Lidingö Ultra 2009

Publicerat: maj 12, 2009 i Okategoriserat

Varning! Det kommer vara ett väldigt långt och lite gnälligt inlägg med en del ursäkter, så sluta läs nu om ni inte står ut med sånt.

Lördag 9 majLidingö Ultra 2009
Vaknar flera gånger på natten, förmodligen mest pga ”loppfeber”, men även av att regnet öser ned.
När jag vaknar vid 6-tiden är det som förgjort att somna om. Alarmet är ställt till 7.00, så jag ligger och lyssnar på regnet medan jag försöker planera klädsel etc inför dagens lopp.

När klockan slår 7 går vi upp. Strax därefter ringer Anders, en Funbeat-kompis från Lund som är uppe i Stockholm för att springa LU. Vi bestämmer att jag plockar upp honom i Ropsten på min väg till Lidingövallen. Jag har redan lovat Henrik, en annan Funbeat-kompis från Uppsala, att hämta upp honom vd Ropsten, så det passar perfekt. Kul att träffa dem IRL samt att kunna hjälpa dem att komma till vallen.

Frukosten består av vitt bröd med jordnötssmör och körsbärsmarmelad. Sköljer ner det med två koppar kaffe och två glas Tropicana apelsinjuice. Ingen vidare aptit alls faktiskt den här morgonen, men det kan bero på nervositet eller stress inför loppet.

Från början var planen att springa i korta tights och t-shirt, men iom regnet och att det är 6º när jag går upp så ändrar jag mig till långa tights, t-shirt samt vindjacka. Inte mitt bästa drag visar det sig senare. Jag väljer att åka till loppet ombytt och klar.
Packar klart väskan och ger mig av. I Ropsten står Anders och väntar, Henrik dyker upp några minuter senare och i samlad tropp ger vi oss av till Lidingövallen. Regnet har slutat falla sen länge och temperaturen ligger runt 8º.

Det är redan fullt med löpare på Lidingövallen och genast infinner sig den där härliga känslan, en blandning av avslappning, nervositet, stress, glädje, hopp och förväntan. En underbar känsla som är fullständigt förvirrande. Det händer i princip varje gång och det gör att jag glömmer bort att förbereda mig ordentligt. Inte så bra alltså, men oundvikligt.

Peppad och taggad inför starten. Foto: Linda P

På väg till nummerlappsutdelningen hejar jag på Staffan som vid ett litet bord står och delar ut information om Uppsala Monster Tour. Hämtar ut nummerlapp nr 4 och går sen tillbaka till Staffan för att fixa nummerlapp och träffa lite andra människor som dyker upp.
Snart har jag även träffat Peter med fru, Jan-Erik, Fredrika, Linda, Annica, min frus kollega Johan med kompis m fl. Vid min debut på förra årets LU kände jag inte en enda människa och nu kommer jag inte många meter innan jag tjenar på nån bekant, jag älskar de här mindre loppen!

Värmer upp med ett varv runt vallen och lite stretch, men begår ännu ett av mina misstag. Jag glömmer bort att stretcha ITB. Jag har inga direkta problem med löparknä längre, så länge jag stretchar efter uppvärmning! På längre lopp kommer det ibland tillbaka om jag inte är försiktig.

Starten går och jag hittar Fredrika och börjar där, för att sakta jobba mig framåt till Peter E. En stund senare har jag lämnat honom bakom mig och träffat Janne S. Vi springer ihop en bra stund och diskuterar allt möjligt löprelaterat, men framförallt saker som hör till gax. Han har sprungit tre gånger och med åtskilliga 100 miles lopp i benen och pannan är han en outsinlig källa av viktig information, tips och tricks för en rookie som mig.

Vid ca 7 km står Linda och Annica och hejar på.
Än så länge är allt bra som synes! Foto: Linda P

Min första mil känns ganska ok och passeras i 5:44-tempo, vilket är helt enligt plan. Jag startade med förhoppningen att komma under 5 timmar, men var väldigt osäker på hur förkylningen hade förändrat förutsättningarna för dagen. Jag skulle bli varse.

Andra milen gick åxå ganska hyffsat och passerades i 5:55-tempo. Kroppen kändes stark och tålig, men själv kände jag mig lite svagare. Jag åt en Vitargo Endurance efter en mil och drack hela tiden, ändå kände jag mig inte pigg.

Under tredje milen blev det uppenbart att jag inte återhämtat mig från förkylningen. trots att kroppen fortfarande var stark så orkade jag ingenting. Pulsen hade under hela loppet legat klart över vad jag blivit van vid de senaste veckorna. För bara några veckor kunde jag nöta 30 km i 5:40-tempo och snitta under 150 bpm (75%), men nu låg jag närmare 165 (82%) med toppar runt 175 i farter över 6:20-tempo! Tredje milen gick på 6:20-tempo och jag började kämpa.

Min Garmin hade redan efter 18 km klagat på dåligt batteri, trots att den laddats via vägguttaget hela natten och det uttryckligen stod att batteriet var fullt! Jag blev så jävla grinig! Ni som känen rmig vet hur beroende jag är av att klockan funkar. Idiotiskt beroende, men så är det iaf. Jag hade med mig extra batteri, men det låg i väskan på Lidingövallen. En plan tog form.

Vid ca 26 km passerar jag Lidingövallen och beslutar mig för att hämta laddaren samt hörlurar. Jag har sprungit solo ganska länge och behöver nåt att lyssna på. Sagt och gjort och med några minuter förlorade är jag nu på väg igen, med laddare och hörlurar i handen.
Fäster GF305an i laddaren och knäpper armbandet runt axelbandet på ryggsäcken. Batteriet lägger jag i ryggsäcken. Smidigt.
Ena hörluren har jag naturligtvis trasslat in och knäppt armbandet runt, men med lite lirkande, samtidigt som jag småjoggar, får jag loss det. Nu ska ska det lyssnas på ljudbok!
Upptäcker då till min förfäran att ”gummipluppen” på ena örsnäckan har ramlat av när jag bökat med prylarna, helt j…a otroligt! Stoppar hursomhelst in den andra hörluren i örat och försöker koncentrera mig på min ljudbok om Zen, men inser snart att det inte funkar med bara en hörlur. Förbannat.

Nångång vid 35 km lyckas jag stoppa min klocka utan att märka det, förmodligen när jag har rättat till den i laddaren, vilket jag gjorde åtskilliga gånger. Upptäcker det strax innan 40 km-markeringen och tappar således ca 4 km, vilket i min värld är snudd på katastrof! Nu har jag ingen koll alls! Svindlande känsla! Komemr iaf över det, men min rytm är störd 🙂

Vid 40 km känns det som det finns ett slut på eländet. Min kropp mår alldeles utmärkt, men orken infinner sig inte alls och mina tafatta försök att återfå energi mha sportdryck, kaffe, energikakor etc slutar bara i magknip. Snittfarten ligger strax under 7:00 och pulsen runt 165 bpm (82%). Nu är det bara att bita ihop och räkna ner. Det känns skönt att jag är nere på ensiffrigt.

Ligger under långa sträckor bakom ett par killar som springer ihop. Tar rygg på dem och bara maler på. Pratar lite med dem ibland, men försöker mest bara använda dem som ”harar” och lyssna på dem för att fördriva tiden. När det är 3 km kvar så bestämmer jag mig för att gå om och köra sista biten i mitt eget tempo. Fortsätter att gå i alla backar, men nedför och på rakorna går det fortfarande hyffsat fort, med toppar på 4:45. Tyvärr är de topparna mycket få.

Mitt högerknä skrker plötsligt till och det känns som en kniv körs in i sidan. Wooohooo, vilken smärta! jag känner igen den alldeles för väl, det är löparknät som hälsar på. Det var ett tag sen sist, men den smärtan glömmer jag inte. Saktar ner till gång och testar igen. Smärtan kommer tillbaka med jämna mellanrum, men jag kan åtminstone springa mestadels. Väl framme vid Lidingövallen hugger det till ytterligare några gånger och på målrakan lyckas jag springa stelbent sista biten.

I högtalaren hör jag speakern säg att nån kommer springande i full karriär och jag sneglar bakåt. Där kommer den ena av de två killarna jag följde efter, springandes allt vad tygen håller. Jag fattar att han vill komma före mig och lyckas få upp farten tillräckligt för att komma i mål några millimeter före. Ackompanjerat av ett ”helvete”, när han inser att hans lilla plan gick i stöpet, går vi i mål. Klockan stannar på 5:19:30. Vi skakar tass och är mest glada att det är över.

En intet ont anande Sebastian inser inte att nr 198, fallskärms-
jägaren Daniel Karlsson, är på väg att passera. Foto: Linda P

Efteråt stannade jag kvar på Lidingövallen och diskuterade loppet med alla och envar. Det rådde en härlig stämning och alla jag kände verkade vara väldigt nöjda vad de presterat. Själv kändes det snopet att inte lyckas bättre än så här. Jag slog förra årets tid med 11 minuter, nåt jag kanske bordevara nöjd med, men innerst inne så är jag ändå lite bitter.

Världens bästa hejarklack, Annika & Linda.
Här med ”lagkamraten” Pernilla från IF Linnéa.

Så vad gjorde jag för fel då? Egentligen ingenting. Visst missade jag att stretcha ITB innan loppet, men det problemet kom så sent att det inte påverkade nämnvärt. I övrigt lyckades jag äta och dricka hela tiden, även om jag råkade ut för magknip.
Den enskilt största anledningen till mitt mediokra resultat var att jag inte hunnit återhämta mig från förkylningen, något som jag inte rådde över. Valet stod mellan att springa eller inte springa.

Nu är det bara att ladda om inför Stockholm Marathon och hoppas att jag kan göra ett resultat som jag är nöjd med.

Annons
kommentarer
  1. Fia-Lotta skriver:

    Du kommer bli farlig på SM Sebbe! 😀 Revansch du vet…. Och du – man får vara gnällig, även om jag inte tycker att du har någon anledning att gnälla över resultatet. Skitbra jobbat!

  2. funrun skriver:

    a bad hairday, eller annan dålig dag, har vi allihopa… Du sparkar snart rumpa igen så det skriker om det! =)

  3. Linda skriver:

    Jag tycker du gjorde ett grymt lopp ändå Zebban. och det är kul att se lite glada miner trots att det är tungt 🙂

  4. MarathonMia skriver:

    Skönt beskrivet! Det var som att springa bredvid liksom… och såååå DU att smila upp dig för kameran istället för att spurta i mål 😀

    Klart det går bra på SM – men jag är ett stort frågetecken till din kosthållning. Smågodis, McDonalds och Amerikanska prutt-mackor – hmmm… är det bra laddning till den fantastiska träning du håller på med? Testa näringsrik föda istället för bara mycket kalorier. Eller så får du gärna berätta under en träningsrunda var du har fått alla tips ifrån (kanske till och med jag börjar äta på Donken då…?)

    Du får gärna springa SM med mig och Tone, vi ska in på 3.45

  5. Marcus skriver:

    TJena!

    Nice blogg!

    Vet du vem/vilka som tog bilder utefter banan?

    //Marcus 4:21 på LU

  6. Henrik Johansson skriver:

    Du har glömt att uppdatera ditt track record i högerspalten med ytterligare en 50 kilometare :-). Riktigt bra lopp med tanke på förutsättningarna! Och tack igen för skjutsen! Vi ses väl på Uppsala-Stockholmpasset?

  7. […] hade jag förberett mig bättre och den här gången föll det mesta på plats. Jag hade sprungit Lidingö Ultra några veckor tidigare, men det hade inte lämnat några spår i kroppen, även om jag hade haltat […]

Lämna ett svar till Marcus Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s