Fåfängeträning

Gavorrano, Italien

Ryggen var fortfarande rejält stel på torsdagens morgon. Dessutom var det fortfarande svårt att räta upp den helt. Jag beslutade mig ändå för att springa en kort runda för att testa hur det kändes. Jag är ju stel i ryggen varenda morgon här i Italien, men normalt släpper det efter några kilometer.
Jag gav mig av mot Ravi och tog det väldigt försiktigt. Var nog lite orolig att jag skulle göra mig mer illa, men efter en kilometer kändes det bättre och efter 2,5 km valde jag att vända hemåt igen. Det fick räcka med en ”uppmjukare”. Totalt blev det alltså 5 km @ 5:50 med knappt 140 bpm (70%) i snittpuls. Lugnt och skönt alltså.

I fredags var det dags att åka till marknaden i Follonica tidigt på morgonen, så det blev ingen löpning. Efter marknaden bar det av till stranden igen. Det var lite molnigt, disigt och blåsigt, men en bit över 30 grader så det var ändå väldigt skönt på stranden. Havet var lite ystert och vågorna ganska höga, vilket var roligt för mig och Alicia att skoja i. Jag blev lite mörbultad och svalde nog en mindre insjö, men jösses va roligt vi hade.

I morse (lördag) vaknade jag av att Janica säger ”Ska du springa?”. Kollar klockan som står på 6:25, funderar både en och två gånger innan jag tillslut rullar ur sängen och gör mig klar för att ge mig ut.

6:35 är jag så på väg och börjar försiktigt min tur mot Ravi. Siktar på milen igen, vilket blir ganska lagom tidsmässigt. Eftersom det är lördag bör man vara på stranden ganska tidigt om man ska få nån vettig parkering och plats i sanden. Italienarna är galet tidigt på stranden, förmodligen redan vid 8, men så går de flesta hem vid lunch.
Nån kilometer innan Ravi finns en trevägskorsning där den högra går mot Ravi och den vänstra pekar mot Aurelia (ett namn jag av nån anledning tycker är väldigt vckert) och SS1 (motorvägen Super Strada). Jag har passerat den skylten ett otal gånger och funderat på hur vägen ser ut, men idag gjorde jag slag i saken och svängde vänster. Vägen fortsatte nedför och planade ut en aning. När jag passerade en grusväg så hörde jag som prasslade högt och till min stora förvåning stod där ett vildsvin och bökade bland löven vid vägkanten! Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag bara fortsatte att springa.
När jag sprungit 5 km vända hemåt igen och påbörjade min ”klättring”. Jag hade nått dalen och hade en lite extra lång väg uppför. Vildsvinet hade försvunnit och jag vet inte om jag var besviken eller lättad.
Backarna hemåt var precis lika djävliga som vanligt, men ändå älskar jag att ”plåga” mig uppför varenda gång. Lungorna jobbar stenhårt för att förse musklerna med syre och hjärtat kämpar med att få ut syret så fort som möjligt. Mjölksyran byggs så sakteliga upp, men så snart jag känner minsta stumhet slår jag av på takten och låter musklerna vädra ut överskottet. Känslan är bara så skön. Jag älskar backar!

Hemma igen efter 10 km och snittet hamnade på ca 5:35 och puls strax under 150 bpm (75%). Ett bra pass!

Det är sista dagen i Italien, så det bär av till havet en sista gång. Vi ska städa lägenheten och fixa en del idag, så det finns att göra. Längtar inte hem till Solna, men saknar min säng och en normal toalett :). Vi ses i Sverige.