Under en längre tid har jag haft småproblem med mitt vänstra knä, framförallt har det handlat om att jag varit svag i det när jag t ex gått uppför trappor. Jag har tappat kraft och det har stuckit till. Inget konstigt med det lixom…
De senaste veckorna har jag haft en molande värk på insidan under vänster knä. Värken har blivit värre och värre med tiden och de senaste nätterna har jag t o m vaknat av smärtan. Har smörjt med Voltaren och det hjälpte lite. Köpte även ett sånt där knäskydd i neopren, men det klämde och gjorde mer skada än nytta. Inget konstigt med det, eller?
Under dagens löppass runt Brunnsviken flöt allt på bra de första 9 km när det plötsligt smärtade till i knät rejält, det skar som en kniv. Nåt var riktigt fel, det kände jag direkt. Det kändes som om nåt hamnat fel. Stannade och stretchade lite och försökte fortsätta, men det gick inte. Jag linkade en bit, testade att jogga lite, men det funkade inte. Jag var helt övertygad om att jag skulle få gå de sista fyra kilometrarna hem. Många tankar snurrade i huvudet. Var det här slutet för min löpning? Hade jag ignorerat något som nu hade gått sönder? Vad har gått sönder och hur ska jag lösa det?
Försökte mig på att springa och det gick väl lite bättre, men plötsligt var skar smärtan genom knät igen och jag fick gå. Försökte springa genom smärtan och lyckades jogga framåt tills det till slut släppte och jag kunde ta mig någorlunda snabbt framåt. Valde av nån outgrundlig anledning att ta mig upp till Hagatoppen, något som verkligen gjorde skitont, för att sen springa ner och snart var jag så äntligen hemma. Nedför funkade ok, men uppför var en pina. Trapporna upp till lägenheten var oerhört smärtsamma t ex.
Nu blir det till att försöka lista ut vad som är fel innan det blir några löppass alls. Kanske är det dags att få det undersökt av en läkare? Jag får ringa på måndag och ta det därifrån. Under tiden får jag väl träna nåt annat. Jag är inte bitter… Alls… Inte då…
Fåfängeträning 
Usch! Jag vet hur det känns. Man vill inte acceptera att något är fel där. Jag försökte ignorera min smärta men Andreas ”tvingade” mig att kolla det. Nu har vi tagit beslut att jag ska bli av mitt problem 100% innan jag börjar träna hårt igen. Jag har fått ett schema anpassad till mig med mycket styrka och rehab.
Kämpa! Bättre nu än sent….
Vi ses snart!
Visst är det svårt att acceptera skador, man vill ju tro att det är nåt tillfälligt som går över bara man biter ihop. Smärtan jag har är så diffus att jag inte kan helt kunnat avgöra var den kommer från, vilket gör det än mer irriterande. Hoppas Jenny kan hjälpa mig.
Jag hoppas hon kan hitta ditt problem. Det är skönt att ha en diagnos!
Jag ska inte springa TEC…jag blev ledsen men jag hoppas det var ett smart beslut!
Jenny har hittills hjälpt mig varje gång, så jag har höga förhoppningar. Tråkigt att du inte ska springa TEC, men än finns tid. Hoppas du får bukt med dina problem snabbt!