Bellmanstafetten

Publicerat: augusti 25, 2012 i Okategoriserade

20120825-144837.jpg

I förmiddags SMSade min trogne vapendragare Magnus och undrade om jag hade lust att vara inhoppets i hans lag i Bellmanstafetten. En av lagmedlemmarna hade hoppat av och även om nån kan springa två sträckor så är det roligare att vara ett komplett lag.
Jag var lite tveksam, dels för att jag tränat hårt hela veckan och ville även få in dagens Insanitypass, så jag sa att vi fick höras efter mitt pass.
Tilläggas ska att min dotter åkte till Norrköping i morse för att tävla i friidrott under lördag och söndag. Dessutom skulle min fru jobba mellan 10-15, så jag hade gott om tid över.
Efter att ha skjutsat frun så kom jag hem och satte fart. Rev av ännu ett asjobbigt Insanitypass och strax därefter, när jag satt och tyckte synd om mig själv, så ringde Magnus ochbehövde veta eftersom man måste anmäla namn och vilken av sträckorna man ska springa. Jag sa ja och valde tredje varvet, vilket gav mig lite tid att återhämta mig och fylla på förråden.
Slängde i mig diverse Hammer-produkter och packade ner lika många i en rygga och gav mig av mot Stora Skuggan. Väl där mätte jag Magnsu och mina lagkamrater, utom en som precis startat först.
Magnus var tvåa och sen var det alltså min tur. Jag värmde upp lite halvhjärtat och märkte att kroppen inte var med på noterna. Pulsen sköt i höjden direkt och det fanns inte mycket energi, så jag lät bli att värma för mycket. Jag gick till startfållan när det var ca 5 minuter kvar till mins start och där kollade jag pulsen, drygt 100 bpm (50%). Lite stressad alltså. Det tog några minuter innan Magnus dök upp, men till slut så såg jag honom komma springande och det var dags att prestera.
Stack iväg i lagom tempo för att inte bränna allt krut på en gång. Insåg efter 150-200 meter att jag tryckt på fel knapp på min Garmin, så jag startade den och fick äntligen lite vettig data.
Första två kilometerna flöt på fint och jag höll ett ganska lagom tempo på ca 4:30. Strax därefter kände jag ett håll komma krypande, förmodligen allt jag satt i mig efter Insanitypasset. Jag slog av en aning på tempot för att mota Olle i grind och det funkade ok. Tredje kilometern gjorde på 4:42, mycket pga hållet. Fjärde kilometern blev den tyngsta. Då kom verkligheten ikapp mig och jag ville bara gå, men tvingade mig själv att fortsätta springa. Tempot sjönk till 4:53, men så är denna sträcka den backigaste åxå. När väl sista kilometern kom kunde jag pressa ut det sista, vilket kändes väldigt skönt.
Den gjorde på 3:54 och jag kom i mål på totalt 23:05 enligt den officiella klockan. Min egen klocka stannade på 22:30, men då fattades biten i bl a början samt att jag glömde stänga av klockan vid växlingen.
Jag är hursomhelst jättenöjd med mitt resultat under omständigheterna. Så nu kan jag med fördel sitta i soffan och njuta i kväll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s