Inlägg märkta ‘Brunnsviken’

20130520-074643.jpg

Så har jag lagt ännu en bra träningsvecka bakom mig. Den började lite knackigt pga att smärtan i stortån, som jag tjongade in i en rot i söndags, men blev bättre på slutet.

Måndagens pass fick kortas av en smula då det gjorde för ont halvvägs och även under tisdagens pass smärtande det, men först efter 3/4 av passet. Valde att vila helt från löpningen under onsdagen och det gjorde att jag på torsdagen kunde springa både på lunchen och tillsammans med Janica efter jobbet. Lunchpasset blev förvisso en extremt seg historia, men tån gnällde iaf inte. I fredags var jag gräsänkling några timmar på kvällen, så jag passade på att göra ett kvällspass runt Brunnsviken. Hade egentligen tänkt mig nåt längre, men det hanns tyvärr inte med. Valde mina Trailroc 245, som inte har något tåskydd att tala om, för att inte riskera att få ont i stortån igen och det funkade perfekt.

I söndags förmiddag gav jag mig av mot Ursvik för ett varv i Extremen. Det var kvavt och fuktigt och jag var lite seg, så jag beslöt mig för att gå helt på upplevd ansträngning och inte titta på klockan alls, förutom när jag ville kolla distansen.

Jag tog det lugnt och rundan i Ursvik var som vanligt både omväxlande och lite utmanande. Vädret växlade ibland och det var risk för regn, men så länge jag var ute så var det som tur var uppehåll. I Ursvik höll jag på att trampa på kopparödlan på bilden. Trots att den kröp mitt på stigen så var det lätt att ta den för en kvist eller rot. Jag stannade och tittade på den nån minut innan jag gav mig av.

Efter Ursvik sprang jag via Ulriksdal och ned till Haga Forum där jag vände hemåt för att till slut komma hem med 30 km i benen. Ingen lång runda, snarare precis lagom. Tempot låg strax över 6 min/km och pulsen på låga 144 bpm (72%). Riktigt nöjd med både tempo och puls. Pulsen har varit lite högre än snittet på sistone, så jag var orolig att nåt va på gång igen. Dessutom brukar värmen öka pulsen, men jag verkar ha acklimatiserat mig lite mer nu.

Veckan slutade på 82 km och räknat söndag-söndag blev det 111 km. Ännu en ganska hygglig vecka alltså. Denna veckan kör jag på ungefär som vanligt, men sen trappar jag ner inför Jättelångt den 8 juni. Hoppas på en fin dag i skog och mark mellan Grisslehamn och Norrtälje

20130509-140117.jpg

Förkylningen höll mig i ett stadigt grepp i en vecka, men i söndags vågade jag mig ut för att testa om jag vågade dra igång träningen igen. Det blev ett varv runt Brunnsviken, dvs 14 km, i lagom tempo. Allt kändes bra, men efter 5 km insåg jag att det kanske va onödigt att springa så ”långt” efter att varit sjuk, men då var det lixom för sent. Kunde ju inte gena över vattnet, så jag tog det lugnt och sprang klart.

I måndags gav jag mig åter ut på ett varv runt BV och det kändes fortfarande bra. Innan middag passade jag på att damma av kertlebellen och körde diverse övningar, något jag fortfarande lider av. Träningsvärken är olidlig!

I tisdags valde jag att springa mer asfalt runt BV och tempot blev därmed högre. Solen sken och det gick lite av sig självt. Varmt som attan, det märks att jag inte vant mig vid värmen ännu. Dock blev det aldrig ett problem, utan jag njöt bara. Jag älskar sol!

Även igår fick det, för fjärde dagen i rad, bli ett varv runt BV. Jag tvingade ned tempot rejält den här gången, något jag misslyckats med de andra dagarna.

Idag är planen att köra ett backintervallpass, men just nu njuter jag av solen i en solsäng på kollis, så vi får se om det blir vilodag idag. Kanske ska jag kosta på mig det och skynda långsamt efter förkylningen? Vi får se…

Efter söndagens långpass tog jag löpvila på måndagen, för att istället köra ett Insanitypass innan det var dags att skjutsa dottern till friidrottsträningen. De tränar numera bara i en timme, vilket gör det snudd på omöjligt att hinna springa nåt vettigt pass under tiden, så jag satt och kollade på när ungarna blev drillade istället.

Insanitypassen blir roligare för varje gång. Jag orkar mer allt eftersom och hänger med bättre, vilken naturligtvis hjälper. Förra gången jag följde programmet så körde jag alltid passet på lunchen och löpningen innan middag. Det gjorde att löpningen blev lidande då jag inte hann att återhämta mig ordentligt. Dessutom körde jag Insanity 5-6 dagar/vecka, vilket tillsammans med löpningen slet rätt fint på kroppen. Den här gången tar jag det mer sporadiskt och känner efter så att det blir bättre balans. Nu går löpningen i förta hand och jag springer på lunchen och gör insanity innan middagen.

I tisdags tog jag mig runt Brunnsviken, men höll mig på asfalten istället för Hälsans Stig. Jag har nästan blivit lite beroende av asfalt, grepp och lite högre tempo. Det blev 12 km @ 5:10 och hela passet flöt på fint. Solen sken, men kvicksilvret ville tyvärr inte gå över nollan, så det blev buff och tunna handskar. Jag längtar verkligen efter korta tights och linne! Innan middag var det åter dags att köra ett pass insanity, sen var det sluttränat för den dagen.

Jag hade väldigt ont under knät hela natten och det höll mig tyvärr vaken en del. Kanske tränade jag för mycket och/eller för hårt? Svårt att säga. Hade egentligen tänkt springa innan jag flög till Danmark idag, men det smärtade så pass mycket att jag valde att stå över det.

Landade i CPH vid 15-tiden och tog tåget till Odense strax innan 16. Kom fram till hotellet vid 18:30 och kollade genast in gymet. Det fanns ett löpband som varken var nytt eller rymligt, men förmodligen skulle kunna duga för ett pass eller två. Eftersom jag inte kände något i benet tack vare att jag i princip suttit still i drygt fem timmar så var valet lätt. Jag svidade snabbt om och sen var det dags för långa backintervaller. Värmde upp i två kilometer och körde sen 6x 400 meter i 15% lutning med 3 minuters joggvila. Första intervallen gick lite för snabbt, men sen hittade jag ett tempo som blev så jobbigt att jag precis klarade hela intervallen.Det funkade över förväntan och blev ett riktigt jobbigt och lyckat pass. Kanske blir det fler pass på bandet innan jag åker hem på fredag?

20130313-221650.jpg

Varken nytt eller vidare rymligt, men det funkade

Igår tisdags var jag hos min kiropraktor Jenny och hon hittade problemet snabbt, en abduktormuskel (insida lår) som stramade och ett muskelfäste som var irriterat. Smärtan i knät under löpturen i fredags kom sannolikt av att muskeln drog knät snett.

Efter diverse knådande, sträckande och vickande så fick jag två stretchövningar som jag ska göra några gånger per dag. Dessutom tejpade hon mig under knät. I övrigt är det bara att köra på som vanligt. Hoppade dock över träningen helt och lät mina knådade muskler vila lite.

Igår gav jag mig ut på lunchen för att testa hur det kändes. Det blev en sväng runt Brunnsviken i vanlig ordning. Benet kändes ganska ok under hela rundan, men lite smärta i knät i vissa backar. Jag får skynda långsamt helt enkelt.

Innan middag klämde jag in ett pass Insanity. Janica och Alicia testade att hänga på en stund också, vilket var extra roligt. Janica hade huvudvärk redan innan vi började, så hon kunde inte göra hela programmet, men fick ett smakprov och kommer göra det igen. Alicia gjorde sitt bästa att hänga med i svängarna, men hade stora problem med koordinationen och tog dessutom ut sig tidigt och fick ge upp efter halva passet. Starkt jobbat dock!

Idag är planen att springa backintervaller i Hagabacken igen, men vi får se vad benet säger om det. Jag testar nog, men får kanske springa distans istället, vi får väl se.

20130307-091628.jpg

Stigen uppför Hagakullen

20130307-091523.jpg

Hagakullen under förra veckans backintervaller

Under en längre tid har jag haft småproblem med mitt vänstra knä, framförallt har det handlat om att jag varit svag i det när jag t ex gått uppför trappor. Jag har tappat kraft och det har stuckit till. Inget konstigt med det lixom…

De senaste veckorna har jag haft en molande värk på insidan under vänster knä. Värken har blivit värre och värre med tiden och de senaste nätterna har jag t o m vaknat av smärtan. Har smörjt med Voltaren och det hjälpte lite. Köpte även ett sånt där knäskydd i neopren, men det klämde och gjorde mer skada än nytta. Inget konstigt med det, eller?

Under dagens löppass runt Brunnsviken flöt allt på bra de första 9 km när det plötsligt smärtade till i knät rejält, det skar som en kniv. Nåt var riktigt fel, det kände jag direkt. Det kändes som om nåt hamnat fel. Stannade och stretchade lite och försökte fortsätta, men det gick inte. Jag linkade en bit, testade att jogga lite, men det funkade inte. Jag var helt övertygad om att jag skulle få gå de sista fyra kilometrarna hem. Många tankar snurrade i huvudet. Var det här slutet för min löpning? Hade jag ignorerat något som nu hade gått sönder? Vad har gått sönder och hur ska jag lösa det?

Försökte mig på att springa och det gick väl lite bättre, men plötsligt var skar smärtan genom knät igen och jag fick gå. Försökte springa genom smärtan och lyckades jogga framåt tills det till slut släppte och jag kunde ta mig någorlunda snabbt framåt. Valde av nån outgrundlig anledning att ta mig upp till Hagatoppen, något som verkligen gjorde skitont, för att sen springa ner och snart var jag så äntligen hemma. Nedför funkade ok, men uppför var en pina. Trapporna upp till lägenheten var oerhört smärtsamma t ex.

Nu blir det till att försöka lista ut vad som är fel innan det blir några löppass alls. Kanske är det dags att få det undersökt av en läkare? Jag får ringa på måndag och ta det därifrån. Under tiden får jag väl träna nåt annat. Jag är inte bitter… Alls… Inte då…

Efter förra veckans dåliga avslutning var det med viss tveksamhet jag gav mig ut på måndagens pass. Det var först söndag kväll som jag kände mig tillbaka i gängorna igen, men skulle det räcka? Målet var 16 km, men jag utgick redan från start från att det skulle bli kortare.

Det blev en sväng runt Brunnsviken, men valde att inte springa på stigarna längs vattnet (Hälsans stig) eftersom de är knöliga och isiga. Istället valde jag gång- och cykelvägarna på östra sidan av viken. Kroppen kändes förvånansvärt pigg, två dagars vila gjorde uppenbarligen underverk. Tittade aldrig på klockan, utan gick helt på känsla. Tog heller aldrig i, utan slog av på tempot så snart det kändes minsta ansträngande. Allt för att inte stressa kroppen i onödan. Känslan av utmattning i fredags fanns färskt i minnet.

På västra sidan följde jag Hälsans stig och där var underlaget bättre. Genom Hagaparken gick det lätt och hela vägen hem flöt löpningen på fint. Känslan i kroppen var bra och resultatet blev 15 km @ 5:30 m 75% snittpuls, över all förväntan.

Innan middagen hann jag även med 50 minuter kettlebell, så den dagen blev komplett på alla sätt.

I tisdags flög jag till Oslo för en mässa. Jag packade ner både löparkläder, träningskläder, hopprep samt gummiband. På kvällen körde jag mitt styrkeprogram på rummet, då hotellet saknade gym, men fick skippa hopprepet då rummet var för litet. Det blev iaf en dryg timmes hård träning.

20130207-092600.jpg

Jag var ganska mörbultad efter passet och energinivån var låg så efter duschen var det dags att snabbt hitta nåt att äta. Tog en promenad runt Oslo centrum, men kunde inte bestämma mig. Började känna mig lite snurrig, men trodde att det berodde på att jag gick in och ut mellan kallt och varmt, men det visade sig snart bero på lågt blodsocker. Höll bokstavligen på att svimma och kände paniken komma. Halkade snabbt in på Peppes Pizza och bad servitören om en stor Cola, snabbt! Kallsvettades och måste sett ut som en pundare vid det laget!
Servitrisen kom med ett ENORMT glas med Cola, säkert närmare 750 cl. Jag surplade girigt i mig sockerlösningen (inte hela) medan jag ögnade genom menyn innan jag bestämde mig för deras Caesar-sallad ”deluxe”.

20130207-093218.jpg

Även salladen, som för övrigt var delikat, åts med god aptit, min kropp skrek efter energi. Colan fick jag inte i mig, gav upp efter halva. Det var hursomhelst en helt ny Zebban som gick tillbaka till hotellet. Somnade ovaggad den kvällen.

I går var planen att ge mig ut på ett pass med backintervaller innan middagen, men jag valde istället att köra ett annorlunda styrkepass med hjälp av två appar från Adrian James. Egentligen ville jag köra ett insanitypass, men rummet var tyvärr för litet. Jag har tidigare skrivit om Adrian James 6 pack abs workout som jag använder som en del av mitt ”vanliga” styrkepass. Han har även en app som heter Boot Camp och det var den jag ville testa.
Efter några minuters uppvärmning körde jag tre varv med Boot Camp och 6 Pack Abs, vilket totalt blev 45 minuter. Ett riktigt bra och effektivt pass med fokus på bålstyrka. Den kombinationen av appar kommer jag använda igen, det var roligt och omväxlande. Båda apparna har tre svårighetsgrader samt att man kan komponera sina egna workouts, så de håller länge.

20130207-094710.jpg

20130207-094728.jpg

Efter träningen tog jag en promenad till slottet och sen föll valet, efter mycket velande, på hamburgare från MAX. Förvisso väldigt gott, men det visade sig vara ett uselt val. Min mage pajade tyvärr totalt! Den svullnade upp och värkte och ett tag trodde jag att jag livet magsjuk. Fick ta pepcid och värktablett för att bli av med smärtan. Dåligt slut på den dagen. Ska kanske hålla mig ifrån den typen av mat framöver?

20130207-095308.jpg

20130207-095325.jpg

Tredje intensiva träningsveckan går mot sitt slut och jag börjar känna av tendensen till förststadiet till överträning, det som på engelska kallas ”over reach”, vet inte vad det kallas på svenska. Kanske hederlig utmattning?

Fredagens lunchlöpning var segt från första steget och jag tände aldrig till, kände mig utmattad trots lågt tempo. Att det var glashalt runt Brunnsviken hjälpte inte heller, antingen blankis eller knölig stenhård snö. Icebugsen gjorde sitt bästa för att få grepp, men hade stora problem.

Efter drygt fem kilometer gav jag upp och vände hemåt igen. Det fanns inte ett uns energi att uppbringa, nästan otäckt kraftlös. Jag tog en kort paus och började sen springa hemåt. Det släppte lite, men bara så mycket att jag kunde springa och slippa gå. Det var lite av en kamp att komma hem, men det gick. 11 sketna kilometer! Patetiskt! Trist! Irriterande!

En helgs vila kommer göra mig gott tror jag.

20130205-081744.jpg
Isigt och knöligt var ordet

Efter att ha frossat nästan urskillningslöst större delen av december och första veckan i januari så var det dags att sätta stopp iom att ”allvaret” började i måndags. Dels tappade jag en del ”fitness” under tiden jag inte sprang och dessutom la jag på mig några trivselkilon av mitt ”tröstätande”. Jag snittar normalt nånstans mellan 6 och 8 mil i veckan, vilket betyder att jag förbränner i häraden 5000-6000 kcal bara av löpningen. Ta bort den förbränningen och lägg till godis så går det fort uppåt.

Nu hann det som tur är aldrig gå överstyr, huvudsakligen för att jag tränade annat som höll den värsta viktökningen borta, men några kilo blev det allt. De ska nu snabbt bort och därför är det totalt godisförbud förutom fredag och lördag. Eftersom jag arbetar hemifrån är det VÄLDIGT lätt att småäta godis om det finns lätt tillgängligt. Nu får jag jobba med karaktären dagligen för att inte falla för frestelserna som ligger på lur överallt.

Värst är det vid 15-tiden, då jag ofta kommer in i ett komaliknande tillstånd. Då är godis väldigt effektivt och ruskigt gott. Nu får det istället bli clementiner när suget blir för stort och det funkar faktiskt bra så här långt. Det är tufft de dagar jag springer, då är suget extra kraftigt eftersom kroppen vill ha kolhydrater att fylla på förråden med.

Under gårdagens runda lyssnade jag återigen på URP och då pratade de med Matt Fitzgerald om hans senaste bok Racing weight som huvudsakligen handlar om hur man uppnår optimal tävlingsvikt. Eftersom ämnet var högintressant för mig så köpte jag Kindle-varianten till min iPad så snart jag kom hem. Jag har inte kommit särskilt långt ännu, men återkommer längre fram när jag satt mig in i ämnet mer.

Dagens pass gick runt *trumvirvel* Brunnsviken! 14 km lätt distans stod på schemat och eftersom det är exakt 14 km runt viken så är det ett enkelt val. Det hade frusit på sen igår vilket gjorde de redan svårssprungna bitarna ännu jobbigare. Jag vrickade till ankeln ett par gånger pga det ojämna underlaget, men kom i slutändan undan oskadd. Jag envisas fortfarande med att sparka mig på vänster inre fotknöl med jämna mellanrum, vilket är inte så lite irriterande och gör fördjävla ont efter några gånger. Har börjat tejpa med coachtejp, men det hjälper sisådär. Får fundera ut nåt smart, kanske tillverka själv? Passet gick i det stora hela ok, men jag led av energibrist trots att jag ätit mellanmål. Förmodligen godisbrist…

20130109-201056.jpg
Frukt är godis sägs det…

Äntligen känns det som om jag kommit igång med träningen på allvar igen. Fötterna känns klart mycket bättre, om än ömma de dagar jag springer. Mitt första utomhuspass sen i början av december var lite av en befrielse. Det har ju blivit några pass på bandet sen jag började springa igen. Fördelen med bandet är att jag kunnat kliva av om det gjort ont, vilket är svårt om man är ute och springer. Dessutom har jag kompletterat med styrketräning på gymet, nåt som jag åter fått smak för.

Första utomhuspasset blev en sväng runt Brunnsviken, vilket flöt på fint trots att det var rejält isigt på 2/3 av rundan. Mina IceBugs var ett väldigt bra val den dagen, annars hade jag stått på näsan mer än en gång. Jag bjöds på fantastiskt väder och det mesta kändes bra, lite pånyttfödelse på nåt sätt. Tog det försiktigt för att vänja kroppen och inte riskera något. framförallt tänker jag på mina fötter då. 14 km @ 5:45 blev resultatet

20130108-174834.jpg
På sina håll låg endast en sträng av is kvar på stigen, vilket liknade en ryggrad. Kanske Kung Bores ?

Efter några dagars löpvila blev det ytterligare ett varv runt viken, med några extra kilometer så jag fick ihop mina planerade 16 km. Gråmulet och trist, men det fina vädret tidigare hade töat bort mer av snön och endast den mest tilltrampade eller skuggade isen låg kvar. Tack vare bättre underlag blev tempot lite högre, medan ansträngningsgraden sjönk markant. Jag fick t.o.m. sträcka ut lite tidvis. 16 km @ 5:35 blev det denna gång.

20130108-175101.jpg

Igår vilade jag fötterna från löpningen och istället blev det 45 minuters kettlebell, min favoritträning efter löpningen. Körde ett pass i torsdags och hade fortfarande lite träningsvärk i måndags! Galet.

Idag blev än en gång ett varv runt viken och idag såg det annorlunda ut minsann. Morgonens snöfall hade lämnat både snö och slask efter sig. Det blev plötsligt dubbelt så jobbigt att ta sig fram. IceBugs i all ära, men på snömodd och slask är de i princip verkningslösa. Med söndagens pass i färskt minne och pigga ben gick jag ut för hårt och redan efter tre kilometer var min puls över 80%! Jag försökte ta det lugnt och återhämta mig men det var försent, jag fick dras med hög puls resten av passet. Det tidigare ojämna underlaget var nu täckt av snö, som på några ställen var över 20 cm djup, vilket gjorde det väldigt tungt och vingligt att springa. Skrapade med nöd och näppe ihop mina 14 km @ 5:45 men snittpulsen hamnade på nästan 82%! Började fundera på om jag har en infektion i kroppen, men jag är nog bara ur form helt enkelt. Det tar ju några veckor att komma ikapp.

20130108-175931.jpg Panoramabild över Brunnsviken i vinterskrud

De lopp jag tänkt springa i år inbegriper bl a Ursvik Ultra 75 km och TEC 50 miles. Anmälan till UU hade inte öppnat sist jag kollade i typ december och sen glömde jag bort det, tills idag.
Skulle precis anmäla mig när jag upptäckte att det går av stapeln helgen före TEC. Även om både UU och TEC är tänkta som träning så är det aningens tajt med en vecka, eller?
Kan inte riktigt bestämma mig nu, men det kanske fungerar trots allt. Jag hinner ju egentligen återhämta mig utan problem emellan loppen, så länge jag inte har skadat mig. Det blir ju i så fall två bra långpass av ganska olika karaktär. Jag blev först besviken, men ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag trots närheten mellan loppen. Jag tror minsann att jag får bolla det med Andreas…

Jag kom inte ut på ett pass till i Oslo, det blev kallare på onsdagen och det blåste mer, så mina kläder räckte inte till. De tunna tights jag hade packat funkar kanske hjälpligt ned till runt nollan, men sen blir det för kallt.

Jag kom hem torsdag kväll, så det hanns inte med nån löpning då, men däremot kom jag ut i fredags innan middag. Vid fem hade det blivit mörkt som i graven, så det blev premiär för Silva Runner, pannlampan som fick ”Bäst i test” i RW i oktober. Jag var lite sugen på Petzl Nao först, men valet föll ändå på Silvan, den kändes bättre på alla sätt.

20121201-214949.jpg

20121201-215022.jpg

Det finns 3+1 lägen på Runner; fullt ös, medium, bred samt blink. Batteritiden är 2,5h, 10h, 10h samt 20h. Maxläget ger en riktigt trevlig ljusbild, inte alls som min Alpha6 som bränner allt på en punkt, utan ett lite bredare ljus. Mediumläget är naturligtvis svagare, men fortfarande fullt tillräckligt, speciellt nu när snön hjälper till att reflektera ljus. Mitt favoritläge blev dock det breda som lyser upp det mesta av synfältet utan att anstränga ögonen.

Pannbandet är bekvämt och batteriet hade jag i jackfickan, så jag slapp den extra vikten på huvudet. Batteriet går annars att fästa runt pannbandet mha kardborreband. Man får även med en förlängningskabel, så att man kan ha batteriet i t ex fickan eller ryggan.
Strömbrytaren är stor och enkel att använda även med tjocka handskar.

550 lumen kan Runner ge som mest, vilket är ganska rejält för en sån liten lampa. Tekniken har kommit en bit sen jag skaffade min Alpha6 med sina 480-560 lumen (uppgifterna varierar), som på den tiden (2009) kändes som att träffa en extrautrustad långtradare i en kolgruva om man blev träffad av ljuskäglan. Minns fortfarande när vi inför GAX 2009 testade våra pannlampor på kvällen innan loppet. Jag, Staffan, Mia och Fredrika stod på ett fält utanför Fredrikas föräldrars gård utanför Ystad och tände våra lampor. De andra tände sina först och när jag tände min så gick solen upp, så kändes det iallafall. Dock fick jag aldrig chansen att använda den under loppet då jag bröt efter 6 mil, men det är en annan historia.

Runner gjorde ett utmärkt jobb med att lysa upp stigarna runt Brunnsviken och jag kände inte ens att lampan satt på. Själva passet gick sådär, pulsen ville inte riktigt hålla sig i schack vilket förmodligen mest berodde på underlaget. Det kräver ju lite mer att springa i/på snö, så bara 3-4 extra slag gör skillnad för mig när jag ska ligga under 150 bpm. Stigen var på många håll otrampad, så jag fick helt enkelt spåra. Jag tvingades att ta ett antal gåpauser för att lugna ner pulsen innan jag kunde fortsätta. Uppsidan med rundan var att springa i vinterlandskapet med pannlampa, vilket gjorde att rundan kändes ny igen.

I eftermiddags gjorde jag om i princip samma runda med exakt samma resultat. Sprang åt andra hållet för ”omväxlingens skull”. Stigen var väl upptrampad av lördagsflanörer, så det borde varit enklare att springa, men jag hade lika mycket problem att hålla nere pulsen idag. Efter att klockan gnällt ett otal gånger så höjde jag gränsen till 154 bpm och kunde på så sätt få lite extra andrum och slapp varningssignal sista fyra kilometerna. Resultatet blev 14 km @ 72% av HRmax.

20121201-225534.jpg

20121201-225553.jpg

Maffetoneträningen kan vara väldigt frustrerande ibland. Det är inte speciellt roligt att springa långsamt och behöva tänka på att hålla nere pulsen. Det i sig självt kan bli en stressfaktor och ge några extra slag. Nu är det bara att gilla läget och bita i det sura äpplet. Jag ska ta mig i genom den här perioden och göra det jag ska, så kommer jag nog ut som vinnare i andra änden. Det är iaf vad jag intalar mig när klockan gnäller att min puls är för hög…