Inlägg märkta ‘lopprapport’

TEC 2010 del 2: Summering

Publicerat: april 16, 2010 i Okategoriserat
Etiketter:,
12

Summering av TEC.
Vad säger man om ännu ett brutet 100 miles lopp? Gick jag hem med svansen mellan benen och slokande öron? Inte en chans!

Om man bortser från att jag fick bryta så gick loppet gick helt enligt planen. Energistrategin fungerade klanderfritt, depåstoppen var nästan otäckt tajta och kroppen kändes i övrigt riktigt stark och pigg. De första åtta milen var snudd på ”ansträngningslösa”. Om jag hade vänt tillbaka till start och tejpat vänster knä när jag kände av smärtan så kanske loppet slutat annorlunda, men det får jag ju aldrig veta. Det är inget jag funderar på heller.

Perpetuem levererade än en gång jämn energi och jag kompletterade med gel vid några varvningar. Jag passade även på att testa Vespa, ett nytt kosttillskott som enligt tillverkaren ställer om metabolismen så musklerna utnyttjar mycket högre grad av fett som bränsle. Kan inte riktigt säga vilken effekt det hade, men så följde jag inte instruktionerna till fullo. Återkommer med test senare.

Jag gjorde så gott som allting rätt, så jag kan inte vara mer än nöjd med mitt lopp. Jag visste att det fanns en risk att löparknät skulle stoppa mig, så den här gången tog det mig inte på sängen.

Jag vet att jag utan större problem kan springa åtminstone 100 km, en vetskap som stärker mitt självförtroende enormt. Om jag tejpar knäna innan lopp så är chansen stor att jag motar Olle i grind och kan genomföra även lopp så långa som 100 miles framöver. Den som lever får se.

Jag vill passa på att tacka Janne & Co som anordnade TEC, alla fantastiska funktionärer som valt att ägna sin tid åt att hjälpa oss löpare (framförallt Linda och Camilla som fanns där varenda varvning och frågade om jag behövde någon hjälp innan Magnus dök upp), Andreas för coaching och stöd, Patrick (massören) för hans enträgna försök att avhjälpa mina problem, min trogna vapendragare Magnus för allt engagemang, både före, under och efter, för att hjälpa mig i min strävan att genomföra TEC. Sist men definitivt inte minst tackar jag min tålmodiga och stöttande fru som bl a står ut med mitt evinnerliga snackande om löpning och träning.

Min dotter hade gjort en medalj till mig!

Jag tar med mig allt jag lärde mig under loppet och tränar vidare. Förr eller senare kommer jag besegra 100 milesdistansen och då kommer jag vara bättre förberedd än nånsin. Tills dess får jag underhålla mig med hjälp av lopp såsom Lidingö Ultra, Stockholm Marathon, Jättelångt, Uppsala 100 och Sörmlands Ultra. Inte fy skam det heller.

Annons

TEC 2010 del 1 (Varning för långt inlägg!)

Publicerat: april 15, 2010 i Okategoriserat
Etiketter:, ,
7

Vaknade tidigt lördag morgon och det pirrade i hela kroppen. Kunde inte hålla mig utan gick upp och gjorde iordning frukost till mig och mina tjejer. Själv åt jag vitt bröd med jordnötssmör och blåbärssylt, vilket har blivit en tradition inför alla lopp.

Efter frukost var det dags att plocka ihop det sista och börja förbereda avfärden till Täby. Jag bar ner träningsväska med extrakläder, en påse med handduk och ombyte till efter loppet, en stor plastlåda med proviant, samt en mindre plastlåda med all pannlampa, batterier o dylikt.

Jag valde att åka omklädd till loppet. Valet föll på CEPs kompressionsstrumpor, CW-X Pro kompressionstights, Adidias kalsonger, Adidas kompressionströja, lager 2 tröja från Salomon, tunna Saucony handskar och en Buff. Jag valde även att börja loppet med mina trailskor från New Balance, ett par MR749GY.

Pirrig i hela kroppen körde jag så till Ensta Krog och väl där var aktiviteterna i full gång. Vädret lämnade en del att önska, grått och regn i luften, ca 2º, inte alls vad jag hade beställt.

Proviantbordet sköttes med bravur av världens bästa funktionärer!

Många välkända ansikten såväl som en hel del nya. Eftersom det erbjöds så vitt skilda distanser så fanns alla nivåer av löpare på plats. Jag hämtade ut min nummerlapp, vägde in mig (på ofattbara 94 kg) och fick min påse. Den innehöll diverse Compeed-plåster, informationsblad och broschyrer, två förpackningar med Dextrosol (som hade gått ut i september 2009) och till sist en riktigt schysst och ultralätt vindjacka! Den drog jag genast på mig och den visade sig vara precis det som fattades mig denna mulna och råa dag.

Andreas och hans support crew dök upp och började montera upp sitt ”partytält”, i vilket jag fick härbärgera mina attiraljer. Helt perfekt! Jag blandade till två flaskor Perpetuem och fixade lite med mina piller.
Även min klubbkamrat Christian Nilsson var där och delade tält med oss. Det kändes ”tryggt” att ha dessa rutinerade herrar i min ringhörna på nåt sätt. De har så enormt mycket erfarenhet och utstrålar sånt lugn, vilket fick mina egna nerver att kylas ned rejält. Visst var jag hispig, men de utstrålade sånt lugn och sån fokus att jag smittades en aning.

Tävlingsledare Janne körde en kort informationsgenomgång och sen var det dag satt ställa upp för start. Först var det dags för lite fyrverkerier, något som definitivt inte görs sig i dagsljus, sen höjdes startpistolen. Skottet gick av och loppet var i gång!

Det kändes lite overkligt att börja springa. Ända sen mitt misslyckande på GAX så har jag förberett mig för TEC och nu var det plötsligt verklighet. Lufsade iväg i lagom takt och höll mig ifrån att rusa iväg. Eftersom man inte kunde avgöra vilka distanser de andra skulle springa så ville jag undvika risken att hänga på nån som bara skulle springa 50 km eller 50 miles. Jag skulle springa mitt eget lopp och inte alls bry mig om hur snabbt andra sprang. De första 10 milen är ju i princip transportsträcka, det är först på natten som det avgörs.

Första varvet (och milen) gick på 1:09h, vilket var nästan exakt som planerat. Jag bytte flaska och fortsatte min färd. Ödslade ingen tid vid proviantbordet. På vägen fick jag sällskap både gamla bekanta och nya bekantskaper, lika roligt varje gång.

Min puls låg trots det låga tempot ganska högt, strax över 75%, vilket oroade mig en aning. Det kunde iofs bero på nerver, så det var inte på något sätt alarmerande. Jag försökte slappna av och springa så avspänt som möjligt. Andra varvet klockades 1:11h, fortfarande enligt plan.
Min kollega Fredrik hade dykt upp vid Ensta Krog och följde med mig medan jag blandade till en ny flaska Perpetuem, tog mina piller och kom iväg ut på tredje varvet.

Allt kändes bra. Hade fått bra flyt i både löpning och gåpauser och tredje varvet slutfördes på 1:14h.
När jag kom till varvningen stod min ”support crew” och trogne vapendragare Magnus där. Han skulle egentligen inte dyka upp förrän inför 5:e varvet, men kunde inte hålla sig. Han hjälpte mig att fixa till en flaska Perpetuem samt piller och gick sen med mig en bit och snackade innan han släppte iväg mig.

4:e varvet gjordes på 1:17h, vilket jag var jättenöjd med. Medelpulsen hade hittills legat på strax över 75%, klart högre än det borde, men kroppen verkade inte brytt sig för energin fanns och jag kände mig både pigg och stark.

Det var på 5:e varv det började osa katt. Höger knä visade lite tendens till molande värk, men den var först så diffus att jag inte visste om det var löparknä eller något annat. På GAX kom det ju som en blixt från klar himmel, helt utan förvarning. Som en kniv som körs i i knät. Jag slog av lite på tempot och sprang ”lyhört” för att vara extremt uppmärksam på eventuella varningssignaler.Väl inne i varvning fick jag benet tejpat och insmörjt av Athletic Rehab-killen (som jag inte minns namnet på), men som även hjälpte mig på Uppsala 100 i höstas.

Ut på 6:e varvet med tejpat knä och oron gnagde lite i bakhuvudet. Skulle det sluta lika illa som GAX? Jag tog det försiktigt och det visade sig fungera riktigt bra. Jag hade nog ”motat Olle i grind” trots allt. Varvet flöt på utan konstigheter och jag slutförde det på 1:22h, vilket inkluderade stoppet hos massören. Magnus stod redo med ny flaska och piller.

7:e varvet gick utan några som helst problem. Jag hade passat på att byta till mina Asics 2140 vilket kändes fantastiskt skönt. Jag hade haft ont ovanpå vänster fot ett tag och även höger stortå gjorde ont, så ett byte var välkommet. Varvet gjordes på 1:18h och jag kände att jag låg i fas med min plan.

Väl ute på 8:e varvet gick jag de första 500-700 meterna och pratade lite i telefon. När jag sen började springa kände jag att det värkte i vänster knä, vilket förvånade mig. Jag har aldrig upplevt några problem med vänster knä, så jag blev överraskad. Värken kom tillbaka med jämna mellanrum, vilket tvingade mig till fler gåpauser än tidigare. Jag skulle vänt tillbaka till starten och tejpat knät, men det är lätt att vara efterklok.

När det var ca 3 km kvar av det varvet så passerades jag av Mia och Staffan. Mia sa att hon ville klara 50 miles under 10 timmar och trummade på, medan Staffan inte var lika angelägen. Jag tog det ännu lugnare i skogspartiet, men väl ute på fast mark så tittade jag på klockan och insåg att jag faktiskt också kunde hinna in under 10 timmar, så jag beslöt mig för att öka takten lite.
På avstånd såg jag Staffans rygg och sakta men säkert började jag knappa in. När det bara var några hundra meter kvar till målet tittade jag på min klocka och insåg att jag hade BRÅDIS om jag skulle ha minsta chans, så jag älgade på för allt vad tygen höll. Jag kom som skjuten ur en kanon, passerade Staffan och min kompis Magnus som stod och väntade med en ny flaska i handen blev av med den i ett nafs när jag spurtade förbi honom i typ 3:30-tempo. Väl framme vid målet såg jag till min besvikelse att klockan redan passerat 10 timmar, med 21 sekunders marginal! Nåja, det var skönt att sträcka ut benen iallafall! 😀

Fick mitt vänstra knä tejpat samt lite massage och sen blev jag utschasad på ännu ett varv av Magnus och min kollega Fredrik. De vägrade lyssna på mina ursäkter om ont i knäna, så jag tog min pannlampa och gav mig av ut på ett nionde varv. Började med att gå nån kilometer och när jag väl skulle börja springa så inser jag att knäna är slut, de vill helt enkelt inte lyda. Jag fortsätter att gå och gör ytterliager ett antal försök till att jogga, men det fungerar inte. Jag beslutar mig för att bara gå detta varv.

Nionde varvet blir mitt sista. När jag komemr till skogspartiet ca 4 km från mål så har jag rejält ont i ryggen och har svårt att gå pga knäna. Dessutom är benen väldigt trötta av all gång. Det går rejält långsamt på den rotiga skogsstigen. Temperaturen har sjunkit och jag är inte klädd för att gå, vilket resulterar i att jag blir nedkyld. Jag ringer till Magnus som kommer och möter upp mig ca 3 km från mål. Vi går i sakta mak hela vägen till målet och där slutar min resa för den här gången. Pust.

När jag klätt av mig i omklädningsrummet och ska gå in i duschen så börjar jag skaka okontrollerat, springer snabbt in i bastun och värmer mig innan jag gör ett nytt försök, utan att lyckas. Stannar i bastun tills jag känner mig rejält varm, rusar ut i duschen och sköljer av mig snabbt innan jag rusar tillbaka till bastun. Där tvålar jag in mig och satsar sen på att snabbt rusa ut och skölja av mig för att sen återvända till bastun. Mycket besynnerlig och aningens skrämmande upplevelse.

När jag väl vågat mig ur bastun och ska klä på mig så samtalar jag med några andra i omklädningsrumet när det börjar skjutas fyrverkerier utanför. Vi spekulerar i vad som pågår och gissar på prisutdelning för 50 miles, för Jonas kan ju inte ha kommit in redan… eller? Några minuter senare stegar Jonas Buud in i omklädningsrummet och vi sitter förstummade. Hur i helsike gick det till?

Vi är alla väldigt intresserade av att höra om hans spektakulära lopp och vi passar alla på att ställa frågor. Jonas har avklarat 100 miles på fantastiska 12:32h och därmed fullständigt förintat det förra svenska rekordet! Helt galet!

Väl ombytt tar jag mig på stela ben til lmmassören som ger mig en rejält omgång innan färden bär hemåt. Magnus kör hem mig och min bil, för att sen ta buss och tåg tillbaka till Täby för att hämta sin egen bil, vilken kompis va? En riktig hjälte i mina ögon!

Slut del 1

Skövde 6-timmars

Publicerat: mars 12, 2009 i Okategoriserat
Etiketter:
6

Dagen före loppet
Fredagen den 13 satte jag kurs mot Skövde. Jag åkte vid 10 för att hinna köra runt och titta på min barndoms stad. Det var nästan 20 år sen jag bodde där sist och jag har inte sett stan många gånger sen dess, så jag såg verkligen fram emot helgen i Skövde.
Efter att jag avslutat min sightseeing i Skultorp, min barndomsby några kilometer utanför Skövde, så åkte jag till hotellet och checkade in. Efter det var det dags att till fots utforska centrum. Det gick ganska tyvärr alldeles för snabbt, så för att döda lite tid så köpte jag Runner’s World och tog en fika. Tittade på folk och bara softade i en timme.
Efter det gick jag ner och mötte MarathonMia på stationen och vi gick till hotellet. Där var nummerlappsutdelningen i full gång och jag träffade Reima och Torrill som arrangerar 6-timmars, samt jätteduktiga Emelie (som för övrigt är min klubbkamrat i Team Ultrasweden LK). Emelie gjorde nyligen sin första 24-timmars och fick ihop fantastiska 182 km! Imponerande debut!
Jag och Mia beslöt oss för att överraska Fredrika med att möta henne vid tåget. Stationen ligger ca 500 m från hotellet och man korsar Bolougnerparken, där loppet går! Allt ligger alltså ett stenkast från varann! Lite all-inclusive-känsla nästan!
Efter att alla minglat klart så gick jag, Mia, Fredrik, Jan-Erik + sambo upp till city och åt middag på Husaren. Helt ok ställe. Bra mat till bra pris och ganska trevlig miljö. Vi åt och snackade löpning innan det var dags att gå tillbaka till hotellet igen. Inget nattsuddande dagen före lopp.

På rummet satt jag och funderade mycket över hur jag skulle lägga upp strategin för loppet. Helst ville jag slå personbästa på marathondistansen, för att sen slå av på farten och förhoppningsvis få ihop 60 km. Det skulle ge 42 km i 5:40-tempo samt 18 km i 6:30-tempo. Den planen kändes helt genomförbar, så jag mer eller mindre bestämde mig för det upplägget.

Natten blev väldigt orolig. Jag vaknade och mådde väldigt illa vid 3-tiden och hade svårt att somna om. Förstod inte alls var det kom ifrån och blev naturligtvis rädd att jag antingen ätit nåt konstigt eller blivit smittad av galna kräksjukan eller liknande. Jag lyckades till slut somna om, men fortsatte sova väldigt oroligt fram till 7 då jag valde att gå upp.

Skövde 6-timmars
Efter en sparsam frukost där jag ännu en gång upplevde illamående så var det dags att börja fixa inför loppet. Vädret var nästan perfekt med några plusgrader och upphåll.
Jag hade bara packat ned mina Windstopper-tights, så det var inte mycket att välja mellan. De skor jag hade att välja mellan var mina Asics GoreTex-skor (Gel-Trail Sensor 2) som är vattetäta, men tunga, eller New Balance 902 som väger nästan hälten, men inte erbjuder något skydd mot vätan. Valet föll på Asics, vilket senare skulle visa sig vara ett utmärkt val.
Utöver det valde jag att springa i tunn underställströja, Gore Mythos-jacka, två stycken Buffar samt handskar.
Strax efter kl 9.30 mötte jag upp med Mia i receptionen. Vi gick de knappt 200 meterna till platsen för väskuppsamling som låg bakom tältet som fungerade som sambandscentral samt vätska/matkontroll.
Det bjöds på allehanda drycker och mat, så jag behövde inte oroa mig för varken svält eller törst. Ca 150 startande samt tränare, familjemedlemmar etc fanns i området och det sjöd av aktivitet.
Vi rörde oss bort till startområdet, som låg ca 200 meter från målgång. Där stod vi och pratade när startskottet plötsligt ljöd! Dags att springa!

Jag hamnade bredvid Emelie i början och passade då på att fråga henne lite om hur hon tränar o dyl, vilket var jätteintressant att få ta del av. Jag såg att Mia hade fått fart och låg knappt 100 meter fram, så jag beslöt mig för att springa i kapp henne för att bromsa henne lite. Ville ju inte att hon skulle gå ut för hårt på sin första ultra!

Jag och Mia sprang sen ihop ca 35 kilometer. Tiden bara flög i väg och vi snackade och skojade km efter km. Fram till halvmaran snittade vi 5:36, vilket gav goda marginaler och vi byggde upp en reserv. Jag kände mig stark och säker på att klara maran under 4 timmar. Dock hade jag inte börjat äta och dricka i tid, och vid 35 km hade snittet sjunkit till 5:40. Jag började nu få känningar av energibrist, men även kroppen började protestera. Lite ont här och var är ju helt normalt och inget jag gnäller för normalt, men jag började känna mig stel och osmidig.
Mia var fortfarande urstark och peppade mig så mycket hon bara kunde. Jag försökte hålla jämna steg, men hade nu nått det stadiet där energibristen var svår att göra något åt utan att behöva ta gåpauser och äta. Jag hade fortfarande chans att slå mitt PB på maran, men nu handlade det bara om minuter. Besvikelsen var ett faktum och jag insåg att jag inte heller skulle lyckas hålla på i 6 timmar.

Nånstans vid 38 km släppte jag Mia helt och gav upp mina försök till maran under 4 timmar, det fanns inte på kartan att jag skulle uppbåda krafterna som krävdes för att ta igen det jag förlorat. Jag gick dessutom efter sträckan som min Garmin angav, vilket diffade gentemot den officiella sträckan som utgick från antal varv, vilket gjorde det extra svårt att veta mina marginaler.
Jag joggade på så gott det gick och varvade med gåpauser när det kändes för tungt. Jag hade utvecklat en otrevlig kramp i mellangärdet och den var nu tillräckligt påtaglig för att förhindra intag av mat och dryck.
När det var 2 varv kvar till marathonpasseringen så bet jag ihop så gott det gick och sista varvet kändes plötsligt lite lättare, nu var eländet snart över! Knappt 400 meter kvar och jag t o m sprang i backen och lade in en spurt på upploppet! Det var en välsignelse att gå över mållinjen! Enligt Garmin gjorde jag maran på 4:06, men den officiella tiden får jag återkomma om i veckan när det är klart. Den lär hamna närmare 4:11.

Jag stannade en stund vid vätskekontrollen och passade på att dricka buljong samt äta lite. Nu behövde jag inte bry mig om magen krånglade. Jag var klar med mitt mål och om jag fortsatte eller gick av spelade ingen roll.
Ett sista varv ville jag hursomhelst klara av, så jag promenerade i sakta mak medan jag försökte dämpa min bitterhet och analysera varför allt brakade ihop så totalt. Det sista varvet var väldigt långt! Jag började frysa om händerna och handskarna som jag hade i fickorna var dyblöta av svett, så de var oanvändbara. Ännu ett tecken för att gå av? När varvet var avklarat så gav jag upp. jag mådde allt utom bra och behövde inte plåga mig längre. Mitt lopp var definitivt över för den här gången.

Efter loppet
Efter att fått chip’sen avklippta och blivit tilldelad medaljen så tog jag mia saker och stapplade till hotellet. Köpte en lite mjölk av receptionisten och gick upp till rummet. Där strippade jag av mig alla kalla och blöta kläder, skakade till min Vitargo återställningsdryck och satte mig på sängen en stund. Besvikelsen var total. Hur kunde det gå så här? Vid det här laget är jag tillräckligt rutinerad för att inte gå på minor som detta, eller? Detta är första gången som jag anser mig ha misslyckats. PB på maran är den enda ljusglimten, men tyvärr räckte inte det.

En halvtimme i duschen fick mig på lite bättre humör. Låg sen på sängen och bara softade medan jag ringde familjen och beklagade mig. Följde utveckling via jogg.se på min iPhone och fascinerades av Mias styrka. Första ultraloppet och höll jämna steg med bl a Torrill? Helt jävla otroligt!!!
När jag hörde slutsignalen så började jag göra iordning mig och gick sen ned i receptionen för att vänta in dagens hjältinnor. Efter lång väntan kom de sakta gående i duggregnet; Fredrika och Mia. Jag gick ut och fotograferade dem och gratulerade. Glada i hågen var de, med rätta! Vilka superkvinnor!!! Gunnar hade hjälpt Mia att hålla uppe farten de sista varven, vilken kille! Duggregn och kyla är ju inte de roligaste förhållanden.

Vi satte oss en stund i receptionen och snackade i genom alla upplevelser innan det var dags för dem att gå till respektive rum och snygga till sig inför middag, prisutdelning samt ultratinget.
Jag var ju redan klar, så jag gick över till Volvohuset. Där var det fullt med löpare som väntade på mat! Jag träffade bl a Andreas Falk och passade på att be om råd inför min gax100-träning samt prata lite allmänt om loppet o dyl.
Mia, Fredrika och Gunnar dök upp och vi åt middag medan prisutdelningen genomfördes. Mia kom tvåa i sin grupp! dessutom vann hon och Fredrika varsitt pris vid den slumpvisa utdelningen, som för övrigt pågick på tok för länge.

Efter middag och prisutdelning var vi ett 30-tal som förflyttade oss till andra våningen för ultrating samt filmvisning. Själva tinget är inte mycket att orda om, men filmen från VM i Italien 2007 var däremot klart roligare än väntat! Drygt 25 minuter med många skratt. Både rolig och intressant.
Efter ting och film stannade vi kvar en stund i Volvohuset och pratade, innan vi drog oss tillbaka till hotellet. Där hittade vi en liten hörna med fåtöljer där vi satte oss och lät oss bjudas på bubbel av Mia. Fler anslöt och snart var vi ett gäng som skrattade och pratade. Flera andra hade hamnat framför TV’n och Melodifestivalen, men några av dem anslöt sig till oss när det var slut på schlagern.

Strax efter 22 beslöt jag mig för att gå till Stationen och köpa godis. Jag ville dra mig tillbaka till rummet och bara ta det lugnt, ringa min fru och sen titta lite på TV. Jag tittade klart på Matrix och kom sen i säng framåt midnatt.


Analysen
Jag har naturligtvis stött och blött det hela konstant sen jag gick av loppet och kommit fram till vad som medverkade till att jag inte räckte längre än maran. detta är första gången jag har gått in i nåt man kan likna vid ”väggen”, så jag blev väldigt överraskad! Visst har jag upplevt toppar och dalar under tidigare lopp, men aldrig har jag känt mig så totalt

  • Stel efter bilkörningen på fredagen.
  • Obefintlig uppladdning på fredagen. Drack inte ordentligt och åt fel mat.
  • Usel sömn
  • Sparsam frukost inför loppet. Hade ju kunnat ta med mat och ätit lite senare inför loppet.
  • Ingen plan för förtäring under loppet. Kunde lagt fram gel och kakor vid banan för enklare åtkomst under loppet. Kunde burit med ig gel och kakor från början.
  • Pratade bort tiden och glömde att dricka och äta ordentligt från början. Ville ju inte sänka Mias fart eller bli av med sällskapet! Korkat!
  • Ingen uppvärmning och stretch!!! Ett av de största misstagen för mig. Jag behöver verkligen värma upp inför alla lopp. Speciellt efter att ha kört bil i över 4 timmar, samt sovit i hotellsäng. Min kropp var stel redan som den var! Idiotiskt misstag.

Har jag lärt mig något av detta? Jag hoppas verkligen det! Hädanefter ska jag skapa någon sorts checklista för att inte missa såna här saker. Jag har en checklista för utrustningen som jag ska ha med mig på lopp, men jag har uppenbarligen missat det här.

Om du orkat läsa så här långt så är du nästan värd en medalj. 🙂 Idag är det måndag och jag har hunnit smälta hela upplevelsen. Jag är fortfarande bitter, men samtidigt nöjd med att jag persat på maran. Bitterljuvt kanske man kan säga.

Tack till alla som gjorde helgen i Skövde till ett fantastisk minne, trots misslyckanden… 🙂