i onsdags släpade jag mig ur sängen kl 4 på morgonen för att ta fakirplanet till Köpenhamn och vidare till Århus. Backintervallerna hade lämnat klara spår i rumpan, men det är ju bara gött. Så länge det inte är som efter mitt kettlebellpass så är jag nöjd.
Efter mitt möte i Århus så tog jag tåget till Köpenhamn, en riktig mysig resa som jag gjorde i 1:a klass. Satt mest och tittade på film på iPad’en, men passade även på att FaceTime’a (videokonferera typ) med Janica och Alicia därhemma. Det blev ingen träning denna dag, utan efter middag med min barndosmvän Petar så var det väldigt skönt att få sova. Det var en lååång dag.
Satte klockan på 5:50 och strax efter 6 kom jag iväg. Det visade sig duggregna lite, men väl ute var det inga problem, eller? Kom drygt en kilometer innan himlen öppnade sig och jag blev dränkt av ett skyfall. Skitkul! Jag hade bara en t-shirt och tunnaste vindjackan, så det var inte optimalt om man säger så. ände då att jag kanske skulle korta av passet en aning. 13 km i spöregn lockade föga. Trampade hursomhelst på och en stund senare så lättade det och till slut var eländet över. Jag glömde bort de tidigare tankarna om att korta av och fullföljde passet utan anmärkning. Kroppen var förvisso lite trögstartad på morgonkvisten, men tempot och pulsen visade sig från sin ljusa sida och jag kunde summera passet till 13 km @ 5:30 med 150 bpm (75%) snittpuls.
Efter torsdagens möte begav jag mig hem till Solna igen. Jag visste att Janica planerade att springa efter jobbet och jag var bra sugen på att göra henne sällskap, både för hennes och min egen skull. Nog för att jag redan sprungit 13 km och hade ett 13 km fartlek att se fram emot på fredagen, men jag kunde inte motstå frestelsen. Sagt och gjort så hängde jag med och vi tog vår sedvanliga runda ned till Haga och tillbaka, med Alicia cyklandes som vanligt. Precis lagom som ett vardagspass för Janica. Vi skyndar långsamt med hennes löpning och ser till att hennes kropp hinner anpassa sig ordentligt. Det vore bara korkat att pressa henne och sen kraschlanda. 7 km @ 6:35 med 130 bpm (65%) puls blev det hursomhelst, ett näst intill perfekt återhämtningspass och jättemysigt att göra tillsammans.
Fredagens fartlekspass blev dock lite lidande, då jag var ganska seg i benen när jag gav mig ut vid lunchtid. Värmde upp 2 km och körde sen 7-8 fartökningar ned till Bellevueparken och tillbaka. Inte mycket att skriva hem om, men så får jag skylla mig själv. Jag ska inte heller känna mig speciellt pigg just nu, då jag är inne i min tunga vecka. Dessutom har jag ännu en att se fram emot nästa vecka. Jag lyckades krama ur tillräckligt ur kroppen för att prestera ett hyggligt pass, det är jag nöjd med. Mycket mer än så är det inte.
I eftermiddags åkte jag och Alicia till Stinsen och där passade jag på att hälsa på Peter på Löplabbet. Efter sedvanlig uppdatering om vad vi både gjort på sistone så började jag kolla på lite skor. Jag har varit sugen på ett par lättviktare inför StM och Peter plockade fram ett par riktigt snygga Saucony Progrid Kinvara. De föll mig verkligen på läppen och eter en sväng på lagret kom han med ett par som jag testade. De satt nästan som en sockeplast. Jag vägde dem och de väger fjuttiga 250 gram! Normalt väger mina skor bortåt 450 gram, så skillnaden är enorm. Testade dem på bandet och slog sen till, de får bli mina marathonskor för i år! Test kommer, var så säkra.
Mina nya älsklingar
Fåfängeträning 