Formbotten

Publicerat: augusti 4, 2012 i Allmänt, Återhämtning, Träning

I söndags kom vi så hem från vår underbara semester i Italien. Vi har haft tre fantastiska veckor och avslutningen i Venedig var verkligen perfekt. Körningen hem till Sverige under helgen gick relativt smärtfritt. Från Venedig körde vi på fredagen till den lilla staden Lauterbach utanför Frankfurt. Dit kom vi tyvärr ganska sent pga av en hel drös vägarbeten. I Österrike stod trafiken i princip still på ett ställe, men efter ett tag lyckades jag komma av motorvägen och kunde då köra parallellt med den istället. Det blev en av höjdpunkterna på resan hem, då vi passerade ett flertal små fantastiskt vackra byar. Det tog nästan 13 timmar att köra, så lite seg i skallen var jag allt, men framförallt hungrig och less på att köra.

Efter en fantastisk, om än sen, middag på hotellets brasserie så var det skönt att få komma upp på rummet och slappna av. Kollade OS-invigningen en stund innan ögonlocken stängde för natten. Dagen efter körde vi till Malmö och även den dagen blev det en hel del väntan i köer och några ”felnavigeringar” av GPSen, som istället för att leda oss runt t ex Hamburg, ledde oss rakt i genom och satte oss i eftermiddagstrafiken. Till Malmö kom vi efter 22, så det blev nästan 13 timmar i bilen igen.

På söndagen var det bara drygt 65 mils körning hem, en baggis vid det här laget. Väl hemma vankades det grillfest hos svärföräldrarna på kollis. Härligt!

Min högst bristfälliga träning under semestern, samt tre dagars bilkörning, satte verkligen sina spår visade det sig i måndags då jag gav mig ut på mitt första pass på länge. Att sitta still i bilen och spänna ben, vader och fötter i timme efter timme gör verkligen sitt. Planen var egentligen att ta en kort sväng för att rosta av, men valde att runda Brunnsviken och tog mig vatten över huvudet. Benen ville mer än flåset kunde leverera kan man säga. De sista kilometerna hade jag nästan tunnelsyn. 13 km @ 5:25 med rekordhöga 169 bpm (85% av HRmax) blev resultatet. Jag har nog aldrig hat så hög snittpuls tidigare.

I onsdags gav jag mig åter ut, men valde då en kortare runda för att slippa uppleva samma elände igen. Benen ville mer än hjärtat kunde leverera och även om det inte var lika smärtsamt som tidigare så var det allt annat än angenämt. 9 km @ 5:15 med 161 bpm (80%) var ju aningens bättre, men inte bra. Formen känns lååååångt borta.

Idag kom jag ut på ännu ett pass och nu kändes det lite bättre. Gav mig av från kollis och sprang en runda i närområdet. Sprang lite vilse bland villaområdena, men kom till slut tillbaka och kunde konstatera att jag gjort 13 km @ 5:27 med 161 bpm (80%). Fortfarande av banan alltså, men det kändes åtminstone bättre idag, vilket är nog så viktigt. Jag får ge det lite tid helt enkelt, för det lär ta ett tag att komma tillbaka i form.

I morgon drar jag ut igen och det blir det sista passet på drygt en vecka, för på måndag åker jag och Janica till New York för en veckas semester tillsammans för att fira hennes 40-årsdag som infaller i september. Det lär inte bli nån träning där, bortsett från de många mil vi brukar tillryggalägga till fots när vi är där. Efter NYC får jag ta tag i träningen på allvar igen helt enkelt. Jag har fortfarande inte hittat mitt nästa lopp, tills jag gör det fortsätter grundträningen.

20120804-180448.jpg
Här hemma i Sverige lyste solen med sin frånvaro, men några fina dagar hoppas vi få innan sommaren är över.

kommentarer
  1. Tomas Eriksson skriver:

    Om du ändrar dig angående att inte springa på en vecka så är det lite av en upplevelse att springa i new york. Ett morgonpass i central park och/eller springa längs east river rekommenderas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s