Fåfängeträning

Vilovecka

Publicerat: juni 20, 2011 i Allmänt, Kettlebell, Träning

Träning

Förra veckan blev något av en vilovecka vad gäller löpningen. Som jag skrev senast så kom jag ut tillsammans med Janica på ett par lugna och sköna löprundor i början av veckan. MEr fokus har legat på styrketräningen och jag har fått till tre vanliga styrketräningspass samt ett med kettlebells. Min plan är att få in styrketräningen i schemat fyra dagar i veckan under sommaren. Vad gäller löpningen så finns inget mål ännu, men jag har mitt schema från Andreas som jag följer slaviskt och när jag väl har definierat mina mål så är det bara att trampa på.

I fredags regnade det hela tiden, men till slut gav jag mig ut på ett distanspass vid lunchtid i hopp om att jag prickade in ett uppehåll. Väl ute beslöt jag mig för att strunta i att titta på klockan och bara låta känslan bestämma tempot. Även om jag är DÖDSTRÖTT på att springa till Haga och tillbaka så valde jag ändå den vägen. Längtar verkligen till Italien och lite nya löprundor. Redan efter första kilometern kände jag att det skulle bli ett lite snabbare distanspass än vanligt. Normalt försöker jag begränsa farten till runt 5:30-5:45, eller snarare begränsa ansträngningsgraden och brukar då ligga i det tempospannet. Kilometerna tickade på och jag låg på en jämn och stabil ansträngningsnivå. Jag kände hur kroppen ville bli pressad hårt, så jag fick hålla tillbaka lite. Det var ju faktiskt bara ett distanspass, inte en 10 km tävling. Passerade koppartälten och Haga Slott vid ca 4 kilometer och det var dags att vända hemåt igen. Jag fruktade att jag tagit i lite för hårt, men återhämtade mig snabbt i en längre backe och kunde fortsätta att pressa på. Luften var sval och syrerik, vilket gjorde löpningen än mer njutningsfull. Med en kilometer kvar slog jag av på tempot och varvade ned lite fram till porten. Väl där kunde jag summera passet till 8 km @ 4:55 och 160 bpm (80%). Ingen raketfart och klart långsammare än 10K-tempo, men känslan var lätt och det var vad jag sökte. Ett riktigt skönt pass.

I söndags regnade det minst lika mycket och jag drog mig länge för att ge mig ut. Alicia hade 39-40 graders feber, så jag och Janica fick turas om när vi skulle träna då en av oss fick hålla oss hemma. Jag passade då på att köra ett 45 minuters styrketräningspass. Efter städning och en tur till ICA för att handla veckans mat så tittade vi lite på film tillsammans. När klockan började närma sig halv fem fanns det inget återvändo, så jag beslöt mig för att trotsa vädret och ge mig ut. Tog min nya Newline-jacka som jag fick i goodiebagen vid Jättelångt. 10 km distanspass stod på schemat och än en gång valde jag samma strategi som i fredags, dvs låt bli att titta på klockan och låt känslan styra tempot. Löpningen blir så mycket mer lustfylld om jag lyssnar på kroppen istället för att låta klockan och hjärnan styra.

Sprang norr om Brunnsviken och bort till Ålkistan, där jag vek norrut mot Ulriksdals slott för att fortsätta över E4:an och sen hemåt. Första två kilometerna tog jag det lite lugnt och värmde upp, för att sen släppa loss. Ansträngningsgraden var åter jämn och fin och jag kände aldrig att energin tröt. Jag hade med mig en liten handjagare med 3 dl vatten, inget annat, men det räckte bra. Så fort det började gränsa till ansträngande så slog jag av lite på tempot och återhämtade mig för att kunna trycka på igen efter en stund. En härlig känsla att känna krafterna återkomma. Från E4:an är det mer eller mindre nedför hela vägen hem, så jag kunde bara hänga med gravitationen och avsluta starkt. Det blev 10 km @ 4:59 med 158 bpm (79%) snittpuls. Kanske inte det som var tänkt med passet, men det kändes förbannat skönt hursomhelst.

Nytt nordiskt rekord på 24-timmars

Min ”lagkamrat” i Team Falk (vi som har Andreas som coach alltså, det finns inget officiellt team), Anna Grundahl, sprang 24-timmars på Bornholm i helgen. Anna tog sin första pallplats i ultrasammanhang under Karlstad 6-timmars i fjol där hon tog hem förstaplatsen i damklassen med 62,35 km. Jag lärde känna henne strax innan Jättelångt och även där rockade hon med en seger i damklassen på 6:40h (68 km). Nästa seger blev under Uppsala 100 i september då hon kammade hem guldet på 9:19h. Hon sprang så jämnt att man kunde ställa klockan efter henne. Till synes helt outröttlig!

I år beslöt Anna sig att ge sig på 100 milessträckan med TEC som mål. Där fick hon motstånd av flera rutinerade tjejer, bl a fjolårets vinnare Sandra Dahlqvist och min lagkamrat i Team Ultrasweden, Emelie Andersen. Redan tidigt i loppet vsisade Anna att hon var ute efter pallplats, vilket fick Emelie att kämpa än hårdare. Sandra fick se sig besegrad ganska tidigt i loppet, medan guldstriden stod mellan Emelie och Anna. Kanske var det Emelies långa erfarenhet från 100 mileslopp som avgjorde, då hon med endast 11 minuters marginal knep förstaplatsen på 17:40h. Anna hade hursomhelst visat att hon menar allvar med sin ultrasatsning.

I helgen var det så dags för 24-timmars på Bornholm. Med sig i bagaget hade Anna sin sambo Krister samt coach Andreas. Klockan 11 på lördagen gick starten och redan från början var Anna uppe och slogs om ledningen i damklassen. Hon tickade på i jämn och stark fart under hela loppet och plockade placeringar tills hon efter 88 varv låg på förstaplats av damerna, en plats hon höll in i mål. Med drygt 3 kilometers marginal till den totala trean och 13 km till nästa dam sprang Anna in på nytt nordiskt rekord på drygt 220 km! Hela berättelsen från loppet hittar ni på Kristers blogg, missa inte det kommande inlägget från Anna. Stort grattis ANNA!!!

Under kepsen skymtar en nordisk rekordhållare!

Att bryta eller inte bryta

Publicerat: juni 14, 2011 i Återhämtning, Gnäll och ursäkter, Lopp, Träning

Blandade känslor

Sedan jag klev av Jättelångt i lördags har jag funderat en del över beslutet jag tog vid 48 km och huruvida det var rätt att bryta. När jag kom till vätskestationen vid 48 km och möttes av flertalet löpare som brutit så kändes beslutet helt rätt, men efter att ha vilat en stund så kändes det så mycket bättre. Då hade jag redan anmält att jag brutit och kände att beslutet var taget. Vad skulle hända om jag fortsatte? Hur skulle jag må efter några kilometer? Skulle jag få gå de sista två milen till Norrtälje? Skulle det vara värt det? Frågorna som snurrade i huvudet var många.

När jag är ute och springer och går i genom tuffa perioder, företrädesvis under längre långpass eller lopp, så brukar jag tänka på alla de människor jag läst om eller sett på film som kämpat sig genom lopp såsom Badwater, Barkely, Western States, Leadville, Hard Rock osv. De skulle inte ens märkt av värmen i lördags. Under Andreas 48 timmarslopp nyligen var temperaturen också runt 30 grader på dagarna. Att tänka på dessa människor som kämpar på trots enormt krävande förhållanden brukar oftast göra att mina egna problem minimeras till ”en fis i rymden” och ger mig en mental spark i arslet och en ”vafaan gnäller du om” i örat.

Efter att ha pratat om det med Janica, Andreas och Magnus inser jag att det var rätt beslut trots allt. Att ”bara” genomföra ett lopp, som jag dessutom sprungit två gånger tidigare, räckte inte för att motivera mig. Jag kom inte till Grisslehamn för att gå större delen av loppet. Jag hade inte haft något uttalat mål med Jättelångt och heller inte tränat och formtoppat inför det, utan åkte dit för ännu en underbar utflykt på Roslagsleden. Jag påminner mig lite om GAX 2009, mitt första försök på 100 miles. Jag fick problem med löparknä strax efter 30 km och gick sen ytterligare 30 km innan jag bröt. Jag hade förmodligen kunnat ta mig mycket längre, men till vilken nytta? Att gå större delen av ett lopp är inte min grej alls.

Den besvikelse som kom krypande efter loppet grundar sig i att jag faktiskt bryr mig om hur jag presterar, vilket jag blev påmind om av Andreas. Om jag inte hade brytt mig så skulle jag behövt vara orolig, men nu har jag en våldsam revanschlusta som bubblar inom mig och jag vill inget annat än att hitta en utmaning att besegra. Frågan är bara vad.

Träning

Dagen efter Jättelångt stack jag ut på en kort runda tillsammans med Janica. Vi tog den vanliga ”sjuan” till Haga och tillbaka. Kroppen kändes som vanligt och Jättelångt hade inte lämnat några spår efter sig. Efter löprundan blev det en dryg halvtimme styrketräning, något jag försöker lägga in minst varannan dag numera. Oftast blir det vanlig styrketräning, men ibland även kettlebells.

Måndagen blev vilodag, men idag (tisdag9 var det åter dags att komma ut en sväng. Det blev en sjua med Janica igen och efteråt körde jag i genom mitt styrkeprogram igen. Den här veckan är lite av en vilovecka vad gäller löpningen, så jag passar på att ta det lite extra lugnt. Nästa vecka är det åter dags för normal löpträning dock, något jag ser fram emot.

Utsikt från lägenheten i Italien. Mindre än 4 veckor kvar tills vi åker. Längtar...

Jättelångt 2011 (hela versionen)

Publicerat: juni 12, 2011 i Okategoriserade

Gick upp kl 5.50 och fick i mig en kopp kaffe, lite juice och en Risifrutti (!). Inte direkt min vanliga frukost, men planen var egentligen att äta den på vägen. Fett och socker, what’s not to like? Jag skull egentligen mött upp med en löpare vid namn Mattias på Solna Station, men han ringde och berättade att hans tåg från Tumba blivit inställt, så jag fick åka utan honom. Han fixade skjuts direkt till Grisslehamn och hann fram i tid som tur var.

Jag gav mig av till Norrtälje kl 6.30 och väl där mötte jag Jan-Erik på pendlarparkeringen ett stenkast från busstorget där bussen till starten i Grisslehamn skulle avgå från. På torget samlades fler och fler löpare och vid 7.40 var det dags för avfärd till Grisslehamn.

Förväntansfulla löpare

Väl framme i Grisslehamn hade det börjat samlas en hel del löpare och arrangörerna naturligtvis. Nummerlapparna var upphängda på ett staket och en lapp visade vems som var vems, smart sätt att dela ut lapparna.

Snart dags för start i Grisslehamn

Jag gjorde de sista förberedelserna inför starten. Blandade till en tretimmarsflaska med Perpetuem, hällde tre timmars pulver i den andra flaskan för senare tillblandning. Blåsan fyllde jag redan innan jag åkte hemifrån. Det var svalt och fint i Grisslehamn, så jag trodde inte att jag skulle ha så stor nytta av kylkepsen, vristbandet och haslduken, så jag packade ner de sistnämnda och gick för att blöta kepsen. Man ska egentligen försänka den i kallt vatten i 1-2 minuter för bästa funktion, men jag fick nöja mig med att skölja den från en slang. Efter alla förberedelser var klara var det bara att vänta på start. Medan vi väntade så pratade en kvinna om lite allt möjligt kring Jättelångt, Grisslehamn och annat smått och gott. Plötsligt hörde jag mitt namn nämnas och jag blev uppkallad för en kort intervju. Lite lätt överrumplad stod jag där och svarade på hennes frågor om jag sprungit tidigare och annat. Roligt!

Starten gick traditionsenligt sent, idag ca 9.15. Jag försökte lägga mig i mitt tänkta tempo redan från start, men det visade sig svårt med tanke på det stora antalet löpare och även banans profil under första milen. Jag siktade på en sluttid nära 7 timmar, men satte klockan på 6:00-tempo för att ha rejäl marginal. Första milen gick i 6:25-tempo, men jag oroade mig inte utan trampade på så gott det gick.

Svårslagen utsikt på flera platser längs vägen

Värmen hade inte blivit påträngande ännu, så jag hade hopp om att kunna åka när tillfälle gavs. Banprofilen är förvisso flack jämfört med Lidingö Ultra eller Sörmlands Ultra, men det är många ”slakmotor” som i värmen blir rejält sega. Ute i solen stekte det fint och luften var ofta väldigt stilla och syrefri, vilket jag tyckte kändes mentalt jobbigt. Kroppen kändes helt ok de första milen men den andra gjordes i 6:35-tempo, vilket var klart efter plan. Det berodde mest på flera passager med oländig terräng där tempot sjönk till 15 minuter/km. Tredje milen gjordes i 6:15-tempo och jag låg fortfarande bra under förra årets tid, men nu hade värmen på allvar börjat påverka mig och pulsen var ofta över 170 bpm (85%) vilket var för mycket för det tempot. Jag fick tillfälle att stanna till vid Väddö kanal och blöta mössan, vristbandet och halsduken, men vattnet i strandkanten var inte direkt kallt. Det gav ändå lite svalka när nu temperaturen nått nästan 30 grader i skuggan.

Banprofil och tempo

Jag fick ta fler och fler gåpauser allteftersom tiden gick och jag upplevde yrsel från ca 30 km. Dessutom blev jag sovtrött och ville egentligen bara lägga mig i skuggan och sova en stund, vilket kändes underligt. Det har bara hänt mig en gång tidigare och det var under de sena timmarna på TEC. Inte mitt på dagen efter bara typ 30 km löpning! Jag kämpade hursomhelst på så gott jag kunde och varvade gång med löpning så ofta det gick, men varenda gång jag började springa så tröt krafterna lika snabbt. Yrseln gjorde mig lite orolig och jag försökte peta i mig så mycket Perpetuem jag bara kunde i tron att det var energibrist.

Långa sega slakmotor i gassande sol var så där lagom skönt

Humöret var dock på topp och jag hade inga tankar på att bryta ännu. Energin var det egentligen inget fel på och kroppen kändes fräsch, vilket den borde göra. Strax efter marathonpasseringen så kände jag dock att det började bli för mycket gång för att det ska vara roligt. Jag joggade bara korta bitar nu och charmen med att springa lopp var helt borta.

Terrängen är tidvis ganska oländig

Vid 46 kilometer hörde jag musik som kom ur skogen vilket förbryllade mig lite. Svaret fick jag när jag kom till vätskestationen vid 48 kilometer som är inrymd på en av arrangörernas verandor. Där stod ett liveband och spelade!

Det var ca 10 löpare vid denna station och tre av dem hade brutit här. Det var när jag träffade dem som jag tog det definitiva beslutet att bryta. När beslutet väl var taget kändes det så mycket bättre. Det är ju inte första gången jag bryter ett lopp, men tidigare har det berott på löparknä, så det kändes lite konstigt att bryta pga värmen. Jag anmälde att jag brutit och sattes upp på listan för dem som behövde skjuts till målet i Norrtälje. Sate mig sen och språkade med andra löpare. Efter ca 20 minuter kom Jan-Erik, Micke och Cecilia till kontrollen, vilket förvånade mig. Jag hade sprungit med Jan-Erik och Cecilia tidigare, men trodde det dragit ifrån mig, så jag blev väldigt överraskad att se dem. De hade tagit det lugnt och även om de kämpade med värmen så såg de väldigt starka ut. Tio minuter senare kom min skjuts och under tiden kom ännu en löpare in som bröt. I bilen träffade jag ytterligare en löpare som gett upp! Vi föll som flugor!

När beslutet var taget kunde jag slappa i skuggan och ta igen mig.

Efter ens stunds bilresa kom vi till målet där det var full fart. Det bjöds på grillat i form av tjocka och tunna revben, korv, haloumi m.m. samt dricka till det. Man hade stängt av sidogatorna så att det blev ett upplopp på ca 150-200 meter, riktigt snyggt arrangerat.

Jag träffade förra årets vinnare, Johan Fridlund, som då kom in på 5:55h och Lars Åke Svensk som då kom fyra med 6:04. Jag trodde de var först i mål så döm om min förvåning när de berättade att de brutit! Ingen hade gått i mål ännu! Johan hade innan loppet haft målsättningen 5:20h för årets lopp, men värmen tog honom på sängen. Efter långt väntande dök det plötsligt upp en löpare på upploppet. Det var Christer Backman som efter några felspringningar äntligen kunde komma i mål som vinnare med tiden 6:44h. Sex minuter senare dök Mattias, som skulle åkt med mig, och Andrew och korsade mållinjen tillsammans. Bästa kvinna var två, närmare bestämt Anna Pernestål och Sandra Lundqvist som även de korsade mållinjen tillsammans på 7:05h.

Vinnaren!

: Joham Fridlund i gult, tillsammans med Andrew (t.v.) och Mattias som kom på delad andraplats.

Efter att ha umgåtts med nya och gamla bekantskaper och ätit lite grillat så kände jag att det var dags att bege mig hemåt, så jag traskade upp till bilen och gav mig av till kollis för att äta middag med familjen.

Målområdet vid Stora torget i Norrtälje

Summering

Det kändes lite vemodigt när jag satt i bilen att inte ha fullföljt och med facit i hand hade jag kunnat slutföra loppet, om än på samma tid eller sämre än förra året. Dock vill jag springa större delen av mina lopp och charmen gick förlorad när jag fick gå så mycket som jag gjorde från typ 40 km. Hade jag fortsatt i det tempot som jag höll på slutet så hade jag kommit in på runt 8:15h, dvs knappt en halvtimme sämre än i fjol. Nu var det inte anledningen till att jag bröt, men ett av målen var att göra en bättre tid än i fjol. Yrseln och framförallt sömnigheten satt kvar långt in på kvällen. Jag piggnade till lite direkt efter loppet, men när jag kom hem och åt middag så var jag ”av banan” och hade usel aptit.

Jag insåg efteråt att jag druckit för lite under loppet samt fått i mig alldeles för lite energi. Ungefär hälften av min Perpetuem var urdrucket och totalt drack jag 3-3,5 liter vätska, inklusive Perpetuem. Kanske det förklarar yrseln och tröttheten? Orutinerat hursomhelst, men så hade jag ingen erfarenhet att springa långa lopp i 30 graders värme. Nu har jag det. Nästa gång kanske jag gör mer rätt.

Av 93 anmälda kom 69 till start och av dessa bröt 15, dvs drygt 21% av de startande. Jag kan vara besviken, men behöver inte skämmas. Nu går jag vidare mot nya mål, vad det nu må vara…