Krutgubbe

Publicerat: juni 21, 2011 i Kettlebell, Träning

Vaknade upp till en riktigt regnig och trist måndag som skulle spenderas hemma med min dotter Alicia som har hög feber sen i lördags. Hon förpassades till soffan för att vila så mycket som möjligt medan jag jobbade. Dagens planerade lunchlöpning fick vänta till efter jobbet och istället valde jag att göra mitt kettlebellprogram. Svettigt och jobbigt, men förbaskat roligt. Programmet har ganska mycket fokus på benen vilket är bra som löpare. Just övningen Swing tror jag är lite extra bra, men jag kan inte svära på det. Eftersom man skjuter från med höften så borde övningen rimligtvis ha positiv effekt på frånskjutet. Programmet tog 45 minuter inklusive avslut med plankan, en övning som jag börjat med på allvar den senaste tiden. Plankan har aldrig varit en paradgren om man säger så, snarare det sista jag velat göra, men nu har jag gett mig den på att göra den mist 5 dagar/veckan och är just nu uppe i 5x 60 sek. Inte mycket att hurra för, men man måste börja någonstans, eller hur?

Vid lunch byttes jag av av min fru och kom iväg till ett möte tillsammans med en influgen kollega från England. Väl hemma igen på sen eftermiddag kunde jag så slutligen snöra på mig mina Kinvara och ge mig ut. Klockan hade hunnit bli 18 och solen tittade sen nån timme fram på allvar. Temperaturen hade stigit närmare 18 grader och luften var frisk efter dagens regnande. Jag satte av längs Brunnsvikens norra sida, men valde inte att följa Hälsans Stig som vanligt, utan höll mig istället till vägarna som löper längs med. Dels för att få lite ombyte, men mest för att slippa alla små regnpölar och geggiga stigar som bildas efter regnet. Som på tidigare pass så lät jag än en gång känslan styra och det fanns en hel del spring i benen som ville ut redan från start.

Jag tittade inte på klockan och hade ingen aning om varken tempo eller puls, det fick liksom bli som det blev. Egentligen skulle det vara ett vanligt distanspass i typ 5:30-5:45-tempo, men kroppen ville så mycket mer. Förlåt coach… Vid Bellevueparken strax innan Haga Forum var jag halvvägs och valde att fortsätta längs min vanliga rutt som jag vet exakt hur lång den är, vilket skulle ge på metern 12 km. Fram till nu hade jag fokuserat på att springa bekvämt snabbt och hålla igen vid minsta tecken på att gå från behagligt till forcerat. Vid Haga Forum pep klockan till och jag råkade då snegla på den och se att jag snittat 4:43 den senaste kilometern. Nu vaknade tävlingsinstinkten till liv och jag började fundera på om jag var på väg att persa på milen. Det var drygt två år sen jag satte detta PB när jag sprang milen på 46:50 under träning och det kvarstår. Jag struntar ju egentligen i hur snabb jag är på milen, men samtidigt vill jag ju naturligtvis bli snabbare generellt.

Problemet nu var ju att det sköna behagliga försvann och ersattes av ”tvånget” att prestera. Plötsligt kändes det bara jobbigt och forcerat, så jag valde att slå bort tankarna på PB, slappna av och bara fortsätta springa som tidigare. Efter en liten stund kändes det bättre och jag kunde fortsätta springa som tidigare. Tittade på kilometertiderna efteråt och inser att jag sprang precis lika snabbt hela tiden, vilket visar hur mycket det sitter i hjärnan. Från Haga följde jag Brunnsviken längs den vanliga rutten och när klockan pep för 9 kilometer kunde jag inte låta bli att titta, efter min ”episod” så var jag nyfiken på vilket tempo jag fallit till. Döm om min förvåning när jag hållit 4:37 på senaste kilometern. Hur mycket sitter i hjärnan egentligen. Beslöt mig för att ”låsa in mig” på samma ansträngningsgrad och bara fortsätta och se var det slutade. Visst började det bli lite ansträngande, men ingen mjölksyra eller blodsmak skymtades på horisonten. 10 kilometer passerades, men inte på nytt PB den här gången. Dock var jag allt annat än besviken, snarare glad att jag fortfarande kunde springa hyfsat snabbt trots obefintlig fartträning. För två år sedan höll jag ju på med både hårda intervaller och tempopass regelbundet.

Näst sista kilometern flöt på utan anmärkning, jag slappnade av och sänkte tempot en aning för att typ påbörja nedjoggen. Jag siktade på att komma in under timmen, vilket skulle ge en snittid på 5:00 och till det hade jag ganska god marginal. När sista kilometern kom vet jag inte vad som hände, men tempot ökade markant. Förmodligen hade jag återhämtat mig och ville tillbaka till det högre tempot, dessutom var det rejält uppför under första halvan, något som oftast gör att jag pressar på lite extra. När klockan pep för 12 km stoppade jag den och kunde äntligen slappna av. Inget nytt PB på milen, men 12 km på 58 minuter gav 4:49-tempo och det med 164 bpm (82%) snittpuls, vilket jag är helt nöjd med. Än finns det lite krut i gubben uppenbarligen. Detta trots att jag gjort ett ganska tungt kettlebellpass tidigare på dagen dessutom. Jag har testat tidigare att springa efter kettlebellpass och då var jag helt kraftlös, ibland blir man lite förvånad.

Från Garmin Connect

Kilometertiderna från Garmin Connect

mm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s