valde knät att säga ifrån!!! Det hade hållt hittills, men nu var det slut på det roliga.
Den sista biten innehåller några riktigt jävliga backar, varav den sista är låååång och rejält brant. Strax före den stod Staffan och Linda och fotograferade för fullt! Jag lyckades gå och jogga uppför backen innan sdt var dags att ta sig ned för en brant nedförsbacke och komma ut på upploppet.

Det var en skön känsla att få springa i mål. Jag hade ingen koll på min tid, men det visade sig att jag nästan klarat 5-timmarsgränsen! Vilken lycka!!! Nån minut hit eller dit spelade ingen som helst roll i det ögonblicket!

Analys och kompletteringar kommer när jag hunnit hem och ladda upp passet i datorn.

Nu ska jag åka och köpa pizza och ha en slapp lördagkväll!

…har aldrig varit min starka sida, men jag gör så gott jag kan. Veckan innan ett lopp drar jag oftast ned på distansen med ca 50%, för att sista vardagarna inför loppet ge mig ut på ett par lätta rundor med fartökningar eller liknande. Förra veckan blev det

I går var planen att springa ett lättare pass i Ursvik, typ ett varv i Ursvik Extreme i långpasstempo, totalt drygt 20 km. Tyvärr råkade jag ut för nackspärr strax före sänggående i lördags, så efter en natt med kostant smärta och sömnproblem så strök jag passet och tog tabletter. Igår eftermiddag kändes det klart bättre, men av princip så springer jag inte om jag har varit tvungen att ta tabletter av någon anledning. Har jag så ont att jag ”måste” ta tabletter så ska jag inte springa.

I torsdags blev det ytterligare ett kvällspass i Ursvik, men jag valde bort Extremen till förmån för 10an. Jag var väldigt seg i skallen under uppvärmningen och kände mig inte alls upplagd för att springa i Extremen, med allt vad det innebär. Man måste kunna fokusera ordentligt om man ska springa i Extremen med pannlampa för att undvika att snubbla eller halka.
Passet gick bra och trots att jag kännt mig seg i kroppen och mentalt trött efter en riktigt kämpig dag så flöt det på. Största fördelen med Ursviks 10a gentemot Extremen är att man slipper de steniga och rotiga delarna som kräver ens uppmärksamhet. I 10an kan man ”flyta” fram i sin egen värld och bara låta kroppen och ffa benen göra sitt. Det finns en hel del backar, så riktigt tråkigt blir det inte.

Totalt blev det 16,3 km @ 5:20 med 167 bpm (84%) i snittpuls. Med tanke på hur jag kände mig när jag gav mig ut för att springa så är jag nöjd.

Gårdagens pass flyttas istället till i kväll, men då kommer jag nog korta av det en smula och istället höja tempot. Det blir sista passet i Ursvik innan SUM.
Kroppen ska få röra sig på onsdag igen, men då får jag tvinga mig till ett lugnt pass. På fredag kanske jag ger mig ut åxå, men då blir det uppvärmning följt av ordentlig stretch för att sen springa tillbax och stretcha ordentligt igen.

Det ska bli spännande att springa SUM igen!!! Hoppas jag får ta revansch från förra året!

Äntligen långpass!
Pga SUM (Sörmlands Ultra Marathon) den 10 oktober så är all min träning för tillfället förlagd till Ursvik. Jag behöver återigen vänja mig vid terränglöpning och i söndags var det dags för ett efterlängtat långpass. Som sällskap fick jag med mig min ultrabroder Staffan och tillsammans gav vi oss av mot skogen strax efter lunch.

Jag kände mig riktigt laddad inför passet och varenda fiber i min kropp hade längtat efter detta långpass. Jag älskar verkligen att springa i Ursvik, för den som har missat det. Ursvik bjuder på så mycket härlig löpning och miljö. Lukten av höst, ljudet från skogen, frisk luft och utmanande löpning som nästan hela tiden kräver ens uppmärksamhet. Alla dessa faktorer gör att jag glömmer allt annat när jag springer där.

Staffan å andra sidan har inte riktigt kommit i fatt med träningen efter gax och sitt månadslånga träningsuppehåll pga skador som följde, så för honom var det inte lika mycket ”spritt i kroppen”. Första milen gick i skönt 6-tempo och flera gånger förundrades jag över hur låg min puls var. Jag har nog aldrig tidigare sprungit med en puls på 138 bpm! Tempot sjönk med tiden och Staffan hade energibrist på slutet, vilket naturligtvis resulterade i fler gångpauser, men han bet ihop och avslutade passet med flaggan i topp.

Hemma vid porten var det dags för stretch och summering. Vi hade skrapat ihop totalt 34 km @ 6:23. Min snittpuls låg på otroligt låga 148 bpm (74%), vilket är 1 slag över min Maffetone-puls! Grymt! Normalt så siktar jag på att ligga under 6-tempo på långpassen och får då som oftast strax under 160 bpm (80%) i snittpuls, så det här passet var en välkommen överaskning.

Äntligen pannlampspass
I går var det så dags för ett andra försök med pannlampa. Vid 19-tiden styrde jag så stegen mot Överjärva gård och bron över till Ursvik där jag stannade för en ordentlig stretch innan jag fortsatte ut i spåret.

Det kändes mer naturligt att springa med pannlampa och det flöt på lite bättre än sist. Jag sprang ca 2/3 av Extremen, för att sista biten vika av på 10 km-spåret. Lyckades t o m hålla mig på fötter den här gången! Min vurpa förra veckan kändes rejält i några dagar efteråt, så det ville jag inte upprepa.

Passet blev lyckat: 16,8 km @ 5:22 med 168 bpm (84%) i puls. Lite snabbare än förra veckans lamppass, men bara marginellt högre puls, vilket är ett gott tecken. Hoppas trenden håller i sig fram till SUM!