God fortsättning

Publicerat: januari 2, 2012 i Allmänt, Återhämtning, Gnäll och ursäkter, Träning

Årets sista pass blev en ganska dyster historia. Andreas hade lagt ett 20 km distanspass på nyårsdagen, något som jag genast flyttade på till torsdagen. Fet chans att jag springer på nyårsdagen! Jag kom ju knappt till soffan! 🙂

Hursomhelst så vilade jag på onsdagen och gav mig ut på torsdagen för att beta av mitt längre distanspass. Sprang via Ulriksdal och längs vattnet upp till Silverdal där jag vek av mot Helenelund och Kista. Därifrån siktade jag in mig på Ursvik där jag hamnade på extremspåret.

Batteriet i klockan visade sig vara slut när jag skulle ge mig ut, så jag fick lösa det med laddkabel och löst USB-batteri. Funkade bra det med 🙂

Passerade en hel del ställen där Dagmar hade fällt träd eller orsakat anna förödelse.

Allt kändes bra och passet flöt på fint. Jag hade passerat extrembacken med några kilometer när det kändes som luften gick ur mig, energin bara försvann. Jag hade kommit drygt 15 km totalt och undrade dels vad som hände, men även hur jag skulle ta mig hem. Jag fick gå i backarna som var kvar och ta det lugnt när jag sprang. Det som var kvar att springa var enkelt och ganska mycket nedför, men det hjälpte inte. Min kropp hade i princip gett upp. Jag hade valt att springa utan energi eftersom jag bara skulle 20 km som jag alltid gör, men då hade en Dextrosol suttit som en smäck! Jag valde att springa raka vägen hem, vilket betydde att jag förlorade en kilometer, men det beslutet var väldigt lätt att ta.

Väl hemma tog jag en lång dusch och en funderare på vad som gick fel. Detta var första ”hela” veckan jag sprang efter ett nästan månadslångt uppehåll och jag hade fortfarande en förkylning kvar i kroppen, så det var ju ganska enkelt att lista ut varför det gick som det gick. Det är så lätt att bara fortsätta med träningen där man slutade och inte inse att ett längre uppehåll pga skada eller sjukdom kommer ta en några steg tillbaka prestationsmässigt. Efter lite mat och en lååång dusch så började jag återhämta mig så smått, men passet satt kvar i kroppen några timmar.

Dagen efter var det dags att ge mig ut igen och jag var lite smått orolig att samma sak skulle upprepas, trots att dagens pass endast var 10 km, men det visade sig att jag inte behövde oroa mig. Allt var som vanligt när jag gav mig ut på denna korta runda till Haga och tillbaka. Passet gick i 5:20-tempo och kroppen kändes lätt och smidig. Lustigt hur stor skillnad det kan vara från dag till dag.

Gångvägen utanför Haga Slott var återigen översvämmad!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s