Att bryta eller inte bryta

Publicerat: juni 14, 2011 i Återhämtning, Gnäll och ursäkter, Lopp, Träning

Blandade känslor

Sedan jag klev av Jättelångt i lördags har jag funderat en del över beslutet jag tog vid 48 km och huruvida det var rätt att bryta. När jag kom till vätskestationen vid 48 km och möttes av flertalet löpare som brutit så kändes beslutet helt rätt, men efter att ha vilat en stund så kändes det så mycket bättre. Då hade jag redan anmält att jag brutit och kände att beslutet var taget. Vad skulle hända om jag fortsatte? Hur skulle jag må efter några kilometer? Skulle jag få gå de sista två milen till Norrtälje? Skulle det vara värt det? Frågorna som snurrade i huvudet var många.

När jag är ute och springer och går i genom tuffa perioder, företrädesvis under längre långpass eller lopp, så brukar jag tänka på alla de människor jag läst om eller sett på film som kämpat sig genom lopp såsom Badwater, Barkely, Western States, Leadville, Hard Rock osv. De skulle inte ens märkt av värmen i lördags. Under Andreas 48 timmarslopp nyligen var temperaturen också runt 30 grader på dagarna. Att tänka på dessa människor som kämpar på trots enormt krävande förhållanden brukar oftast göra att mina egna problem minimeras till ”en fis i rymden” och ger mig en mental spark i arslet och en ”vafaan gnäller du om” i örat.

Efter att ha pratat om det med Janica, Andreas och Magnus inser jag att det var rätt beslut trots allt. Att ”bara” genomföra ett lopp, som jag dessutom sprungit två gånger tidigare, räckte inte för att motivera mig. Jag kom inte till Grisslehamn för att gå större delen av loppet. Jag hade inte haft något uttalat mål med Jättelångt och heller inte tränat och formtoppat inför det, utan åkte dit för ännu en underbar utflykt på Roslagsleden. Jag påminner mig lite om GAX 2009, mitt första försök på 100 miles. Jag fick problem med löparknä strax efter 30 km och gick sen ytterligare 30 km innan jag bröt. Jag hade förmodligen kunnat ta mig mycket längre, men till vilken nytta? Att gå större delen av ett lopp är inte min grej alls.

Den besvikelse som kom krypande efter loppet grundar sig i att jag faktiskt bryr mig om hur jag presterar, vilket jag blev påmind om av Andreas. Om jag inte hade brytt mig så skulle jag behövt vara orolig, men nu har jag en våldsam revanschlusta som bubblar inom mig och jag vill inget annat än att hitta en utmaning att besegra. Frågan är bara vad.

Träning

Dagen efter Jättelångt stack jag ut på en kort runda tillsammans med Janica. Vi tog den vanliga ”sjuan” till Haga och tillbaka. Kroppen kändes som vanligt och Jättelångt hade inte lämnat några spår efter sig. Efter löprundan blev det en dryg halvtimme styrketräning, något jag försöker lägga in minst varannan dag numera. Oftast blir det vanlig styrketräning, men ibland även kettlebells.

Måndagen blev vilodag, men idag (tisdag9 var det åter dags att komma ut en sväng. Det blev en sjua med Janica igen och efteråt körde jag i genom mitt styrkeprogram igen. Den här veckan är lite av en vilovecka vad gäller löpningen, så jag passar på att ta det lite extra lugnt. Nästa vecka är det åter dags för normal löpträning dock, något jag ser fram emot.

Utsikt från lägenheten i Italien. Mindre än 4 veckor kvar tills vi åker. Längtar...

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s