Jättelångt 2010

Publicerat: juni 22, 2010 i Energi, Gnäll och ursäkter, Kosttillskott, Lopp

Började lördagsmorgonen med en stor skål kalaspuffar (!) och kaffe. Skakade sen till en Vitargo Gainers Gold  innan jag gjorde mig redo för avfärd till Grisslehamn. Väl där parkerade jag vid hamnen och inväntade Fredrik och Anna som skulle hämta upp mig och skjutsa mig till starten i Norrtälje.

Där var aktiviteten i full gång och löpare strömmade till hela tiden. Nu är det ju inte ett stort lopp, utan vi blev totalt ett 40-tal. Precis lagom intimt alltså. Vi hade gott om tid att förbereda oss innan starten, vilket gjorde att all stress lyste med sin frånvaro, skönt. Tog min första Vespa ca 45 minuter innan start.

Efter diverse tal av arrangörer och sponsorer så var det så dags för start. Jättelångt-bilen skulle köra först genom stan, med oss springandes bakom. Kanske inte helt optimalt, men lite udda åtminstone. Efter några kilometer kom vi iallafall fram till Roslagsleden och det var dags att på allvar påbörja loppet.

Jag och Mia teamade upp som i fjol och valde ett konservativt tempo. Med 68 km framför oss och inget uttalat mål med loppet, förutom att njuta av dagen, så fanns det ingen anledning att pressa sig från start. Tids nog skulle vi behöva gräva lite djupare och då ville vi inte behöva nå botten s a s.

Efter 10 km började jag dricka Perpetuem under en halvtimme, för att vid 20 km ta min andra Vespa och hålla mig till vatten ett tag. Vid 30 km var det dags för Perpetuem igen. Detta upplägg fungerade riktigt bra. Jag reducerade mitt energiintag ganska rejält jämfört med vad jag normalt intar när jag förlitar mig på Perpetuem och ibland även gel. Jag hade en episod runt 40 km där jag plötsligt blev jättetrött och nästan ville stanna och sova(!), men det försvann efter 5-10 minuter. Mycket underlig känsla.

Vet inte riktigt när mina problem startade, men det var nog drygt 2 mil in i loppet som min mage började krångla. Jag försökte slappna av och tänka på annat, men det var inte helt lätt. Tempot sjönk en aning och jag fick kämpa lite extra. Sprang sen nån timme innan vi passerade ett utedass, där jag äntligen kunde lätta på trycket. Efter det försvann den värsta smärtan, men helt borta var det inte.

Löpningen flöt generellt på riktigt bra och vi snackade bort tiden. På vätskekontrollerna, som flera gånger var inhysta på arrangörernas verandor och innehåll ALLT man kan önska sig och lite till, stannade vi bara till för att snabbt komma vidare. Jag drack bara vatten och Perpetuem, så det fanns inget jag ville ha utöver det.

Strax efter 50 km var magknipen tillbaka med besked och jag var till slut tvungen att uppsöka naturen, utan resultat. Dock fick jag släppa väder och det lugnade magknipen under resten av loppet, vilket var fantastiskt skönt. Nu kunde jag fokusera mer på löpningen istället för magen. Det flöt på ganska bra och bortsett från att det återstod ett par svårtforcerade etapper så höll vid bra tempo där underlaget tillät.

Humöret var i topp och det hjälpte verkligen till att få löpningen njutbar. När vi trodde att det var 10-11 km kvar mötte Abbe upp och berättade att det bara var 8 km kvar, vilket härligt besked. Dock var det banans absolut svåraste del kvar, några kilometer i obanad terräng med höga, mossbeklädda klippor och rotiga stigar, där tempot sjönk dramatiskt. Jag tittade på klockan en gång och vi höll då 12-tempo. Den kilometern avverkades på drygt 10 minuter och då gjorde vi så gott vi kunde!

Till slut kom vi iallafall ut ur skogen och en platt grusstig då Abbe förkunnade att det bara återstod ca 400 meter. Vi ökade farten och sträckte ut lite extra den sista biten, vilket kändes skönt efter de sista kilometernas underlag som krävt all uppmärksamhet.

I mål kom vi på nya PB 7:50, en dryg halvtimme bättre än i fjol. Där träffade vi bl a min ”reskamrat” Anna som, för henne helt oväntat, vunnit damklassen på ca 6:40. Vilken skräll! Så j…a kul! Samma dag kom hennes kille Krille 3:a i en stor multisporttävling med ca 100 tvåmannalag, så de hade nog all anledning att fira när hon kom hem.

Efter en välbehövlig och mycket välgörande massage, där ”frossan från helvetet” åter dök upp (precis som efter TEC) så var det dags att ta sig hem till Solna igen. Naturligtvis funderade jag på hur snabbt det KUNNAT gå om inte magen krånglat. Det får vi kanske veta nästa år, för då återkommer jag garanterat till Sveriges kanske mest välorganiserade och vackraste lopp.

kommentarer
  1. Snyggt sprunget och skrivet! Du är välkommen nästa år också så klart!

    Jonas

    • zebban skriver:

      Tack, jag lär definitivt komma tillbax! Iom att ni (förhoppningsvis) vänder banan igen så blir tar det nog några år innan man tröttnat på den.

  2. […] färden går även längs stigar och över fält. Jag har sprungit loppet båda gånger (2009 och 2010) det arrangerats och lär nog fortsätta springa det så länge det […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s