Fåfängeträning

Efter en turbulent förmiddag kom jag till slut ut på dagens planerade långpass vid 12:30. Jag hade hunnit bli hungrig, men motade det med en Hammer Bar i bilen på väg till kollis, så det kändes ganska ok trots allt. Vädret var fantatsikt, men temperaturen var inte riktigt där ännu, så jag bar min tunna vindjacka över t-shirten. Det blåste kallt, men i lä var det riktigt varmt.

Vy från Nockebybron

Från Brommaplan gav jag mig av ut mot Drottningholm.Väl över Nockebybron såg jag en skylt som pekade ut på Kärsön och jag frågade en kille med hund om vägen och hur den gick. Enligt honom tog det ca en timme att ta sig runt till fots,vilket lät perfekt. Sprang så vidare i tron att det skulle vara motions- eller promenadstig och snart kom jag in i skogen där det visade sig vara lite krångligare än så. Tidvis var det lättlöpt, men mestadels var det rejält rotigt och stigen belamrades av nedfallna och framförallt nedhuggna träd(!), vilket fick det hela att kännas som en hinderbana. Naturen påminde om den jag sett på bilder från Barkley Marathons, snårig och svårframkomlig.

Slog i tårna på rötterna det första jag gjorde när jag kom in på stigen, efter det lyfte jag fötterna ordentligt

Tempot sjönk dramatiskt och jag kämpade lite för att hålla det uppe. Tanken med dagens långpass var att hålla lite högre tempo än tidigare, så beslutet att springa i skogen visade sig vara dåligt. Dock var det lite äventyrligt att ta sig fram, vilket vägde upp för det usla tempot. Mina Kinvara var ett dåligt skoval och jag hade ont i tårna efter att ha trippat fram på tå.

En ”stockbro” till halvön längst västerut på Kärsön

Fin utsikt över Drottningholm

Många vackra vyer på vägen runt ön

Ibland försvann stigen helt!

Lite klättring blev det åxå

Efter ca 7 km, 10 km totalt, hade jag rundan Kärsön och jag var redan lite trött (!) Passerade Drottningholm och svängde västerut på Lovön.. Vägen till Ekerö är förbaskat tråkig att springa, så jag valde att utforska småvägarna istället. Passerade FRA och kom så småningom till Lovö Kyrka, där jag frågade om vägen och valde att fortsätta västerut mot Prästvik och passerade Lovöns vattenverk innan vägen tog mig österut igen och jag var efter ett tag tillbaka på Drottningholm.

Lovö kyrka och Klockaregården (t.h.)

Efter ca 25 km var mina tår så ömma att jag hade svårt att springa nedför. Jag märkte att jag valde att landa på hälen i stället, vilket inte är optimalt. Uppför och på rakorna gick det dock bra än så länge. Energin tröt åxå och jag insåg att jag hade druckit dåligt och gjorde ett tappert försök att dricka ikapp. Temperaturen hade stigit och det var nu riktigt varmt och skönt, så vindjackan åkte av. En fröjd att springa i t-shirt i solen!

Efter Nockebybron svängde jag  av västerut och följde vattnet till Ängby Camping, där jag vek av mot sjön Judarn och Åkeshovs Slott innan jag kom tillbaka till Brommaplan. Hade nu så ont i tårna och så låg energi att jag valde att korta av passet. Tiden hade runnit iväg och det var veckohandling kvar på schemat för dagen, så beslutet var lätt.

31 km @ 6:15 skrapade jag ihop med nöd och näppe. När jag tog av mig ryggan insåg jag hur lite jag druckit under passet, ca en liter allt som allt. Kanske aningen i underkant under drygt tre timmar varav hälften i varmt väder. Svärmor bjöd på kaffe och nybakad sockerkaka, så det gick ingen nöd på mig 🙂

Inför nästa veckas långpass ska jag förbereda mig lite bättre…

Kul att ha utforskat lite nya platser

Träningen de senaste veckorna har flutit på riktigt bra. Jag hade ett möte med Andreas för drygt en vecka sedan där vi diskuterade och kom fram till min generella målsättning med min träning, alltså inte specifika lopp utan vad jag vill bli ”bra på”. Dessutom pratade vi träningsintensitet under specifika träningspass, något jag har haft svårt att själv reda ut. Hur snabbt ska jag springa på distanspass, lätt distanspass och långpass? Vi diskuterade, benade ur och satte upp ramverket för enskilda pass. Dessutom höjde vi ribban en aning för intensiteten.

Distanspassen har sen dess fått ett uppsving. Jag har ökat tempot, eller snarare ansträngningsgrad, och fått ett bra svar på det. Innan har jag knappt känt mig ansträngd efter ett distanspass, men nu gör jag det. Kroppen har som sagt svarat bra på höjningen och jag känner mig redan klart snabbare och starkare än tidigare. Det handlar inte om dramatiska skillnader, men känslan och ”självförtroendet” vad gäller min förmåga att springa snabbare/hårdare är annorlunda. År av nötande av distans ger ju tålighet, jag tål att pressa mig. Vi får se var det hela leder helt enkelt…