Fåfängeträning

Gick upp kl 5.50 och fick i mig en kopp kaffe, lite juice och en Risifrutti (!). Inte direkt min vanliga frukost, men planen var egentligen att äta den på vägen. Fett och socker, what’s not to like? Jag skull egentligen mött upp med en löpare vid namn Mattias på Solna Station, men han ringde och berättade att hans tåg från Tumba blivit inställt, så jag fick åka utan honom. Han fixade skjuts direkt till Grisslehamn och hann fram i tid som tur var.

Jag gav mig av till Norrtälje kl 6.30 och väl där mötte jag Jan-Erik på pendlarparkeringen ett stenkast från busstorget där bussen till starten i Grisslehamn skulle avgå från. På torget samlades fler och fler löpare och vid 7.40 var det dags för avfärd till Grisslehamn.

Väl framme i Grisslehamn hade det börjat samlas en hel del löpare och arrangörerna naturligtvis. Nummerlapparna var upphängda på ett staket och en lapp visade vems som var vems, smart sätt att dela ut lapparna.

Jag gjorde de sista förberedelserna inför starten. Blandade till en tretimmarsflaska med Perpetuem, hällde tre timmars pulver i den andra flaskan för senare tillblandning. Blåsan fyllde jag redan innan jag åkte hemifrån. Det var svalt och fint i Grisslehamn, så jag trodde inte att jag skulle ha så stor nytta av kylkepsen, vristbandet och haslduken, så jag packade ner de sistnämnda och gick för att blöta kepsen. Man ska egentligen försänka den i kallt vatten i 1-2 minuter för bästa funktion, men jag fick nöja mig med att skölja den från en slang. Efter alla förberedelser var klara var det bara att vänta på start. Medan vi väntade så pratade en kvinna om lite allt möjligt kring Jättelångt, Grisslehamn och annat smått och gott. Plötsligt hörde jag mitt namn nämnas och jag blev uppkallad för en kort intervju. Lite lätt överrumplad stod jag där och svarade på hennes frågor om jag sprungit tidigare och annat. Roligt!

Starten gick traditionsenligt sent, idag ca 9.15. Jag försökte lägga mig i mitt tänkta tempo redan från start, men det visade sig svårt med tanke på det stora antalet löpare och även banans profil under första milen. Jag siktade på en sluttid nära 7 timmar, men satte klockan på 6:00-tempo för att ha rejäl marginal. Första milen gick i 6:25-tempo, men jag oroade mig inte utan trampade på så gott det gick.

Värmen hade inte blivit påträngande ännu, så jag hade hopp om att kunna åka när tillfälle gavs. Banprofilen är förvisso flack jämfört med Lidingö Ultra eller Sörmlands Ultra, men det är många ”slakmotor” som i värmen blir rejält sega. Ute i solen stekte det fint och luften var ofta väldigt stilla och syrefri, vilket jag tyckte kändes mentalt jobbigt. Kroppen kändes helt ok de första milen men den andra gjordes i 6:35-tempo, vilket var klart efter plan. Det berodde mest på flera passager med oländig terräng där tempot sjönk till 15 minuter/km. Tredje milen gjordes i 6:15-tempo och jag låg fortfarande bra under förra årets tid, men nu hade värmen på allvar börjat påverka mig och pulsen var ofta över 170 bpm (85%) vilket var för mycket för det tempot. Jag fick tillfälle att stanna till vid Väddö kanal och blöta mössan, vristbandet och halsduken, men vattnet i strandkanten var inte direkt kallt. Det gav ändå lite svalka när nu temperaturen nått nästan 30 grader i skuggan.

Jag fick ta fler och fler gåpauser allteftersom tiden gick och jag upplevde yrsel från ca 30 km. Dessutom blev jag sovtrött och ville egentligen bara lägga mig i skuggan och sova en stund, vilket kändes underligt. Det har bara hänt mig en gång tidigare och det var under de sena timmarna på TEC. Inte mitt på dagen efter bara typ 30 km löpning! Jag kämpade hursomhelst på så gott jag kunde och varvade gång med löpning så ofta det gick, men varenda gång jag började springa så tröt krafterna lika snabbt. Yrseln gjorde mig lite orolig och jag försökte peta i mig så mycket Perpetuem jag bara kunde i tron att det var energibrist.

Humöret var dock på topp och jag hade inga tankar på att bryta ännu. Energin var det egentligen inget fel på och kroppen kändes fräsch, vilket den borde göra. Strax efter marathonpasseringen så kände jag dock att det började bli för mycket gång för att det ska vara roligt. Jag joggade bara korta bitar nu och charmen med att springa lopp var helt borta.

Vid 46 kilometer hörde jag musik som kom ur skogen vilket förbryllade mig lite. Svaret fick jag när jag kom till vätskestationen vid 48 kilometer som är inrymd på en av arrangörernas verandor. Där stod ett liveband och spelade!

Det var ca 10 löpare vid denna station och tre av dem hade brutit här. Det var när jag träffade dem som jag tog det definitiva beslutet att bryta. När beslutet väl var taget kändes det så mycket bättre. Det är ju inte första gången jag bryter ett lopp, men tidigare har det berott på löparknä, så det kändes lite konstigt att bryta pga värmen. Jag anmälde att jag brutit och sattes upp på listan för dem som behövde skjuts till målet i Norrtälje. Sate mig sen och språkade med andra löpare. Efter ca 20 minuter kom Jan-Erik, Micke och Cecilia till kontrollen, vilket förvånade mig. Jag hade sprungit med Jan-Erik och Cecilia tidigare, men trodde det dragit ifrån mig, så jag blev väldigt överraskad att se dem. De hade tagit det lugnt och även om de kämpade med värmen så såg de väldigt starka ut. Tio minuter senare kom min skjuts och under tiden kom ännu en löpare in som bröt. I bilen träffade jag ytterligare en löpare som gett upp! Vi föll som flugor!

Efter ens stunds bilresa kom vi till målet där det var full fart. Det bjöds på grillat i form av tjocka och tunna revben, korv, haloumi m.m. samt dricka till det. Man hade stängt av sidogatorna så att det blev ett upplopp på ca 150-200 meter, riktigt snyggt arrangerat.

Jag träffade förra årets vinnare, Johan Fridlund, som då kom in på 5:55h och Lars Åke Svensk som då kom fyra med 6:04. Jag trodde de var först i mål så döm om min förvåning när de berättade att de brutit! Ingen hade gått i mål ännu! Johan hade innan loppet haft målsättningen 5:20h för årets lopp, men värmen tog honom på sängen. Efter långt väntande dök det plötsligt upp en löpare på upploppet. Det var Christer Backman som efter några felspringningar äntligen kunde komma i mål som vinnare med tiden 6:44h. Sex minuter senare dök Mattias, som skulle åkt med mig, och Andrew och korsade mållinjen tillsammans. Bästa kvinna var två, närmare bestämt Anna Pernestål och Sandra Lundqvist som även de korsade mållinjen tillsammans på 7:05h.

Efter att ha umgåtts med nya och gamla bekantskaper och ätit lite grillat så kände jag att det var dags att bege mig hemåt, så jag traskade upp till bilen och gav mig av till kollis för att äta middag med familjen.

Summering

Det kändes lite vemodigt när jag satt i bilen att inte ha fullföljt och med facit i hand hade jag kunnat slutföra loppet, om än på samma tid eller sämre än förra året. Dock vill jag springa större delen av mina lopp och charmen gick förlorad när jag fick gå så mycket som jag gjorde från typ 40 km. Hade jag fortsatt i det tempot som jag höll på slutet så hade jag kommit in på runt 8:15h, dvs knappt en halvtimme sämre än i fjol. Nu var det inte anledningen till att jag bröt, men ett av målen var att göra en bättre tid än i fjol. Yrseln och framförallt sömnigheten satt kvar långt in på kvällen. Jag piggnade till lite direkt efter loppet, men när jag kom hem och åt middag så var jag ”av banan” och hade usel aptit.

Jag insåg efteråt att jag druckit för lite under loppet samt fått i mig alldeles för lite energi. Ungefär hälften av min Perpetuem var urdrucket och totalt drack jag  3-3,5 liter vätska, inklusive Perpetuem. Kanske det förklarar yrseln och tröttheten? Orutinerat hursomhelst, men så hade jag ingen erfarenhet att springa långa lopp i 30 graders värme. Nu har jag det. Nästa gång kanske jag gör mer rätt.

Av 93 anmälda kom 69 till start och av dessa bröt 15, dvs drygt 21% av de startande. Jag kan vara besviken, men behöver inte skämmas. Nu går jag vidare mot nya mål, vad det nu må vara…