Så var årets upplaga av Stockholm Marathon avklarad. Inget annat lopp jag springer är omgärdat av så mycket förväntan och planering. Logistiken och planeringen kring nummerlappsutdelning och det faktum att loppet börjar sent på dagen så hela dagen går åt till att vänta på att åka in till ÖIP. Även om jag sprungit distansen massor av gånger så hinner jag ändå bygga upp stressnivån innan jag beger mig till starten.
Väl framme på ÖIP är det fullsmäckat med folk. I går var kön från ÖIP till startfållorna fullständigt galet packat och det tog evigheter att komma fram. Gången hade ett flertal flaskhalsar som bromsade upp rejält, vilket jag tyckte var uselt planerat. Väl framme vid startfållan så släpptes vi in framifrån, vilket innebar att de flesta bara stannade eftersom de vill ha en bra startplats. Idiotiskt!
Jag kom fram till min startfålla (D) strax innan start. Då hade jag inte hunnit värma upp eller stretcha, men det fick lösa sig tänkte jag. Ställde in min Garmin på 5:15-tempo. Man får räkna med att springa ca en kilometer längre pga trängsel etc så får man lägga till 2-3 procent. Målet var att komma in på 3:45-3:50, lite beroende på hur det kändes när jag väl kommit igång. Tanken var att börja med ett lite lugnare varv för att sen eventuellt öka efter 21 km.
När starten gick insåg jag mitt första misstag. Hade valt att springa med det vätskebältet som jag använde på TEC, Nathans Elite, som har en stor flaska. Det funkade skitbra på TEC, men på maran skumpade som attan. Drog åt bältet ordentligt och då satt det ganska bra, men resulterade i andra problem, mer om det sen.
När jag kom upp till Valhallavägen första problemet, kramp i muskeln på framsidan av höger smalben. Jag brukar ha problem med det av och till, oftast när jag ska springa kvalitetspass och startar passet snabbt. Det brukar oftast släppa efter uppvärmning och stretch, men det fanns ju inte riktigt tid för. Jag fick sänka farten och försöka slappna av, men vid SVT fick jag stanna och stretcha vaden, vilket hjälpte en liten stund. Det tog en mil innan det släppte helt, så första milen gjorde jag på 56 minuter, dvs några minuter efter tänkt tempo.
Trängseln var lite värre än tidigare år tyckte jag, men förmodligen har man bara glömt hur det var. När väl krampen hade släppt så flöt andra milen på riktigt bra och jag avklarade den på ca 53 minuter, precis enligt plan.
Andra Vespan drack jag vid 19 km då jag kommit ut till Sjöhistoriska. Det kändes fortfarande helt ok, men banans tråkigaste del låg framför mig, vilket påverkade min motivation en hel del. Farten sjönk i takt med motivationen och låg runt 5:30 på sträckan fram till Slussen. Strax innan Gröna Lund passerade jag Alexander Weibust, en gammal arbetskamrat som var med på den tiden jag började springa. Vi bytte några ord innan jag trampade vidare. Det var även här som jag fick en hel del problem med magen tack vare att jag fått spänna bältet så hårt. Funderade länge på om jag skulle dumpa bältet, men var för snål för det 🙂
Från Slussen och till Rålis tappade jag en hel del tempo och jag vet inte riktigt varför, magen hade lugnat sig lite. Över Västerbron kändes det helt ok och en titt i SportTracks ger 5:30 i snitt upp till krönet. Enligt StM’s sida så snittar jag sen ca 5:40 mellan 30 km och 40 km, dvs Slussen till Odengatan.
Jag kämpade hursomhelst på så gott det gick och jag stämde ibalnd av mot min Garmin för att se så jag låg enligt plan, vilket jag gjorde. När jag passerade Centralen så var det dags att börja ta i lite uppför Torsgatan till Odengatan och fortsatt upp till Birger Jarlsgatan. SportTracks säger att snittet låg runt 5:10 de sista 6-km, medan StM säger nånstans runt 5:30, men båsa har samma sluttid så jag vet inte vem som har mest rätt.
Väl uppe på Karlavägen gav jag det sista hel vägen in i mål. Känslan när man kommer in på Stadion är fortfarande oslagbar och när speakern läste upp mitt namn så rös jag i hela kroppen, men den här gången fick jag inga tårar i ögonen när jag korsade mållinjen. Den verkliga magin var borta.
Jag kom in på 3:50:40, vilket är nytt PB med ca 5 minuter och nästan exakt vad jag hade som målsättning, ändå kände jag ingen som helst lycka över resultatet. Tvärtom kände jag bara besvikelse. Största anledningen var att loppet inte kändes som det brukade, det var inte lika roligt som det varit. Den där sköna känslan infann sig aldrig. Det var lite kämpigt på slutet och den nya bansträckningen inte lika rolig. Jag hade hellre sett att man tog den trista biten på Gärdet/Djurgården på första varvet istället.
Gick från plats 5693 till 3850, men tappade ett antal placeringar från förra årets plats 3587.
Andra saker som irriterade mig var min lite arroganta inställning till förberedelserna inför loppet. Jag beslutade mig inte för huruvida det skulle vara ett långpass eller ett lopp. Jag testade inte att springa med vätskebältet innan och jag laddade inte alls på kvällen innan eller förmiddagen innan loppet. Nog för att distansen som sådan inte utgöt nån utmaning, men jag måste ju ändå ha nån sorts målsättning med och förberedelse inför loppet.
Nu ska jag försöka sluta älta detta och blicka framåt mot nästa roliga utmaning, nämligen Jättelångt. Mer om det i nästa inlägg.
Fåfängeträning 