Vilovecka

Publicerat: juni 20, 2011 i Allmänt, Kettlebell, Träning

Träning

Förra veckan blev något av en vilovecka vad gäller löpningen. Som jag skrev senast så kom jag ut tillsammans med Janica på ett par lugna och sköna löprundor i början av veckan. MEr fokus har legat på styrketräningen  och jag har fått till tre vanliga styrketräningspass samt ett med kettlebells. Min plan är att få in styrketräningen i schemat fyra dagar i veckan under sommaren. Vad gäller löpningen så finns inget mål ännu, men jag har mitt schema från Andreas som jag följer slaviskt och när jag väl har definierat mina mål så är det bara att trampa på.

I fredags regnade det hela tiden, men till slut gav jag mig ut på ett distanspass vid lunchtid i hopp om att jag prickade in ett uppehåll. Väl ute beslöt jag mig för att strunta i att titta på klockan och bara låta känslan bestämma tempot. Även om jag är DÖDSTRÖTT på att springa till Haga och tillbaka så valde jag ändå den vägen. Längtar verkligen till Italien och lite nya löprundor. Redan efter första kilometern kände jag att det skulle bli ett lite snabbare distanspass än vanligt. Normalt försöker jag begränsa farten till runt 5:30-5:45, eller snarare begränsa ansträngningsgraden och brukar då ligga i det tempospannet. Kilometerna tickade på och jag låg på en jämn och stabil ansträngningsnivå. Jag kände hur kroppen ville bli pressad hårt, så jag fick hålla tillbaka lite. Det var ju faktiskt bara ett distanspass, inte en 10 km tävling. Passerade koppartälten och Haga Slott vid ca 4 kilometer och det var dags att vända hemåt igen. Jag fruktade att jag tagit i lite för hårt, men återhämtade mig snabbt i en längre backe och kunde fortsätta att pressa på. Luften var sval och syrerik, vilket gjorde löpningen än mer njutningsfull. Med en kilometer kvar slog jag av på tempot och varvade ned lite fram till porten. Väl där kunde jag summera passet till 8 km @ 4:55 och 160 bpm (80%). Ingen raketfart och klart långsammare än 10K-tempo, men känslan var lätt och det var vad jag sökte. Ett riktigt skönt pass.

I söndags regnade det minst lika mycket och jag drog mig länge för att ge mig ut. Alicia hade 39-40 graders feber, så jag och Janica fick turas om när vi skulle träna då en av oss fick hålla oss hemma. Jag passade då på att köra ett 45 minuters styrketräningspass. Efter städning och en tur till ICA för att handla veckans mat så tittade vi lite på film tillsammans. När klockan började närma sig halv fem fanns det inget återvändo, så jag beslöt mig för att trotsa vädret och ge mig ut. Tog min nya Newline-jacka som jag fick i goodiebagen vid Jättelångt. 10 km distanspass stod på schemat och än en gång valde jag samma strategi som i fredags, dvs låt bli att titta på klockan och låt känslan styra tempot. Löpningen blir så mycket mer lustfylld om jag lyssnar på kroppen istället för att låta klockan och hjärnan styra.

Sprang norr om Brunnsviken och bort till Ålkistan, där jag vek norrut mot Ulriksdals slott för att fortsätta över E4:an och sen hemåt. Första två kilometerna tog jag det lite lugnt och värmde upp, för att sen släppa loss. Ansträngningsgraden var åter jämn och fin och jag kände aldrig att energin tröt. Jag hade med mig en liten handjagare med 3 dl vatten, inget annat, men det räckte bra. Så fort det började gränsa till ansträngande så slog jag av lite på tempot och återhämtade mig för att kunna trycka på igen efter en stund. En härlig känsla att känna krafterna återkomma. Från E4:an är det mer eller mindre nedför hela vägen hem, så jag kunde bara hänga med gravitationen och avsluta starkt. Det blev 10 km @ 4:59 med 158 bpm (79%) snittpuls. Kanske inte det som var tänkt med passet, men det kändes förbannat skönt hursomhelst.

Nytt nordiskt rekord på 24-timmars

Min ”lagkamrat” i Team Falk (vi som har Andreas som coach alltså, det finns inget officiellt team), Anna Grundahl, sprang 24-timmars på Bornholm i helgen. Anna tog sin första pallplats i ultrasammanhang under Karlstad 6-timmars i fjol där hon tog hem förstaplatsen i damklassen med 62,35 km. Jag lärde känna henne strax innan Jättelångt och även där rockade hon med en seger i damklassen på 6:40h (68 km). Nästa seger blev under Uppsala 100 i september då hon kammade hem guldet på 9:19h. Hon sprang så jämnt att man kunde ställa klockan efter henne. Till synes helt outröttlig!

I år beslöt Anna sig att ge sig på 100 milessträckan med TEC som mål. Där fick hon motstånd av flera rutinerade tjejer, bl a fjolårets vinnare Sandra Dahlqvist och min lagkamrat i Team Ultrasweden, Emelie Andersen. Redan tidigt i loppet vsisade Anna att hon var ute efter pallplats, vilket fick Emelie att kämpa än hårdare. Sandra fick se sig besegrad ganska tidigt i loppet, medan guldstriden stod mellan Emelie och Anna. Kanske var det Emelies långa erfarenhet från 100 mileslopp som avgjorde, då hon med endast 11 minuters marginal knep förstaplatsen på 17:40h. Anna hade hursomhelst visat att hon menar allvar med sin ultrasatsning.

I helgen var det så dags för 24-timmars på Bornholm. Med sig i bagaget hade Anna sin sambo Krister samt coach Andreas. Klockan 11 på lördagen gick starten och redan från början var Anna uppe och slogs om ledningen i damklassen. Hon tickade på i jämn och stark fart under hela loppet och plockade placeringar tills hon efter 88 varv låg på förstaplats av damerna, en plats hon höll in i mål. Med drygt 3 kilometers marginal till den totala trean och 13 km till nästa dam sprang Anna in på nytt nordiskt rekord på drygt 220 km! Hela berättelsen från loppet hittar ni på Kristers blogg, missa inte det kommande inlägget från Anna. Stort grattis ANNA!!!

Under kepsen skymtar en nordisk rekordhållare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s