Inlägg märkta ‘SUM’

Sparlåga

Publicerat: september 19, 2013 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Styrketräning, Träning
Etiketter:, , , , , , , , , ,
0

Eftersom jag helt misslyckats med att anmäla mig i tid till de lopp jag helst skulle vilja springa, i första hand SUM och i andra hand Bislett, så får det här året bli ett ”mellanår” vad gäller lopp. Inför nästa år får jag säkra mina startplatser tidigt så att jag slipper stå där med skägget i brevlådan igen. Det jag mest grämer mig över är att jag missar SUM. Det är ett så perfekt lagom lopp eftersom jag tar tåget till starten, springer 50 km och sen tar tåget hem. Jag hinner lixom klämma in loppet och sen ha tid för annat, till skillnad mot de längre loppen där hela dagen eller helgen går bort. Black River Run som går till nu i helgen var ett alternativ, åtminstone 50 miles, om inte både jag och min fru hade rest i jobbet denna vecka. Jag fick inte ihop pusslet helt enkelt och insåg att det skulle innebära mer stress än jag vill ha inför ett lopp.

Generellt får jag nog ändå säga att träningen flyter på bra, även om jag inte har kommit upp nån vidare distans efter sommaren. Senaste långpasset gjordes nån gång i juni, så det börjar verkligen bli dags. Samtidigt har jag alltså inte haft något lopp att träna inför, så det har inte känts så viktigt.
I övrigt har jag fortsatt med alternativ träning i form av HIIT, kettlebell, traditionell styrketräning etc, så den totala mängd träning har varit fortsatt hyggligt hög. Jag snittar strax under en timmes träning per dag just nu, men det lär öka när jag kommer i gång med långpassen igen. Min målsättning med den alternativa träningen, dvs allt utom löpning i mitt fall, är att få ihop åtminstone tre timmar per vecka, men gärna mer. Det är naturligtvis en delikat balans, eftersom det gäller att hitta brytpunkten där träningen fortfarande ger mer effekt än slitage och lyckas pricka in en ”sweet spot”. Vissa veckor har jag gått lite över gränsen och blivit aningens sliten, men det har alltid varit i samband med att jag senare haft dagar då jag inte kunnat träna och då fått vila.

De senaste veckorna har jag begränsat löpningen till varannan dag, med några få undantag, och det har gjort märkbar skillnad. Jag har känt mig mycket piggare och starkare under löppassen och kroppen har fått rejält med tid att återhämta sig.

I förra veckan var jag i Oslo några dagar och passade då på att ta revansch på en backe som jag gav mig på i februari och som jag då fick ge upp då jag överraskades av fallande temperatur och ymnigt snöfall. Jag hade ganska tunna skor med obefintligt mönster och tunna kläder, så det var en kylig och våt upplevelse den gången. Den här gången gick det dock desto bättre. Oslo visadsig från sin bättre sida rent vädermässigt. Jag sprang från Tøyen upp till Nordstrand, en stigning på ca 200 meter över sex kilometer. Inte brant men i princip konstant uppför. De sista 500 meterna var rejält branta, men väl uppe på ”toppen” så kunde jag pusta ut och sen påbörja nedförslöpningen.
Passet var bara tolv kilometer, men det satte ändå lite spår i benen.

20130919-122843.jpg
Utsikten över Oslo var helt fantastisk, men var tyvärr svårfångad på bild. Containrar är ju inte så sexigt att se på.

Den här veckan har jag varit i Göteborg och Malmö och jag passade på springa i Götet, vilket är första gången för mig. Jag gav mig av från hotellet, som låg vid Centralen, och sprang till Slottsskogen, där jag trots tydliga kartor irrade runt en stund. Slottsskogen var förvånansvärt kuperad och sprang och jag önskade att vi hade något liknande i Stockholm. Hagaparken är förvisso lite kuperad på sina håll, men några av backarna i Slottsskogen var nåt i hästväg.
14 kilometer skrapade jag hursomhelst ihop, varav de sista i strålande solsken, i motsats till det regn och rusk som dominerat i övrigt.

20130919-123657.jpg

Idag består dagen av tågresa från Malmö till Stockholm och sen mässa till ca kl 21, så det blir ingen träning för mig. Två dagars resande och ”mässande” har tärt lite på kroppen, så jag valde bort träning idag. Tar igen lite i morgon och till helgen.

Annons

Sörmlands Ultra 2012

Publicerat: oktober 15, 2012 i Allmänt, Lopp
Etiketter:, , , , , , , ,
0

Förberedelser
Förberedelserna började redan under min konferens i Prag dit jag åkte i onsdags morse. Under de ibland lite långtråkiga presentationerna satt jag och funderade på vad jag skulle ha på mig, vilken vätske- och energistrategi jag skulle välja och diverse annat. De två scenarierna var snabbhet eller träning, dvs minimalt med utrustning för att kunna springa så snabbt som möjligt eller träna på strategi inför kommande långlopp. Jag valde det senare, vilket betydde vätskerygga samt handjagare.

När jag kom hem i fredags så började jag packa det mesta för att slippa stressa runt på lördag morgon. Ombyteskläder och toalettartiklar packades och jag förberedde återhämtningsdryck och energi för loppet. En handjagare med fyra portioner Perpetuem fick bli valet som vanligt. Dessutom packade jag ned ett antal gel som backup. Salomonryggan blev valet eftersom den sitter som en smäck och jag känner knappt att jag har den på.

Sönderstressad!
Lördag morgon kom och stressen var total. Jag hade sovit väldigt oroligt på natten och legat vaken en stund i väntan på att få gå upp och börja förberedelserna. Det som stressade mig mest var transporten. Jag valde att ta bilen till T-Centralen för att därifrån åka tunnelbana till starten i Björkhagen. Målet ligger nära pendeltågsstationen, så det kändes som den smidigaste lösningen. Temperaturen låg på ca 4 grader på morgonen och jag kude inte för mitt liv bestämma klädsel. Tills slut föll det på långa och tunna 2XU-tights, en tunn Icebreakertröja (merinoull) samt min tunna vindjacka från New Line (som går att bunta ihop till en boll). En buff och ett par tunna handskar åkte åxå med för säkerhets skull. Jag är, eller åtminstone var, ju känd som något av en skalman som bär med mig ALLT, vilket är något jag fått jobba på för att slippa extravikten.

In i det sista hade jag ännu inte valt skor. Det stod mellan mina nya lätta och inte så skyddande eller dämpade Inov-8 TRAILROC 245 eller mina trotjänare och robust byggda New Balance MT876. SUM är en teknisk bana med mycket rötter, stenar, grov grusväg, lera och en del asfalt, så skydd och dämpning kan verkligen vara skönt att ha. Bara några minuter innan jag skulle gå tog jag på mig en sko av varje och stod en stund och kände efter. Skulle jag verkligen palla springa i Inov-8 i 50 kilometer? Jag chansade på det, packade ner dem och sprang ned i bilen. Lika snabbt sprang jag upp igen och hämtade en extra vindjacka. Ner till bilen igen och körde ur garaget, men väl uppe ur garaget insåg jag att solen sken och jag fick snabbt springa upp till lägenheten igen för att hämta mina solglasögon. Nu var pulsen snart maxad och jag kände hur energin gick åt samtidigt som kroppen badade i stresshormon. Bra början…

Jag parkerade vid T-centralen och skyndade mig ner till tunnelbanan. Jag åker i princip aldrig kommunalt, så jag hade dålig koll på var jag skulle, men väl på perrongen kunde jag slappna av och lugna ner mig. Såg lite löpare som väntade på tåget och fler satt i vagnen när jag steg på. UNder resans gång fylldes det på vid varje station och det var roligt att lyssna på deras diskussioner. Själv satt jag mest och SMSade eller Twittrade och fokuserade på att slappna av.

Äntligen på plats
Väl framme i Björkhagen hämtade jag ut nummerlapp, hälsade på gamla bekanta och började sen göra mig klar för start. När jag lämnat in min väska för transport till målet i Handen så knallade jag så sakteliga bort till starten. Jag hade tappat bort de få bekanta jag sett, så jag fick starta själv helt enkelt. Lika bra det antagligen eftersom det är lätt att  springa för fort i början. Jag var där för att göra sub5, det var det enda som var viktigt.

Dags för start i Björkhagen!

Starten gick och jag strulade lite med min iPhone i armbandet, så jag hamnade långt bak. Det gjorde mig inget då jag ville ta det extra försiktigt i början och värma upp ordentligt. Jag var segstartad och kände mig inte alls i form för att springa några fem mil i terräng, men efter en halvmil så släppte det och kroppen vaknade till liv. Jag kom ifatt Peter, en gammal bekant, och vi slog följe fram till första vätskestationen som kom vid 17 km. Eftersom jag bar med mig det jag behövde så kunde jag i princip skippa stationerna helt och spara lite tid. Jag fortsatte ensam och knatade på så gott det gick. Jag tittade i princip aldrig på klockan mer än att kontrollera hur långt jag sprungit vid några tillfällen. Tempo, puls eller annat var oviktigt, jag gick helt på känsla. Dessutom är underlaget oftast så pass tekniskt att jag inte vågade titta på annat än just marken för att undvika att trampa fel. Under loppets första hälft var det oftast ganska svårt att komma fram pga flaskhalsarna som uppstod på de smala skogsstigarna. Det fanns helt enkelt inte mer än en väg att följa, så man fick vänta tills det öppnade upp lite och man kunde spurta förbi. Nu gjorde det oftast inte något, men ibland var det lite frustrerande att inte kunna springa i sitt eget tempo.

Ett av otaliga vackra platser under loppet

Nånstans mellan 25 och 30 km såg jag en bekant löpstil några hundra meter framför mig. Jag var helt säker på att det var Camilla och efter nån kilometer lyckades jag så sakteliga komma ifatt och visst var det hon. Hon hade gått ut lite för hårt i början och dessutom misstagit avståndet till första vätskestationen (17 km), så hennes lilla 2 dl handflaska hade inte räckt långt. Vi slog följe och koma snart upp på den asfalterade sträckan som är ganska seg. Den går mestadels uppför och känns nästan evig. Jag kände mig fortfarande stark och med fästet på asfalten kunde jag ha lite mer tempo i löpningen. Tempot låg här runt 5:30 och det kändes som jag kunde springa så i timmar, så länge underlaget tillät förstås. Vi fick även sällskap av en kille som hade det lite tungt, han behövde en rygg att ligga bakom till nästa vätskekontroll, vilken till slut dök upp efter några kilometer. Här tappade jag tyvärr Camilla, som behövde fylla på energi. Själv knatade jag snabbt uppför den branta backen in i skogen och fortsatte ensam igen.

Vi passerade många vackra vyer under loppet

Första asfaltssträckan är inte så lång, men skänker lite vila från rötter och sten

Solen stod lågt på eftermiddagen och det gjorde det lite svårt rötter och stenar ordentligt på sina ställen

Många backar blev det under resans gång. Här en av de torra och lättforcerade.

Energisk
Energin hade fungerat helt perfekt hittills, men vid ca 35 kilometer kom den lilla svackan som jag alltid har då. Jag sänkte tempot i några minuter och drack lite extra Perpetuem och snart var den svackan över. Det fungerar lika bra varje gång, fascinerande. Kroppen kändes helt oberörd och ansträngningsgraden var stabil hela tiden, men jag hade ingen aning om hur länge jag varit ute eller hur nära jag var mitt mål om sub5. Tempot på de rotiga, steniga och leriga stigarna var lågt, men min tröst var att den sista milen är lättsprungen och planen var hela tiden att öka tempot ordentligt där. Runt 40 km in i loppet kände jag hur det stramade i höger sida i magen, jag hade fått håll! Hur är det ens möjligt så långt in i loppet. Hade jag druckit för mycket? Var gjorde jag fel? Ansträngningsgraden var ju ganska konstant, så det var verkligen en total överraskning. När fick jag håll senast? Jag minns inte och minns heller inte hur man blir av med det effektivt.

Jag kämpade på så gott jag kunde, men hållet hindrade mig att öka farten som planerat. Det tvingade mig till att gå flera gånger, vilket irriterade mig något vansinnigt! Jag var fortfarande helt fräsch i benen och hade gott om energi. Det kändes som mitt mål om sub5 var i fara, men jag kunde inte annat än att ligga precis på gränsen. När hållet satte in kunde jag knappt andas, så det dikterade villkoren totalt.

Sista vätskekontrollen kommer två kilometer innan mål. Man ser målet härifrån, men måste först runda en sjö och de sista kilometerna innehåller några rejäla backar. Den sista milen blev jag passerad av två killar och passerade själv typ 7-8 st. Det kändes ganska tomt om man bortser från dessa.

Målgång!
När jag passerat mållinjen fick jag min medalj och gick sen till tävlingsledningen för att få reda på min tid. Där stod Kristina som kunde berätta att jag kommit in på 4:57:49, det var nära ögat! Tänk om jag missat sub5 med bara några sekunder? Jag hade förmodligen grämt mig något vansinnigt. Lite bättre koll på klockan hade kanske varit bra. Nåväl, nu nådde jag mitt mål och var supernöjd med det. Det räckte till 61:a plats av 132 herrar. Lite tråkigt var det att hela 70 personer inte dök upp till start alls. Det fanns många som hade velat springa SUM men inte fått en plats.

Rätt skoval?
Mina Inov-8 Trailroc 245 klarade sig galant under hela loppet. Greppet var helt perfekt på alla underlag och de dränerade väldigt snabbt de (många) gånger jag trampade ner i vätan och leran. Det jag ”oroade” mig mest för var hur de skulle kännas på asfalten, men det gick långt över förväntan. Mest berodde det kanske på att när jag väl kom ut på asfalt kunde jag för ett ögonblick slappna av och höja blicken och bara mala på, utan att tänka på rötter och stenar.

Efter en välbehövlig dusch i det överbelamrade omklädningsrummet bar det av tillbaka till T-centralen där jag hämtade bilen och körde hem till svärföräldrarna, där frun och dottern redan var på plats, för att äta middag och softa en stund i en av deras TV-fåtöljer efteråt. Några timmar senare åkte vi hem till oss och ”firade” lite med bubbel och soffhäng. En bra dag gick så sakteliga mot sitt slut.

Reboot

Publicerat: september 26, 2012 i sjukdom, Träning
Etiketter:, ,
0

Efter 10 dagars träningsuppehåll fick det i måndags vara nog och jag gav mig ut för att testspringa kroppen. Med blykoll på pulsen tog jag en lugn runda ned till Haga Slott och tillbaka.
På vägen blev jag passerad av diverse löpare och jag fick bita mig i läppen både en och två gånger för att inte hänga på, det var ett testlöp och jag skulle INTE pressa mig.

Kroppen kändes naturligtvis fräsch efter 10 dagars vila, om än lite tung och seg i början. Musklerna hade ju nästan glömt vad löpning var. 🙂
Det kändes fantastiskt att vara ute i den syrerika höstluften (rent tekniskt hade vi inte höst ännu, men ni fattar) och få röra på mig.
Jag valde att bara springa 8 km för att se om förkylningen blev värre efteråt eller inte. Pulsen höll sig iallafall inom normala värden, vilket pekar på att jag borde kunna börja träna nu, om än lite försiktigt i början.

Med drygt två veckor kvar till SUM så är 10 dagars uppehåll inte optimalt på något sätt, men nu får jag göra det bästa av situationen.
Jag hoppar in i mitt schema där jag är och gör så gott jag kan, mer kan jag inte göra. Tur att SUM inte är ett A-lopp, annars hade jag varit duktigt stressad just nu.
Andreas fru Jessica har haft det klart värre med drygt tre veckors förkylning. Hon beslutade att avstå SUM pga all utebliven träning och jag förstår henne, det är på gränsen att jag känner att jag kommer i tillräcklig form för SUM.
Jag är fortfarande förkyld, med snor och känningar i halsen av och till, så det gäller att träna försiktigt. Vi får se vilken ambitionsnivå jag lägger mig på när jag står på startlinjen.
Med tre dagars konferens i Prag bakom mig kan jag vara i vilket skick som helst dessutom, så variablerna är många.

Insanityträningen har naturligtvis också legat på is och jag prioriterar att komma igång med löpningen först innan jag ger mig på Insanity igen.
Planen är att köra igång med den på måndag. Dock blir det uppehåll veckan därpå när jag är i Prag. Det är klurigt att följa ett program som Insanity till 100%, men jag har ändå lyckats förhållandevis bra tycker jag om man bortser från mitt förkylningsuppehåll.

Idag flög Andreas till Grekland där han på fredag morgon återigen ”tåar” startlinjen på Spartathlon. 245 km från Aten till Sparta är inte kattskit direkt 🙂
I år ska de fått ordning på liverapporteringen, så jag kommer sitta naglad framför datorn för att följa honom och de andra svenskarna som springer.

Det blev ytterligare ett distanspass innan middagen idag. Mitt andra efter uppehållet och det kändes jättebra rakt i genom. Tog en sväng i regnet ned till Hagaparken ”som vanligt”. Pulsen höll sig i schack, så jag tror det är ganska säkert att köra på.
I morgon är jag i Norge hela dagen, så det blir ett naturligt träningsuppehåll, men jag skyndar långsamt. På fredag kan jag ge mig ut igen och jag längtar redan!

 

Förkylt

Publicerat: september 21, 2012 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Träning
Etiketter:, , , ,
0

Jag kände av det lite redan i förra fredagen, den välbekanta känslan i halsen som KAN bli något, eller bara försvinna. I lördags var känslan aningens starkare, men pga firandet av min frus 40-årsdag så var tankarna på annat. Lite bubbel, några öl, en massa gott att äta i goda vänners lag kan lätt få en att glömma sånt som är tråkigt.

I söndags var halsen värre, men under dagen övergick det till rinnande näsa deluxe och förkylningen var ett faktum. Det gick inte att ignorera längre. Det var bara att inse att jag till sist fått kapitulera. Jag som i princip aldrig (nåja, väldigt sällan iaf) blir sjuk. Nu ”passade” det ju ganska bra eftersom min vänstra stortånagel inte hunnit bli tillräckligt bra för att kunna springa med samt att jag trots allt var ganska seg efter lördagens firande. Det fick bli en dag i sängen eller soffan helt enkelt. Inte ofta det händer.

Under veckan har det varken blivit bättre eller sämre, utan jag känner mig varken ordentligt frisk eller speciellt sjuk, utan nånstans mittemellan, irriterande. Tanken är iallafall att testa ett insanitypass på lunchen och se hur det känns. Dessutom har Alicia friidrottsträning ikväll, vilket på fredagar innebär löpträning där föräldrar är välkomna och då tänkte jag följa med. Lite hänger det dock på hur insanitypasset känns.

SUM är knappt en månad bort och det vore toppen att komma i form tills dess. Jag har ju inga större ambitioner med loppet, men vill åtminstone slå mitt PB och komma under 5 timmar. Nu ska jag bara bli frisk åxå, så jag kan komma i form…

Sinnesjukt

Publicerat: augusti 23, 2012 i Allmänt, Träning
Etiketter:, ,
0

I några år har jag sneglat på Insanity, en träningsform där man kör ganska tuffa bitar högintensiv träning varvat med korta vilor. Jag har flera vänner och bekanta som kört programmet och gillat det. Jag råkade ”snubbla” över det i helgen och beslöt mig för att ge det en chans, så i måndags gjorde jag slag i saken. Programmet pågår i 63 dagar i sträck med endast söndag som vilodag, vilket passar bra eftersom jag springer långpass då. Att det just håller på i drygt 2 månader är det som tidigare fått mig att tveka, då jag nästan alltid har tränat inför något lopp och inte velat ha något som ”störde” löpträningen.

Första passet är ett fitnesstest som man sen gör om varannan vecka för att följa sin utveckling. Jag hade missat mellisen, men drog ändå igång strax innan lunch. 8 övningar och knappt en halvtimme senare låg jag genomsvettig och illamående på golvet. Låg sen där 5-10 minuter innan jag vågade ställa mig upp och släpa mig till köket för att få i mig energi snabbt som attan. Blodsockerskulden var total och det var ingen trevlig upplevelse. Efter lunch och annat kolhydratrikt så började jag så smått återvända till den här världen igen. Hade ju trots allt ett till pass att klara av, närmare bestämt 12 km distans, så jag hade inte hela dagen på mig att återhämta mig.

Medan Alicia tränade friidrott på Sollentunavallen passade jag på att genomföra mitt distanspass i skogarna i Edsberg. Jag led lite av Insanitypasset, men det flöt på mycket bättre än förväntat. Det kändes extra skönt att ha fått till två bra pass på en dag. Formen är så smått på väg tillbaka, men jag räknar med att det tar nån vecka eller två tills jag är tillbaka.

I tisdags körde jag det första ”riktiga” insanitypasset och fick då smaka på vad som komma skall. Träningsvärken från måndagen var brutal! Jag laddade med en PBJ på förmiddagen och drack Heed under själva passet för att inte får blodsockerfall igen. Det var sjukt jobbigt och svettigt, men förbaskat roligt! Snittade smått otroliga 143 bpm (72%) under drygt 45 minuters träning och nådde som mest 168 bpm (84%) i puls. Inte så pjåkigt.

I onsdags var jag först lite osäker på om jag skulle köra Insanity på lunchen och löpningen (12 km stege) på eftermiddagen eller tvärt om. Det blev Insanity på lunchen och det kändes som rätt beslut. Jag laddade med mellis och körde än en gång HEED under passet och då flöt det på utan problem. Jag tror att det hjälpte till att återhämta mig snabbare efteråt och inför löppasset, vilket är nog så viktigt. Löpningen funkade åxå bra, men jag kortade ned det till 10 km då planen var att antingen springa eller gå 6 km med Janica när hon kom hem. Tyvärr blev hon en timme sen pga SLs oförmåga att ge den service man betalar 790 kr/månad för.

Idag hade jag löpvila och dagens insanitypass hette Cardio Recovery, vilket visade sig vara just ett återhämtningsprogram med endast lite styrka, men desto mer stretch- och yogaliknande övningar. Skönt jobbigt var det och välbehövligt. Jag har haft träningsvärk på många ställen jag inte trodde fanns, vilket är precis så jag vill ha det. Insanity kommer göra mig starkare generellt och en bättre löpare i slutändan.

För övrigt är jag anmäld till SUM den 13 oktober, vilket jag verkligen ser fram emot. Jag har inte sprungit SUM på några år, så det ska förhoppningsvis bli ett kärt återseende. Mitt PB är dryga 5 timmar, så målet är naturligtvis sub5. Oavsett resultat så blir det ett bra långpass i vacker miljö.