Jag kom inte ut på ett pass till i Oslo, det blev kallare på onsdagen och det blåste mer, så mina kläder räckte inte till. De tunna tights jag hade packat funkar kanske hjälpligt ned till runt nollan, men sen blir det för kallt.
Jag kom hem torsdag kväll, så det hanns inte med nån löpning då, men däremot kom jag ut i fredags innan middag. Vid fem hade det blivit mörkt som i graven, så det blev premiär för Silva Runner, pannlampan som fick ”Bäst i test” i RW i oktober. Jag var lite sugen på Petzl Nao först, men valet föll ändå på Silvan, den kändes bättre på alla sätt.
Det finns 3+1 lägen på Runner; fullt ös, medium, bred samt blink. Batteritiden är 2,5h, 10h, 10h samt 20h. Maxläget ger en riktigt trevlig ljusbild, inte alls som min Alpha6 som bränner allt på en punkt, utan ett lite bredare ljus. Mediumläget är naturligtvis svagare, men fortfarande fullt tillräckligt, speciellt nu när snön hjälper till att reflektera ljus. Mitt favoritläge blev dock det breda som lyser upp det mesta av synfältet utan att anstränga ögonen.
Pannbandet är bekvämt och batteriet hade jag i jackfickan, så jag slapp den extra vikten på huvudet. Batteriet går annars att fästa runt pannbandet mha kardborreband. Man får även med en förlängningskabel, så att man kan ha batteriet i t ex fickan eller ryggan.
Strömbrytaren är stor och enkel att använda även med tjocka handskar.
550 lumen kan Runner ge som mest, vilket är ganska rejält för en sån liten lampa. Tekniken har kommit en bit sen jag skaffade min Alpha6 med sina 480-560 lumen (uppgifterna varierar), som på den tiden (2009) kändes som att träffa en extrautrustad långtradare i en kolgruva om man blev träffad av ljuskäglan. Minns fortfarande när vi inför GAX 2009 testade våra pannlampor på kvällen innan loppet. Jag, Staffan, Mia och Fredrika stod på ett fält utanför Fredrikas föräldrars gård utanför Ystad och tände våra lampor. De andra tände sina först och när jag tände min så gick solen upp, så kändes det iallafall. Dock fick jag aldrig chansen att använda den under loppet då jag bröt efter 6 mil, men det är en annan historia.
Runner gjorde ett utmärkt jobb med att lysa upp stigarna runt Brunnsviken och jag kände inte ens att lampan satt på. Själva passet gick sådär, pulsen ville inte riktigt hålla sig i schack vilket förmodligen mest berodde på underlaget. Det kräver ju lite mer att springa i/på snö, så bara 3-4 extra slag gör skillnad för mig när jag ska ligga under 150 bpm. Stigen var på många håll otrampad, så jag fick helt enkelt spåra. Jag tvingades att ta ett antal gåpauser för att lugna ner pulsen innan jag kunde fortsätta. Uppsidan med rundan var att springa i vinterlandskapet med pannlampa, vilket gjorde att rundan kändes ny igen.
I eftermiddags gjorde jag om i princip samma runda med exakt samma resultat. Sprang åt andra hållet för ”omväxlingens skull”. Stigen var väl upptrampad av lördagsflanörer, så det borde varit enklare att springa, men jag hade lika mycket problem att hålla nere pulsen idag. Efter att klockan gnällt ett otal gånger så höjde jag gränsen till 154 bpm och kunde på så sätt få lite extra andrum och slapp varningssignal sista fyra kilometerna. Resultatet blev 14 km @ 72% av HRmax.
Maffetoneträningen kan vara väldigt frustrerande ibland. Det är inte speciellt roligt att springa långsamt och behöva tänka på att hålla nere pulsen. Det i sig självt kan bli en stressfaktor och ge några extra slag. Nu är det bara att gilla läget och bita i det sura äpplet. Jag ska ta mig i genom den här perioden och göra det jag ska, så kommer jag nog ut som vinnare i andra änden. Det är iaf vad jag intalar mig när klockan gnäller att min puls är för hög…
Fåfängeträning 