Efter söndagens cykelpass så så fruktade jag att träningsvärken skulle vara hemsk i måndags, men det enda som lämnat några direkta spår var sadeln. Hade lite skavsår i ändalyckten, men mer än så var det inte. Högerfoten kändes ungefär som tidigare, så jag beslutade mig för att testa att springa lite försiktigt efter jobbet.
Efter en tur till Haga t o r så kunde jag konstatera att det faktiskt fungerade utan större problem. Visst kändes foten, men det blev inte värre av att springa. Jag valde mina Asics Kayano som har en lite styvare platta under foten än de The North Face Arnuva 50 som jag gått över till på sistone och det fungera bättre.
Jag fick stuva om lite i veckans schema för att få ihop träningen. I tisdags blev det ett vanligt distanspass om 15 km. Var lite seg i kroppen och knoppen, vilket gjorde det tungt att springa. Siktade på att hålla mig runt 150 bpm (75%) och anpassade tempot efter det. De första 10 km gick bra, men sen började det kännas tungt. Mest var det nog mentalt dock, jag sprang och funderade på anledningar till varför det var tungt, vilket i sig gjorde det ännu tyngre. Fick iaf ihop mina 15 km @ 5:30 med 153 bpm (76%) snittpuls. Klart bättre än det kändes. Ibland blir man överraskad minsann. 🙂
Idag var det dags för 8-10 km fartlek med 8-10 fartökningar och jag förlade naturligtvis det till Djurgårdskanalen. Sprang för 2 km som uppvärmning innan jag började med ökningarna. Räknade var 4:e steg och räknade till 30, för att sen sakta ned och göra om det igen. Vid 4 km vände jag tillbaka till kontoret och upprepade ungefär samma mönster.
Kroppen mådde fint och det flöt på bra. Struntade i att kolla klockan, bortsett från lite koll på när jag skulle vända tillbaka. Det är skönt att inte fundera på varken tempo eller puls.
Passet summerades till 8 km @ 5:00 med 161 bpm (80%) snittpuls. Det är jag nöjd med.
Fåfängeträning 