DNF SUX!

Publicerat: september 18, 2010 i Gnäll och ursäkter, Lopp

När klockan ringde kl 4:40 hade jag bara fått några timmars sömn. Dels beroende på att jag kom i säng efter 23 och hade svårt att sova, men mest pga våra katters ovilja att sova. Min fru fick hostattack till på köpet, så det fanns en del att önska.

Jag smög ut i badrummet och svidade om till löparkläder, tog mitt pick och pack och gick ned till bilen. Min kompis Magnus kom strax efter kl 5 och tillsammans åkte vi ned till Solna och hämtade upp Anna, för att sen styra kosan mot Uppsala.

Vid 6 var vi framme och det hade ännu inte samlats så många vid starten. Vi fixade iordning och hälsade på folk. Det strömmade till löpare, vänner och bekanta mest hela tiden. Andreas kom tillsammans med sina söner Sigurd (10 år) och Charlie (snart 2 år?).

Andreas var där för att serva de klienter som sprang, dvs jag, Anna och Peter. Jag hade ju Magnus som primär support, så jag hade det väl förspänt supportmässigt.

Strax innan kl. 7 samlades vi alla för kort genomgång av tävlingsledaren Staffan, sen höjde han armen och starten var ett faktum. Dags att beta av varven! Jag slog följe med Anna från början och vi sprang tillsammans de första 30 km. Jag var tvungen att göra ett längre WC-stopp, så jag sa till Anna att hälsa Magnus och Andreas att jag var på toa. Naturligtvis glömde hon det, så när jag väl kom springande och i förbifarten kläckte ”Nu är jag klar i huvudet” så fattade de båda INGENTING.

Jag hade ställt in min Garmin på 5:40-tempo, för att ha rejält med marginal till min måltid om 6:00-tempo. Fram till 30 km snittade jag under 5:40 och mådde förhållandevis bra. Energin räckte och kroppen kändes helt ok. Jag hade slarvat lite med vätskan då jag hade dålig koll på hur mycket jag druckit. Vanligtvis bär jag ju med mig min energi och oftast även vatten, så jag brukar ha stenkoll, men nu tog jag lite vätska varje varv och höll inte alls koll. Jag insåg att jag behövde öka vätske- och energiintaget runt 30 km och började då fylla på mer under varje varv.

Det var runt 35 km som jag kände att det stramade i utsidan av vänster lår. Eftersom Uppsala 100 går på en i princip helt flack bana så tröttnar musklerna snabbare pga den ensidiga belastningen. Jag höll koll på det, men försökte samtidigt att slappna av och springa ”löst och ledigt”. Det fungerade ganska bra, men stramheten bestod.

Vid 35 km påtalade Andreas att jag gått ut lite för fort och tyckte att jag borde sakta in en aning, vilket jag åxå gjorde. Saktade ned till 5:50-tempo under två varv och tog det lite lugnare vid varvningarna.

Stramheten i låret försvann inte och till slut kom värken i knät. Vid 45 km stannade jag till hos massören som gav sig på underkroppen och tänjde och vred. Ut på banan igen, men det dröjde inte länge förrän värken kom tillbaka. Jag insåg att det roliga var över, vilket baturligtvis var surt. Jag sprang tills det gjorde ont, sen gick jag lite. Jag ville åtminstone få ihop 50 km, så jag bet ihop så gott det gick för att ta mig runt det sista varvet. Fick tyvärr inte springa i mål, men jag fick iallafall ihop 50 km. Tiden blev strax över 5 timmar, så det får jag vara nöjd med.

Krille (Annas kille) och jag följer den spännande striden

Efteråt stannade jag kvar en bra stund och följde den rafflande striden mellan Anna och Jenny. Anna tickade på som en klocka, jag har nog aldrig sett någon springa så galet jämnt varv efter varv. Även när Anna hade WC-stopp så tappade hon ingen tid alls, utan sprang in det direkt. Helt galet! Runt 80 km passerade Anna Jenny och då var striden över. Jenny tappade för varje kilometer, medan Anna snarare ökade takten på slutet.

Jag och Magnus åkte hem när Anna passerat 75 km, men Andreas berättade hur det gick på slutet. Trots att regnet formligen öste ned och flertalet löpare bröt pga av det så gav Anna inte upp, tvärtom ökade hon. Från att snittat 5:37 fram till 75 km så var snittet 5:35 när hon efter 9:19h kom in som första kvinna! 24 minuter för tvåan Jenny! Galet!

Nu är det bara för mig att hitta lösningen till mina löparknäproblem, en gång för alla. Nästa lopp är TEC i april och tills dess ska jag bli i mitt livs bästa form, det har jag gett mig faan på. För att bli det krävs det dock att knäna håller.

Tack Magnus och Andreas för er support! Utan er hade vi inte klarat oss tillnärmelsevis lika bra. Medan andra fick stanna och rota i sina medhavda väskor, eller ”nöja sig” med det som bjöds så fanns ni där under hela dagen för att serva oss. TACK!

Annons
kommentarer
  1. Krille skriver:

    Som sagt Z, det kommer nya lopp, nya utmaningar. Livet är fullt av dom 🙂 Se nu för bövelen till att bli bra i knäna. Ett sätt kan ju vara att prova shochwave, som vi pratade om. Jag ser fram emot i vinter att springa lite långpass tillsammans.

    Må gott!

  2. Krille skriver:

    Glömde att säga att du skall hälsa till Magnus. Anna är enormt tacksam för att han ställde upp och hjälpte henne också!

  3. Alexander skriver:

    Starkt jobbat även om knät tackade för sig!

    Blir allt mer intresserade av längre lopp. Har du några tips att dela med dig av kanske?

    • zebban skriver:

      Tack, man får ju göra så gott man kan. Det finns många tips att ge och jag vet inte riktigt var man ska börja, men det mest fundamentala är att träna distanstålighet. Längre distanspass och långpass gör ju att kroppen härdas och man blir mer mentalt van vid att hantera långa lopp. Om du bor nära Stockholm så kan du hänga med på de gemensamma passen på t ex TEC-banan.

Lämna ett svar till zebban Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s