Fåfängeträning

Man kan säga att min mara började på fredag eftermiddag, för det var då min mage började krångla. Vet inte om det var något jag ätit, men det höll iallafall i sig hela natten och lördag förmiddag. På natten fick jag springa på toa några gånger och sov väldigt oroligt. Jag var definitivt inför nervös inför maran, utan det var nåt ”skit i pipan” som vi brukade säga.

Lördag förmiddag gick mest till förberedelserna inför loppet. Jag tänkte cykla till Östermalms IP, så drygt en timme innan start hämtade jag min cykel i cykelkällaren där den stått sen förra sommaren. Här börjar mina problem på allvar. Luften i bakdäcken var slut och jag kunde inte pumpa det då det var racerventil på slangen jag köpte sist. Jag mindes plötsligt min cykeltur förra året då jag cyklade förbi Cykloteket och köpte ny slang och en mil senare beslöt mig för att byta slang och då upptäckte mitt misstag, men kunde då lösa det tillfälligt på macken jag var på.

Tyvärr kunde jag inte lösa problemet den här gången och tog min frus råd att ringa grannen och kompisen Tompa. Han lånade gärna ut sin cykel, så jag sprang över till honom för att hämta nyckeln. Väl där insåg jag att vi inte har samma portkod och utan mobil var jag vingklippt. Pulsen steg nu och jag försökte komma på något konstruktivt. De bor på 6:e våningen, så att stå där och gasta skulle inte hjälpa mycket. Efter flera minuter kom det dock en kille ur porten och jag kunde komma in.

Tompa och jag åkte ned för att titta på hans cykel. Ventilen på bakdäcket var lite sönder men jag trodde den skulle hålla. Jag tackade och cyklade hem för att hämta mina saker. Rafsade snabbt ihop min prylar, pussade på mina tjejer och gav mig av. Väl på cykeln visade sig bakdäcket vara i princip tomt! Jag testade att cykla några hundra meter, men insåg att det inte skulle fungera mycket längre, så jag försökte pumpa utan resultat. Ringde i panik till Tompa och fick låna hans fru Karins cykel istället. Nu var det bråttom!

Jag cyklade så snabbt jag kunde utan att överanstränga benen, vilket var en svår balansgång med tanke på att klockan var 10:50 och det tar drygt 20 minuter att cykla till ÖIP. Med andan i halsen kom jag fram till ÖIP och skyndade mig att göra i ordning mig för start och lämna in mina saker i förvaringen. Nu var jag iallafall på plats och kunde börja fokusera på att slappna av inför start. Kön till startfållorna var som vanligt packad med människor som hade bråttom och gjorde allt för att tränga sig före. Jag försökte att inte irritera mig och tänkte ”happy thoughts”. Passade på att ringa Janica och berätta om cykelincidenten. Klockan var nu 11:15 och jag kunde slappna av.

I startfållan hände som vanligt inte så mycket, stod mest där och väntade. Träffade Micke och bytte några ord innan det var dags att fokusera på starten. Startskottet brann av och efter några minuter var i i väg. Jag stod i sista fållan (E) men i första startgrupp. Tempot gick upp ganska snabbt och jag kunde springa i önskat tempo från start. Inför den här maran har jag brottats lite med tanken hur jag skulle lägga upp strategin. Antingen sikta på 3:45 och springa helt jämnt, eller satsa allt från start och se hur långt det räcker. En sak var säker, jag ville komma till en punkt där jag verkligen får kämpa och kriga. Jag behöver lära mig det och maran kändes som ett bra tillfälle för det. Jag bestämde mig för att lägga mig på under 5:20 under första halvan och sen öka beroende på hur det kändes. Ställde klockan på 5:15 för att ha lite marginal och kompensera för att man inte springer helt rakt. Jag sprang t ex 42,88 km, vilket alltså är 680 meter längre. Det är nästan 4 minuter som jag måste ta hänsyn till, man glömmer lätt det.

Kroppen kändes bra och det flöt på fint. Siktade som sagt på att snitta 5:15 och höll den planen förhållandevis bra. På Vallhallavägen såg jag plötsligt syrran och hennes man som stod och hejade för fullt på mig, det var en överraskning och gav mig extra energi. Nu hade jag ju förvisso bara sprungit några kilometer, men ändå.

Enligt Stockholm Marathons tidtagning gick första milen i 5:19-tempo, fram till 20 km i 5:18 och fram till 30 km på 5:21, så det gick hyggligt enligt plan. När jag passerade Slottet på andra varvet, vid ca 30 km, märkte jag plötsligt att min vänstra stortå hade svullnat upp rejält och smärtade ordentligt, det kändes som den ville ut ur skon NU! Det var ju första gången jag sprang en längre sträcka i mina nya Kinvara och uppenbarligen slog tån emot inuti och det orsakade blånagel. Jag började halta och försökte kompensera, men utan resultat. Där och då trodde jag att loppet var över, men efter några hundra meter lyckades jag kila in tån på ett sätt att jag kunde stå ut med värken. Tappade en hel del geist och motivation, men försökte hitta tillbaka och fortsätta. Det var även runt 30 km som jag började känna av min krånglande mage igen och strax innan Västerbron kom hållet som ett brev på posten.

En extremt ond tå!

Håll? Vem faan får håll på en mara? På väg nedför Västerbron, nästan vid Rålis, så får jag gå en liten bit och försöka sträcka ut höger sida i ett försök att bli av med hållet. Några äldre snubbar, typ A-lagare, sitter vid vägkanten och en av dem gastar att jag ska sätta fart. Jag spände ögonen i honom och säger åt honom att ”springa själv förihelvete”, hade kunnat skallat den jäveln! Jag går ju inte för att jag vill gå, eller hur? Nu får jag verkligen tillfälle att kriga, för hållet sitter i och mitt tempo sjunker markant. Hela vägen upp till Odenplan kämpar jag för att hålla uppe tempot och hittar tillslut en hållning som lättar hållet. Planen att öka sista halvan är nu officiellt utslängd ur fönstret. Med bara 7 kilometer kvar har mitt snittempo sjunkit till 5:23 och jag går gör nu allt i min makt att öka tempot så mycket jag bara mäktar med.

På väg upp på Karlavägen sätter jag fart och springer sen så hårt jag bara kan. Har en tjej i neonrosa t-shirt som ligger i ungefär samma tempo som mig och jag tar sikte på henne. Vi kryssar fram genom massan och upp på Sturegatan, där det smalnar av markant, får vi stora problem att komma fram. När vi kommer upp på Valhallavägen får jag en lucka och drar ifrån, men hon passerar mig på den korta vägen innan man kommer in på Stadion. Väl inne på slutspurten tar jag doc innerspåret och älgar på för allt vad tygen håller och passerar henne när halva sträckan återstår, nu är det bara att ge allt som finns! Hon gör sitt bästa för att hålla uppe tempot, men jag tar målgången och kan äntligen pusta ut. Stänger av min klocka och inser att jag försvisso förbättrade min tid med några minuter, men missade mitt mål med lika många.

Officiell sluttid 3:47:25, dvs 2,5 minuter sämre än ”worst case”-planen och endast drygt 3 minuter bättre än fjolårets 3:50:40. Besvikelsen är naturligtvis stor och även om jag försöker trösta mig med att jag haft motgångar så det räcker och blir över, så är det ändå ett högst mediokert resultat. Även om marathon inte är något jag tränar specifikt inför och egentligen är en helt ointressant distans så vill jag ändå prestera optimalt om jag ska springa det.

På ÖIP ler jag lite igenkännande inombords åt alla ledbrutna löpare som med stora svårigheter tar sig ned för trapporna till innerplanen. Jag minns precis hur det var och längtar nästan tillbaka till tiden då jag tyckte det var roligt och spännande att springa ett marathon. Står kvar på ÖIP en stund och gör i ordning mig för hemfärd. Det känns lite tomt efter en sån urladdning på slutet. Hoppar upp på Karins cykel och cyklar hemåt. Kommer på mig själv med att både sjunga och vissla, så lite glad måste jag trots allt vara, inte för att jag har nåt att vara glad över tänker jag. Kanske glad att det är över?

Nästa år går Jubileumsmarathon av stapeln, som följer originalbana till Sollentuna och tillbaka. Om jag inte är i Italien när den går så lär jag springa den. Stockholm Marathon lär det inte bli på några år, den saken är klar. Nu laddar jag istället om inför Jättelångt!

En som har rätt att vara nöjd är min dotter Alicia som gjorde ett toppenlopp idag! Jag är så stolt!