Inlägg märkta ‘trail’

Jag har tidigare sagt att jag skulle vilja ha ett lopp där jag verkligen får bita ihop och kämpa. Under de flesta lopp jag sprungit har jag varit förhållandevis befriad från situationer där jag verkligen fått kriga. De gånger jag valt att bryta har det varit för att jag inte sett nån vits i att kriga på, t ex i Skövde 24H eller TEC. I årets Jättelångt infann sig slutligen chansen att få kämpa lite extra, men vi börjar väl från början, eller hur?

Träningen fram till loppet har flutit på utan större problem. Vissa dagar har det känts fantastiskt, medan andra har varit avgrundsdjupa. Så är det ju lite till mans tror jag. Andreas schema har följts nästan slaviskt och jag har lagt ned ganska mycket tid på att styrketräna på många olika sätt. Från januari till maj har jag gått ned drygt 6 kg och behöver nu bygga lite muskler för att den kropp jag själv trivs bäst i. Mer om det i senare inlägg.

Lördag morgon ramlade jag ur sängen 5:45. Åt en lätt frukost och svidande om till löparkläder innan jag pussade på mina halvsovande tjejer och gav mig av. Hämtade upp två killar på Solna Station och sen bar det av till Norrtälje. Väl där träffade vi ett gäng förväntansfulla löpare som väntade på den chartrade bussen som skulle ta oss till starten. Jag hamnade med mina gamla vänner Jan-Erik, Cecilia och Janne och det var roligt att få höra vad gjort sen sist och hade planer på framöver. Tillsammans besitter de oändlig erfarenhet!

I Grisslehamn var det full rulle. Nummerlapparna hängde prydligt på ett snöre och i startlistan kunde man själv hitta sitt nummer, väldigt praktiskt. Jag lyckades slarva bort min handjagare med Perpetuem och i några minuter var paniken ett faktum, tills jag till slut hittade den. Jag hade tappat den vid startlistan och nån vänlig själ hade hängt upp den på staketet. Bra jobbat Zebban…
Solen sken och det fanns lite moln här och var. Temperaturen låg runt 20 grader och vinden växlade mellan svag och måttlig bris, helt perfekt väder med andra ord.

Som vanligt när det kommer till starten av Jättelångt så drar de över tiden. Alla löpare måste tålmodigt stå och lyssna på diverse talare och jag misstänker att efter kl 9:00 var det få som lyssnade, men det hör liksom ändå till. Klockan 9:09 kom vi så äntligen iväg! Lämmeltåget de första kilometrarna höll ned tempot och första milen gjordes i 6:30-tempo.

Min enda målsättning var att göra en bättre tid än 2011, men jag hade glömt att ta reda på vad den tiden var, så jag beslöt mig för att gå på känsla helt och hållet. Jag tittade på klockan nån gång ibland för att kontrollera distansen, men aldrig på tempo eller puls, det fick bli en överraskning när jag kom i mål. Tempot skulle i princip styras helt av känslan. S fort det kändes tungt så slog jag av på tempot och när det kändes bra ökade jag.

Allt flöt på fint och jag hade sällskap av bl a Janne, Cecilia och Jan-Erik ett tag i början, sen med några andra personer som jag inte minns namnen på. Vi sprang ihop nån mil innan jag sprang ifrån dem under en av de perioder jag kände mig lite extra stark. Det är så lätt att fastna med någon och tappa sitt eget upplägg. Vissa partier är rejält knixiga och drar ned tempot rejält, men väl ute på asfalten/grusvägarna så kan man få sträcka ut och ta igen lite tid. Ett av de knixigare partierna är när man ska forcera klipphällar längsstranden och då pratar vi inte släta klippor man ligger och solar på, utan dödsfällor deluxe där minsta felsteg kan sluta i katastrof. Mina halvsmidiga 47:or var förvisso skodda med Inov-8 Trailroc 245 dagen till ära, så grepp hade jag i överflöd, men varje steg krävde att ha tungan rätt i mun. Dessutom måste man välja väg för att inte hamna på toppen av en hög klippa och vara tvungen att springa tillbax och börja om. Andra milen gick lite snabbare och snittade 6:10-tempo.

2013-06-08 10.12.39

Första vätskestationen låg på stranden

En av de jag haft sällskap med tidigare, en kvinna som hette Inga-Sara men lystrade till IS, hann ifatt mig på klipporna och vi slog följe. Vi höll i princip samma tempo, så det blev helt naturligt. Första vätskestationen hade jag hoppat över, men på andra passade jag på att fylla på lite vatten i handjagaren, men insåg att jag knappt druckit alls under de första två milen. Inte alls bra. IS hakade på när jag fortsatte och vi sprang vidare längs landsvägar, skogsstigar och allt däremellan. Vädret fortsatte vara helt fantastiskt och allt kändes perfekt. IS la sig bakom mig, vilket passade mig bra. Hon fick draghjälp och jag kunde bestämma över mitt eget tempo. Jag kände mig otroligt stark och avslappnad och såg inga orosmoln alls, men som ni säkert förstått av ingressen så kom det att förändras.

2013-06-08 10.51.29

Det började med små krampstickningar i vaderna efter typ 40-45 km, minns inte exakt. Det kom i en nedförsbacke och tog mig helt på sängen. Jag får väldigt sällan kramp, men jag hade fruktat att mitt skovalet inte var optimalt. Trailroc 245 är aningens för tunna för mig på längre distanser och det längsta jag sprungit i dem är 50 km, på SUM i fjol. Egentligen ville jag springa i de lite mer dämpade Trailroc 255, men de har ett styvare tåskydd som har en tendens att ge mig ont i tårna på långpassen, till skillnad mot 245:orna som är rena sockeplasten. Valet föll på 245:orna pga av just det, men jag visste att det var en chansning. Man behöver inte supergrepp på Jättelångt, men på vissa partier är det skönt att ha. SUM är klart mer teknisk och där kommer greppet verkligen till sin rätt.

2013-06-08 09.44.47

Det är hit alla rullstensåsar kommer för att dö tror jag

Att säg att Roslagsleden är vacker är en underdrift. Många platser är helt fantastiska, kanske framförallt de sträckor som går längs vattnet, medan partierna med landsväg är sega och kräver lite pannben tidvis, beroende på ansträngningsnivå naturligtvis. Vid ett tillfälle passerade vi en stor hage där getter betade ca 100 meter bort. Vi hörde högt bräkande och plötsligt kom en liten ullig get springande i full karriär emot oss. Vi stannade till vid stängslet och det visade sig att geten bara var kelsjuk, så fantastiskt söt! Vi stannade naturligtvis och kelade med den några minuter innan vi fortsatte. De flesta hade nog inte slösat tid på att stanna, men minnet av detta är värt mer än några minuter snabbare sluttid.

Jag hade tagit en Endurolytes (elektolyter/saltablett) vid 2 mil och tog min sista nu, i hopp om att det skulle hjälpa, men det gjorde ingen nytta alls. Krampen var fortfarande managerbar och det var framförallt i nedförsbackar som den slog till, inte helt optimalt där man mest behöver kontrollen och det hände att jag trampade fel pga att jag inte hade just kontroll.

Jag hade som sagt slarvat med drickat och det visade sig när törsten kom på allvar. Jag försökte dricka ifatt med måtta för att inte springa omkring med en massa vätska i magen. Vid 50 km hällde jag ut resterande Perpetuem (ca två av fyra portioner) eftersom den börjar härskna efter ca 5 timmar (den innehåller ju inte konserveringsmedel). Min energi var det inget fel på, trots att jag bara fått i mig totalt 2 portioner Perpetuem samt tre muggar Cola på två stationer. Jag vet inte om jag drack för mycket, men plötsligt kom känslan av håll smygande. Samma som jag fick på SUM och jag misstänkte att det kvar Coca-Colan som gjorde det, men det kan lika gärna varit att jag druckit för mycket. Oavsett så blev det av nån konstig anledning värst när jag tog gåpauser, vilket var lite underligt. Normalt brukar det ju bli bättre när man slår av på tempot. Hursomhelst så hade jag nu två saker att brottas med, toppen. IS låg fortfarande bakom mig och en av de personer som hon ville slå hade vi helt distanserat vid det här laget, så hon var nöjd. Dock ändrades det snart när de nån vid fjärde vätskestationen sa att hon var andra kvinna. Vi trodde inte riktigt på det, men när vi kom till femte stationen och de sa samma sak så blev läget annorlunda. När dessutom tredje kvinnan kom springandes när vi lämnade stationen var jakten ett faktum. Jag drog iväg och IS hängde på, allt för att lägga lite distans emellan oss och trean under de ca 11 km som återstod. Väl inne på skogsstigarna hade jag så bråttom att jag missade en markering och plötsligt insåg vi att det var röda cirklar istället för orange band. Faan! Paniken satte in och vi tvekade över huruvida vi skulle springa tillbaka eller fortsätta. Ett par hundra meter bakom oss såg vi hur trean sprang förbi stigen vi stod på, så jag beslöt mig för att vi skulle genskjuta henne och jag gav mig av ut i den obanade terrängen i jakt på henne och rätt stig. IS hängde på och efter lite bök hittade vi rätt och jakten var i full gång. Vi såg inte trean alls, men tempot var uppskruvat till max för att hinna ikapp. För en stund hade min kropp låtit mig köra på för fullt, men snart sa det stopp och jag var tvungen att slå av rejält på tempot. Håll och kramp gjorde sitt bästa för att stoppa mig och jag skrek på IS att ”köra så det ryker”. Nu var det helt upp till hennes att ta tillbaka sin andraplats!

Själv fick jag ta det ruskigt försiktigt för att hålla kroppen i schack. Jag drack en mun här och där, men det släckte inte törsten nämnvärt. Jag växlade mellan gång och löpning så gott det gick, men så kom smärtan i maggropen, samma jag fått under både Skövde 24h och Bislett, och det blev plötsligt smått möjligt att springa mer än några hundra meter i stöten. Jag kämpade på och tänkte att nu får jag ju göra precis det där som jag hoppats på, nämligen kriga. De sista fyra kilometrarna var en ganska trist historia egentligen. Jag passade på att ringa min fru och berätta att jag levde, sen satte jag på musik och kämpade vidare mot Norrtälje Centrum. Väl inne bland bebyggelsen sprang jag fel och velade runt lite innan jag hittade rätt, precis vad man vill strax innan mål. 68 km passerades och jag undrade hur länge jag skulle behöva kämpa. Plötsligt saknades den orangea markeringen, men det hängde snitslar längs en å, så jag följde dem. Några hundra meter senare stod en skylt med Jättelångt och Spurta, jag var framme! Jag bet ihop och sprang runt hörnet och där på torget var äntligen målet!!! Det kändes riktigt skönt att få komma i mål efter kampen de sista kilometerna. Sluttid blev 7:23, vilket är knappt en halvtimmes förbättring av mitt PB. Jag var totalt nöjd!

2013-06-08 16.40.46

Bland de första som mötte mig var IS. Hon berättade att hon hunnit ikapp trean och passerat henne för att knipa andraplatsen på 7:12, 3 min före trean och 21 minuter efter vinnaren i damklassen. Snyggt jobbat!

Efter en stunds vila stapplade jag till duscharna ca 500 meter bort, en promenad som tog sin tid. Mörka moln hade börjat torna upp sig på horisonten och jag tackade min lyckliga stjärna att jag slapp vara ute på leden. När jag kommit ur duschen stod regnet som spön i backen och jag skickade en medlidsam tanke till de som var kvar därute. Jag mindes själv mitt första Jättelångt när det regnade konstant i 8:20h, det var inte roligt hela tiden så att säga.

Jag skippade middagen som bjöds på en restaurang på torget, hade ingen lust att knalla tillbaka dit i regnet och aptiten hade ändå inte infunnit sig. Jag gick istället till bilen och fick min beskärda del av ösregnet, var helt genomsur när jag väl kom fram!

Körde till McDonalds och köpte mat och tre paket 3 dl mjölk. Åt knappt halva maten, men mjölken svepte jag, näst intill omättlig! På vägen hem stannade jag på Statoil och köpte en liter mjölk till som jag i princip svepte när jag kom fram till kollis, där fru och dotter väntade på mig.

Årets Jättelångt gav mig allt jag kunnat önska och vissa saker jag kunnat vara utan, men summa summarum så är jag nöjd med mitt lopp. Klart jag skulle velat göra en bättre tid, men att skala av en knapp halvtimme på PB räcker helt klart för mig. Kanske hade jag kunnat springa snabbare, men det ska ju finnas kvar att ta av nästa år, eller hur? Att jag dessutom hjälpte IS att kämpa och komma tvåa är också jätteroligt. Nu tänker jag vila lite från den schemalagda löpträningen under sommaren och fundera över vad jag vill utsätta mig för i höst och vinter.

Passar till sist på att tacka alla som haft med Jättelångt att göra, ert arrangemang är fantastiskt bra och ni är alla hjältar. Tack även till alla medlöpare som förgyllde dagen på olika sätt. Ingen nämnd och ingen glömd!

Förberedelser
Förberedelserna började redan under min konferens i Prag dit jag åkte i onsdags morse. Under de ibland lite långtråkiga presentationerna satt jag och funderade på vad jag skulle ha på mig, vilken vätske- och energistrategi jag skulle välja och diverse annat. De två scenarierna var snabbhet eller träning, dvs minimalt med utrustning för att kunna springa så snabbt som möjligt eller träna på strategi inför kommande långlopp. Jag valde det senare, vilket betydde vätskerygga samt handjagare.

När jag kom hem i fredags så började jag packa det mesta för att slippa stressa runt på lördag morgon. Ombyteskläder och toalettartiklar packades och jag förberedde återhämtningsdryck och energi för loppet. En handjagare med fyra portioner Perpetuem fick bli valet som vanligt. Dessutom packade jag ned ett antal gel som backup. Salomonryggan blev valet eftersom den sitter som en smäck och jag känner knappt att jag har den på.

Sönderstressad!
Lördag morgon kom och stressen var total. Jag hade sovit väldigt oroligt på natten och legat vaken en stund i väntan på att få gå upp och börja förberedelserna. Det som stressade mig mest var transporten. Jag valde att ta bilen till T-Centralen för att därifrån åka tunnelbana till starten i Björkhagen. Målet ligger nära pendeltågsstationen, så det kändes som den smidigaste lösningen. Temperaturen låg på ca 4 grader på morgonen och jag kude inte för mitt liv bestämma klädsel. Tills slut föll det på långa och tunna 2XU-tights, en tunn Icebreakertröja (merinoull) samt min tunna vindjacka från New Line (som går att bunta ihop till en boll). En buff och ett par tunna handskar åkte åxå med för säkerhets skull. Jag är, eller åtminstone var, ju känd som något av en skalman som bär med mig ALLT, vilket är något jag fått jobba på för att slippa extravikten.

In i det sista hade jag ännu inte valt skor. Det stod mellan mina nya lätta och inte så skyddande eller dämpade Inov-8 TRAILROC 245 eller mina trotjänare och robust byggda New Balance MT876. SUM är en teknisk bana med mycket rötter, stenar, grov grusväg, lera och en del asfalt, så skydd och dämpning kan verkligen vara skönt att ha. Bara några minuter innan jag skulle gå tog jag på mig en sko av varje och stod en stund och kände efter. Skulle jag verkligen palla springa i Inov-8 i 50 kilometer? Jag chansade på det, packade ner dem och sprang ned i bilen. Lika snabbt sprang jag upp igen och hämtade en extra vindjacka. Ner till bilen igen och körde ur garaget, men väl uppe ur garaget insåg jag att solen sken och jag fick snabbt springa upp till lägenheten igen för att hämta mina solglasögon. Nu var pulsen snart maxad och jag kände hur energin gick åt samtidigt som kroppen badade i stresshormon. Bra början…

Jag parkerade vid T-centralen och skyndade mig ner till tunnelbanan. Jag åker i princip aldrig kommunalt, så jag hade dålig koll på var jag skulle, men väl på perrongen kunde jag slappna av och lugna ner mig. Såg lite löpare som väntade på tåget och fler satt i vagnen när jag steg på. UNder resans gång fylldes det på vid varje station och det var roligt att lyssna på deras diskussioner. Själv satt jag mest och SMSade eller Twittrade och fokuserade på att slappna av.

Äntligen på plats
Väl framme i Björkhagen hämtade jag ut nummerlapp, hälsade på gamla bekanta och började sen göra mig klar för start. När jag lämnat in min väska för transport till målet i Handen så knallade jag så sakteliga bort till starten. Jag hade tappat bort de få bekanta jag sett, så jag fick starta själv helt enkelt. Lika bra det antagligen eftersom det är lätt att  springa för fort i början. Jag var där för att göra sub5, det var det enda som var viktigt.

Dags för start i Björkhagen!

Starten gick och jag strulade lite med min iPhone i armbandet, så jag hamnade långt bak. Det gjorde mig inget då jag ville ta det extra försiktigt i början och värma upp ordentligt. Jag var segstartad och kände mig inte alls i form för att springa några fem mil i terräng, men efter en halvmil så släppte det och kroppen vaknade till liv. Jag kom ifatt Peter, en gammal bekant, och vi slog följe fram till första vätskestationen som kom vid 17 km. Eftersom jag bar med mig det jag behövde så kunde jag i princip skippa stationerna helt och spara lite tid. Jag fortsatte ensam och knatade på så gott det gick. Jag tittade i princip aldrig på klockan mer än att kontrollera hur långt jag sprungit vid några tillfällen. Tempo, puls eller annat var oviktigt, jag gick helt på känsla. Dessutom är underlaget oftast så pass tekniskt att jag inte vågade titta på annat än just marken för att undvika att trampa fel. Under loppets första hälft var det oftast ganska svårt att komma fram pga flaskhalsarna som uppstod på de smala skogsstigarna. Det fanns helt enkelt inte mer än en väg att följa, så man fick vänta tills det öppnade upp lite och man kunde spurta förbi. Nu gjorde det oftast inte något, men ibland var det lite frustrerande att inte kunna springa i sitt eget tempo.

Ett av otaliga vackra platser under loppet

Nånstans mellan 25 och 30 km såg jag en bekant löpstil några hundra meter framför mig. Jag var helt säker på att det var Camilla och efter nån kilometer lyckades jag så sakteliga komma ifatt och visst var det hon. Hon hade gått ut lite för hårt i början och dessutom misstagit avståndet till första vätskestationen (17 km), så hennes lilla 2 dl handflaska hade inte räckt långt. Vi slog följe och koma snart upp på den asfalterade sträckan som är ganska seg. Den går mestadels uppför och känns nästan evig. Jag kände mig fortfarande stark och med fästet på asfalten kunde jag ha lite mer tempo i löpningen. Tempot låg här runt 5:30 och det kändes som jag kunde springa så i timmar, så länge underlaget tillät förstås. Vi fick även sällskap av en kille som hade det lite tungt, han behövde en rygg att ligga bakom till nästa vätskekontroll, vilken till slut dök upp efter några kilometer. Här tappade jag tyvärr Camilla, som behövde fylla på energi. Själv knatade jag snabbt uppför den branta backen in i skogen och fortsatte ensam igen.

Vi passerade många vackra vyer under loppet

Första asfaltssträckan är inte så lång, men skänker lite vila från rötter och sten

Solen stod lågt på eftermiddagen och det gjorde det lite svårt rötter och stenar ordentligt på sina ställen

Många backar blev det under resans gång. Här en av de torra och lättforcerade.

Energisk
Energin hade fungerat helt perfekt hittills, men vid ca 35 kilometer kom den lilla svackan som jag alltid har då. Jag sänkte tempot i några minuter och drack lite extra Perpetuem och snart var den svackan över. Det fungerar lika bra varje gång, fascinerande. Kroppen kändes helt oberörd och ansträngningsgraden var stabil hela tiden, men jag hade ingen aning om hur länge jag varit ute eller hur nära jag var mitt mål om sub5. Tempot på de rotiga, steniga och leriga stigarna var lågt, men min tröst var att den sista milen är lättsprungen och planen var hela tiden att öka tempot ordentligt där. Runt 40 km in i loppet kände jag hur det stramade i höger sida i magen, jag hade fått håll! Hur är det ens möjligt så långt in i loppet. Hade jag druckit för mycket? Var gjorde jag fel? Ansträngningsgraden var ju ganska konstant, så det var verkligen en total överraskning. När fick jag håll senast? Jag minns inte och minns heller inte hur man blir av med det effektivt.

Jag kämpade på så gott jag kunde, men hållet hindrade mig att öka farten som planerat. Det tvingade mig till att gå flera gånger, vilket irriterade mig något vansinnigt! Jag var fortfarande helt fräsch i benen och hade gott om energi. Det kändes som mitt mål om sub5 var i fara, men jag kunde inte annat än att ligga precis på gränsen. När hållet satte in kunde jag knappt andas, så det dikterade villkoren totalt.

Sista vätskekontrollen kommer två kilometer innan mål. Man ser målet härifrån, men måste först runda en sjö och de sista kilometerna innehåller några rejäla backar. Den sista milen blev jag passerad av två killar och passerade själv typ 7-8 st. Det kändes ganska tomt om man bortser från dessa.

Målgång!
När jag passerat mållinjen fick jag min medalj och gick sen till tävlingsledningen för att få reda på min tid. Där stod Kristina som kunde berätta att jag kommit in på 4:57:49, det var nära ögat! Tänk om jag missat sub5 med bara några sekunder? Jag hade förmodligen grämt mig något vansinnigt. Lite bättre koll på klockan hade kanske varit bra. Nåväl, nu nådde jag mitt mål och var supernöjd med det. Det räckte till 61:a plats av 132 herrar. Lite tråkigt var det att hela 70 personer inte dök upp till start alls. Det fanns många som hade velat springa SUM men inte fått en plats.

Rätt skoval?
Mina Inov-8 Trailroc 245 klarade sig galant under hela loppet. Greppet var helt perfekt på alla underlag och de dränerade väldigt snabbt de (många) gånger jag trampade ner i vätan och leran. Det jag ”oroade” mig mest för var hur de skulle kännas på asfalten, men det gick långt över förväntan. Mest berodde det kanske på att när jag väl kom ut på asfalt kunde jag för ett ögonblick slappna av och höja blicken och bara mala på, utan att tänka på rötter och stenar.

Efter en välbehövlig dusch i det överbelamrade omklädningsrummet bar det av tillbaka till T-centralen där jag hämtade bilen och körde hem till svärföräldrarna, där frun och dottern redan var på plats, för att äta middag och softa en stund i en av deras TV-fåtöljer efteråt. Några timmar senare åkte vi hem till oss och ”firade” lite med bubbel och soffhäng. En bra dag gick så sakteliga mot sitt slut.