Arkiv för kategori ‘Gnäll och ursäkter’

Here comes the DOMS

Publicerat: augusti 10, 2010 i Allmänt, Barfotalöpning, Gnäll och ursäkter, Träning
2

Första dagen på jobbet efter semestern och på träningsschemat stod 7-8 km ansträngningslöst. Min vänstra häl värkte och molade fortfarande, vilket gjorde att jag beslöt mig för att springa passet i VFF.
Sagt och gjort stack jag iväg när lunchen kom. På trottoarens stenplattor kändes det som om jag sprang med simfenor, det lät iaf så. När jag kom bort till Narvavägen så sprang jag på de grusade partierna och där kändes det bättre. Kände inget av de 50 km jag sprungit dagen före, vilket gladde mig. Nere vid Strandvägen svängde jag vänster och följde sen Djurgårdskanalen mot Sjöhistoriska. Stannade och stretchade efter två kilometer innan jag fortsatte. Sprang nån kilometer bakom en kille som höll lagom tempo, men valde att springa förbi honom i en nedförsbacke för att han inte skulle känna sig förföljd. 🙂
Sprang över kanalen vid första bron och vände tillbaka mot stan igen.
Märkte att jag sprang mer upprätt och jag jobbade med att slappna av och hitta flytet i steget. Tyckte att jag fick till det ganska bra faktiskt.
Över Djurgårdsbron kändes det stappligt igen, pga asfalt och stenplattor, men så snart jag kom till Narvavägens gruspartier kändes det bra igen. Det var även här jag kände den välbekanta känslan av ett begynnande skavsår/blåsa på utsidan av mina stortår. Narvavägen är en lång backe, vilket uppför hjälper steget betydligt, speciellt i VFF. Det är ju mer naturligt att springa på framfoten uppför. Nedför kräver det lite tillvänjning har jag märkt.

Tillbaka vid kontoret kunde jag konstatera att passet inte blivit det lugna återhämtningspass det skulle varit, men inte så långt ifrån. Drygt 7 km i 5:35-tempo med 148 bpm (74%) snittpuls var hyfsat bra.

Nu är det tänkt att jag ska vila från löpningen till torsdag, vi får se.

På vägen hem från jobbet passade jag på att ringa Andreas. Jag var så sjukt nyfiken på hur gax trans Scania hade gått. Han är på semester i Danmark med familjen, men tog sig ändå tid att berätta lite hur det gått. Han skulle lägga upp en mer utförlig rapport på sin sida framöver, vilket jag ser fram emot att läsa. Andreas fick låna boken ”Running across countries” (av Russell Secker) av mig. Den handlar bl.a. om Trans European Foot Race 2009, det lopp Andreas och hans kollega Mattias sprang. Han fick även låna ”Born to run”, så han sa att han streckläste den första boken för att få sätta tänderna i den senare.

Runners Gear
Igår fick jag samtal från en av världens bästa (bl.a. 2 i VM) multisportare. Han hade testat Hammer-produkter under en tävling där han ingått i ett amerikanskt lag. Han berättade att trots att han var i fysiskt bättre form än amerikanerna så hade de en mer linjär energikurva än han själv, som med sin ”kexchokladdiet” blev allt tröttare på slutet. Tack vare bl.a. Perpetuem och diverse kosttillskott så höll de sig starka loppet igenom. Så snart han kommit hem så sökte han reda på närmsta Hammer-källa och hittade Runners Gear, vilket jag tyckte var jättekul. Han tömde nästan lagret, så nu är det bråttom att beställa mer! Angenäma problem som det heter.

Hur var det med DOMS då?
DOMS betyder Delayed Onset Muscle Soreness, dvs träningsvärk.
Efter gårdagens VFF-löpning kom lite lätt värk på kvällen, från långpasset i söndags, medan jag idag fick veta vad vadmusklerna tyckte om VFF-passet. Det var ett tag sen jag hade träningsvärk i vaderna, men det är ju samtidigt skönt. Då vet jag ju att träningen har tagit skruv. 🙂

Ryggvärk och vildsvin

Publicerat: juli 23, 2010 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Träning
0

Gavorrano, Italien

Ryggen var fortfarande rejält stel på torsdagens morgon. Dessutom var det fortfarande svårt att räta upp den helt. Jag beslutade mig ändå för att springa en kort runda för att testa hur det kändes. Jag är ju stel i ryggen varenda morgon här i Italien, men normalt släpper det efter några kilometer.
Jag gav mig av mot Ravi och tog det väldigt försiktigt. Var nog lite orolig att jag skulle göra mig mer illa, men efter en kilometer kändes det bättre och efter 2,5 km valde jag att vända hemåt igen. Det fick räcka med en ”uppmjukare”. Totalt blev det alltså 5 km @ 5:50 med knappt 140 bpm (70%) i snittpuls. Lugnt och skönt alltså.

I fredags var det dags att åka till marknaden i Follonica tidigt på morgonen, så det blev ingen löpning. Efter marknaden bar det av till stranden igen. Det var lite molnigt, disigt och blåsigt, men en bit över 30 grader så det var ändå väldigt skönt på stranden. Havet var lite ystert och vågorna ganska höga, vilket var roligt för mig och Alicia att skoja i. Jag blev lite mörbultad och svalde nog en mindre insjö, men jösses va roligt vi hade.

I morse (lördag) vaknade jag av att Janica säger ”Ska du springa?”. Kollar klockan som står på 6:25, funderar både en och två gånger innan jag tillslut rullar ur sängen och gör mig klar för att ge mig ut.

6:35 är jag så på väg och börjar försiktigt min tur mot Ravi. Siktar på milen igen, vilket blir ganska lagom tidsmässigt. Eftersom det är lördag bör man vara på stranden ganska tidigt om man ska få nån vettig parkering och plats i sanden. Italienarna är galet tidigt på stranden, förmodligen redan vid 8, men så går de flesta hem vid lunch.
Nån kilometer innan Ravi finns en trevägskorsning där den högra går mot Ravi och den vänstra pekar mot Aurelia (ett namn jag av nån anledning tycker är väldigt vckert) och SS1 (motorvägen Super Strada). Jag har passerat den skylten ett otal gånger och funderat på hur vägen ser ut, men idag gjorde jag slag i saken och svängde vänster. Vägen fortsatte nedför och planade ut en aning. När jag passerade en grusväg så hörde jag som prasslade högt och till min stora förvåning stod där ett vildsvin och bökade bland löven vid vägkanten! Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag bara fortsatte att springa.
När jag sprungit 5 km vända hemåt igen och påbörjade min ”klättring”. Jag hade nått dalen och hade en lite extra lång väg uppför. Vildsvinet hade försvunnit och jag vet inte om jag var besviken eller lättad.
Backarna hemåt var precis lika djävliga som vanligt, men ändå älskar jag att ”plåga” mig uppför varenda gång. Lungorna jobbar stenhårt för att förse musklerna med syre och hjärtat kämpar med att få ut syret så fort som möjligt. Mjölksyran byggs så sakteliga upp, men så snart jag känner minsta stumhet slår jag av på takten och låter musklerna vädra ut överskottet. Känslan är bara så skön. Jag älskar backar!

Hemma igen efter 10 km och snittet hamnade på ca 5:35 och puls strax under 150 bpm (75%). Ett bra pass!

Det är sista dagen i Italien, så det bär av till havet en sista gång. Vi ska städa lägenheten och fixa en del idag, så det finns att göra. Längtar inte hem till Solna, men saknar min säng och en normal toalett :). Vi ses i Sverige.

Ofrivillig vila

Publicerat: juli 21, 2010 i Gnäll och ursäkter
4

Pga av skällande hundar (alla i byn har tamejfaan hundar, gärna i stora burar/inhängnader) och påföljande skällande hussar så sov jag högst sporadiskt inatt. Låg och vände och vred mig i den alldeles för hårda sängen. När det var dags att gå upp för att komma ut och springa så var jag helt slut. Jag valde istället att ligga kvar en timme och slumra. När jag väl gick upp så var jag stel och öm i ryggslutet av allt snurrande på natten, så det blev ingen annan träning idag heller tyvärr. Nåja, det är ju semester, eller hur?
Tar igen löpningen torsdag och fredag istället. Prehab och styrka likaså. Bättre att bli hel i ryggen först.

Jättelångt 2010

Publicerat: juni 22, 2010 i Energi, Gnäll och ursäkter, Kosttillskott, Lopp
3

Började lördagsmorgonen med en stor skål kalaspuffar (!) och kaffe. Skakade sen till en Vitargo Gainers Gold  innan jag gjorde mig redo för avfärd till Grisslehamn. Väl där parkerade jag vid hamnen och inväntade Fredrik och Anna som skulle hämta upp mig och skjutsa mig till starten i Norrtälje.

Där var aktiviteten i full gång och löpare strömmade till hela tiden. Nu är det ju inte ett stort lopp, utan vi blev totalt ett 40-tal. Precis lagom intimt alltså. Vi hade gott om tid att förbereda oss innan starten, vilket gjorde att all stress lyste med sin frånvaro, skönt. Tog min första Vespa ca 45 minuter innan start.

Efter diverse tal av arrangörer och sponsorer så var det så dags för start. Jättelångt-bilen skulle köra först genom stan, med oss springandes bakom. Kanske inte helt optimalt, men lite udda åtminstone. Efter några kilometer kom vi iallafall fram till Roslagsleden och det var dags att på allvar påbörja loppet.

Jag och Mia teamade upp som i fjol och valde ett konservativt tempo. Med 68 km framför oss och inget uttalat mål med loppet, förutom att njuta av dagen, så fanns det ingen anledning att pressa sig från start. Tids nog skulle vi behöva gräva lite djupare och då ville vi inte behöva nå botten s a s.

Efter 10 km började jag dricka Perpetuem under en halvtimme, för att vid 20 km ta min andra Vespa och hålla mig till vatten ett tag. Vid 30 km var det dags för Perpetuem igen. Detta upplägg fungerade riktigt bra. Jag reducerade mitt energiintag ganska rejält jämfört med vad jag normalt intar när jag förlitar mig på Perpetuem och ibland även gel. Jag hade en episod runt 40 km där jag plötsligt blev jättetrött och nästan ville stanna och sova(!), men det försvann efter 5-10 minuter. Mycket underlig känsla.

Vet inte riktigt när mina problem startade, men det var nog drygt 2 mil in i loppet som min mage började krångla. Jag försökte slappna av och tänka på annat, men det var inte helt lätt. Tempot sjönk en aning och jag fick kämpa lite extra. Sprang sen nån timme innan vi passerade ett utedass, där jag äntligen kunde lätta på trycket. Efter det försvann den värsta smärtan, men helt borta var det inte.

Löpningen flöt generellt på riktigt bra och vi snackade bort tiden. På vätskekontrollerna, som flera gånger var inhysta på arrangörernas verandor och innehåll ALLT man kan önska sig och lite till, stannade vi bara till för att snabbt komma vidare. Jag drack bara vatten och Perpetuem, så det fanns inget jag ville ha utöver det.

Strax efter 50 km var magknipen tillbaka med besked och jag var till slut tvungen att uppsöka naturen, utan resultat. Dock fick jag släppa väder och det lugnade magknipen under resten av loppet, vilket var fantastiskt skönt. Nu kunde jag fokusera mer på löpningen istället för magen. Det flöt på ganska bra och bortsett från att det återstod ett par svårtforcerade etapper så höll vid bra tempo där underlaget tillät.

Humöret var i topp och det hjälpte verkligen till att få löpningen njutbar. När vi trodde att det var 10-11 km kvar mötte Abbe upp och berättade att det bara var 8 km kvar, vilket härligt besked. Dock var det banans absolut svåraste del kvar, några kilometer i obanad terräng med höga, mossbeklädda klippor och rotiga stigar, där tempot sjönk dramatiskt. Jag tittade på klockan en gång och vi höll då 12-tempo. Den kilometern avverkades på drygt 10 minuter och då gjorde vi så gott vi kunde!

Till slut kom vi iallafall ut ur skogen och en platt grusstig då Abbe förkunnade att det bara återstod ca 400 meter. Vi ökade farten och sträckte ut lite extra den sista biten, vilket kändes skönt efter de sista kilometernas underlag som krävt all uppmärksamhet.

I mål kom vi på nya PB 7:50, en dryg halvtimme bättre än i fjol. Där träffade vi bl a min ”reskamrat” Anna som, för henne helt oväntat, vunnit damklassen på ca 6:40. Vilken skräll! Så j…a kul! Samma dag kom hennes kille Krille 3:a i en stor multisporttävling med ca 100 tvåmannalag, så de hade nog all anledning att fira när hon kom hem.

Efter en välbehövlig och mycket välgörande massage, där ”frossan från helvetet” åter dök upp (precis som efter TEC) så var det dags att ta sig hem till Solna igen. Naturligtvis funderade jag på hur snabbt det KUNNAT gå om inte magen krånglat. Det får vi kanske veta nästa år, för då återkommer jag garanterat till Sveriges kanske mest välorganiserade och vackraste lopp.

Stockholm Marathon 2010

Publicerat: juni 8, 2010 i Energi, Gnäll och ursäkter, Kosttillskott, Lopp, Utrustning
2

Så var årets upplaga av Stockholm Marathon avklarad. Inget annat lopp jag springer är omgärdat av så mycket förväntan och planering. Logistiken och planeringen kring nummerlappsutdelning och det faktum att loppet börjar sent på dagen så hela dagen går åt till att vänta på att åka in till ÖIP. Även om jag sprungit distansen massor av gånger så hinner jag ändå bygga upp stressnivån innan jag beger mig till starten.

Väl framme på ÖIP är det fullsmäckat med folk. I går var kön från ÖIP till startfållorna fullständigt galet packat och det tog evigheter att komma fram. Gången hade ett flertal flaskhalsar som bromsade upp rejält, vilket jag tyckte var uselt planerat. Väl framme vid startfållan så släpptes vi in framifrån, vilket innebar att de flesta bara stannade eftersom de vill ha en bra startplats. Idiotiskt!

Jag kom fram till min startfålla (D) strax innan start. Då hade jag inte hunnit värma upp eller stretcha, men det fick lösa sig tänkte jag. Ställde in min Garmin på 5:15-tempo. Man får räkna med att springa ca en kilometer längre pga trängsel etc så får man lägga till 2-3 procent. Målet var att komma in på 3:45-3:50, lite beroende på hur det kändes när jag väl kommit igång. Tanken var att börja med ett lite lugnare varv för att sen eventuellt öka efter 21 km.

När starten gick insåg jag mitt första misstag. Hade valt att springa med det vätskebältet som jag använde på TEC, Nathans Elite, som har en stor flaska. Det funkade skitbra på TEC, men på maran skumpade som attan. Drog åt bältet ordentligt och då satt det ganska bra, men resulterade i andra problem, mer om det sen.

När jag kom upp till Valhallavägen första problemet, kramp i muskeln på framsidan av höger smalben. Jag brukar ha problem med det av och till, oftast när jag ska springa kvalitetspass och startar passet snabbt. Det brukar oftast släppa efter uppvärmning och stretch, men det fanns ju inte riktigt tid för. Jag fick sänka farten och försöka slappna av, men vid SVT fick jag stanna och stretcha vaden, vilket hjälpte en liten stund. Det tog en mil innan det släppte helt, så första milen gjorde jag på 56 minuter, dvs några minuter efter tänkt tempo.

Trängseln var lite värre än tidigare år tyckte jag, men förmodligen har man bara glömt hur det var. När väl krampen hade släppt så flöt andra milen på riktigt bra och jag avklarade den på ca 53 minuter, precis enligt plan.

Andra Vespan drack jag vid 19 km då jag kommit ut till Sjöhistoriska. Det kändes fortfarande helt ok, men banans tråkigaste del låg framför mig, vilket påverkade min motivation en hel del. Farten sjönk i takt med motivationen och låg runt 5:30 på sträckan fram till Slussen. Strax innan Gröna Lund passerade jag Alexander Weibust, en gammal arbetskamrat som var med på den tiden jag började springa. Vi bytte några ord innan jag trampade vidare. Det var även här som jag fick en hel del problem med magen tack vare att jag fått spänna bältet så hårt. Funderade länge på om jag skulle dumpa bältet, men var för snål  för det 🙂

Från Slussen och till Rålis tappade jag en hel del tempo och jag vet inte riktigt varför, magen hade lugnat sig lite. Över Västerbron kändes det helt ok och en titt i SportTracks ger 5:30  i snitt upp till krönet. Enligt StM’s sida så snittar jag sen ca 5:40 mellan 30 km och 40 km, dvs Slussen till Odengatan.

Jag kämpade hursomhelst på så gott det gick och jag stämde ibalnd av mot min Garmin för att se så jag låg enligt plan, vilket jag gjorde. När jag passerade Centralen så var det dags att börja ta i lite uppför Torsgatan till Odengatan och fortsatt upp till Birger Jarlsgatan. SportTracks säger att snittet låg runt 5:10 de sista 6-km, medan StM säger nånstans runt 5:30, men båsa har samma sluttid så jag vet inte vem som har mest rätt.

Väl uppe på Karlavägen gav jag det sista hel vägen in i mål. Känslan när man kommer in på Stadion är fortfarande oslagbar och när speakern läste upp mitt namn så rös jag i hela kroppen, men den här gången fick jag inga tårar i ögonen när jag korsade mållinjen. Den verkliga magin var borta.

Jag kom in på 3:50:40, vilket är nytt PB med ca 5 minuter och nästan exakt vad jag hade som målsättning, ändå kände jag ingen som helst lycka över resultatet. Tvärtom kände jag bara besvikelse. Största anledningen var att loppet inte kändes som det brukade, det var inte lika roligt som det varit. Den där sköna känslan infann sig aldrig. Det var lite kämpigt på slutet och den nya bansträckningen inte lika rolig. Jag hade hellre sett att man tog den trista biten på Gärdet/Djurgården på första varvet istället.

Gick från plats 5693 till 3850, men tappade ett antal placeringar från förra årets plats 3587.

Andra saker som irriterade mig var min lite arroganta inställning till förberedelserna inför loppet. Jag beslutade mig inte för huruvida det skulle vara ett långpass eller ett lopp. Jag testade inte att springa med vätskebältet innan och jag laddade inte alls på kvällen innan eller förmiddagen innan loppet. Nog för att distansen som sådan inte utgöt nån utmaning, men jag måste ju ändå ha nån sorts målsättning med och förberedelse inför loppet.

Nu ska jag försöka sluta älta detta och blicka framåt mot nästa roliga utmaning, nämligen Jättelångt. Mer om det i nästa inlägg.

Senare inlägg