Fåfängeträning

Vaknade upp på lördagsmorgon och fick en smärre chock när jag tittade ut genom köksfönstret. Marken var täckt med snö och det snöade ymnigt! Jag som nojat över regn fick nåt helt annat att noja över. Motivationen fick sig en törn kan man säga.

Efter frukost och sista förberedelserna så blev jag upphämtad av Anna, Krille och Annas pappa. De hade som tur var inte bytt till sommardäck, så det gick fint att ta sig fram, men lätt var det inte.

Väl framme vid Ensta Krog fick Anna ett SMS som löd ”Ta det lugnt, starten är framflyttad till 12”. WTF?! Det visade sig att banan inte ansågs vara säker då träd hade fallit på flera ställen och tunga sjok av snö föll från träden och kunde skada oss. Vi fick helt enkelt bida vår tid och beslöt oss till sist att åka till Täby Centrum och fika. Uppladdningen kom av sig en smula och ovissheten hururvida det skulle bli uppskjutet igen eller t.o.m. avblåst gjorde att motivationen fick sig ytterligare en törn.

Vid halv 12 åkte vi tillbaka och loppet var på, så då var det snart dags för start. Andreas och familj hade kommit och tillsammans hjälptes vi åt att fixa i ordning supporttältet. Jag hade lite huvudbry angående skoval, men det föll på TNF Single Track GoreTex pga vätan. Ryggan med HEED och kameran åkte på huvudet och sen gick starten. Jag valde även solglasögon för att skydda mot snöfallet, vilket visade sig var en bra idé. Skönt att slippa kisa, blinka hela tiden eller få snö i ögonen. Jag satte kameran på att ta en bild var 5:e sekund och la ihop bilderna till en film. Resultatet ser ni här:

Det blev ungefär som väntat, det är svårt att få det bra när man springer. Dessutom kom det snö framför linsen, men i det stora hela är jag ganska nöjd.

Första varvet var lite av ett testvarv för att se hur det såg ut längs banan. Snö och slask täckte allt och de många grusstigar vi följde blev snabbt lervälling. Inne i skogen var det samma visa, stigarna förvandlades snabbt till lervälling när hundra+ löpare kom springandes. Jag slirade i varje steg och ansträngningsnivån blev naturligtvis lite högre än planerat. Skovalet var kanske trots allt inte det bästa, för jag fick dåligt fäste. Dock ville jag prioritera varma fötter ett tag till. Första varvet gjordes på ca 1:06h, vilket var lite före plan.

Andra varvet flöt på fint och gjordes på 1:06h, fortfarande lite före plan men inte mycket. Höftbörjarna kändes redan, men än hade jag inga problem nånstans. Där det tidigare år varit gångstig var det nu lerstig som bara blev värre ju fler som passerade.

Under tredje varvet hade det slutat snöa och snön började försvinna så sakteliga på sina håll. Mina skor var blöta även på insidan, men fortfarande varma och jag lät dem sitta på. Greppet var kasst och jag förlorade kraft i varje frånskjut, vilket gjorde att höftböjarna och muskulaturen kring höfterna jobbade övertid för att stabilisera benen. Tänk Bambi på hal is ungefär. Mest ont gjorde det i uppförsbackarna, men i övrigt kändes det bra. Även tredje varvet gjordes enligt plan och än var humöret på topp. Jag träffade dock allt färre människor på banan, vilket fick mig att undra lite.

Fjärde varvet påbörjades och det började bli motigt rent mentalt. Det märktes att jag kommit till den punkt där kroppen går från ett energislag till ett annat. Det är ingen djup svacka, men det tar 10-20 minuter innan den försvinner. Jag underhöll mig med olika podcasts som fick mig på andra tankar och snart hade svackan passerat. Energin var åter på topp och jag mådde fint på alla sätt om man bortsåg från höfterna. Jag upplevde lite tryck över bröstet, men insåg senare att det förmodligen var magsyra som gjorde att det kändes så. Varvet passerades åter igen före plan på 1:10h. Vet inte om det var detta varv som Magnus mötte upp med mig ungefär halvvägs, eller om det var tidigare varv. Han hade hursomhelst tagit bilen för att peppa mig lite extra, vilket naturligtvis var välkommet!

Magnus stod som vanligt redo vid varvningen och gav mig ny flaska samt tabletterna jag behövde. Jag gnällde lite, men fick lite gehör för det, precis som det ska vara. Ibland följde han med en bit och ibland fick jag sällskap av Andreas. Det kändes alltid bra att få prata av sig lite snabbt och bolla med dem, de är båda väldigt bra på sina sätt. Framförallt så känner de mig och vet hur jag funkar, vilket förmodligen är det viktigaste med en support. Andreas tyckte att jag skulle ta ett ”come back”-varv och slå av på tempot för att spara på höfterna, vilket jag tog fasta på. Jag tog det mycket lugnare på detta varv, och gjorde det på 1:15h. Sänkte min snittpuls med nästan 10 slag under detta varv, vilket påverkar mycket.

Sjätte varvet minns jag inte så mycket av, men det gick väl ungefär som det femte har jag för mig.

Inför sjunde varvet så började höftböjarna på allvar strejka i uppförsbackarna och på det sliriga underlaget och jag insåg så smått att de förmodligen inte skulle hålla hela loppet. Jag hade gott om energi i övrigt och kände mig stark, men det räcker med en svag länk för att det ska brista. Oroade mig lite över huruvida jag skulle våga springa genom smärtan eller ta den på allvar. Jag har bara upplevt smärta i höftböjarna en gång tidigare och det var under Råsta Runt när banan var isbelagd och jag sprang utan dubb, den gången bröt jag efter 3 mil och kunde knappt komma hem efteråt. Tog nästan en vecka innan det gick över. Hursomhelst fick jag med mig pannlampan ut på varvet eftersom solen börjat gå ned och den kom väl till pass sista biten innan varvning. Dock fick jag först inte igång den och fick lite panik. Mitt mörkerseende är riktigt dåligt och jag mekade med lampan en stund innan jag gav upp och ringde Magnus. Han hade testat den innan han gav den till mig, så jag provade än en gång och då gick den naturligtvis igång, pust. Nån kilometer innan mål träffade jag två dvärgcollies med ägare och stannade några minuter och gosade med dem (hundarna alltså). Det fick upp humöret lite extra.

Inför åttonde varvet fick jag lova Magnus att han skulle få springa med mig nästa varv, han gjorde verkligen sitt bästa för att få mig att springa ett varv till. Några hundra meter från varvningen träffade jag Carina och hennes pacer Emelie (förra årets bästa kvinna) och bytte några ord med dem. det var Carinas första 100 miles och man kan väl knappast välja en bättre pacer än Emelie? Hursomhelst så knatade jag på, men fick ta gåpauser med jämna mellanrum när smärtan i höftböjarna satte in. Jag ringde till Magnus efter några kilometer och sa att det inte blev något mer varv efter detta. Jag såg inte nån vits med att riskera att skada mig. Smärtan skar nu även in i ljumskarna och det gjorde valet rätt enkelt.

Janica ringde och jag meddelade mitt beslut att bryta efter 50 miles. Strax därefter mötte jag en löpare som visade sig vara Magnus! Han ville ju så gärna springa med mig och det var jätteroligt att han kom. Sällskapet uppskattades verkligen, även om det inte var långt särskilt långt kvar. När det var en kilometer kvar och vi gick i skogen så passerades vi av en tjej och hennes pacer. Samtidigt slog det mig att jag faktiskt var nära 10 timmar och fick då eld i baken. Precis som under Bislett så sprang jag för allt vad tygen höll genom skogen, så snabbt att Magnus hade svårt att hänga med bitvis. Han blev dock överförtjust av min nyfunna styrka och ropade att ”nu kör vi ett varv till”, men den önskan fick han inte se uppfylld. Jag passerade ”mållinjen” på 9:57:08, en ok tid med tanke på att jag satsade på 100 miles.

Det kändes toppen att avsluta med en spurt, men samtidigt vemodigt att veta att jag inte kunde fortsätta. Om det funnits en klass för t ex 75 miles så hade det funnits en morot för mig att försöka nå dit, men risken var överhängande att inte ens det gått.

Jag gick in i värmestugan och fick välgörande massage av Maria Vindruva 🙂 och Magnus fixade köttbullar med potatismos till mig efteråt. Medan Magnus plockade ihop alla mina saker så satt jag i värmen och kämpade mot min sedvanliga frossa. Det dröjde ett tag innan vi fick tag i nycklarna till Krilles bil och kunde hämta det sista, men strax efter 23 så gav vi oss. Magnus skjutsade hem mig och väll hemma tyckte jag att det var väldigt skönt att inte spendera ytterligare 12-14 timmar med att springa i kyla och lera. En välbehövlig dusch senare satt jag i soffan med Janica och åt en macka och drack Recoverite och pratade om loppet. Somnade sen ovaggad kan jag berätta, utan dåligt samvete för att jag bröt.

Avslutningsvis vill jag i vanlig ordning tacka Magnus för hans osvikliga support, bättre finns inte på denna jord! Även Anna, Krille, Annas pappa ska ha stort tack för hjälpen innan och under TEC. Dessutom måste jag ju gratulera Anna till segern och rekordet, du är min hjälte! Sist men absolut inte minst vill jag tacka Andreas för den coaching och det stöd du ger.