Fåfängeträning

När jag såg New Balance MT101 på hyllan hos Paragon Sports i New York ville jag genast ha dem. Färgen och formen tilltalade direkt. De satt bra när jag provade dem och priset var inget att snacka om, ca 525 kr! Löjligt, jag tar två! Egentligen var jag lite sugen på NB’s nya Minimus-serie, men efter att ha titta på den insåg jag att de var FÖR minimalistiska för min smak. Eftersom jag redan har ett par VFF så ville jag ha något som erbjuder lite mer skydd mot stenar och rötter, något VFF inte gör nåt vidare bra.

Föregångaren till MT101 heter (go figure) MT100 och utvecklades med hjälp av Anton Krupicka och bröderna Skaggs, några av ultravärldens absoluta toppskikt, där Anton står ut som den långhåriga och skäggprydda ultraminimalisten som oftast ses springa bara i shorts och skor, vilka han ibland har modifierat själv för att få bort allt ”onödigt”.

Första passet efter hemkomsten från NYC var i tisdags och jag kunde inte låta bli att premiärspringa mina nya NB MT 101. Planen var att springa ett vanligt distanspass om 14 km, vilket jag tyckte passade bra som första test. Eftersom skorna är tänkta för trail så hade kanske Ursvik eller liknande passat bäst, men jag tog min sedvanliga runda ned till Haga och tillbaka. Det är ju mest löpning på stigar, så det passade ganska bra.

Redan efter några hundra meter kände jag hur pass minimalistiska skorna trots allt är. De erbjuder i princip ingen dämpning alls. Yttersulan erbjuder endast skydd mot stenar och rötter och är utrustad med en skyddande ”platta” klädd med mönstrat gummi för grepp. Den lilla dämpning som erbjuds är det innersulan ger efter. Även om jag numera är mer av en ”framfotalöpare” så ställde det ändå högre krav på vaderna. Efter en veckas konstant promenerande i NYC var mina fötter fortfarande lite ömma och fotsulorna uppskattade inte frånvaron av komfort alls. Drop’en (skillnaden mellan häl och framfot) är 10 mm, vilket kan låta mycket, men när dessa skor sitter på foten är känslan att de är helt platta.

När jag väl kom av asfalten och in på de mjukare stigarna ökade komforten och det kändes genast bättre. Skorna sitter som en handske på foten och den styva sulan skyddar mot allt hårt och ojämnt man kan tänkas trampa på i sin framfart. Jag tycker alltid att tempot dras upp automatiskt med tunna/lätta skor och det gällde även med dessa. MT101 väger in på nätta 260 gram i storlek 47, att jämföra med mina trotjänare TNF SingleTrack som väger 396 gram. Fötterna var som sagt fortfarade lite ömma, men löpningen flöt ändå på och tempot höll sig klart högre än tänkt. Det kan naturligtvis berott på att jag inte sprungit på över en vecka, men jag skyller ändå mest på MT101:ornas låga vikt och markkontakt. Greppet var fint på alla underlag och jag trampade på en hel del stenar och rötter utan att det gick i genom till fotsulan. Inga s k ”hot spots”, potentiella problemområden i form av kläm- eller skavsår, upptäcktes under passet. Jag hade förvisso ett par tunna Nike-strumpor med dubbla lager, vilket förmodligen hjälpte till extra, men ändå.

Väl hemma igen så summerade jag passet till 14 km @ 5:25 med 152 bpm (75%) snittpuls. Vaderna kändes ganska spända efteråt och jag insåg att 14 km kanske var lite för långt som premiärpass, men nu var det försent att ångra sig. Jag fick betala för det dagarna efteråt om man säger så.

Färgen påminner lite om kräldjur, eller hur?

Mönstret ser inte ut mycket för världen, men funkar fint.

Ett mer utförlig test, med en massa bilder, finner ni här.