Inlägg märkta ‘Förkyld’

20130509-140117.jpg

Förkylningen höll mig i ett stadigt grepp i en vecka, men i söndags vågade jag mig ut för att testa om jag vågade dra igång träningen igen. Det blev ett varv runt Brunnsviken, dvs 14 km, i lagom tempo. Allt kändes bra, men efter 5 km insåg jag att det kanske va onödigt att springa så ”långt” efter att varit sjuk, men då var det lixom för sent. Kunde ju inte gena över vattnet, så jag tog det lugnt och sprang klart.

I måndags gav jag mig åter ut på ett varv runt BV och det kändes fortfarande bra. Innan middag passade jag på att damma av kertlebellen och körde diverse övningar, något jag fortfarande lider av. Träningsvärken är olidlig!

I tisdags valde jag att springa mer asfalt runt BV och tempot blev därmed högre. Solen sken och det gick lite av sig självt. Varmt som attan, det märks att jag inte vant mig vid värmen ännu. Dock blev det aldrig ett problem, utan jag njöt bara. Jag älskar sol!

Även igår fick det, för fjärde dagen i rad, bli ett varv runt BV. Jag tvingade ned tempot rejält den här gången, något jag misslyckats med de andra dagarna.

Idag är planen att köra ett backintervallpass, men just nu njuter jag av solen i en solsäng på kollis, så vi får se om det blir vilodag idag. Kanske ska jag kosta på mig det och skynda långsamt efter förkylningen? Vi får se…

BildEfter fredagseftermiddagens smått magiska runda i Ursviks Xtremspår var det svårt att hålla sig borta, så lördag förmiddag drog jag åter på mig skorna och drog till skogs. Att det var femte dagen i rad som jag sprang kändes konstigt nog inte av det minsta, utan kroppen kändes ungefär som vanligt. Solen sken och dagen till ära valde jag korta tights, linne samt min tunnaste vindjacka. Efter en halvmil åkte vindjackan av och jag sprang och njöt av solen mot huden, vilken känsla! Jag mötte många löpare under rundan, men ingen som var lika lättklädd. 

Jag höll ned tempot och fokuserade på att njuta av naturen och vädret. Stannade och fotade ibland och gick uppför de värsta backarna. Tempot var högst sekundärt. Jag hade inte heller bestämt hur långt jag skulle springa, det fick bli som det blev lixom.

Bild

Efter ett varv i Ursvik styrde jag kosan mot Ulriksdal där jag genade över berget genom i princip obanad terräng, vilket visade sig vara lite väl besvärligt, men samtidigt ganska roligt. Fortsatte mot Brunnsviken och ned till Haga Forum där jag vände hemåt igen. Jag hade insett att jag förmodligen behövde hinna till Bolaget innan stängning, så jag hade plötsligt en tid att passa. Lite synd, men så kan det bli. Bråttom hade jag fortfarande inte, så på vägen hem passade jag på att springa uppför Hagakullen som avslutning. På vägen upp möter jag en cyklist som kommer dundrande ner för stigen. Det var Krille, Annas (Grundahl) kille. Vi snackade en bra stund innan det var dags för oss båda att fortsätta träna.

Efter ett besök på Hagatoppen sprang jag hemåt och klockade exakt 30 km vid porten. Snittpulsen stannade på ganska höga 150 bpm, men det skulle få sin förklaring.
Väl hemma summerade jag dagen och veckan som gått och insåg att jag fått ihop 116 km de senaste 7 dagarna(!). Jag kände inte ett spår av dessa kilometer i kroppen, så det överraskade mig verkligen.

I söndags passade vi på att spendera lite tid i solen på kollis (nåja, det var ju iaf några minuters sol då och då) och när jag halvlåg i en solstol så var det som om nån tryckte på en knapp och jag blev plötsligt förkyld. Det kom från ingenstans! Nog för att jag haft förhöjd vilopuls ett tag, men det kom så plötsligt. Det eskalerade naturligtvis och under natten till måndag fick det fästa ordentligt och jag vaknade med täppt näsa och halsont.

Jag får ta några dagar och vänta ut det, men tröstar mig med att jag fick till en bra mängdvecka innan det slog till.

TEC sprack

Publicerat: april 14, 2013 i Gnäll och ursäkter, Lopp, TEC
Etiketter:, ,

Det blir inte mycket till rapport från årets TEC för min del, men det lilla som blev kan ni få höra.
Träningen upp till loppet har ju flutit på riktigt bra och jag hade stora förhoppningar att kunna prestera en hygglig tid på de 50 miles (80 km) som jag tänkte springa i år.
Fram till torsdagen innan loppet, när jag hade skräp i halsen på morgonen, var allt på topp. Jag mådde i övrigt bra, så jag trodde faktiskt att nåt hade fastnat i halsen. Det fanns ingen anledning till att jag plötsligt skulle bli sjuk. För övrigt är jag i princip aldrig sjuk. På fredagen var läget ungefär detsamma, inget hade ”brutit ut” men halsen kändes fortfarande sårig.

Lördag morgon var status samma, men jag brydde mig inte utan gjorde iordning mig och åkte till Täby, här skulle ju springas! Väl där var förberedelserna i full gång och likaså var duggregnet. Det skulle bli blött på banan minsann, oavsett om det slutade regna. Jag hade satt på mig mina lätta New Balance RC 1400, men bytte om till TNF SingleTrack när jag såg hur blött det var. NB RC 1400 är en renodlad asfaltssko med minimalt mönster och de skulle ge noll grepp i leran. Hade med mig mina Inov-8 trailroc 245 också som backup. Allt hängde på hur det såg ut på banan.
Planen var från början att köra med en handjagare isf rygga, men i sista sekund ändrade jag mig och tog min Salomonrygga. Lite tyngre, men så slapp jag ha nåt i händerna i drygt åtta timmar. Dessutom behövde jag bara fylla ryggan 2 ggr, innan start och efter 4 mil.

Träffade en massa bekanta och fram till start rann tiden snabbt iväg. Stod bredvid Sandra och Tobias som båda bytt ned till 50 miles, Sandra för att hon ska springa VM i 24 timmars om en knapp månad och Tobias för att han har problem med fötter och vader. Jag hade redan innan läst det på hans blogg och tänkt att han skulle bli ett bra sällskap om han inte sprang för fort, normalt sett är han bra mycket snabbare än mig.

20130414-180015.jpg
Tävlingsledningens information inför start

Starten gick klockan 10 och det bar av i makligt tempo pga trängseln de första 200-300 meterna, efter det släppte det och vi kunde springa i det tempo vi ville. På asfalt var allt frid och fröjd, men på grusvägarna var det blött och lite svampigt. Fötterna blev snart blöta och det var bara att inse att det skulle bli ett blött och kallt lopp. Det duggregnade fortfarande, men det fanns tecken på uppehåll, så vi var optimistiska. Sandra och Tobias hade regnställ på sig och de blev snart överhettade och jag hade tunn GoreTex-jacka och tyckte åxå att det var aningens varmt.

Första varvet var snart avklarat och jag bytte jacka samt lämnade mina vantar och gav mig ut på andra varvet, även denna gång med Tobias. Sandra hade redan hunnit iväg, vi såg henne några hundra meter fram. Det var skönt att ha bytt jacka och det duggade inte för tillfället, men det skulle snart ändra sig. Halvvägs in på varvet hann vi ifatt Sandra och ungefär då hade det börjat falla snöblandat regn. Mina händer hade blivit stelfrusna och det sved i dem. Tobias lånade snällt ut sina handskar och det räddade mina stackars fingrar, tack för det Tobias! Det var bara att inse att vädret skulle skifta oavbrutet genom loppet.

De två kilometer som gick genom skogen blev alltmer geggiga och tungsprungna. Mina skor dränerar riktigt dåligt, så de blev bara tyngre och tyngre. Varje gång jag trampade i en pöl så låg vattnet kvar i skon lång tid efteråt. Jag funderade på att byta till mina Inov-8, men kände inte att de skulle funka lika bra utanför skogen. Hade jag fått de inov-8 TRAILROC 255 som DHL slarvat bort på väg från Wiggle i veckan så hade de förmodligen varit helt perfekta, men det får jag ju aldrig veta.

Andra varvet passerades strax under två timmar och jag hämta raskt mina vantar igen och gav mig ut på nästa varv. Låg efter min initiala tidsplan, men fortfarande inom marginalerna för att klara 8 timmar. Mycket kan dock fortfarande hända med 6 mil kvar att springa. Tredje varvet gick även det bra och jag sprang även detta större delen med Tobias och Sandra. Tobias kände av sina skavanker och funderade på att hoppa av efter marathonpasseringen. Jag låg på så gott jag kunde och sprang ifrån dem några kilometer innan passeringen för tre mil. Ut på fjärde varvet och jag var nu ”ensam”, så jag lyssnade på podcasts och försökte hitta en egen rytm. Hade under andra och tredje varvet insett att min puls var väldigt hög trots lågt tempo och nu när jag var ensam kunde jag övervaka det mer frekvent. Låg hela tiden mellan 75-80%, vilket var alltför högt för 80 km löpning. Kände även lite tryck över bröstet och hade svårt att dra in fulla andetag, det blev lite ytlig andning lixom. Halsen kändes som tidigare, så jag började misstänka att förkylningen fått fart pga löpningen. Jag fick ta lite fler gåpauser på fjärde varvet, men höll fortfarande ett ok tempo totalt. Dock insåg jag att jag förmodligen inte skulle kunna göra 50 miles under 8 timmar, men det spelade mindre roll. Mitt PB är 9:57, så jag hade goda marginaler för att slå det.

Vid varvningen fyllde jag på ryggan med Perpetuem och stack återigen ut på ett ensamt varv. Det var nu glest mellan löparna, vilket det ofta blir på såna här lopp. Speciellt senare på kvällen när de flesta 50 milelöparna gått i mål. Trycket över bröstet och känslan av att inte kunna dra in ordentliga andetag började bli störande och det blev både fysiskt och mentalt jobbigare att springa. Tog längre gåpauser för att få ner pulsen, men allt kändes som en nedåtgående spiral. Mina skor vägde flera kilo av lera och väta, vilket adderade till eländet. När jag kom till skogspartiet fick jag lite krampkänningar i vaderna, som stickningar lixom. I övrigt kändes kroppen toppen, inte trött eller sliten i övrigt. Min kropp ska ju klara typ 100 miles, så denna distans var ju inget att orda om. Blev passerad av Sandra som såg väldigt stark ut. Frågade henne om Tobias klivit av som han sa och det hade han. Klokt beslut. Finns ingen anledning att pressa sönder sig. Säsongen har bara börjat.

Med några kilometer kvar till varvningen så tog jag beslutet att med största sannolikhet kliva av. Trycket i bröstet och svårigheten att ta djupa andetag gnagde och oroade. Irriterade mig en del över att det skulle ta slut, nu när kroppen i övrigt mådde toppen. Energi fanns det gott om och jag hade bara tre mil kvar, men rädslan att dra på mig något värre gjorde ändå beslutet hyggligt lätt att ta.

Inne i varvningen sprang jag först till bilen och bytte jacka medan jag funderade lite till över beslutet. Ringde hem till Janica och gick sen till tältet och meddelade att jag steg av. De klippte bort chipen från mina skor och la dem i en hink där andras chip hamnat före mina. Jag var iaf inte först att bryta, en klen men liten tröst.

Jag fick ihop ett hyggligt långpass på 50 km iallafall, inte att förakta. Åkte hem och duschade och åkte sen till svärföräldrarna där fru och dotter redan skulle spendera eftermiddagen medan jag sprang. Istället för den planerade snabbmaten på hemvägen efter 8 mil så fick jag god hemlagad mat istället, något positivt med att bryta fanns det. 🙂

Nästa lopp är Jättelångt om knappt två månader. Tills dess hoppas jag att jag kan få till lika bra träning som under de senaste veckorna, så att jag får lite revansch.

Förra veckans löprundor funkade hyggligt, iallafall i måndags och onsdags. I fredags var det dock annorlunda. Jag gav mig av mot Hagaparken igen (det blir ju rätt många vändor dit tyvärr) och målet var 10-12 km i lagom tempo. Kroppen och ffa pulsen skulle sätta tempot eftersom jag är snorig och alltså tekniskt fortfarande förkyld.
Allt var frid och fröjd till en början, men strax innan 3 km känner jag mig plötsligt väldigt ansträngd och jag tittar på klockan som visar 170 bpm (85% av HRmax). Det kom från ingenstans! Jag slår av på takten och går lite tills pulsen stillat sig och fortsätter sen försiktigt vidare. Vid fem kilometer känner jag samma känsla och mycket riktigt hade pulsen rusat uppåt igen. Fick en lite konstig känsla av typ obalans i kroppen efter första pulsökningen, så efter andra beslöt jag mig för att korta av rundan och bege mig hemåt. Det fick räcka med 9 km i högst beskedliga 5:50-tempo, inte riktigt vad jag planerat, men så kan det bli ibland. Huvudsaken var att jag kom ut och rörde på mig så att jag kommer igång med träningen igen. Resten av dagen flöt på bra utan några känningar av något, så det måste varit nåt tillfälligt helt enkelt.

Ovanligt skum pulskurva får jag nog säga. Har nog aldrig upplevt något liknande tidigare. Tempot var i princip lika hela passet i genom och profilen är generellt flack hela vägen.

Idag var jag lite smått orolig inför mitt planerade långpass. Hade ingen speciell målsättning, utan valde att gå helt på känsla. Ville inte råka ut för samma sak igen, det var lite obehagligt faktiskt. Vid lunchtid gav jag mig av mot Ursvik och valde att följa extremspåret, eftersom det är lite roligare och mer omväxlande än t ex 10:an. Nu går iofs Extremspåret mycket på samma stigar, men det ger å andra sidan lite vila från all lera och alla rötter som de mer tekniska partierna på extremspåret bjuder på. Framförallt lera var det gott om idag. På sina ställen var det även rejält upptrampat, så det blev lite omvägar ut i spenaten för att komma förbi. Roligt var det hursomhelst och jag njöt till fullo. Efter ett varv i Extremspåret blev det en sväng förbi Ulriksdals slott, Bergshamra och Ålkistan innan jag begav mig hemåt igen. Pulsen höll sig i schack under hela passet, men för säkerhets skull valde jag att gå om jag närmade mig 160 bpm (80% av HRmax) i t ex backar. Mest som en säkerhetsgrej för att inte pressa kroppen i onödan. Planen är att kunna träna lite extra i veckan som kommer, men då behöver jag komma in i veckan lite fräsch. Efter 25 km var jag åter hemma och tyckte att det räckte alldeles utmärkt. Inte mycket till långpass, men tack vare Extremspåret så fick kroppen jobba lite extra.

Först lite kringelkrokar i Ursvik 🙂

Panoramafunktionen i iOS 6 är min nya favorit! Här är en 180 graders bild av den s k mördarbacken i Ursviks Extremspår. Lite svår att se hur brant den är här dock.

Andreas kom in som fjärde man och totalt femma på Spartathlon i går, på tiden 27:58, vilket är drygt tre timmar snabbare än han hade planerat!  Jag har inte pratat med honom ännu, men hoppas göra det när han kommit hem. Jag vill höra ALLT om loppet!

Stort grattis till den fantastiska prestationen hursomhelst!!!

Reboot

Publicerat: september 26, 2012 i sjukdom, Träning
Etiketter:, ,

Efter 10 dagars träningsuppehåll fick det i måndags vara nog och jag gav mig ut för att testspringa kroppen. Med blykoll på pulsen tog jag en lugn runda ned till Haga Slott och tillbaka.
På vägen blev jag passerad av diverse löpare och jag fick bita mig i läppen både en och två gånger för att inte hänga på, det var ett testlöp och jag skulle INTE pressa mig.

Kroppen kändes naturligtvis fräsch efter 10 dagars vila, om än lite tung och seg i början. Musklerna hade ju nästan glömt vad löpning var. 🙂
Det kändes fantastiskt att vara ute i den syrerika höstluften (rent tekniskt hade vi inte höst ännu, men ni fattar) och få röra på mig.
Jag valde att bara springa 8 km för att se om förkylningen blev värre efteråt eller inte. Pulsen höll sig iallafall inom normala värden, vilket pekar på att jag borde kunna börja träna nu, om än lite försiktigt i början.

Med drygt två veckor kvar till SUM så är 10 dagars uppehåll inte optimalt på något sätt, men nu får jag göra det bästa av situationen.
Jag hoppar in i mitt schema där jag är och gör så gott jag kan, mer kan jag inte göra. Tur att SUM inte är ett A-lopp, annars hade jag varit duktigt stressad just nu.
Andreas fru Jessica har haft det klart värre med drygt tre veckors förkylning. Hon beslutade att avstå SUM pga all utebliven träning och jag förstår henne, det är på gränsen att jag känner att jag kommer i tillräcklig form för SUM.
Jag är fortfarande förkyld, med snor och känningar i halsen av och till, så det gäller att träna försiktigt. Vi får se vilken ambitionsnivå jag lägger mig på när jag står på startlinjen.
Med tre dagars konferens i Prag bakom mig kan jag vara i vilket skick som helst dessutom, så variablerna är många.

Insanityträningen har naturligtvis också legat på is och jag prioriterar att komma igång med löpningen först innan jag ger mig på Insanity igen.
Planen är att köra igång med den på måndag. Dock blir det uppehåll veckan därpå när jag är i Prag. Det är klurigt att följa ett program som Insanity till 100%, men jag har ändå lyckats förhållandevis bra tycker jag om man bortser från mitt förkylningsuppehåll.

Idag flög Andreas till Grekland där han på fredag morgon återigen ”tåar” startlinjen på Spartathlon. 245 km från Aten till Sparta är inte kattskit direkt 🙂
I år ska de fått ordning på liverapporteringen, så jag kommer sitta naglad framför datorn för att följa honom och de andra svenskarna som springer.

Det blev ytterligare ett distanspass innan middagen idag. Mitt andra efter uppehållet och det kändes jättebra rakt i genom. Tog en sväng i regnet ned till Hagaparken ”som vanligt”. Pulsen höll sig i schack, så jag tror det är ganska säkert att köra på.
I morgon är jag i Norge hela dagen, så det blir ett naturligt träningsuppehåll, men jag skyndar långsamt. På fredag kan jag ge mig ut igen och jag längtar redan!

 

Förkylt

Publicerat: september 21, 2012 i Allmänt, Gnäll och ursäkter, Träning
Etiketter:, , , ,

Jag kände av det lite redan i förra fredagen, den välbekanta känslan i halsen som KAN bli något, eller bara försvinna. I lördags var känslan aningens starkare, men pga firandet av min frus 40-årsdag så var tankarna på annat. Lite bubbel, några öl, en massa gott att äta i goda vänners lag kan lätt få en att glömma sånt som är tråkigt.

I söndags var halsen värre, men under dagen övergick det till rinnande näsa deluxe och förkylningen var ett faktum. Det gick inte att ignorera längre. Det var bara att inse att jag till sist fått kapitulera. Jag som i princip aldrig (nåja, väldigt sällan iaf) blir sjuk. Nu ”passade” det ju ganska bra eftersom min vänstra stortånagel inte hunnit bli tillräckligt bra för att kunna springa med samt att jag trots allt var ganska seg efter lördagens firande. Det fick bli en dag i sängen eller soffan helt enkelt. Inte ofta det händer.

Under veckan har det varken blivit bättre eller sämre, utan jag känner mig varken ordentligt frisk eller speciellt sjuk, utan nånstans mittemellan, irriterande. Tanken är iallafall att testa ett insanitypass på lunchen och se hur det känns. Dessutom har Alicia friidrottsträning ikväll, vilket på fredagar innebär löpträning där föräldrar är välkomna och då tänkte jag följa med. Lite hänger det dock på hur insanitypasset känns.

SUM är knappt en månad bort och det vore toppen att komma i form tills dess. Jag har ju inga större ambitioner med loppet, men vill åtminstone slå mitt PB och komma under 5 timmar. Nu ska jag bara bli frisk åxå, så jag kan komma i form…