Skövde 6-timmars

Publicerat: mars 12, 2009 i Okategoriserat
Etiketter:

Dagen före loppet
Fredagen den 13 satte jag kurs mot Skövde. Jag åkte vid 10 för att hinna köra runt och titta på min barndoms stad. Det var nästan 20 år sen jag bodde där sist och jag har inte sett stan många gånger sen dess, så jag såg verkligen fram emot helgen i Skövde.
Efter att jag avslutat min sightseeing i Skultorp, min barndomsby några kilometer utanför Skövde, så åkte jag till hotellet och checkade in. Efter det var det dags att till fots utforska centrum. Det gick ganska tyvärr alldeles för snabbt, så för att döda lite tid så köpte jag Runner’s World och tog en fika. Tittade på folk och bara softade i en timme.
Efter det gick jag ner och mötte MarathonMia på stationen och vi gick till hotellet. Där var nummerlappsutdelningen i full gång och jag träffade Reima och Torrill som arrangerar 6-timmars, samt jätteduktiga Emelie (som för övrigt är min klubbkamrat i Team Ultrasweden LK). Emelie gjorde nyligen sin första 24-timmars och fick ihop fantastiska 182 km! Imponerande debut!
Jag och Mia beslöt oss för att överraska Fredrika med att möta henne vid tåget. Stationen ligger ca 500 m från hotellet och man korsar Bolougnerparken, där loppet går! Allt ligger alltså ett stenkast från varann! Lite all-inclusive-känsla nästan!
Efter att alla minglat klart så gick jag, Mia, Fredrik, Jan-Erik + sambo upp till city och åt middag på Husaren. Helt ok ställe. Bra mat till bra pris och ganska trevlig miljö. Vi åt och snackade löpning innan det var dags att gå tillbaka till hotellet igen. Inget nattsuddande dagen före lopp.

På rummet satt jag och funderade mycket över hur jag skulle lägga upp strategin för loppet. Helst ville jag slå personbästa på marathondistansen, för att sen slå av på farten och förhoppningsvis få ihop 60 km. Det skulle ge 42 km i 5:40-tempo samt 18 km i 6:30-tempo. Den planen kändes helt genomförbar, så jag mer eller mindre bestämde mig för det upplägget.

Natten blev väldigt orolig. Jag vaknade och mådde väldigt illa vid 3-tiden och hade svårt att somna om. Förstod inte alls var det kom ifrån och blev naturligtvis rädd att jag antingen ätit nåt konstigt eller blivit smittad av galna kräksjukan eller liknande. Jag lyckades till slut somna om, men fortsatte sova väldigt oroligt fram till 7 då jag valde att gå upp.

Skövde 6-timmars
Efter en sparsam frukost där jag ännu en gång upplevde illamående så var det dags att börja fixa inför loppet. Vädret var nästan perfekt med några plusgrader och upphåll.
Jag hade bara packat ned mina Windstopper-tights, så det var inte mycket att välja mellan. De skor jag hade att välja mellan var mina Asics GoreTex-skor (Gel-Trail Sensor 2) som är vattetäta, men tunga, eller New Balance 902 som väger nästan hälten, men inte erbjuder något skydd mot vätan. Valet föll på Asics, vilket senare skulle visa sig vara ett utmärkt val.
Utöver det valde jag att springa i tunn underställströja, Gore Mythos-jacka, två stycken Buffar samt handskar.
Strax efter kl 9.30 mötte jag upp med Mia i receptionen. Vi gick de knappt 200 meterna till platsen för väskuppsamling som låg bakom tältet som fungerade som sambandscentral samt vätska/matkontroll.
Det bjöds på allehanda drycker och mat, så jag behövde inte oroa mig för varken svält eller törst. Ca 150 startande samt tränare, familjemedlemmar etc fanns i området och det sjöd av aktivitet.
Vi rörde oss bort till startområdet, som låg ca 200 meter från målgång. Där stod vi och pratade när startskottet plötsligt ljöd! Dags att springa!

Jag hamnade bredvid Emelie i början och passade då på att fråga henne lite om hur hon tränar o dyl, vilket var jätteintressant att få ta del av. Jag såg att Mia hade fått fart och låg knappt 100 meter fram, så jag beslöt mig för att springa i kapp henne för att bromsa henne lite. Ville ju inte att hon skulle gå ut för hårt på sin första ultra!

Jag och Mia sprang sen ihop ca 35 kilometer. Tiden bara flög i väg och vi snackade och skojade km efter km. Fram till halvmaran snittade vi 5:36, vilket gav goda marginaler och vi byggde upp en reserv. Jag kände mig stark och säker på att klara maran under 4 timmar. Dock hade jag inte börjat äta och dricka i tid, och vid 35 km hade snittet sjunkit till 5:40. Jag började nu få känningar av energibrist, men även kroppen började protestera. Lite ont här och var är ju helt normalt och inget jag gnäller för normalt, men jag började känna mig stel och osmidig.
Mia var fortfarande urstark och peppade mig så mycket hon bara kunde. Jag försökte hålla jämna steg, men hade nu nått det stadiet där energibristen var svår att göra något åt utan att behöva ta gåpauser och äta. Jag hade fortfarande chans att slå mitt PB på maran, men nu handlade det bara om minuter. Besvikelsen var ett faktum och jag insåg att jag inte heller skulle lyckas hålla på i 6 timmar.

Nånstans vid 38 km släppte jag Mia helt och gav upp mina försök till maran under 4 timmar, det fanns inte på kartan att jag skulle uppbåda krafterna som krävdes för att ta igen det jag förlorat. Jag gick dessutom efter sträckan som min Garmin angav, vilket diffade gentemot den officiella sträckan som utgick från antal varv, vilket gjorde det extra svårt att veta mina marginaler.
Jag joggade på så gott det gick och varvade med gåpauser när det kändes för tungt. Jag hade utvecklat en otrevlig kramp i mellangärdet och den var nu tillräckligt påtaglig för att förhindra intag av mat och dryck.
När det var 2 varv kvar till marathonpasseringen så bet jag ihop så gott det gick och sista varvet kändes plötsligt lite lättare, nu var eländet snart över! Knappt 400 meter kvar och jag t o m sprang i backen och lade in en spurt på upploppet! Det var en välsignelse att gå över mållinjen! Enligt Garmin gjorde jag maran på 4:06, men den officiella tiden får jag återkomma om i veckan när det är klart. Den lär hamna närmare 4:11.

Jag stannade en stund vid vätskekontrollen och passade på att dricka buljong samt äta lite. Nu behövde jag inte bry mig om magen krånglade. Jag var klar med mitt mål och om jag fortsatte eller gick av spelade ingen roll.
Ett sista varv ville jag hursomhelst klara av, så jag promenerade i sakta mak medan jag försökte dämpa min bitterhet och analysera varför allt brakade ihop så totalt. Det sista varvet var väldigt långt! Jag började frysa om händerna och handskarna som jag hade i fickorna var dyblöta av svett, så de var oanvändbara. Ännu ett tecken för att gå av? När varvet var avklarat så gav jag upp. jag mådde allt utom bra och behövde inte plåga mig längre. Mitt lopp var definitivt över för den här gången.

Efter loppet
Efter att fått chip’sen avklippta och blivit tilldelad medaljen så tog jag mia saker och stapplade till hotellet. Köpte en lite mjölk av receptionisten och gick upp till rummet. Där strippade jag av mig alla kalla och blöta kläder, skakade till min Vitargo återställningsdryck och satte mig på sängen en stund. Besvikelsen var total. Hur kunde det gå så här? Vid det här laget är jag tillräckligt rutinerad för att inte gå på minor som detta, eller? Detta är första gången som jag anser mig ha misslyckats. PB på maran är den enda ljusglimten, men tyvärr räckte inte det.

En halvtimme i duschen fick mig på lite bättre humör. Låg sen på sängen och bara softade medan jag ringde familjen och beklagade mig. Följde utveckling via jogg.se på min iPhone och fascinerades av Mias styrka. Första ultraloppet och höll jämna steg med bl a Torrill? Helt jävla otroligt!!!
När jag hörde slutsignalen så började jag göra iordning mig och gick sen ned i receptionen för att vänta in dagens hjältinnor. Efter lång väntan kom de sakta gående i duggregnet; Fredrika och Mia. Jag gick ut och fotograferade dem och gratulerade. Glada i hågen var de, med rätta! Vilka superkvinnor!!! Gunnar hade hjälpt Mia att hålla uppe farten de sista varven, vilken kille! Duggregn och kyla är ju inte de roligaste förhållanden.

Vi satte oss en stund i receptionen och snackade i genom alla upplevelser innan det var dags för dem att gå till respektive rum och snygga till sig inför middag, prisutdelning samt ultratinget.
Jag var ju redan klar, så jag gick över till Volvohuset. Där var det fullt med löpare som väntade på mat! Jag träffade bl a Andreas Falk och passade på att be om råd inför min gax100-träning samt prata lite allmänt om loppet o dyl.
Mia, Fredrika och Gunnar dök upp och vi åt middag medan prisutdelningen genomfördes. Mia kom tvåa i sin grupp! dessutom vann hon och Fredrika varsitt pris vid den slumpvisa utdelningen, som för övrigt pågick på tok för länge.

Efter middag och prisutdelning var vi ett 30-tal som förflyttade oss till andra våningen för ultrating samt filmvisning. Själva tinget är inte mycket att orda om, men filmen från VM i Italien 2007 var däremot klart roligare än väntat! Drygt 25 minuter med många skratt. Både rolig och intressant.
Efter ting och film stannade vi kvar en stund i Volvohuset och pratade, innan vi drog oss tillbaka till hotellet. Där hittade vi en liten hörna med fåtöljer där vi satte oss och lät oss bjudas på bubbel av Mia. Fler anslöt och snart var vi ett gäng som skrattade och pratade. Flera andra hade hamnat framför TV’n och Melodifestivalen, men några av dem anslöt sig till oss när det var slut på schlagern.

Strax efter 22 beslöt jag mig för att gå till Stationen och köpa godis. Jag ville dra mig tillbaka till rummet och bara ta det lugnt, ringa min fru och sen titta lite på TV. Jag tittade klart på Matrix och kom sen i säng framåt midnatt.


Analysen

Jag har naturligtvis stött och blött det hela konstant sen jag gick av loppet och kommit fram till vad som medverkade till att jag inte räckte längre än maran. detta är första gången jag har gått in i nåt man kan likna vid ”väggen”, så jag blev väldigt överraskad! Visst har jag upplevt toppar och dalar under tidigare lopp, men aldrig har jag känt mig så totalt

  • Stel efter bilkörningen på fredagen.
  • Obefintlig uppladdning på fredagen. Drack inte ordentligt och åt fel mat.
  • Usel sömn
  • Sparsam frukost inför loppet. Hade ju kunnat ta med mat och ätit lite senare inför loppet.
  • Ingen plan för förtäring under loppet. Kunde lagt fram gel och kakor vid banan för enklare åtkomst under loppet. Kunde burit med ig gel och kakor från början.
  • Pratade bort tiden och glömde att dricka och äta ordentligt från början. Ville ju inte sänka Mias fart eller bli av med sällskapet! Korkat!
  • Ingen uppvärmning och stretch!!! Ett av de största misstagen för mig. Jag behöver verkligen värma upp inför alla lopp. Speciellt efter att ha kört bil i över 4 timmar, samt sovit i hotellsäng. Min kropp var stel redan som den var! Idiotiskt misstag.

Har jag lärt mig något av detta? Jag hoppas verkligen det! Hädanefter ska jag skapa någon sorts checklista för att inte missa såna här saker. Jag har en checklista för utrustningen som jag ska ha med mig på lopp, men jag har uppenbarligen missat det här.

Om du orkat läsa så här långt så är du nästan värd en medalj. 🙂 Idag är det måndag och jag har hunnit smälta hela upplevelsen. Jag är fortfarande bitter, men samtidigt nöjd med att jag persat på maran. Bitterljuvt kanske man kan säga.

Tack till alla som gjorde helgen i Skövde till ett fantastisk minne, trots misslyckanden… 🙂

kommentarer
  1. FEVER skriver:

    Ville bara titta in och säga att jag nog att en fin bild på ditt vackra tryne 😉Ha det gött!Familjen Hällstorp

  2. MarathonMia skriver:

    Tusen miljarders tack för nästan 4 mils prat. Personligen tycker jag att du är grym som persade på maran, men jag vet ju att du hade fler mål. Det är väl tur att detta lopp kommer igen så du kan ”göra-om-göra-rätt”. Du sprang ju mer än en mara i alla fall 🙂 och framförallt är det väl tur att inte det här skulle vara Årets lopp för dig!

  3. funrun skriver:

    heeej! Starkt jobbat trots att det gick dåligt… =) Har lagt till dig på bloglovin nu och hoppas på många sköna inlägg inför GAX!Vi ses! Hälsn Maria/funrun

  4. staffan skriver:

    Jag vet hur det är att kämpa mot kroppen men du var smart att kliva av i tid. Nästa Ultra har du ännu större erfarenhet då kommer du att tycka Skövde var en lärorikt runda i din hemstad. Grattis till PB på maran/Staffan

  5. Joakim skriver:

    Tack för att du delade med dig! Skönt att ha dig ”framför mig”.. 🙂

  6. Anonymous skriver:

    Trist att det inte blev som du hade tänkt. Men hur som helst grattis till PB på maran och starkt kämpat!/Marcus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s