Fåfängeträning

Söndagens lyckade långpass lämnade förvånansvärt lite spår efter sig, trots att jag hade ökat tempot lite. Nog för att jag ska klara att springa 35 km utan några bestående men, vad jag syftar på är att kroppen kändes som om jag inte alls hade sprungit.

Annat var det när jag idag gav mig ut på mitt nästa långpass. Kroppen i sig kändes bra, men det var segt i knoppen. Det var mest en mental grej, just att ”behöva” ge sig ut igen på långpass, som var det värsta.

Att springa långpass två dagar i rad är bevisligen väldigt effektivt, både tidsmässigt och träningsmässigt. Istället för att springa t ex 60 km på en dag så kan man få i princip samma träningseffekt av att springa 35+25 km. Det sliter klart mindre på kroppen och man får springa på trötta ben dag 2, vilket i sig är bra träning, framförallt mentalt. Man kan oftast hålla ett högre snittempo och ha lägre snittpuls om man delar upp passen, vilket i sig ger en större träningseffekt.

Jag valde att ladda Salomonryggan med vatten och stoppade ned 3 st gel innan jag gav mig ut. Min första plan var att runda Brunnsviken två gånger, men efter första varvet (13 km) så ångrade jag mig och sprang via Ulriksdals Slott längs med Edsviken istället för att få lite omväxling.

Fram till 20 km kändes det helt ok, även om energin aldrig var på topp. Kroppen protesterade aldrig, men huvudet ville inte alls vara med. Jag hade för lite energi helt enkelt och fick bita ihop rejält under de sista kilometerna. I schemat stod det uttryckligen ”Långsamt långpass”, så jag hade gott om utrymme att löka, men valde att sätta måltempot till 6:15 på min Garmin. Långsammare än så har jag inte lust att springa faktiskt.

Det var förbaskat skönt att komma hem och få pusta ut. Resultatet blev 25 km @ 6:10 med 139 bpm (69%) snittpuls. Ett hyggligt resultat, framförallt den låga pulsen var jag nöjd med.